Dom suddiga tidiga åren. Och man formas som en manet. Man är så stor. Man är så liten. Men vissa saker hugger sej obönhörligen in för att stanna för evigt.

När jag var tio tolv år kom Boomtown Rats singel I don´t like mondays. Sången om flickan som sköt personal och elever på en skola, hon gillade inte måndagar, ville piffa upp det lite. Den rösten, Bob Geldofs, är en grundröst, den hudlösa, kanske. Den innerliga, angelägna. Så var det från början. Och att jag håller fast vid den typen av röster, inom musik, litteratur, fotografi, journalistik, politik, allt, är för att den är sann, tidlös och omöjlig att värja sej mot. - - - - Vid samma tid i mitt liv (kring 1980) lyssnade jag på Noice första platta och Unguarded moment med Church. Det gör jag fortfarande, en blandning av den rösten och nostalgi, kvalitet.- - - - En dag vid radion med Kaj Kindvall fick jag höra Living next door to Alice, tio tolv år ung alltså, gammal. Jag snyftade och njöt och föll. Den sorgliga historien om den stackars pojken som väntat i så många år, jag älskade den. I ett eller två år, sen visade sej sången som den skit den är. Det fanns ingen röst, det fanns inget måste i den rösten, den sången, den attityden. Det fanns bara dansband. Och Dansbandsmusik fungerar bara till en sak, att tragikomiskt skratta åt, eller gråta. Att det finns en så stor skara människor som söker sej till skit när man mår dåligt. Det är inte snobbism, det är tragik. Och: Givetvis kan man dansa till dansbandsmusik. - - - - En kompis till mej berättade häromdagen en historia om misshandel, misshandel som man inte tror är möjlig, skitigare än skit. Den frustration som finns i vårt samhälle kommer att stanna kvar så länge människor på ett eller annat sätt blir misshandlade, någon kommer alltid att sparka neråt på dom mest vidriga sätt. Det är många som innerst inne känner till detta, men vägrar att se, det gör för ont. Vi har blivit så bortskämda att första lilla stråle av mörkt vasst ljus får oss att blunda.