Just nu har jag skrivit hundra sidor. Det borde innebära hälften, give or take. Och jag är där när jag skriver. Just nu i Spanien. Pange hänger ju där en del. Just nu: Drömmer där, sjunker där, letar efter en kyrka som rymmer honom där.

Det händer att jag stöter på dom där människorna som inte lämnar mej ifred. Det finns dom som tar sej in och stannar och är välkomna, givande. Sen finns det dom som tär. Som är så upptagna av sina egna röster att inget annat går in. Jag försöker förklara: Jag jobbar mer än heltid, tjänar mindre än halvtid. Men jag älskar det jag gör, det är mitt val och jag står för det, men tid tid tid, saknas titt som tätt. Jag har två döttrar, det kräver sitt engagemang, även det sin tid. Jag har inte ångrat mitt föräldraskap en sekund. Men jag är inte gjord för ansvar. Jag har svårt att ta hand om mej själv. Och du, som läser här och tänker: Pratar han om mej? Är det jag som inte fattat? Är det jag som tränger mej på? Svar: Nej, det är inte du.

Och sen sitter dom i den där vanen genom Danmark och Sverige, dålig mat på dåliga krogar, tvingar dom i sej, Pange och Blixten. Och deras liv är en sorts strid, en kamp mot väderkvarnar, verkliga och falska. Och jag vet inte vem som är vem, ingen antagligen. Dom är sej själva. I alla fall till mej, kommer dom vandrande upp och ut från fiktionen.