Att resa sig upp och gå

Det är ju något att prata om. Högt i tak.
Mitt favoritbibliotek är nog Malmös ändå. Högt i tak, och man kan låtsas att det är ett kråkslott fast ljusare och hitta en hemlig vrå och det är bara du där, det är bara du som vet, och musiken och böckerna du läser.
Högt i tak på bibblan i Landskrona och det är väl bara nostalgin som får mej att sakna murret i Folkets hus för längesen. Man kan läsa Henrik Tikkanen bättre i den gamla brandstationen än någon annanstans.
I Limhamn är det närmre till taket, jag kan stå på tå, men jag når inte, och barnen, och gubbarna som snackar som på en bänk utanför museet i Landskrona, allt är närmre och kanske mysigare men utan den plats som är bara din.
Och allt är dyrare och viktigare i Lund, på biblioteket, men tidningarna hänger där dom ska.

Jag träffar ju Berno ibland i tidningssalen i Malmö. Han läser Jönköpings Posten, kollar vem som har dött i hans gamla stad, nåja, Husqvarna.

Jag hörde att Eva Andersson gått i pension i Vollsjö. Det var inget bibliotek. Det var några rum med Sture Dahlström och Piraten. Och Eva. Och Elsa och jag och skivor med Lasse Tennander, Edvard Persson och Timbuktu. Det var den typen av oas medan mopederna smattrade på torget utanför.

Till den öppna anstalten i Stångby kom bokbussen varannan vecka. Där fanns också Sture Dahlström.

Jag saknar inte tiden men jag kan idealisera den,. När jag skubbade från lektionerna på Gullstrandsskolan och satt bland mjuka loppor och läste dagstidningar, Schlager och drömde mej till Slas och Ernest och Jack Kerouac.

DEt är inte alltid högt i tak och solen värmer snart mer än vinden kyler. Jag snurrar ut och cyklar neråt havet till, bortåt Sibbarp och hoddorna till. Läser om Dylan Thomas igen medan tidvattnet vänder.