Det fanns en tid när pasteleria var det vackraste ord jag visste, ofta i Portugal. Det lät roligt, det luktade gott, kaffemaskinerna som stånkade och slog. Och små öl i höga glas. En jukebox med plastig musik som svängde. // Det fanns varken lust eller plats för kaffe i mitt liv. // Den älskvärda tidskriften Pequod gjorde ett specialnummer om kaffe och caféer. Det förblev oläst. // Nä, jag vet. Det är med mej och kaffe som med mej och rökning. Det händer att jag gör det, mer i vissa perioder, inte alls i andra. // Det fanns en tid när jag fick lätt ångest när någon föreslog att träffas över en kopp kaffe. Ville jag träffa någon gick jag på krogen och drack öl eller vin, någon gång en drink. // Dessa snåla kaffedrickare. Som kunde sitta och ta bra platser på en slät kopp och flera påfyllningar. Detta var en tid när det inte fanns, och detta är sant, ett enda kafé i trakterna kring Möllevångstorget. Det var innan studenterna. // På sätt och vis är det bra att det finns caféer idag, vissa saker ska inte integreras. // Caféer utomlands, är ofta en annan sak. Caféer utomlands är blandade, alkoholdrinkare och kaffedrickare, sötsaksdamer och sherryherrar. // Den ganska korta tid jag bodde i Göteborg förbluffade mej, alla caféer. Alla gyymnasister. // När först Lindells konditori vid Rådhustorget (det som blev Akropolis) och sen Café Eko vid Teaterparken, i Landskrona, la ner. När bandet vi hade, som alltid möttes upp där innan reporna, la ner. Var det slut på cafédagarna för mej. // Kaffe var begravning. Kaffe var finporslin och orolig mage. // När jag hade vanliga jobb och gick upp vid vanliga tidiga tider, drack jag kaffe för att orka, inte för att det var gott. // Idag dricker jag gärna kaffe utomlands, beställer in en kopp då och då även i Sverige. // Jag har blivit en ung vuxen, nästan en kaffedrickare.