Så ofattbart torftigt och trist livet är. Det ska inte behöva vara så. Okej för att man inte kan få allt. Men hallå! Mitt bästa är knappt okej, Jag kan inte, vill inte, leva så. - - - - Jag vaknar av en dotter som väcker mej, tidigt på morgonen. Jag vaknar från en dröm, andra människor, annan stad, ett annat hav som är roligt på ett helt annat sätt. En fullständigt annorlunda sommar. Och jag vill bara tillbaka, vill inte vara här. Den hopplösheten knäcker mej. - - - - Det går inte på räls, men det är en lycka i grunden som inte är jämförbar med lunken, tristessen, gråheten här, hemma, i verkligheten. - - - - Och det och det och det, måste jag göra. MÅSTE. När allt jag någonsin velat är att själv bestämma vad jag måste. - - - - Om jag flyr in i drömmen och blir ledsen när jag vaknar. Ingen kan få mej att tro att allt är bra i livet då. Sorg, att känna sorg över allt som inte blev eller blir. Att ha en färdig film i huvudet i drömmen. Ingen lätt match i den filmen heller, men mödan värd. - - - - Att ständigt längta någon annanstans, och acceptera en strävan efter att stå ut. Att vilja sova ett helt liv. Det är inte värdigt.