Fyra
SD-genier har skrivit en motion som handlar om den vördnad man ska visa
för den kunskap (enbart fysiska böcker) biblioteken huserar, även om inte alla har den arkitektoniska
storhet som Stockholms stadsbibliotek som är ett "antikt tempel, ett
tempel för böcker och kunskap". Men, säger SD-smartingarna, på vissa
bibliotek har de varit "oroligheter". Så vad göra då, jo, förbjuda
utländska medborgare på biblioteken: "De
svenska biblioteken är en verksamhet som är finansierad av svenska folket, och
bör primärt rikta sig mot svenska medborgare." Som om det inte finns svenska medborgare som riktar sin blick utåt. (Till skillnad från de fyra motionärerna har jag gått på bibblan sen jag var barn, går där nästan dagligen, sett hur människor av olika slag möts, vissa läser tidningar, spelar schack, någon sover, andra lånar plattor, andra studerar, andra bara andas och tittar på böcker, läser ur en här och en där, samtalar med en bibliotekarie, åh, finns den på originalspråk, spännande! idag samtalar människor, diskuterar, lär av varandra, säger aha! idag spelar några spel, barn som leker bland böcker och tavlor, fotoutställningar från en annan del av världen, ett levande kulturrum och bildningsrum för alla.) Man bör inte heller hålla på att ta in material på en massa ickesvenska språk (engelska? danska? tyska? eller enbart arabiska?), förutom nationella minoritetsspråk. För övrigt tycker de fyra att man inte ska falla
för samtidens tillfälliga nycker och trender (vadå, datorer? e-böcker?). Tanken om ett nationellt lånekort är förvisso bra (om än inte sd:s idé, kanske därför, själv har jag fem olika lånekort, ett hade varit bra), men det finns en sådan tydlig dold kontrollerande, exkluderande agenda i de fyras ton. Sådan är ju, nu som då, fascismen. Själv anser jag att bibliotekarierna bör ha en enhetlig uniform, något åt folkdräktshållet.
Vi kör väl oktober också då. Jag har lovat två som heter Anna att bada även denna månad. Utan bastu, givetvis. Så det får bli på det viset. Det verkar bli en vacker lördag. Jag skriver novell om en mjukporrskådis. Och min gamla telefon har bestämt sej för att kunna bli laddad igen. Jag trodde att jag mist den. Jag sitter ju här ovanför största gatan i Limhamn. Väntar på att göra pannkakor. Jag är djupt oroad över klimatkrisen men kan inte låta bli att glädjas åt ännu en sensommardag. Annars simmar jag mindre och mindre på Kockum Fritid, hänger i Hyllie (eller Mörbybadet när jag är i Stockholm), simmar först ca 1600 meter och relaxar sen i en timme. Läser i det varma badet, doppar mej i det kalla, sen blir det som strålar i kroppen när jag lägger mej i det varma igen. Sen bubbel ute och aktar testiklarna, ångbastu, torrbastu. Jag måste simma först. Relaxen är belöningen. Jag längtar så dit när jag går ner till bassängen. Men idag gäller det att bada i Öresund. Jag simmar inte på badhus under helgen, jag har inget emot barn men jag vill ha lugn. Det finns en fördel med att vara sin egen chef. Jag kan välja vilka tider jag simmar. Sen får jag jobba på nätterna. Eller vinna på tipset.
I slutet av november kommer min första diktsamling Jag letar efter halsband på Megafon förlag. Ni ska veta att den är väldigt bra. Ni ska veta att den är något viktigt att ha. Det kommer att bli några avslappnade släppfester. På Pumphuset i LA, någonstans i Malmö och kanske på något ställe till. Detta är poesi som poesi ska skrivas. Tungt och lätt. Underhållande allvar. Platserna är Landskrona och Malmö, Limhamn. Och mycket längre bort. Varsågoda!
Den första bok jag läste på engelska var Arnold Palmers Go for broke. Jag minns den som bra. Jag minns den som inspirerande när jag var tolv. Nu är han död. 87 år. Och jag kollar klipp på Youtube. Och igår träffade jag Fredrik Ekelund på badflotten (åh, att fortfarande få bada!). Vi brukade spela golf tillsammans då och då för sådär tio år sen. Jag kan sakna det. Gåendet och slagen och samtalen. Arnold Palmer ska ha varit den som tog golfen in i den nya tiden, teve och pengar. Jag vet inte. Vet bara att jag var tolv år och älskade när golfbanan var folktom. Gå där med min freestyle. Leva i min låtsasvärld. Min största förebild var Lee Trevino. Han var det jag inte var.
jag kommer att minnas stunderna i Hotel Operas spa längst. särskilt igår på morgonen. hur vi vaknade förbluffande tidigt. hann äta frukost i lugn och ro och ändå hinna med det vi älskar, bubbelpoolen, ångbastu, ner i kalla vattnet, bubbelpool, torrbastu, ner i kalla vattnet, bubbelpool. sen hann hon ändå till tåget som Glenn Hysén också åkte med.
annars var det trängsel och dålig luft som vanligt.
och alla ljud.
annars tycker jag om att promenera i Trädgårdsföreningen.
tänker alltid att jag ska ta mej till områdena där jag hängde -96, men det blir aldrig av.
första natten bodde vi på tjugoandra våningen. det är på gränsen till för mycket för mej och min svindel.
jag såg Jan Myrdal sitta i Jan Myrdal-sällskapets lilla monter. Det var stort på nåt sätt.
bäst var när Anna Sofia Rossholm och Emma Tornborg samtalade under rubriken Hur möter humaniora klimatförändringarna, underhållande och intressant.
och när Stefan Lindberg pratade om sin bok Nätterna på Mon Cheri.
och när jag fick köpa Krister Gidlunds Bokförläggaren för tjugo spänn.
och man ska ju inte tro att man ska få vara ifred. när vi skulle diskutera slutredigeringen av min diktsamling, dök tre gladfulla människor upp och började prata. de var trevliga. de jobbade i redaktionen för teveprogrammet Vem vet mest. de lovade att jag skulle vara med i en fråga nästa år. när diktsamlingen blivit en succé. de ansåg att det var det största för en människa.
Jag åker så mycket tåg. Då hinner jag läsa tidningar.
Jag är inte det minsta förbluffad över "(kvasi) Liberalernas" uppstramning av Birgitta.
Tacka Torkild för det, "Landskronamodellen". Exkluderandet och omänskligheten. Att rättfärdiga rasism och människoförnedrande.
Läs också om hur Jan Björklund sa till sina understående militärer att de skulle "runka upp stridskuken" och inte vara "luderaktiga".
Jag tycker inte vidare bra om sossarna heller.
Denna allmäna förflyttning, inte åt bara höger, utan mot brunt, mot att skita i människor som har det svårt. Avhumaniserandet. Alienationen. Det är så skrämmande. Som att vanliga människor bara bedövar sej och låtsas som att ingen lider när flyktingströmmen minskar på grund av stängda gränser. Fler och fler lider. Fler och fler behöver hjälp. Vi måste ändra vår livsstil! Vi måste ändra vårt tänk!
Tror ni att det är ett skämt? Att det kan vara lite lattjo att SD får röra om i lådan? Tänk igen, pucko! Läs Tony Samuelsson, Jag var en arier och Kafkapaviljongen.
Vet du att SD vill förbjuda fri media? Vi ska inte få prata om vi inte är fascister! Vi ska inte få prata om vi inte kan hata!
Vet du att det är människor, barn och föräldrar, som dör!
Medan solen skiner och jag snart måste bada. Medan jag lyssnar på Nick Cave om och om igen. Slutredigerar jag min femtonde bok. Min första renodlade diktsamling. Även om en del av dikterna drar åt prosalyrik. Jag måste ju berätta. Är så glad att detta blir av. Det har ändå gått mer än trettio år sen jag började skriva poesi. Den första (outgivna) samlingen hittade jag i flytten förra hösten. Skriven med spretig penna. Den heter Ung rebell. Den andra heter Olyckligt kär. Också handskriven. Det är i de trakterna jag fortfarande rör mej. Tillsammans med viss flyktingproblematik och alkohol. Så håll ut! alla ni som redan börjat ångesta kring julklapparna. Den självklara kommer i tid.
solen går upp bakom huset / måsarna sitter på båtarna / du finns i det sällsamma ljuset / du finns en liten sekund / du dansar i poplåtarna / flyktingar drunknar i havet / måsarna skiter på båtarna / du drunknar i ljuset / hur det svämmar alldeles över / flyktingar drunknar i havet / allt du aldrig behöver / hur ditt glas aldrig blir fullt / hur allting svämmar över / stanna en stund / prata med mej på bruten tyska / alla platserna på din kropp / som aldrig har blivit kyssta / prata och jag ska lyssna / hur havet skriker
Det tog till -92 innan jag började älska Nick Cave. Straight to you, hette sången, och det var exakt så, rakt in i mitt hjärta. Precis som Tom Waits, de lugna låtarna. Jag läste från min första bok på Hultsfred -97, då spelade Nick Cave också. Vi började gråta ungefär samtidigt under Into my arms när solen redan sjunkit. Windy bjöd mej förra året på en konsert i Stockholm. Fan, vad bra han är, Nick Cave. Han och Leonard Cohen. Prästerna man vill lyssna på. Hör på nya plattan nu, igen och igen, häpnadsväckande!
Det tar ungefär 37 minuter att cykla från Bergshamra till Medborgarplatsen under halvklar septemberhimmel på elcykel, via Storra skuggan och Östermalm. Sen kan man bada på Forsgrenska, som ett litet svek mot Mörbybadet, men ändå, jag behöver söder och lite arbetarromantik, försätta mej i en dröm när jag simmar. Slas söder. Och den där boken om typsättare som jag läste i Ariane Wahlgrens hus i Aten, första gången jag var där.
Det dyraste de har på Gröne Jägaren, här snålas inte, en alkoholfri öl. Männen som hänger här från öppningsdags, jag känner igen dem från Malmö och Landskrona, från Göteborg. Fast här pratar de släpigt gamängigare.
Jag skriver bok. Den blir bra. Väntar fortfarande på rätt besked kring den färdiga diktsamlingen. Vill helst publicera en bok om året, men vi får se. Det är i och för sej coolt att publicera två böcker på ett år också, 2017.
Det är lätt att cykla vilse med dåligt men optimistiskt lokalsinne.
Det är en hetsigare trafik i Stockholm.
Snälltåget nu. Vi käkade lunch på Kulturhuset tidigare. Räksallad, Chevresallad och pannkakor. Jag skulle bort till Centralen sen, det var halvmaraton i stan, nummerlappar, de tog hissen, jag rulltrappan, hamnade bakom en sliten man i fuktiga kläder som nästan ångade, stod i hans urindoft under vägen upp (här kan man kanske skämta om kräksallad), staden full av hotellbesökare
Det är verkligen de här dagarna. Att allt är bonus. Allt är gratis. Jag vaknar alldeles för tidigt. Jag tjatar på solen att gå upp. Jag tjatar på slöjmolnen att försvinna. Sen sitter jag på bänken ändå. Breder ut en gammal tidning för att inte bli våt i rumpan. Sen badar jag. Det är en av de få morgnarna när det knappt blåser i Limhamn. Skriver bestseller. Läser ut den smått överskattade (men bra) Min fantastiska väninna. Men de här dagarna, när ungarna är i skolan, när man vet att man suger i sej det sista, när man suger och suger. "God morgon", säger mannen kring 80 medan jag torkar. "God morgon." "Krispigt?" Krispigt." Och bara ge mej de där stålarna, så förlänger jag allt i Spanien. Men det blir aldrig likadant, aldrig samma gåva.
jag gråter i hennes ögon
jag simmar på hennes ö
solen är rosa ikväll
hur lågorna redan brinner
åh, vår småländska sjö
en båt och någon som bränner
hur vågorna aldrig hinner
en båt och några klasar bananer
är det någon du känner
en apa och några vise män
låt dem dö låt dem dö låt dem dö
en jord som är asfalt som bränner
ett hav som brinner som hell
en jord som är asfalt som smälter
som änglar som snö eller tö
en skorsten och brandsoldater
vi hinner vi hinner vi hinner
tre hundra miljoner ska dö
du vill inte vara ensam ikväll
vi ger apan miljoner bananer
vi ger solen några bitar av snö
vi ger världen brända afghaner
jag vill dö jag vill dö jag vill dö
vi ger er smältande miljarder
vi ger er snö ger er smältande snö
Åkte till Stockholm igen. Bergshamra. Det är en liten kallare känsla än Malmö. Lite mer höst. Vid Brunnsviken där vi brukar gå med hunden. Bada eller paddla kajak. Hänga vid Sjöstugan. Men nu var det morgon vid strax efter nio. Hösten i mina spår. Jag cyklade själv. På jakt efter septemberbad. Och där stod grävskopan. På den smala stigen. "Hur kom du hit", frågade jag. "Larvfötter." Jag följde spåren. Hela vägen från Sjöstugans café, hade han larvat sej fram längs den ganska smala stigen. Sjok av jord hade grävskopseroderat och försvunnit. Medan grävskopan, hela tiden på gränsen att välta och falla ner, snurra och drunkna. Klarat sej. Och jag fick mej ett bad. Klarade mej igen.
du letar efter halsband
som du hade en gång
hela havet gungar
vågorna kring din kropp
alla sjunger samma sång
helikoptern väntar på att störta
att leta efter halsband
som du hade en gång
det var inte enklare då
att åka pendeltåg
helikoptrar dunkade i marken
det är andra fåglar nu
alla går att byta ut
men de sjunger samma sång
om en man på en bänk vid ett hav
så ensam han ser ut
helikoptrarna spanar efter död
en ensam man i en grav
du letar efter halsband
som du hade en gång
under havet flyger du
stenarna och tång
dånet låter annorlunda nu
försvinner nästan helt
det är en ljuvligare sång
Jag missade tåget igår, missade matchen live, men såg den på en pizzeria i Malmö, ensam BoISare. Då brukar det gå bra för BoIS, när det är derby, när jag inte är på IP. Som när jag hörde 6-2 mot HIF på ett hotellrum i Göteborg. Det var inte alls oväntat att vi slog MFF. Det är så vi jobbar. Vinner när vi ska förlora och förlorar när vi ska vinna. Jag är alltid stolt över att komma från Landskrona. Staden är fast i min själ, i mitt hjärta. Jag var i stan i lördags och i onsdags. Badade på Cement. Den skönheten. Sveriges bästa badplats. Jag träffar människor i andra städer som är förbluffade: "Vi var i Landskrona, det var så konstigt, vi trodde att det skulle vara hemskt, vi hade ju hört så mycket, men det var ju fantastiskt, så vackert!" Jag brukar vara försiktig med att kritisera media, men det är sanslöst hur det i nationell press frossas i problem i Landskrona (och Malmö), och bara problem. Det är väldigt svårt, tror jag, för andra att förstå hur det är att vara den lilla flugskiten bland alla större populärare städer i närområdet. Landskronas alla problem är problem som finns överallt i Sverige. Men det blir tydligare i en småstad med storstadsproblem. Ja ja, solen skiner. Jag måste skriva klart dagens beting, det blir en jävligt bra bok. Jag måste till Hyllie och simma och relaxa, sen bada i havet. Av en konstig anledning lyssnar jag på The QK´s (finns på Spotify), mitt och Windys band. Vi var femton år. Det är kanske inte så bra, men ändå ganska fantastiskt. Vilka kreatörer! Alltså: "Tai Chan / ett lustans palats / Tai Chan / rätt plats för en sats" Vi skrev de låtarna när vi var sådär elva, inte särskilt sexuellt eller politiskt erfarna. Vi började med att jag hade hörlurar med Noice i, Windy spelade gitarr och jag gapade, oftast i Windys lilla pojkrum på Tornet. Sen gjorde vi egna låtar, halvkassa kanske. Men vi skrev och skapade. Respekt till dessa små killar.
jag ser en blomma som har torkat
äh, jag skriver vidare på den nya boken, väntar på att dikterna ska komma ut, väntar på att den nästan färdiga romanen ska bli klar, men den vill inte bli framtvingad, av mina tretton eller fjorton böcker som är utgivna, är det andra gången som jag är helt fast, att boken inte vill ta slut på rätt sätt, så jag går tillbaka till lusten, till: "måste berätta!"den får komma när den kommer, den där romanen, under tiden skriver jag annat:
”Hello,
it´s me”, säger jag när jag knackar på i natten i Lund där jag aldrig klarar
att studera, har haltat från Helsingkrona, hon har åkt hem ensam, vill aldrig
se mej igen. Hon var fullare än jag, mer svartsjuk. Hur jag kan kasta nycklar.
Och vi har varit så nära ibland, kompis, men aldrig riktigt nära, eller … jag
somnar direkt på den skitiga madrassen på Delphi.
”Hello it´s me”, säger du på
morgonen och jag vet inte var jag är.”Drömmer du?”
”Dömer du?”
”Det vet du att jag inte gör.”
”Ja, det vet jag”, när Lunds
gator kränger och jag har inga pengar och jag vill bara ha två öl och du
bestämmer att vi ska gå till den där kinakrogen nära Mårtenstorget, och okej, det är dina pengar. Jag måste ha dem.
”Ja, ja ja ja, det är en utmärkt
krog, de har väl tillstånd …”, friterad lycka.
Tåget till Landskrona sen.
Lägenheten vid hamnen och färjeläget. Hennes mjuka kropp.
”Aldrig mer”, säger jag.
”Du ljuger.”
”Nä.”
”Jag tror dej.” Lyktorna som
gungar i natten. Båtarna som kommer och försvinner.
Jag borde
skriva en prolog. Nu när vi är vuxna i Landskrona igen, kompis. Nu när färjorna slutat gå. Nu när
jag står här igen. Vid hamnen som aldrig slutar dö. Jag hade kunnat skriva om
den där natten på bänken här, vid kyrkan, Sofia Albertina, vem var hon? Jag hade kunnat berätta om det jag ville säga då, på 80-talet när
jag simmade slalom mellan de gigantiska tankbåtarna som var containrar som var
instängdhet, men skulle iväg. Bananer, kompis, jag hade kunnat skriva om
bananer.
Jag har alltid lyssnat till Klas Östergren, sen jag var sexton. Jag tror på allt han säger. Det är samma med Peps. Jag kanske inte gör som de säger. Men de är någon sorts vägledande gudar. Jag lyssnar på andra människor också. Jag kanske inte gör som de säger. Men jag lyssnar och tänker igenom deras tankar och råd. Sen filtrerar jag det genom min egen hjärna, genom mej själv. Jag är kanske lite sturig. Jag är kanske dum i huvudet. Sannerligen ska det sägas om det att gå sin egen väg: det kan vara en krokig stig. Och jag vet inte om det gör dej lyckligare eller friare. Men det handlar inte om det. Det handlar om att gå den enda vägen som är möjlig. Sen finns det mindre stenar, dem kan man skita i. Jag kan cykla istället för att gå. Jag kan prova kajak och längdåkning. Jag kan försöka bli vegan. Allt det som inte är jag, kan bli jag. Nu berättar Klas Östergren något intressant igen. Adjö.
"Jag kör och handlar, Jonas, sköter du spaningen, nån måste sköta spaningen", säger Bengan en av dessa generösa somrar i Ramsjöstrand. Ibland tar han på sej kaptensmössan, "har ni biljett", säger han till barnen som skrattar, sen kör han båten till Hallands väderö. Det är den roligaste människan i mina föräldrars generation. Så härligt förutsägbar men inte riktigt ändå, som den bästa av sit coms.
Det är sommar på Bjäre. Det är varmt. Det är stora fönster ut mot havet. Vi går till bryggan och badar, struntar i spaningen. När vi traskar tillbaka kommer Bengan med fulla matkassar. "Men, Jonas ... vem sköter spaningen, du skulle ju sköta spaningen medan jag var borta ..."
Nu är du borta, Bengan. Jag ska försöka sköta spaningen, tack och adjö.
Han kommer ensam till Café Jamaica vid tiotiden (där vi sitter innan vi ska ner till havet i solnedgången, vid den hetsigare delen av strandpromenaden, hoppborgar, studsmattor, barn överallt, en hetsig reklampratare med en stor buss som vill sälja skidpjäxor på ett hetsigt sätt, ja, det är sant, det är innan vi hittar den lugnare västra delen av stan) och det är rätt så mycket manana kring serveringen här. Han har bråttom. Han är kanske sextio. Ser alldaglig ut, kanske lite tråkig, något konstigt i ansiktet. Jag tänker att han ska ha en snabb öl, och sen hinna ifatt frugan. Du vet, man ser dem överallt, på alla krogar, de som behöver en snabb, han som går ut med hunden i Limhamn i reklampausen, en öl och två sexor Gammeldansk, fem minuter, sen vidare hem, lagom till slutet i Wallander.
Men på Café Jamaica tar det en kvart att beställa. Vi sneglar på honom, tycker synd om honom. Han viftar hjälplöst mot en servitör. Så går det tjugo minuter, och jag vet hur sugen man kan vara på den där snabba ölen, hur stressande det kan vara, när man liksom smitit iväg för att göra detta fula, halvt olovandes. Hur man kan känna att någon sitter och irriterar sej, tittar på klockan.
Så kommer servitören. Med världens minsta kaffe, som mannen sveper i ett nafs, lägger pengar på fatet och går iväg. Så var det med min människokännedom.
Nästa dag äter vi glass. Där kommer han igen i alldeles för varma kläder. Ensam bland barnfamiljer, tonåringar, spänniga tjugoåringar, och såna där fordon som rullar som man står på. Karusellen snurrar. Efter en halvtimme kommer han igen, från andra hållet. Det är något enfaldigt över honom. Jag tänker att han är ogift, har alltid varit. Att han åkt hit varje år med sin mamma. Och nu är hon död. Men han klamrar sej fast, åker hit år efter år, dricker sitt lilla kaffe och går omkring, letar och letar efter något som antagligen inte finns.
Saltvatten och sand hjälper mot allt. Och vart jag än i världen vänder, finns en bänk och en cykel. Det räcker. Vi vet att det är en bubbla. Vi cyklar i 45 minuter. Sen badar vi 45. Sen cyklar vi igen, sen badar vi igen ... Vi vet att det är en bubbla. Men det är en härlig bubbla. Alla andra ligger på filtar och har tält och parasoler. Tennisracketar. Vi reser lätt, vi känner oss speciella. Glasspojkarna går förbi med sina kärror, men vi handlar inte här, vi vågar inte visa var vi gömmer våra pengar. Vi har en hög på stranden, pengarna underst, en skjorta en klänning, en handduk över, vi simmar, vi kan inte sluta simma, första dagen var vi oroliga över att någon ska sno våra saker. Jag önskade mej en sån där vattentät behållare som Ole har i Sällskapsresan, att ha runt halsen. Men nu har vi vår metod. Inga telefoner, inga kort. Bara pengar på ett ställe, som räcker till den goda glassen som vi ska äta sen, när vi ska glo över strandpromenaden, två kulor, mintchoklad och citronsorbet. Och cykelnycklarna på andra ställen. Du vet ju, inte alla äggen i samma korg. Saltvatten och sand hjälper för tillfället mot allt. V badar, upp på land och blir sandiga. Sen badar vi igen. Sen cyklar vi vidare. Vi vet att det är en bubbla. Vi vet att vi inte är speciella. Vi ser hundratals andra bubblor. Som den konstiga staden vi bor i. Där ingen verkar rota sej i mer än två veckor. Vi letar vegetariska restauranger, det finns inte en enda. Vi äter fisk nere vid hamnen någon kväll. Annars lagar vi mat hemma och går ut sen. Det är bara på den skräniga strandpromenaden man får dricka utan att äta. Det är liksom ingen naturlig stad. Le Grand Motte (googla, vet jag), men fascinerande. Men det salta havet är äkta, och sanden och i den här bubblan finns inget obehagligt. Saltvatten och sand hjälper mot allt. Och en bänk och en cykel.
Vilken vacker inflygning till Montpellier, havet, våtmarkerna.
Vad härligt att träffas efter två veckor, i ankomsthallen, taxin till den märkliga staden Le Grande Motte, som ett aztekiskt Brasilia, tänkte arkitekten i mitten av 60-talet. På den franska regeringens order. En ort enbart för semester och turister. Lite öststatfrånförrfeeling.
Och den pyttelilla lägenheten vi hyr. Och maten vi gör i det som inte är ett kök, äter i sängen, för det finns ingen annanstans (jo, toaletten).
Och cyklarna vi hyr.
Bara uppkoppling på några få caféer.
Och stränder stränder stränder, trettio grader i luften, och havet, tjugo och salt.
Och jag har aldrig sett så mycket rugby, och kajakslalom, och och och, ett svenskt sömnpiller i fotboll, gud! vad dåliga det var. Allt på franska som jag är värdelös på.
Nu strular uppkopplingen igen. Jag skulle ju bifoga en bild. Eller en sång med Serge Gainsbourg. Det får bli senare.
Idag ska vi cykla österut, rulla oss i sanden.
du oroliga människa
hur stenarna slår dej i huvudet
du oroliga människa
hur dina ögon är trötta nu
du som kan skratta ändå
du som vet att du inte vill dö
varför lider du så
du oroliga människa
du är ju rolig ändå
hur du kan le
hur stenarna slår dej i huvudet
och stenarna i magen
minns du norra Borstahusen
minns du kalvarna i hagen
minns du hennes kamera
hennes svartvita fotografier
hur färgen var annorlunda då
du oroliga människa
vet du att du fått det tillbaka
vet du att hon älskar dej så
det är du som inte förstår
ditt sorgsna leende
det är spåren där du går
hur stenarna slår dej i huvudet
hur de slår och slår och slår
Okej. Vi kör augusti också. Även om jag är trött. Det var bra på Landskronakarnevalen. Josefin Brodell, Petra Mölstad och den alltid strålande L.T. Fisk. Och Thomas och jag som pratade bluesböcker. Ja, jag läste några dikter också. Som jag tycker om. Läste för mina döttrar igår också vid köksbordet. Jag vet inte om man ska göra så. Är inte säker. Men tror att de gillade. Ska cykla och simma. Även om jag är trött. Det brukar bli bättre då. Men denna trötthet.
När jag var ung på golfbanan i det tidiga åttiotalet. Landskrona golfklubb var bäst i Sverige. Jag hade ingen dröm om att bli bäst. Jag bara älskade att spela golf. Gärna ensam. Gärna med freestyle. Jag bara hatade hösten och vintern. Det enda som höll mej uppe på vintern. Jag var kanske tolv. Jag läste böcker och lyssnade på musik. Det enda som höll mej uppe var att gå trappan upp i klubbhuset, där satt de, Magnus och Magnus, Håkan, Nisse, mina idoler (kanske de enda jag haft), spelade kort mellan träningspassen. Att få vara där, att få synas där. Att vara i något större. Deras skämt. Jag lärde mej inte allt där, men jag lärde mej mycket.
Helt utan källor hävdar jag att den enda dikt som lästs på Landskronakarnevalen är mitt sorgligt bortglömda beatpoem "Var får man tag på gräs i den här stan av sten och hav", eller nåt (jag kommer inte ihåg den själv), innan Skalatones spelning på 90-talet. Den handlar inte ens om Landskrona. Eller? Jag vet att jag skrev den i Portugal vid Atlanten, att det fanns ett flipperspel och en jukebox och halta hundar. Att jag kände mej ensam. Det är sällan nödvändigt att försätta en dikt på rätt plats. Var du har varit formar dej alltid. Ja ja. På fredag kommer Josefin Brodell, Petra Mölstad, Thomas H Johnsson, L.T. Fisk och jag att sprida poesi. Och poesi kan lika gärna vara foto och musik. Kom! Slottscaféet i LA, fredag, 14.00, gratis.
på tåget. för dålig ro för roman. dikterna är i det närmaste klara. vad ska jag göra? novellerna? kanske. är det inte bara en flykt? jag vinkade av henne vid flygbussen. vi ska ses i Frankrike i augusti. jag haltar fortfarande. skulle slå ihjäl tid. tänkte åka till Söder. men tiden går. gick Vasagatan. kom till där skolan låg. där det är stor uteservering nu. minns inga namn. Vasagatan. 2001 var jag med i SM i poetry slam. kom sjua, och tvåa i lag. var nynykter på riktigt för första gången. var ensam och vilsen och rädd. gick till Systemet på Vasagatan och köpte några flaskor alkoholfri öl. tog några lugnande piller och kände mej hyggligt hemma igen. det har runnit både vatten och alkohol under broarna sen dess. men jag lever. firade ett litet jubileum där idag. medan jag väntade på tåget. vi ses om femton år.
Först upptäckte en pojke en död mus på botten av bassängen. En i personalen kom med en stor håv. Senare upptäckte samme pojke en mus till. "En levande mus, den simmar!" Någon fick tag i håven. Musens små ben. Den rörde sej mot linorna, försökte klättra över till motionssimmet där vi var. Jag hjälpte till. "En levande mus, den simmar", skrek pojken glatt exalterad. Jag tog över håven och gick mot bassängkanten medan musen försökte klättra ut, gav håven till en sommarjobbare. "Släpp ut den i skogen", sa jag. "Det är skandal", sa en kvinna med torrt permanentat hår. Djuren som vi älskar på jorden vi ärvde. Men inte i våra bassänger. " Sen dök du. "Man ska fråga innan man hoppar i", sa kärringen men vi ignorerade. I en simbassäng blir man blöt. I en simbassäng får man hoppa. I en simbassäng glider man fram rofyllt inuti om man vill det, ta din frustration någon annanstans. Och det är likadant i kajaken. Jag är ingen expert. Jag tycker bara om ron och glidet. Men man blir våt om rumpan. Men det gör ingenting. Du paddlade med hunden. Sen paddlade jag kring en förfallen, stor brygga, och tänkte på tegelbruken nedanför Glumslöv eller på Ven. På tiderna och männen i grovare, mer slitna kostymer. På förgänglighet.
Hon fyller år den tjugoandra och jag den tjugotredje. Vi ordnade en mindre middag i fredags. Vi inledde min 47e födelsedag med simning på Svedenbadet. 1600 meter utomhus mellan träden. I bastun. Läste om Hemingways svinerier mot första frun på 20-talet. Sen rodde vi i en rankare båt på Brunnsviken. Åt lax på uteserveringen med alla hundarna. Igår badade vi tidigt vid Sjöstugan. Träffade en man som körde båttaxi. Sen cyklade vi mot Gärdet. När ett sådant sommarens dunkande regn kom från nästan ingenstans. Hur den heta asfalten rann och luktade underbart i busskuren vid Östermalms tennisstadion. Cyklade till kolonistugan när himlen var blå igen. Pumpade upp hybridkajaken och turades om att paddla. Ett ljuvligt stilla glidande. Linsgryta till middag. Fetaost. This is England 90.
"Vadå, det är minst sexhundra hästkrafter, sexhundratio!" Jag är tillbaka i Malmö och jag vaknade till en molnfri himmel, som blev mörkare och det duggade lätt när jag badade. Det saltare vattnet. "Noll till hundra på tvåkommatre sekunder." Jag äter lunch. Extra sallad. Jag saknar golfen ganska ofta. Jag saknar profilerna. Jag saknar roddbåten och bastun. Jag kan inte släppa det, inte än. "Fan, det går fem liter bensin bara man startar." På fredag i nästa vecka ska jag presentera några författare, och Thomas, fotografen, Och L.T., poeten och musikern, på Slottscaféet i Landskrona. Jag kanske läser något ur den kommande diktsamlingen. Jag vet inte. "Bensin i blodet, bensin är som blod." Jag vet inte. (Jag döpte en bok till Någonting i blodet en gång, ändrade sen. Jag var 34 när jag köpte min första och enda moped, vilket antiklimax, en instängd mullrande känsla. Jag bryr mej lite om motorer. Det fanns en båtmotor i skjulet i Småland. Den fick ligga kvar. Vi ville bara ro. Jag har börjat lära mej att älska sjöar.)
du vaknar! det är en marsvind som inte är varm. men den skänker ändå någon sorts värme. igelkotten. vadå!? jag bara tänker på dagar i LA på nittiotalet. jag bara pratar om då. det är väl min business. jag är trött och har ett plåster på pekfingret som jag skriver med mest. oh! kom till mej. håll min spegel. du vill resa med mej blind. jag hittar dej. nej. du hittar mej. du måste hitta din egen väg. du måste leta själv. jag stakar inte ut några snövita stöttor.
Roddbåten gungar lätt. Det är den
objektiva lyckan i att ro. Jag trodde inte på det först. Jag har ju ont i
foten. Jag är ju van vid havet. Jag är van vid klarare vatten. Jag är van vid
platta vägar. Att det bara är vinden att tänka på.
Backvägen är brant och hela tiden
en rädsla att bara orka halvvägs. Att få punka på cykeln.
Men det var alltså de första dagarna: Backen var ett
monster. Nossen var ett sugande hål. Nu är allt objektiv harmoni och lycka.
Roddbåten rör sej stilla framåt. Vi
är en mjuk kniv i det mjuka smöret. Den branta stigen ner mot bryggan är svår
att gå med min halta fot. Men så värt det. Barnen plockar körsbär och hallon. Hunden
hälsar på hos alla grannar.
Den objektiva lyckan i att ro. Att
glida fram till campingens brygga. Lägga till och jag tar inte av mej den snygga
flytvästen. Jag blir den båtsman jag alltid ville bli.
Bastuflotten gungar när vi går ut
på den rangliga bryggan som är en bro. Vi lämnar brännässlorna. Vi dyker i sjön
och in i värmen och, olé!, in med ett vedträ till! Låt kokande vatten bli ånga.
Livet på en bastuflotte. Vi dyker i
sjön och allt är ändå glasklart. Att skaffa en motor och proviant och
obegränsat med ved. Och bara ge oss av. Livet på en bastuflotte. Den objektiva
lyckan. Den objektiva fulländningen.
från stugorna till vimmerby city. till linköping. till den kassa krogen som jag älskat om jag vore en ensam man som skulle dricka öl bland de ensamma männen. en trut på balustraden. pannbiff med lök utan lök. jag äter så sällan kött nu. blir tung i magen. hon åker mot stockholm med hunden. jag och barnen åker till malmö med lördagsgodis.
nu stämmer trubaduren vid nossens camping gitarren. men vi är inte där.
nu lägger någon vedträ så att bastuflotten blir varm och livet.
nu saknar jag redan lugnet.
nu skulle roddbåten avgå, eller nu eller nu, den avgick när vi ville att den skulle avgå.
imorgon ska jag börja välja igen.
jag ska fylla 47, jag har lärt mej något igen, man kan färdas in i ett lugn, man kan inte stå i en stad och säga: "jag har inte tid att ta det lugnt." fjäril!: du måste bli puppa och kokong och allt det, födas långsamt.
snart malmö. vi tar visdomarna som sakta trycks in i oss med oss. vi blir visare. vi blir en grogrund för generationer som inte har bråttom. vi som inte dödar för makt.
Lite snabbt med begränsat internet: Det är en lång backe, grusväg upp till stugan (eller stugorna) utanför Vimmerby vid sjön Nossen. En härlig utsikt och jag har besökt Stora hotellet, och något ställe till, annars är det mest att såsa omkring, nu är jag inne i rytmen på den sjunde dagen. Jag var här själv först, sen kom en till med en liten hund (som rymde i skogen i flera timmar igår innan chefen på campingplatsen ringde och sa att hon var hittad), idag fyller vi på med mina barn. Det är som en liten by, den lilla huvudstugan, den mindre gäststugan, dasset, snickarboa, och vedbon. Flera årgångar Buster och det är den litteratur jag läser, förutom min egen som jag redigerar. Och roddbåten, och bastuflotten, men det återkommer jag till om jag får nätkontakt igen.
nya dagar och nya sår. jag försöker paddla kajak. det går inte. foten gör för ont. jag är en idiot. men jag skriver bra. snart åker jag till Småland. det är ett komplicerat förhållande. jag saknar vädret. jag saknar havet. men det är skönt att bada bastu. skriver böcker. det är mest det. och kul att träffa vänner. men jag längtar efter henne. känner mej korkad och klok samtidigt. på ett ställe där jag bodde kunde man gå in i ett annat rum som en annan värld. jag vill se John Holm. jag vill simma. det finns en kärlek mellan människor. en gång satt jag i ett träd med en anteckningsbok. jag skrev ner bilnummer. om det skulle ske ett brott. då skulle jag steppa upp med mina siffror och bokstäver. jag läste många ungdomsdeckare. det är den fina tanken som kanske är sliten men sann. att ha barnasinnet kvar. att ha en fri tanke. jag känner mej låst ibland. i tankarna. men kärleken mellan människor. jag känner den ofta från vänner och familj. från människor jag träffar helt kort. jag undrar var alla snåljåpar kommer ifrån. vi skulle paddla kajak igår. alla leenden. alla som förstår. var kommer snålheten på röstsedlarna ifrån. nya dagar och nya sår. ny glädje. snart åker jag till Småland. jag vill ro.
jag bor ovanför
en skola
jag är vaken i natten igen
grannarna sover så nära
himlen är grå av stål
vill du låta mej omfamna världen
vill du låta mej omfamna dej
ner till den lägsta punkten
hur jag flyter annorlunda där
jag bor i min egen kyrka
cykeln är oljad på gården
en fågel bygger ett bo
på skolgården ekar en tomhet
där den fjortonårige pojken dog
han blev skuren av en flaska
jag har fyra gram brass
som jag inte ska röka
på ett hemligt ställe i köket
jag bor i ett hål i havet
jag bor i en sorgsen sång
jag bor i en längtan
jag bor i ett tält i gläntan
jag ser skuggor av män med knivar
men jag trivs i det hårda
jag vill inte härifrån
jag bor vid ett jordgubbsstånd
det är liv en liten stund
det är en tremånaderssäsong
det är jag och halte Petter
för honom är det året om
helt inlindad i presenning
hur kylan kommer ändå
hur fukten söker sej in
han får en tjuga
han får ingenting
jag bor ovanför en skola
jag bor på en sommaräng
grannarna drömmer om krafttag
jag kommer alltid försent
i verkligheten
och i sömnen
Petter drömmer
om luft hur benen en
morgon blir lätta
hur alla reser sej upp
när statsministrarna faller
jag drömmer om arkebusering
stora delar av nätterna, sover inte du
det är alltid mycket svårare
hur tågen landar i Mamö
nu ska livet vara här
hur du kommer hem efter kärleken
hur du tycker att den gör ont
att du bara är besvär
hur du aldrig vet vad som gäller
åh, smultron
hur bomberna smäller
eller alldeles nyfödda hallon
flyktingar på luftmadrasser
du är fortfarande arg
du är fortfarande trött
du mötte en känsla du mött
fast en mörkare gråare färg
Svedenbadet är idylliskt beläget i norra Bergshamra,
alldeles nära de gamla trähusen vid Brunnsviken, inbäddat i lummig grönska. Om
du andas alldeles nära vattnet (bladen, humlan som du räddar upp på land) hör
du inte dundret från motorvägen. Jag simmar 1600 och det är nog trettio år sen
(jag räknar bort Budapest och hotellpooler) som jag simmade i bassäng utomhus,
en fröjd. Och en pojke kring tolv som struntar i sina kompisar, håller sej vid
kanten och sjunger i tjugo minuter: ”världen ska vändas upp och ner, världen
ska vändas upp och ner …”
Det är ett påvert omklädningsrum och mitt i Stockholm
tänker jag på Åshöjden och Max Lundgren och Lackalänga (finns på oppetarkiv.se) men
det finns behållare med gratis skummande tvål, och en bastu. Jag går in, det är
kanske 65 grader och trångt och mörkt, jag tror att jag är ensam, men där
sitter pojken som sjöng: ”världen ska vändas upp och ner, världen ska vändas
upp och ner …” Han sitter inte som många tolv- trettonåringar i bastun, att de
har badbyxor eller handduken stramt runt sej. Han sitter naken, som jag. ”Ett
härligt sätt att börja dagen, veckan”, säger han, eftertänksamt, självsäkert,
lillgammalt filosofiskt. ”Fast här är inte så varmt …”, säger jag ”Du kan vrida din
simutrustning över stenarna”, säger han allvarligt. ”Va?” ”Simbyxorna.” Så det gör jag. ”Nu blev det
varmare, kommer du från Göteborg”, säger han och ögonen vänjer sej alltid, men det är dunkelt, jag ser inte nyanser i hans ansikte. ”Malmö, Skåne, vi pratar så där.” ”Jag vet.”
”Men det är ju samma språk”, säger jag, käckt. ”Jag vet.” Snorunge.
Jag brukar läsa i bastun, tidning eller
bok. Jag brukar tycka att det är störande när tystnaden är konstig, när någon
så uppenbart vill prata, men inte har något att säga. Så känns det inte nu, och
jag har ändå ingen bok. ”Tänker du ibland att livet är en illusion?” ”Inte så
ofta, jag vill inte tänka så, det känns trist, att livet inte skulle vara på
riktigt. ”Jag vet, att vi lever i en lögn”, säger pojken och reser sej, ”tack
för sällskapet”, och går. ”Tack själv.”
Bastar en stund till. Duschar, klär på
mej. Skriver i skrivboken, kickar igång elcykeln och flyter lekande lätt uppför
den branta backen, tillbaka till verkligheten.
vaknar tidigt på morgonen, eller sent i natten, ibland somnar jag om, jobbar med romanen, vilar från dikterna innan nästsista redigeringen, måsarna, i onsdags skulle min mormor fyllt 100 år, ibland saknar jag henne väldigt, den härliga problematiska människan, köpte marmelad till min mamma, cyklar, badar varje dag, läste Mick Walls bok om Lou Reed, och Jenny Diskis Främling på tåg, två helt olika böcker, en intressant bok och ett till viss del nytt perspektiv på en människa som jag lärt mycket av, och ett mästervek, Jenny Diski är verkligen bra, i sina stunder genial, helt nära och enkel, idag ska vi ha minigolfkalas för min yngsta dotter, sen ska jag cykla mer och bada mer, hålla mej borta från dikterna igen, få distans, innan strykningarna, få ordning på den där romanen, hon ska få tala mest, tror jag, måsarna stör mej inte, jag tycker att de är liv, varit en del på Möllan senaste tiden, där har måsarna sitt nya hav, sina nya fiskar och kaninungar, kasserade frukter och grönsaker, bortslängda falaflar, hamburgarerester, några slogs om ett äpple, det är livet, det är världen, måste sova eller bada nu, sen åker jag till Stockholm, sen åker jag till Småland, sen åker jag till Frankrike, hoppas att någon ringer snart, måste ha ut boken i höst, vet inte varför, rastlösheten, att vilja vidare, när något är slut är det slut, lämna det då, tänk på allt som finns kvar, tänk på alla som finns kvar, en bok är bara en bok, den är förhållandevist lätt att lämna.
Jag älskar den här tiden. När manuset är nästan klart. När jag bara ändrar detaljer. När allt flyter lätt. Regnet faller. Blåsten. Jag har varit på skolavslutning. Jag har cyklat vid Kroksbäck, Lindängen, Kulladal, dammarna vid Augustenborg, den härliga Norra Grängesbergsgatan. Simmat. Men, alltså, att bli glad av att läsa det jag skrivit, att det är bra litteratur. Att hålla på med småändringarna. Det är fan livet! Det är andra saker också, att se hennes ögon när de skrattar. Att höra min dotter spela blockflöjt, Mamma Mia osvängigt härligt, på skolavslutningen. Och den som F-klasserna alltid sjunger, om att alla kramas i Köpenhamn, en fästeman. Jag fattar inte varför vi ska sjunga den stabbiga nationalsången. Men att sen få återvända in i min boks värld, dikterna, ett komma, en strykning, ett tillägg, att lyssna på Tom Waits. Jag är inte bäst, men ganska nöjd.
jag
ser dej sova, jag är glad vi
suger i oss det sista ljuset
(kära bloggläsare, alltså, allt förändras, jag ändrar i manus, men den börjar bli klar nu, diktsamlingen, varianter av flera dikter har jag publicerat här, men inte de slutgiltiga versionerna, och inte i rätt ordning, men ni får faktiskt köpa boken när den kommer, det är er plikt, så mycket gratislitteratur jag gett er under åren, men just nu slutar samlingen såhär)
där du trodde att du slutat bo
där de skitiga duvorna börjat bygga bo
som på Öresundsgatan i Landskrona
där du duschade i en garderob
där den skäggige basisten låg och sov
eller var som helst
där de speedade kusinerna från Finland bytte blod
där du var full eller eller stenad eller full av behov
när du skakade runt i håliga skor
så du hamnade där igen
bland de vassa nätterna
morgonen på spikarna
nu, en man i medelåldern
cyklade in från Limhamn mot Möllan
måsarna följde efter dej
det var medvind men du var så rastlös
du ville bara vara framme igen
vid ett brännmärkt bord igen
så törstig in i själen
det var rätt längesen
att hälla lugnet ner i halsen
det var en blåsig höst igen
du hörde dina egna skrik
du kvävdes i din egen panik
sen Square Side, krogen utanför
en paus på vägen nerför I´m waiting for the man
förföljd av måsarna och skriken
ingen stannar, alla dör
du vattnar den ylande besten
för att du för tillfället kan
för tillfället lugn i ditt land
men aldrig bjuden på festen
nästa hållplats: beroendekliniken
Ekonomin brukar väl gå runt, men många om och men under årens lopp. Att vara frilansande kulturarbetare och författare är inget för den som vill planera sin goda ekonomi flera år i förväg. Efter femton år på det här viset är jag inte utan oro för min ekonomi, men jag har vant mej, och jag har märkt att det alltid (peppar peppar, ta i trä) löser sej, på något sätt. Men även om jag har ekonomin säkrad för ett halvår, och skulle kunna skriva klart romanen på den tiden, så kan jag inte vara helt lugn, måste skicka in ansökningar till stiftelser och andra finansiärer, alltid ha bollar i luften, framtida projekt. Alltid vara beredd på att hoppa på småjobb. Det blir inte alltid den där ron som jag så väl behöver, att bara kunna gå upp i ett romanprojekt. Det är därför dikterna har kommit emellan. Det går snabbare och enklare och varje dikt kan stå för sej själv, en roman är en helt annan koloss, ett helt annat pussel.
Förra veckan var jag i Stockholm, började märka att jag nog inte klarar mej till slutet av januari (då jag får min fjärde utbetalning av mitt femåriga arbetsstipendium), den där billiga resan till Frankrike kostar, resorna till Stockholm kostar, att ta mej och barnen till stipendievistelsen i Vimmerby kostar, för att inte tala om Astrid Lindgrens värld. Och det kommer en jul. Min ekonomiska planering bygger på det mest basala (och en förhoppning av att få in extrapengar på ströjobb, som har blivit färre sedan Kvällspostens kultursida la ner), därför krackelerar den i princip alltid, när extrautgifter dyker upp.
Men jag kom hem sent i lördags och öppnade postlådan och gick upp med ryggsäcken tre trappor, såg ett brev från Svenska Akademien, rafsade upp det. Och de hade beslutat att jag skulle få 60 000:- från Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Vissa stipendier söker man, vet (nästan säkert) att man ska få något, bara inte hur mycket, då är ett positivt besked en lättnad. Men från SA söker man inte, det kommer som blixtar från klara himlar. Och det är en sådan glädje (och lättnad), men jag måste tänka långsiktigt, men jag slog till på ett par nya badbyxor, bjöd min tjej på fin middag, köper några grejor till barnen som jag kanske inte gör annars. Sen är det bara att försöka vänja sej vid en något mindre otrygghet, mer än ett års försörjning fixad, minst två böcker som hinner bli klara, att sluta vakna på natten av ångesten.
vi såg en liten krokodil
och en orm
vi trampade runt i Folkets park
det var svenska flaggans dag
eller vad vi kallar den idag
några ungdomar sjöng fyrstämmigt Beatles
vackert som en välansad stig
ibland vill jag se hårdare slag
jag vill hellre känna nåt starkt
"varför har vi det inte som i Norge"
"varför får inte Astrid Lindgren ett Nobelpris"
ibland blåser det upp till storm
vi som aldrig är i krig
vi som inte har den traditionen
vi som aldrig sårats så
sköldpaddorna är snabbare än du tror
som hugget av en krokodil
deras dödande grin
hur de gråter när du dör
hur de snurrar dej ner mot botten
men de vill bara leva
vara kvar, efter miljontals år, där de bor
medan du drunknar i blod i en skreva
under vatten
vi hörde Petra läsa dikter sen
på soffkuddar i Knarkrondellen
det var som lugnande ilska i natten
det var mitt i solens sken
det var min dotters rastlösa ben
det var svenska flaggans dag
vi cyklade hemåt sen
och hörde männen i vadlånga shorts:
"snart är det midsommar igen"
Något mer än ett år som deltidsboende i Stockholm. Så mycket
tunnelbana. Det är ett smidigt färdsätt. Men ganska kvavt nere i jorden. Jag
minns i slutet av 80-talet när Rickard och jag var i London. Efter en vecka hade
vi inte pengar att förnya undergroundkortet, började gå, började se staden. ”Åh!
Där är ju där, och här är ju här, så nära det var, alldeles bakom parken, osv …”
De senaste gångerna i Stockholm har jag färdats på elcykel upp och ner (jag är ju utpräglad plattcyklare som bara brukar ha vinden att tänka på, inte uppförsbackar, jag
vill ha ett jämnt tempo och hyfsat god geografisk kunskap, och topografisk, och
en annan sak, när jag berättade om elcykeln för min pappa: ”Är den spansk?” ”Va?” El cykel.”) och det är en härlig känsla och det är så många fler bilar men
man kan svänga av och plötsligt hamnar man i skogen, verkligen skogen, och
elcykeln, älskade elcykel (och älskade människa som köpte den), jag kan chansa,
mitt usla lokalsinne spelar ingen roll, elcykeln hjälper mej. Men det blir lite problem, jag känner väl till delar av Stockholm men är sämre på hur de geografiskt förhåller sej till varandra, så jag hamnar ofta fel, och är rädd att elen ska ta slut. Men det är
verkligen skillnad på andra sätt Sthlm vs Malmö. I Malmö är det bara
tävlingscyklisterna som klär sej som tävlingscyklister. I Stockholm flänger de
ilsket fram, manliga pendlare med arga ringklockor, ja ja, så är man ju bara en blåögd lantis från Skåne också.
Så drog kajaksäsongen igång ändå. Lite försenad på grund av sjukdom. Jag kom direkt från Malmötåget och har aldrig paddlat kajak förut. Men vi har pratat mycket om det, som vårt gemensamma projekt. Och lika sugen som jag är på att glida fram över vattnet, se paddlarna skära ner som i varmt smör, lika rädd är jag för att kantra, hamna under vattnet och inte komma loss. Jag älskar vatten och hav men har en väldig respekt. Och min rygg är inte riktigt bra. Men vi forslade den uppblåsbara kajaken (16 kg) till bryggan vid Brunnsviken och jag fick gör min jungfrutur. Det var härligt och lite läbbigt. Med en alldeles för otymplig flytväst och för långa stela ben. Sen var det äntligen dax för badet och sen elcykeln tillbaka via Restaurang Småstad.
jag lyssnar på country music
det är höga moln i skyn
man kan nästan inte se dem
de är som slöjor, bara slöjor
de är som när barnen var små
åh, era snubblande blöjor
fiskebåtar och inälvor
måsarnas glada skrik
min brorsa och jag
våra urtvättade tröjor
när vi fiskade krabbor
när vi såg båtarna gå ut igen
när tidvattnet var lågt
när kvigorna sprang över stenarna
när stenarna var sommar och sol
när vi lyssnade på country music
Kris Kristofferson och Emmylou Harris
jag kan se genom slöjor
jag kan se genom ljuset
när tidvattnet var lågt
när vi kunde gå till himlen
vi visste ingenting om smärta då
bara gå bara gå bara gå
genom tunna osynliga slöjor
våra urtvättade tröjor
med svenska fotbollslandslaget på
Ronnie Hellström
det var ett annat ljus
det var himlen på andra våningen i vårt hus
det var en helt annan dröm
jag lyssnar på stark men vemodig country
jag vet inte hur länge jag orkar
trutarna genom slöjorna i skyn
kråkfåglar som letar smycken
eller brödsmulor eller parfym
eller jag som inte orkar
som har badat, sitter och torkar
i vinden under solen
det känns som att jag inte orkar
flyga upp i träden
bara country music och Lloyd Cole
leta efter brädor
bygga flottar eller fartyg
jag vet inte hur mycket allt kostar
jag anstränger mej och hostar
ett skepp kommer lastat med snor
det är som när barnen var små
när jag själv var liten
att Ronnie Hellström stod i mål
och motade bort alla bollar
att veta att vara viktig och behövd
att veta var man bor
jag lyssnar på country music
jag hör en man orera på bussen:
"det är mina pengar de stjäler!"
och folk som vänder bort blickar
jag ser inget ljus i det
men maskrosorna som krossar golvet
en flicka som reser sej upp
hennes hår är ljust blått
hon strålar från tårna
"jag ställer inte upp!
jag vägrar lyda dina lagar!
jag vet att jag vet vad jag vet
du borde vara tacksam för vad du fått"
och folk som hummar och nickar
och vi har lite mer att göra
riva tornet och bygga nytt
innan alla kan få leva värdigt
eller åtminstone slippa vara sopor
en värld som väntar på att bli färdig
jag lyssnar på country music
jag ser fåglar ovanför molnen
jag ser en flygmaskin på väg
jag tänker på de här dagarna
när jag försöker summera livet
jag är fyrtiosex år
jag åker mycket tåg
jag kämpar mot alkohol
jag kämpar mot svettiga nätter
tidiga morgnar när hon ska till skolan
arbetsbordet, gatan nedanför, rullgardinen, solen
en himmel ovanför taken
ibland längtar jag
ibland drömmer jag mardrömmar om kajaken
att den välter och jag drunknar
men ibland flyter den som ett mjukt spjut
har ofta ont i min rygg
jag badar och simmar
när jag rör hennes lår är jag trygg
och när jag lyssnar på Loyd Cole why I love country music
nu är det natt
måsarna har somnat
jag har en urtvättad tröja och långkalsonger
mina döttrar är hos sin mamma
de är säkra där
jag lyssnar på countrysånger
ibland låter det som åska
jag vill vara en målvakt
som stoppar alla vassa bollar
min flickvän är sextio mil bort
hennes säng är så oändligt mjuk
jag vill vara den som jonglerar, trollar
får det att försvinna, allt sjukt
jag sitter över bilarna mitt i ljuset
helt synlig i fönstret
om någon skulle vilja skjuta mej
jag känner mej alldeles mjuk
ingen smärta i min rygg
jag lyssnar på Kris Kristofferson caseys last ride
det gör ont, men jag är alldeles trygg
Det var alltid några härliga augustidagar i slutet av 90- och början av 00-talet, under Malmöfestivalen, när Kulturmanegen låg i Magistratsparken. Man kunde hänga där hela tiden, dricka Festivalöl, se på film, höra litteratur och musik, se på dans. Många av Malmös yngre kulturarbetare fick en chans att visa upp sej. Jag fick också var med. Jag läste lunchpoesi, jag sjöng med bandet Kamraterna, L.T. Fisk och jag satte upp våra lilla show, "inget för kräsmagade", som en recensent skrev. Jag har alltid tyckt att något sådant borde finnas under Landskronakarnevalen. Nu blir det åtminstone en miniversion i Landskrona, Slottscaféet den 29e juli, 14-16. Jag vill presentera litteratur, musik, och foto vars skapare har sitt ursprung i Landskrona. L.T. Fisk spelar igen, Petra Mölstad och Josefin Brodell läser dikter. Thomas H Johnsson och jag pratar om vår bok En sista blues från Landskrona. Och kanske någon överraskning! Vi ses då!
det är splitter överallt
det är splitter som ett underbart ljus
jag vill berätta om det särskilda lugnet
hur stenarna flyter på havet
som är alldeles stilla nu
och tången som flyter på stenarna
att allt är fåglar och mjukt
sen kommer vattenscootrarna
som ett bryt i den skånska idyllen
sen dundrar lastbilarna på bron
med flyktingarna som hänger under
som stör den fridfulla ron
som spräcker våra ljusaste stunder
nu kommer Tom Petty
Don´t come around here no more
jag har spejat mot Köpenhamn i fyrtiosex år
nu speglar sej bron i sundet
det alldeles stilla havet
nu blir en anka våldtagen
jag kisar, ser bron i solen som går ner
nu dunsar någon och spricker
det hinns inte med några skrik
när du är ett mosat lik
nu stängs livet för en till
och en till
du är bara en av många fler
för det är vad vi vill
att stänga lite till
Tom Petty sköt också heroin
jag träffade en kompis igår
vi pratade om Stisse som stammade
det var där min kompis brorsa dog
han sköt också heroin
man får försöka stå ut
den här kvällen är så fin
jag ringer dej och fryser
jag har badat i havet
mina badbyxor hänger på cykeln, droppar
jag ringer dej och ryser
berättar om våra kroppar
om hur allting är orange eller rosa
"man måste få vila", säger du om en av mina dikter
"nä, man får aldrig vila"
nu har ankorna lugnat sej
nu är gruppvåldtäkten över
havet har slutat gunga
solen sjunker fortare nu
jag vill stillna i detta nu
men Tom Petty slutar inte sjunga
