153 sidor just nu, och när dom går i diset, bestiger ett berg medan krutröken lägger sej och dimman lättar, tänker jag på Pink Floyd, på det svartvita London och Shine on you, crazy diamond, shine on! Om två veckor ska jag göra en första riktig redigering. Jag är i den fasen nu, att jag tvekar och tvivlar ibland. Att jag ibland är uppblåst, att jag känner: Ja, jävlar i min lilla låda. Men mest är det ett halvtvivel. Men någonstans längst bak känner jag ändå såhär, och det är erfarenheten som talar: Du har en roman här, annars skulle du inte ha skrivit 153 sidor. Den är inte perfekt, den är inte klar. Den är en bebis som kanske skulle klarat sej i en kuvös, kanske inte. Det har gått nästan halva tiden, allt kommer att synas vad det lider, armar ben ögon näsa mun, kön, vi är lite osäkra på könet fortfarande, eller hur? Why worry, som Dire Straits sjunger: "I wipe away those bitter tears." Det kommer att bli ett vackert barn, inte perfekt. Perfekt är fult.