Nu har jag skrivit dagens tre sidor. Jag lyder Hemingway. Inte för att jag är rädd för Hemingway. Men jag plockar sånt som är bra från folk som är bra, korkad vore jag annars. Kristian Lundberg pratade vid några tillfällen om tillit till processen, det har jag burit med mej, på mitt sätt. Man litar på att man kan, man ifrågasätter inte för mycket när man är i skrivprocessen, man låter det komma, utifrån en plan, givetvis, men man låter det forsa. Man litar på att man kan jobbet. Och i det innefattas ju redigeringsarbetet, hela tiden och efteråt. Men man får gärna sålla bort en del skit på vägen, så det inte bara ligger där i vägen för kärnan, och förbryllar. Men man litar på att det man skriver innehåller mer guld än dynga. Men jag lyder Hemingway. Slutar när jag vet vad som ska hända, slutar när jag vet hur jag ska börja imorgon, så fastnar jag inte, så har jag en eller två sidor redan. Det är olika faser i skrivandet av en bok. Alltid nytt. Alltid samma.

Nu har jag tänkt och skrivit ganska mycket om dom här barnen, framför allt Charlotta och Pange, men även Jackson, Teddy och Blixten. Barn som växer upp till vuxna barn. Så jävla brådmogna som barn, så jävla barnsliga som vuxna. Något har gått snett i deras huvuden och jag är inte ute efter syndabockar, men den här boken handlar till stor del om tafatta föräldrar, egoistiska föräldrar, eller bara människor, offer dom också. Om alls någon är offer. Och dom har varandra: "Happiness is having a friend." Kanske. Jo. Jag tror inte att jag fattade det när jag var liten. Som barn tar man nog det för givet, oreflekterat.

Under en period i mitt liv, sådär tjugo år sen, en tid jag återupplever till viss del när jag skriver nu. Under den perioden umgicks jag med några människor som sysslade med självporträtt på olika sätt: målningar, foton, videos, lite lera och snickerier. Framför allt en person. Självporträtt i en vidare bemärkelse, att man använder sej själv, ger av sej själv, tar från sej själv, osv. I alla fall då, tyckte hon mycket om Egon Schieles målningar.