En gammal kvinna är död, en fruktansvärd händelse på en parkeringsplats i Landskrona

Jag fick en lusing av en svensk gubbe i Borstahusen när jag var åtta nio år. Jag hade cyklat och drömt, rakt in i hans stillastående bil. Det var en fin bil. Det var en lätt lusing, men jag ramlade av cykeln och kunde ha slagit mej hårt i mitt mjuka huvud.

Igår ordnade Kurdi Kara en manifestation mot våld. Må gudarna se till att puckona håller sina överkokta hjärnor i styr.
Samtliga religiösa samfund gick samman i Sofia Albertina kyrka.

Jag kom med färjan från Danmark. Fick en flaska i huvudet av en tonåring. Jag var kanske tjugotre. Jag kände inte den svenske killen som missade tinningen precis. Hade aldrig pratat med honom. Blodet sprutade, jag kunde ha dött.

En isolerad händelse. En ung man kunde inte kontrollera sin ilska. En man slog en äldre man. En äldre kvinna försökte avbryta misshandeln. Mannen slutade inte slå. Kvinnan föll mot marken. Kvinnan dog senare. Vansinne, kallas det. Sorg, kallas det.

Hämnd hör dom överkokta hjärnorna till.

Att diskutera etnicitet, eller bröla, eller se sin chans att fiska röster, eller att kvasimartyrer ska hitta nya martyrer, hör neanderthalarna till. För det kallas otur. Det kallas vansinne. Det kallas sorg.

Ska vi säga såhär: Alla överviktiga svenska ensamstående män är inte mördare och pedofiler efter Englas tragiska död.

Kan vi inte bara låta det högst olyckliga få vara högst olyckligt. Låta dom sörja som behöver sörja. Och stanna där.