Västervik åttiofem igen

För tillfället i det milda solskenet bestämmer jag mej för att med öppet sinne läsa en bok om kriget på Balkan, tidigt nittiotal. Sista kulan sparar jag till grannen.
Jag minns ett tidigt nittiotal, på Stångbyanstalten. En av dom intagna ville bomba hela Saudiarabien med senapsgas. Det var Irak han tyckte illa om, men vafan, det går inte att vara exakt och petig i ett samhälle som redan då hade börjat hylla dumheten och allas rätt till att vara kortsiktiga, okunniga och stolta över det.

Nu har det blivit så att jag lyssnar på Cohen via Ebba Forsberg och Mikael Wiehe. Att jag lyssnar på Brothers in arms, sången inte skivan.
Och jag mjuknar upp inuti i den milda vinden och jag kan tänka mej en annan morgon och bara tio grader varmare så gör jag tåhävningar på bryggan innan jag hoppar i.

Nu blir det så att papper papper ta i trä, ska jag skaffa vår förening ett bangirokonto. Och då vore det väl fan om inte några pengar så småningom trillar in. Det finns mycket förebyggande arbete att göra out there. Och en hel del städning, men jag tror fortfarande att den värsta skiten städar bort sej själv. Annars kommer syndafloden, och då löser det ju sej ändå, på ett sätt.

Nä, Wiehe och Afzelius live i Västervik 1985, då jävlar!