Familjen Lindgren till exempel

Ibland kan jag plötsligt sätta mej ner eller ställa mej upp. Eller börja cykla, eller börja gå.
Ibland knäcker det till i hjärnan och jag måste stoppa huvudet. Gör jag detta bara för att göra annorlunda, bara för att göra mej till, bara för att vara märkvärdig.
Jag måste svara nej.
Jag tänker på när jag gick en termin på lärarhögskolan i Jönköping. Vi skulle presentera en realistisk barnbok och jag hade med mej Barbro Lindgrens fantastiska Loranga Mazarin och Dartanjang. Jag menade att även om man inte har tigrar i garaget så är själva upplägget realistiskt, med vanliga människor som möjligen drömmer. Det är över tjugo år sen. Men jag håller nog med mej själv ändå.

Jag läste en intervju med Barbros söner, Bröderna Lindgren som gjort två fantastiska barn/vuxenskivor som hela vår familj tycker mycket om, fast på olika plan, antagligen. I intervjun berättade bröderna att så som det är i Loranga Mazarin och Dartanjang. Så var ganska exakt deras uppväxt. Se där.

En annan uppväxt är Niklas Rådströms. Den har han på olika sätt gått igenom grundligt och bra i flera böcker. Den fina Spårvagn på Vintergatan till exempel. Nu gör han det igen, och igen på ett annat sätt en tidigare i En handfull regn som är en mycket bra bok. Jag tycker om känslan att tycka om Niklas Rådström. Vissa av hans böcker har jag haft svårt med. Jag kanske kan säga att det finns en sirlighet, en medvetenhet i stilen som ibland bygger en mindre mur mellan mej och boken. Jag tyckte mycket om Ängel bland skuggor, Månen vet inte och Medan tiden tänker på annat när det begav sej. Vad du vill läste jag aldrig ut.
Gästen, verkar vara en intressant bok som handlar om H C Andersen.
Om jag inte är helt ute och cyklar så skrev Rådström även manus till Maria Larssons eviga ögonblick. En mycket bra film, men ändå, tyckte jag att det fanns någon sorts fernissa, Niklas Rådström kanske.