Jag vet inte vilket virke jag är gjord av. Jag vet inte hur jag hade klarat mej utan ... Jag läser Oktober i Fattigsverige. Jag är av mjukt virke. Jag stannar i läsningen på nästan varje sida. Det är fysiskt. Psykosomatiskt. Jag får tårar i ögonen. Ledsen, arg. Det är fysiskt, jag får svårt att andas. Susanna Alakoski är gjord av hårdaste virke. Jag är förbannad. Sverige är det falskaste landet. Vi som var något på spåren, vi som var på väg, vi som försökte lära ett folk stava till solidaritet ... spolade ner allt i toaletten, lovade, lite, bara lite, mjukare papper ... "Okej, det tar vi, då skiter vi i alla andra." ... "Och snart kommer en tjänare att torka dej i häcken, du slipper." ... "Okej okej, men kom inte för nära, ingen får komma för nära, jag kan inte se sorg och hjälplöshet och svaga som faller okontrollerat, jag har fortfarande känslor, rester av solidaritet och rättrådighet." ... "Dom skiter du snart bort, det torkar vi bort, det spolar vi ner". Det enda jag vet: Det är högst tveksamt om jag, svag, hade levt idag, fel virke, om jag inte hade haft turen att födas in i välfärd. Och det gäller antagligen även dej och dej och dej och dej.