Det jag älskar med konståkning är ännu höljt i dunkel. Men Toni Holgersson har jag älskat, ja älskat, från början. Även när han var corny utan cred. Nu har snillena vaknat, det är som med Leonard Cohen med Toni. Tidlöst och bra. Punkt slut. Det kan vara jobbigt i tider när man ylade om diverse engelska indieband och svenska pajasar som This Perfect Day och allt vad dom hette, hur ofta lyssnar ni på Easy idag, Jan Gradvall (denna förträfflige journalist) och lärjungar. Nog gjorde Popsicle några bra sånger, men något överskattade, på min ära. Medan många trodde att Toni Holgersson var något gubbtråkigt mellan Ulf Lundell och Lars Winnerbäck. Där hade dom fel, och idag bär dom sina gubbkepsar med grace, dom som måste vara rätt och har en magnet extra på kompassen som flänger runt. Jo, jag gillar också gubbkepsar, men på rätt person, man ska inte bära plagg man inte kan bära. - - - - Andi och Niclas kan bära kepsar. - - - - Min första stora kärlek var avdankad konståkerska, min lillasyster likaså. Men ingen av dom är någon konståkartyp. Samma med Elsa, min säkra dotter som är säker även när hon är osäker, säker som i självklar, blir ett stappligt föl på isen, och nu när hon hela tiden blir större äldre är det skönt att få trösta ett skadat knä. Någon konståkerska är hon med bestämdhet ej. Och det är kallt i det stora skjulet som ligger bakom isstadion, som en bakgårdsplan, där håller även curlarna till, hockeyspelare är strängt förbjudna. Kaffe och chokladbollar, och läsk som måste vara frusen, kallt kallt och man kan köpa fleecetröjor som det står Malmö KK på, kvinnokliniken, tänker jag och tjuvtittar på mamman som ammar sitt barn, kallt kallt osv ... - - - - Nä, konståkningens värld är en ny och främmande. Men hör man mej ropa ut med packet!? Knappast.