Förr eller senare tänker man: Fuck off! I dom flesta relationer funkar sånt, man hittar tillbaka. I dom flesta relationer förstår alla inblandade att det är löjligt att tro att man ska tycka eller känna exakt likadant alltid. Man fattar att man är trött, stressad, förbannad, glad, ledsen, stor och liten, förödmjukad, utnyttjad, bara omhändertaget av det barnjag som min kurator brukar prata om, och le mot mej, inte överlägset men förstående, lite lite oroad, mer road. Så det sjuder, puttrar, kokar över ibland. Man känner sej missförstådd. Då och då, ofta vid olika tidpunkter, många gånger enligt ett mönster som kan vara ytterst svårt att se eller följa eller förstå för den som inte är inuti. Oftast förstår man att man sitter i olika glashus och plockar stenar och kastar ut. Oftast börjar det regna ett regn som kyler, som stillar vinden. Inte alltid, men oftast. Så, jag tänker på historien om grannen som var uppfinnare, bjöd på en kaka som skulle smaka gott på ett särskilt sätt. "Men den smakar skit ju!" "Ja ja, men vänd på den ..."
3 comments:
Ja min vän, livet är enahanda. Som min mormor skulle sagt. Men trots denna enahandhet, så skapade hon sitt eget paradis på slutet av Storgatan i Ängelholm i början av förra seklet.
Hennes mor, min gammelmormor, var en elak häxa som gjorde allt hon kunde för att motarbeta mormor.
Hon kom med hennes broder och häst och vagn och beordade henne att följa med hem till gården.
Min mormor vägrade och det hela slutade med att hon och morfar byggde upp det största Spettekaksbageriet i Skåne!
Birgit Nilson var en av kunderna.
Det är en tid jag kan frossa i, då man kunde bygga ett liv runt spiddekagorna. Allt är förändrat.
Allt är uppätet, om man så vill.
Post a Comment