Jag står här på ett torg. Den vackraste viktigaste sången. Och Ulla Sjöblom sjunger den vassast, mjukast, tuffast. // Det är en lukt eller en bild, en känsla. Namn som nämnda Ulla Sjöblom, och Pär Rådström, och vidare mot Hasse o Tage, och Lars Forssell, vidare mot Ewa Fröling. Och Slas. och Monica Zetterlund. Många av dessa var/är en sorts trasiga människor, inbillar jag mej. Som skapade sej ur det omöjliga att leva. Tror jag. // De fattigas piano. // Jag pratar om min dragning till en trygghet som inte finns, som väl aldrig fanns. // Eller. Det är en mjuk rutschbana ner till en varm barndom som kanske fanns. Utan onödig valfrihet som mest förvirrar och försämrar. // Jag var på Tivoli med mina två flickor och Amelie, Elsas kompis. Min kompis Malins dotter. // Men Lill-Babs krogshow sent 70-tal. Som Lars Forssell skrev. // Och det är snart lördagnatt och jag lyssnar på visor med Ulla Sjöblom, den Ulla Sjöblom som Lars Forssell vill ha tillbaka i boken Vänner som jag läser igen, som han vill med Erik Lindegren, Bengt Ekerot, Pär Rådström, så länge fågeln sjunger. // Och jag vill ha tillbaka Slas och Lars Forssell, jag vill ha Olle Adolphson vid min sida och en gång, bara en gång till få säga gutår en sommarkväll vid fjärden. // Och jag hoppas att mina barn ska glömma att jag blev irriterad i trängseln vid galoppen på Tivoli idag. Jag hoppas att det är det fina vädret, matsäcken, så roligt vi hade bland pumporna och den stämningen, just den stämningen i dom flygande koffertarna i H.C. Andersens sorglustiga värld, som dom ska komma ihåg, radiobilarna. // Och Lars Forssell skriver: "En morgon har barnet upphört att andas. Theo var tre månader gammal, Cecilia hade ammat honom och Malte bytt blöjor. Det är en sorg som inte låter sig beskrivas och en saknad som aldrig kan glömmas." Skriver Lars Forssell, nu också avliden: "Må leende änglar bära dig / till grönan äng. / Och Lasarus, tiggaren, lära dig / att bädda blomstersäng. / De som tror och vi andra som inte tror / är lika nära dig / in paradisum / in paradisum / där du bor?" Skriver Lars Forssell 1990, till sitt döda barnbarn.