Jag kan lyssna på Waterboys. Tidiga, givetvis. Dom två första albumen. Deras extramaterial. Eller This is the sea. Svårt englandsugen då. Eller London. Eller Specials. I slutet av 80-talet besökte jag och Rickard London, bodde hos dom där nordirländarna, kusinerna, brorsorna med ett långt ögonbryn. Det är när jag ser This is England 86 som jag blir nostalgisk, romantisk. Den där petflaskepuben I Bristol. Puben med den hemlöse trubaduren i Edingburgh. Och Ringo Starr i midjekort skinnjacka, drack en half pint Guinness på däck på färjan till Nordirland. Tåget från London till Bristol, Hem till byn-land. Floden där, den fina sidan och den fula sidan, som var fin. Frysta griskroppar, och allt som forsade fram i floden som jag inte minns namnet på. Floderna i mitt liv. Nog för att jag alltid väljer havet. Men floderna i mitt liv.

Sen lyssnar jag igen på George Jackson. Under sådär fem år har jag glömt att han finns. Dumt. Eller, det är som när man läser en fantastisk bok, man kan längta fram i tiden, så att man kan läsa den igen. Fem år utan att ha hört en artist man tycker är mycket bra. Det är skönt, att hitta tillbaka till ett av sina hem. Och av misstag på youtube dyker George Jones upp, smörcountry med smörstekta kotlettpolisonger. Och jag tänker, att förutom Melodikrysset, är The Grand Ole Opry Show det enda radioprogram jag skulle kunna var publik i. Vilda västern, Lilla huset på prärien-kulisser, cowboyhattar och stövlar med slingrande mönster. Tack tack tacky, och innerligt.

Det är fredagkväll, och en måndagkväll 2004 eller 2005 när vi bodde en kort tid i Landskrona, kom jag med tåget hem, flög jag på cykeln och upp på tredje våningen i det småengelska radhuset, satt där och andades, venfärjan, Köpenhamns lyktor revisited, efter att ha varit på efterfest med Birgitta Stenberg, då 72 år och Lasse Söderberg. Någon annan minns jag inte. Och och och ... nu börjar Alla vilda, och sen This is England 86. Och och och ... mina barn tittar på Alvin och gänget ... 2.