Det är vad jag gör när det behövs. Jag går till Dan Hylander och hittar en mej själv som är alldeles samma som då, som den tonåring som dyker upp mer och mer, skranglig och blyg. "Så, ungdomar, nu tar vi det från början igen." Det är vad jag måste göra gång på gång. Jag vaknade vid nio, ensam idag. Jag skrev i en timme. Det är en viktig timme, den första klara men lite sömnrusiga ändå, lite fri och ologisk i tanken ändå. Jag tittade bakom min rygg, såg solen den tredje september. Tre bananer, mellanfil med hallon och kiwi, ett löskokt ägg, som sås eller soppa. Badbyxorna under brallorna. Nyladdad ipod. Min cykelsadel har gått sönder, stången rakt upp i häcken om jag skulle sätta mej våldsamt och fort. Jag måste alltid tänka att jag ska tänka, annars går allt för fort, rusar åt fel håll. En halvtimmes cykling och ett snabbt bad. Jag måste säga det igen, göra det igen, känna det igen. Jag måste komma ihåg känslan av lycka, om så bara någon sekund. Solen, nästan lä, en tidning en skrivbok, musik, sånger jag älskar, åh, nu kom Peps, Samma sång, ah, Joel Alme, åh, Kajsa och Malena, hör du det än, jorden som sjunger. Jag äter två bananer till vid hoddorna i Sibbarp och jag kommer ihåg att tänka, inte framtvingat, jag har nästan lärt mej att få en liten klocka att pingla när jag mår bra, för att aldrig glömma, för att aldrig ta till alkohol igen, som jag kan bli så sugen på. Då tar vi det från början igen. Kom ihåg hur bra du kan må utan alkohol. Cyklar. Tänk att jag har en dotter som ringer från sin mobiltelefon och frågar om hon får följa med en kompis hem. Tänk att jag kom hit ändå. Tänk att jag har en annan dotter som kallar mej Prussiliskan och efter ett slag, när hon klättrat upp som en apa på barnsadeln, går med på att bli kallad Herr Nilsson. Tänk att hon är glad när hon badar fötterna och jag badar hela mej i havet och hon skriker att jag ska bada mer, Prussiluskan, och jag säger: Bada själv, Herr Nilsson. Efter bibblan sätter jag in köttfärslimpan i ugnen och hon somnar och jag väcker henne och Elsa kommer hem för att äta, sen ska hon ut och sälja saft igen. "Så, ungdomar, då tar vi det från början igen. Ge aldrig upp och låt dej fångas i en mall, ge aldrig upp och gör reträtt inför ditt liv." Ungefär så. Jag googlar texten till Vargtimmen och får upp en bloggtext av Jonas Bergh 2009. "Låt tankarna vila nu, du drömde och inget mer, dom skuggor som jagar dej, är vanliga människor." Och jag ställer mej mot väggen och lutar mej och låtsas att det är havet, jag har havet i ryggen. Och säger till alla andra: Kom igen då!.