"Ärligt pappa, det är inte roligt", sa Anna och vi satt på biblioteket. Elsa var hos Fanny och snart var dom på väg hem till oss, till lägenheten för att äta. För Anna och Elsa finns huset och lägenheten. Johanna bor i huset och jag bor i lägenheten, barnen bor på båda ställena. - - - Och vi fick upp diskokulan sen, efter kortslutningen skimrade den i taket, och dom röda gardinerna och solen som sken lågt gav ett trolskt ljus, korv med bröd och fruktbuffé, dansant musik, allt som hör ett hemmadisko till + pyttipanna. - - - Jag har gjort kanske sextio intervjuer, kanske hundra, jag vet inte. Och aldrig har jag sagt att det största som har hänt mej är när mina barn föddes, för det är det inte. Men att dom finns till är det allra största. Men det ligger framför mina ögon, jag minns väldigt väl båda förlossningarna. Och det är alltså inte själva förlossningarna, det är att se dom formas och bli till, helst av allt forma sej själva. - - - Och vi har böckerna. Det har blivit elva nu. Alla utom den första har recenserats i HD/NST, flest gånger av Crister Enander eller Ann Lingebrandt (men också idag av Stig Hansén, tidigare av Gunnar Bergdahl, Roger Wilson, Ulf Malmqvist), kulturskribenter och författare som jag respekterar mycket. - - - Recensioner. Jag är den typen av författare som läser alla recensioner jag kommer åt. Jag recenserar själv böcker efter devisen att söka det jag tycker är bra (i alla fall när jag recenserar oetablerade författare), böcker jag tycker är direkt dåliga eller ointressanta recenserar jag mycket sällan, över huvudtaget recenserar jag ganska sällan, tidningarna slänger inte böcker efter mej, och jag är ordentlig och trots allt oerfaren, jag har kanske recenserat 50 böcker under femton år, det tar för lång tid. När jag skriver böcker kan jag språket, jag kan hur jag ska prata, det är som Zlatan, han ser passningarna innan dom händer, han ser mattetalens svar men vet inte hur. - - - "Pappa, nu är det kvällmorgon", säger Anna och jag blir så glad när hon pratar sitt eget språk, när hon reflekterar och det kommer ut som hon ser det i sitt huvud, oförfalskat. - - - Jag är en sån författare som läser recensioner, tycker att det är jobbigt när det är för postivt, för jag vet att jag inte har skrivit den perfekta boken, vet att jag har mer i mej, måste bara ... hitta lugn, pengar, tid, mellan cykelturerna och simbassängerna. Jag läser recensioner för att lära mej och bli uppmuntrad. Jag sa det till Eva igår, under intervjun, vi från Landskrona är som portugiser (fast så sa jag inte), stolta förlorare. Förlorare är vackert och bra, en förlorare är på sitt sätt en vinnare, det är skillnaden mellan Malmö och Landskrona, i Malmö har man inte samma ödmjukhet, man har förlorat för lite. Och det är möjligt att jag pratar om fotboll nu, jag vet inte, det är en alldeles för tidig morgon, kvällmorgon, och innan vi lämnade bibblan igår sa Anna: "Ärligt pappa, det är inte roligt." Ditt öppna ansikte. "Vadå?" Ditt öppna ansikte, dina små fräknar, ditt alldeles egna sätt att titta och tänka. "Snälla pappa, jag kan, jag kan väl få klippa dej ..."