"Varför förklara när jag slutat tro” - - - - Skriver roman och det kan visst vara så, att det är något gott, en glädje över att vara ledsen och förbannad. I alla fall inte längre tom. Att känna, att bry sej om något annat än att man inte bryr sej. Jag är van vid att bry mej. Jag kan inte hantera den apati som faller på mej ibland. - - - - "Ibland känns det ingenting alls/Även när dom hugger av min hals/Bara så jävla tom/ när jag väntar på min egen dom” - - - - Och jag badade i havet idag, och jag ångrar aldrig ett bad, jag ångrar aldrig ett bad. Förra gångerna förra veckan var det tjugotvå grader i Spanien, nu högst fjorton i Sibbarp. Det var nära att jag gick in på kallbadhuset, men nä, en så dålig start på dagen som jag haft, ledsen och förbannad, vore det oklokt att gå in i bastun och lyssna på gubbarna, ett kålhuvud och tio trevliga, men ett kålhuvud hade räckt. Och du vad det blåste, och du vad solen gick i moln när ankorna hade flyttat sej från bryggan och jag just skulle dyka i, och du kan lita på att cykeln välte, med den nya sadeln alldeles för högt. För jag hade ju varit hos Cykelson innan, vid Fiskartorget eller vad det heter mellan Möllan och Södervärn, där råttorna bor, äter gamla falafelpapper så att dom alternativa inte bara behöver sitta i hundpiss utan även i råttbajs. Reclaima, eller vad dom gör, ledighetskommittén. Som man sa förr om dom i orangea uniformer, då när A-lagare var det värsta, innan muslimerna blev en kyckling att hacka på. - - - - ”Här går vi runt vår taggiga kaktus/taggiga kaktus taggiga kaktus/här går vi runt vår taggiga kaktus/vid pass klockan fem på morron” - - - - Det är T.S. Eliot det, i översättning av Erik Lindegren, han som skrev Mannen utan väg, du vet: "att skjuta en fiende och rulla en cigarrett/att flamma till och släckas som en fyr i storm" - - - - Jag skriver och stjäl utan att veta det. Jag tänker inte på att följa någon tradition eller att tillhöra det och det och det. Snarare att bara tillhöra mej själv när jag skriver. Men jag märker hur denna intertextualitet förföljer mej, det eviga samtalet, man snappar upp något här och där. - - - - Det är lätt att säga Ebba Grön och Nationalteatern. Det är inte mindre rätt att säga Noice första platta, Tonårsdrömmar. Det är jag och Clabbe, dom eviga tonåringarna. Men sen skiljer vi oss. Man skiljer sej alltid, jag gör det i alla fall. - - - - Tonårsdrömmar stjäl men står i sin egen rännsten, det är vad jag menar. Så: "Kom inte hit och snacka punk med mej, ungjävlar”