Jag skriver roman och den kommer att bli fantastisk, om jag orkar, om jag har tålamod. För det är såhär: Jag vet att jag kan skriva. Jag vet att jag har en viktig historia som håller. Jag vet att jag har en touch som är bara min. Om bara tiden får gå. Om bara humöret och sömnen kan vara tillräckligt jämn, om det inte stör utanför, har jag något som jag är stolt över, något som jag kan redigera så mycket som krävs, något som jag kan vänta på, när ett större förlags kvarnar mal mer långsamt. Det är vad jag ska göra nu, inget oväsentligt får störa mej. Så alla ni som kommenterar här på bloggen, stup i kvarten, alla ni som ringer och erbjuder mej högt betalda jobb, alla ni som bara vill bjuda mej på lyxiga middagar, fester, konserter (nä, inte du, Windy), resor till varmare länder: Hold your horses, jag har inte tid. Och den skånska hösten är ändå bara deprimerande skit, jag skriver mej iväg nån annanstans.

Så såg jag ut igår, men glöm det, när jag kommer ut från isoleringen är jag betydligt mer jesuslik, skäggig och trasig, kisande stapplande, luktar annorlunda, skarpare. Okej, vi ses i rushen dagarna just innan jul, beställ ett glas saftglögg till mej.