Igår åt jag avokado, tomat, lök, fetaost, champinjoner. Jag åt bananer, hallon och kiwi, ägg, drack juice och kaffe med mjölk. Jag åt bröd med ost. Och jag åt en fläskkotlett. Annars äter jag mindre och mindre gris- och kokött. Lika mycket fisk och kyckling som innan. Jag är matomoralisk, det är en brist. Jag erkänner. Idag har jag mest ätit bananer, och hallon. Sen ska jag äta ägg och stenbitsrom, och avokado. Kanske lite lax, varför inte spenat? Och choklad. Jag har ätit mycket vegetariskt vid några få tillfällen i mitt liv, men det var inte under detta seklet. Då har det handlat om kärlek, och att tillhöra. Jag bryr mej inte särskilt om att tillhöra nu, tycker inte att det är så kul att laga mat längre. Om jag skulle välja en råvara, om jag var tvungen, skulle jag välja kallrökt lax. Om jag fick välja tre till skulle jag säga avokado, ägg, lök. Och jordgubbar, svenska prima jordgubbar vid ett soligt hav. Läsa tycker jag fortfarande om, men tjocka böcker när man äter, det har alltid varit ett problem. Till maten läser jag gärna en dagstidning.

Foto: Kristoffer Granath / Idag recenserar jag Kristian Johannessons debutroman Vi måste börja med orden, i Kvällsposten: På första sidan citeras Peps sång Främmande. Senare ska också Landskronagruppen Svenska Akademien kilas in i Vi måste börja med orden, i de delar som är tragikomiska dialoger eller andra lekfullheter, om hur människor talar förbi varandra, inte förstår varandra. / Han är rolig i allvaret, Kristian Johannesson, 32, från Landskrona. / Det är ofta en fröjd att läsa denna debutroman. Det finns en frihet i Johannessons sätt att skriva, som att inga andra val ges än att den här historien måste berättas exakt så här. / Jag kommer också från Landskrona. Jag har aldrig läst en roman som utspelar sig i staden tidigare. Jag tror att jag ska få vandra välbekanta gator, se med nya ögon. Men riktigt så blir det inte, Landskrona får nöja sig med andra- eller tredjefiol. / Såhär: Johannes K jobbar som obehörig SFI-lärare, extraknäcker inom vården. Han är 25, någonstans finns en längtan efter att vara poet, resenär, vara en typisk representant för generationen han sägs tillhöra, den flexibla Y. Någonstans finns en längtan efter kärlek. Det bultar, men det bultar tyst. / Vad Johannes K egentligen söker är nog stabilitet, en grund att stå på, förståelse, trygghet. Han sörjer en för tidigt avliden far, kanske är det honom han ser cyklande i skrynklig skjorta och med ölflaskor i cykelkorgen, därnere på Linjen i Landskrona där drömmar kan födas, flyga i väg eller stanna kvar i den våta sanden. / Kristian Johannesson skriver en ofta sorglig historia lätt och luftigt, lustigt nästan. Ibland blir det obalans, för lite mörker. Möjligen är det ett sätt att hålla den riktigt avgrundsdjupa smärtan stången. Jag tycker att det som gör ont ska göra ont. På sidan 116 (av 190) händer det jag tidigare saknat: det hugger och sliter och dras sönder. Det bränner till något så in i helvete: "Att hon var en av dem som tvingades ut på gatorna efter explosionerna. Hon samlade kött i en påse". Och så vidare. / Där och då, lite innan och lite efter, når Vi måste börja med orden hisnande höjder, eller djup. Annars är det bara en riktigt bra debutroman.