Jag var i drömmen i den där staden igen. Den bitterljuva, ett trolsk skimmer. Barer och krogar överallt. Ett skönt vemod. Allt i brun trä i ett brungult dunkelt ljus. Och ett fuktigt halt stentorg, inte regn, mild fukt bara, och en svag vind. Och någonstans tutar ett tåg, stånkar långsamt uppåt. Och där blev jag sjuk, fick svårt att andas, svullnade upp i halsen och munnen. och någonstans ett hotell, inte ljust i den här drömmen, men inte kallt. Sånger som: A rainy night in Soho, Never say goodbye, Stolen property, Hey little rich girl. Bella Ciao, långsamt. Ghost town. Och jag var i sällskap med människor jag kände bättre och sämre. Några gamla vänner (inga ansikten, bara epitetet gamla vänner, som en regissör som berättade: "det här är dina gamla vänner" och jag kände inte exakt igen dom) blev besvärade, tyckte att jag förstörde den trevliga kvällen. Allt ska vara trevligt, det håller jag inte med om. Så såg jag sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Lite sämre idag. Slutbetyget får bli 4,0. Andra avsnittet var bäst. Den starka grundhistorien och skådespeleriet får vars fem, dramaturgin och det ibland övertydliga och sentimentala berättandet vars tre. Den dräpande humorn borde få lite mer utrymme. Det svarta stör inte. Men något stör. Något hindrar ett mästerverk. Men det går ett tåg genom mörkret, ett hotellrum någonstans är bokat.