I brist på annat, vi kan kalla det socialrealism

I Posthuset i Landskrona. Det var mest Windy och jag på ABF:s gitarrkurser. Det fanns dom som började, men dom nrukade sluta efter ett slag. Det var väl bara Björn (Sune) som hängde med hyfsat länge. Han till och med fortsatte efter att vi slutat. Efter att vi spelat in första plattan under sommarlovet efter nian. Vi skulle ju vidare då, leva på musiken.
I Posthuset i Landskrona. Dom vanliga korridorerna, beige, grått, plastgolv. Stickan hade med text och ackord till Björn Afzelius Juanita.
En viktig orsak.

Vi spelade utanför Åhléns åttiofyra (tror jag), Operation Dagsverke. Vi samlade in pengar till ANC. Jag hade skrivit sången Människorna i Södra Afrika och Windy hade gjort den om Kung Kalidh. Vi hade även bitarna Nisse o jag, Oh alkohol och Flummebarn på repertoaren. Och den tårdrypande Balladen till min bror (Slades My oh my) om pojken som förgick av knarket. Det var socialrealism på allvar men säkerligen med en ironisk touch, inspirerat av framför allt Dan Hylander, Nationalteatern, Ola Magnell, Wiehe och Afzelius. Våra första låtar från när vi var tio elva år var nog en sorts småstads-Noice.

Jag läste en kurs i Lund i början av nittiotalet, marxistisk litteraturanalys. Vad jag snappade upp och tog med mej hem var tanken om att skriva om verkligheten som den ser ut, på det viset tydliggöra, på det viset kunna förändra.
Jag har alltid velat berätta historier.
Jag har alltid velat ha en humoristisk ton, någonstans.

Jag satt en månad i fängelse i början av nittiotalet. Jag lärde känna en del människor där. Jag fick höra en hel del historier.
Man lär känna en hel del männsikor, man får höra en hel del historier. Om man lyssnar. Om man rör sej i många olika kretsar, höga och låga.
Det finns misär även hos dom som har det bättre ekonomiskt ställt, men det finns mjukare madrasseratt landa på där. Oftast.

Jag delade rum med Kjell på Alkoholkliniken i början av 200-talet. Han hade bränt upp sin arm, han kom med den inlindad i en påse. Han skrek av smärta och abstinens dom första nätterna. Jag bara skakade och bad om mer piller. Efter någon dag började vi prata, ganska många historier där. Kjell, vad gör du nuförtiden.

I min socialrealism finns det givetvis mycket fantasi. Det är inga dokumentära reportage från gatan, från styrelserummet, från någonstans. Det är bara historier från en verklighet som är ganska mångas. En verklighet som inte prioriteras när politiker ska låtsas ge Folket vad Folket vill ha. Det finns inget Folk.

Jag glömmer aldrig mannen i stora glasögon och ny skjorta i teve på sjuttiotalet, Tiotusenkronorsfrågan. Hur han åkte ut direkt. Hur ledsen han var. Hur han berättade om den nya skjortan, just för detta programet. Jag glömmer aldrig hur jag tillverkade hela hans sorgliga liv i mitt huvud.

Jag glömmer aldrig pojken på allmänhetens åkning i ishallen. Hans omoderna skridskor. Hans omoderna kläder. Hans ledsna uppsyn. Hans skrikande ögon, var min vän.

Vad jag än skriver, skriver jag om mej själv.