Söndag och känslan av höst. Söndag och förkyld. Söndag och mörkare och jag läser för första gången ny litteratur från Landskrona. Söndag och första dagen i mitt liv när jag inte är Landskronas yngste litterära skildrare, som jag vet som jag minns som mitt liv ser ut. Jag säger som man bör säga: Spännande. På bilden: När jag var en landskronaskildrare i 32-årsåldern. Foto: Kalle Berggren

Han heter Kristian Johannesson och romanen heter Vi måste börja med orden. Och egentligen har jag bara läst ett kort utdrag, jag väntar på boken, då ska jag säga mer om denne 32-åring. Jag säger: Spännande. Da Capo på radion, gamla franska sånger. Spännande när jag cyklade hastigt sen in till Malmö city, Palladium. Hon heter Jenny K Lundgren och boken heter Black Well och filmen heter Wounded Knee sings songs from Black Well (filmad av Marko Wramén, musik av Stry Terrarie och Andy Lundgren), musikgruppen 2 mothers in a carwash som också spelade består av Jenny K Lundgren och Kirsti Öibakken Pedersen. Såhär ungefär bland annat upplevde jag det, framför allt boken, men också filmen och 2 mothers in a carwash: Spridda ofärdiga skisser till Jenny K Lundgrens dikter, icke färdigställt utan slut. Vem fan har sagt: ”nä, men det är bara att bita ihop, vill man så kan man, alla har ett val en möjlighet bakom solen finns en grop med guld.” Jag skiter i det. Jag läser Jenny K Lundgrens diktsamling Black Well. Jag går in i en saga, en mörkare saga som snurrar annorlunda, obehagligt ibland. Och, vad du gör, andas inga djupa andetag in, då drunknar du. Jag går i huset. Jag hamnar vilse bland vilsna själar, ”He is strong / and wild / so weak, so beaten”, men känner ändå ett hopp. Det är rytmen musiken, det sugande som suger mej framåt ändå, får mej att inte ge upp. En dov sorg. Att inte få luft, under vatten, andas du in drunknar du. Och han i nya hatten på väg till Paradiset, rytmen, musiken, den långa vandringen, och finns det upp, finns det en stege till himlen, finns det en regnbåge, en gryta med guld som solen regnar ner i. ”I wouldn´t wish for anybody the Life / of Tim / Though he´s walking poetry”. I sin nya hatt, lycka till. Några dikter trycker sej smärtsamt skönt hela vägen in i själen. Skrämmande naket och drabbande, riktigt bra alltså. Så kan det vara eller inte vara med den saken. På bilden: 2 mothers in a carwash. Foto: Marko Wramén

Jag återkommer till Black Well (den går naturligtvis att köpa hos dom flesta bokhandlare på nätet och hos välsorterade lådor i Malmö, visst, där kan man köpa mina böcker också, och hos Bokia i LA) och Kristian Johannesson, när det blir ännu mörkare. För hösten kommer. Vemodet växer, och Da Capo alltså, i P4, Ulla Billquist nu, ett sorgligt öde det också. Det är söndag, det är en hårsmån från nerdeppad, nerdekad, nerkyld, när jag trots allt kommer upp från badet. Och förkylningarna på det, den lätta febern som är tung. Och vi bor i det här landet och det är en ensamhet, vi pratade om det, ensamheten som alltid har sitt skynke hängande över oss, tjockare eller tunnare men alltid där, alltid något som skymmer och kväver, dom sorgliga ödena som ringlar längs alla krokiga stigar. Jag har romanen i mitt huvud hela tiden, det är en glädje, det snurrar runt annars, det är så skenbart lugnt utåt, och ett knappt kontrollerbart kaos inuti.