För din skull ska jag förklara. För din skull ska jag ta det lugnare. Du känner till historien om den franska senapen. Du kan inte säga: "Jag har bara senap på korv, endast korv och inget annat än korv, det är ju motbjudande. Aldrig! Det var det fräckaste ... Hör du det! Aldrig! ... och då bara söt senap ..." Utan fransk senap smakar köttfärssåsen fel. Det är vad det handlar om. Jag pratar alltså om skrivande, om litteratur men inte om sånt som kallar sej litteratur men är toalettpapper. Jag pratar alltså inte om ananas på pizzan, det är bara vulgärt. Jag pratar om den speciella smak som den malplacerade ansjovisen gör till slottstekens sås, utan ansjovisen är det bara sås och potatis och torrt kött, och lite gelé och pressgurka på det. Förstår du vad jag pratar om? Jag pratar inte om salt lakrits med blå mint, det är skit. Livet måste handla om att inte förstå och därför bli glad och försöka, gång på gång försöka, blåögt och halt, halka, resa sej, försöka. Jag pratar om en supersalt och en supersur i perfekt balans samtidigt i munnen, fulländning som verkar skev. - - - - Jag vill skriva vackert. Fult är vackert, om det skrivs vackert, alltså fult. Om det är lätt att läsa en text från början till slut är det ointressant. Det är som han som svarar på frågan: Hur är det? "Det är bra." Sen tiger han. Sen vill han gå. Men! Sen kanske han vill lägga sej ner och gråta, eller att du kramar honom, torkar hans tårar ibland och säger: "Så, du behöver inte säga något, jag förstår, bara gråt du." Det kallas undertext. Men! Den som säger att det är bra och inte kan klämma fram det som skaver och smärtar, för det finns inte, han är kastrerad, är bara ointressant, är tom, skräp. - - - - Du ska alltid vilja veta varför. Du ska inte alltid kunnaa förstå. Livet är omöjligt, så långt kan du få förstå och acceptera. Men om du forskar mer kommer du att bli gravt deprimerad, ta ditt liv. Livet är omöjligt, bygg en så vacker stol som möjligt av det material du ändå har och den kommer att bli ful, alltså vacker.