Så längesen. Så förändrat. Så samma. Jag antar att somliga inte är dumma i huvudet, bara lättpåverkade, eller ... det är kanske ovanligt att trots problem, bråk och olikheter, känna sej trygg i sej själv, för att man, trots problem, bråk och olikheter, har haft mjukare väggar än hårda i sitt liv, en familj, ramar och trygghet, hur det nu ser ut. Det är en fin gåva. Jag har haft tur, att det alltid har funnits någon som håller i repet när jag försöker klättra upp ur den kalla hala brunnen igen. Att detta ofta varit och är min mamma.

Hemma från Spanien och det är ett svart vemod ibland, ofta, när jag cyklar i blåsig höst igen, kommer att tänka på författaren som inte blivit miljonär men med rätta respekterad. Han intervjuades i en storförlagsmonter på Bokmässan för, jag minns inte, x antal år sen, tillsammans med en annan författare som inte blivit miljonär, men som verkade låtsas det. Kostymer och välfriserad och en massa bra pengajobb som hade väldigt lite med hans ursprungliga drift att göra. Båda var i 40-årsåldern och han utan kostym såg ut som han gjort hela sitt vuxna liv, småskabbig med stil, fast äldre, han pratade om litteratur i allmänhet, om att man får aldrig ge vika, svika ideal, man måste skriva om det som inte syns, så att det inte glöms och göms. Den andre, i nya kostymen, som alltid hävdat sej råbarkad, outsider och allt annat som var "punk" och "rock" istället för punk och rock. - - - - Och man får sträva vart man vill, förändras hur man vill och måste, men man ska inte stå och kvasibanka på kvasibarrikader och banka sitt huvud blodigt mot väggen: "Jag är ödmjuk och på riktigt jag är ödmjuk och på riktigt!" Män som förändras streberaktigt i vuxen ålder ska man passa sej för, om dom samtidigt i dyra kostymer kallar sej underground och farliga och att dom är dom enda som säger sanningen, som vågar, och alla andra är avundsjuka. Och själv är man missbrukare, en fylla som gick snett och ett missuppfattat bloss på en joint i tonåren, och vips kan man gå ut i medierna och berätta om den tuffa uppväxten och man är förvånad över att man lever: "den där jointen alltså, den skojar man inte bort." - - - - Vem jag pratar om? Välj en i mängden, skaka päronträdet lätt så faller dom en efter en. - - - - Men där på bokmässan för x antal år sen började han i den dyra nya kostymen att attackera författaren som nästan sög på ramar och bara fortsatte skriva för att han måste, krävde inget särskilt, längtade väl bara till en sunkkrog, om han nu kunde hitta någon bra i Göteborg, vad som helst, bara han slapp ut från det här jävla spektaklet, och han i kostymen pågick och pågick om sitt tidigare liv, då när han råkade ta ett bloss på en joint, ja ja ja, vi tror dej, sluta bara tjata. Denna kostymposör anklagade den andre för att vara fejk, som att det spelar någon roll, man är vad man är, det handlar om hur man säger och gör det. "Jag har en tub Stesolid fickan, kan jag inte få köra upp den i häcken på dej", sa han i billigare kläder och frisyr, och log inte. "Så kan vi båda spänna av och du blir kanske autentisk, ja, ännu mer autentisk", sa han, använde inte citationstecken med fingrarna, behövde inte, ändrade bara ena ögonbrynet och ena mungipan, lite, bara lite.

Det var tjugo år sen idag. Mellan fallen skrev jag klart min första roman, Öresundsgatan, Landskrona.