Så visar det sej att det finns ungefär fyrtiotusen invånare i Landskrona.
Så visar det sej att jag tillhör ju inte dom.
Gör jag inte? Vad tillhör då jag? Något större?
Så visar det sej att en kvinna vid namn Malin Wikerberg tycker att det är närapå skandalöst att Sydsvenskan låter fyra första eller andra generationens invandrartjejer som går på gymnasiet berätta om sin relation till staden. Att Black and Whites ordförande Ulf Backman får uttala sej. Att jag får uttala mej.
Och skon klämmer så klart just där, att Malin Wikerberg inte får uttala sej själv, precis som ungefär fyrtiotusen andra landskronabor.
Hur skulle Sydsvenskan kunna rota fram alla?
Vad har hon gjort för att bli en stads taleskvinna?
Jag är inte Landskronas talesman. Jag är Jonas Bergh.
Vad har jag gjort?
Efter händelsen på parkeringsplatsen har jag blivit tillfrågad av Sydsvenskan, Aftonbladet och P1 att uttala mej om Landskrona.
Vad har jag gjort.
Under tolv år har jag gett ut (snart) nio böcker. Två av dom innehåller Thomas H Johnssons dokumentära fotografier och mina dokumentära texter om Landskrona från idag och bakåt ungefär trettiofem år.
En roman utspelar sej på en namnlös ort som mycket väl skulle kunna vara Landskrona.
Fyra romaner utspelar sej till minst 50% i Landskrona.
Jag har försökt skildra staden och dess medborgare. Jag har försökt skapa förståelse för människorna i Landskrona, försökt visa på deras egenheter som präglats av staden, försökt visa att dom här människorna hade kunnat bo var som helst, historierna hade kunnat utspela sej var som helst.
Men i just Landskrona blev historierna och människorna just som dom blev.
Mina böcker, tidningstexter och blogginlägg har lästs i hela Sverige. Jag har medverkat i radio och teve och pratat om Landskrona.
Jag har läst nästan allt i bokform som skrivits om Landskrona.
Jag betraktar och ingår i Landskronas offentliga liv.
Jag läser dagligen all lokal media rörande Landskrona.
Jag har bott tjugofem år i Landskrona, senast 2004/2005.
Jag och min fru hade en kolonistuga i Landskrona fram till årskiftet 08/09.
Jag har jobbat som skrivlärare för ungdomar i Landskrona fram till för ett årsen och varit redaktör för två Landskronaböcker med olika skribenter med anknytning till staden. Jag jobbar nu med två projekt i och om Landskrona.
Jag är ingen besökare i Landskrona.
Det har aldrig varit mer än en månad mellan mina vistelser i Landskrona. Jag är i Landskrona i princip varje vecka.
Jag har aldrig tappat kontakten med Landskrona.
Jag känner människor från alla möjliga samhällsgrupperingar i Landskrona.
Jag är djupt rotad i Landskrona men kan ändå uttala mej om staden med viss distans.
Jag vet hur det är i Borstahusen, jag kan snacket där. Jag vet hur det är en sen natt vid Olivers eller Rådhustorget. Jag vet hur en del muslimska femtonåringar från forna Jugoslavien pratar. Jag känner människor från alla samhällsklasser i alla åldrar. Jag vet hur man spelar pingis i en gillestuga i Glumslöv.
Jag har mamma och pappa, syster, svåger och syskonbarn, och andra släktingar i Landskrona.
Jag kan sätta dagens Landskrona i perspektiv till gårdagens, 00- 90- 80- 70-talet. Jag har en ganska god kunskap om Landskrona från femtiotalet och framåt.
Den största gemensama mötesplatsen för landskronabor är Landskrona BoIS matcher.
Två bra texter om Landskrona, men ...
... Åsa Linderborg försöker trixa till sej en påklistrad kännedom om Landskrona i Aftonbladet för en vecka sen. Skriver att dådet inträffade för två veckor sen, när det var en vecka sen.
... Dan Hallemar i Expressen låtsas känna till Armand Kranjc men trasslar in sej i en sörja där han gör Ystad till Malmö och missar Vellinge kommun.
I Sydsvenskan står det att jag nickar uppskattande åt ett klotter ”Hata SD”. Jag tycker djupt illa om SD men jag hatar ingenting.
I Landskrona Posten står det att jag anser att BoIS är makthavare, när jag sa auktoritet, det är skillnad.
Jag har alltid jobbat för at nyansera bilden av Landskrona. Jag har sagt till journalister att det är typiskt att dom skriver om stan nu, när det händer något tråkigt. Men så fungerar det kapitalistiska informationssamhället. Jag har berättat att bland många människor jag träffar drivs man av en kärlek till stan, man känner optimism.
Se på Fan när han dansar.
Jag är ju Landskrona.
Nej, jag är visst Björn Ranelid.
2 comments:
Hej Jonas,
Jag betvivlar inte din kärlek till Landskrona. Du är uppvuxen i Landskrona, du är ambassadör för Landskrona, du skriver om Landskrona, du hälsar på i Landskrona, du har vänner här, du pratar om Landskrona i media. Men du bor inte här. Du bor i Malmö. Du är Malmöbo.
Jag som bor här, lever här och engagerar mig här känner inte igen mig i den bild som Niklas Orrenius skildrade i Sydsvenskan i lördags. Det kändes som en skildring av fördomen av Landskrona. Att vi alla är starkt engagerade Boisare, Sverigedemokrater, nysvenskar eller har flyttat härifrån.
Klart att vi är ledsna.
Jag känner sorg för det som hände på parkeringen på Hemköp och medlidande för både offer, familj och gärningsman. Jag beklagar Sverigedemokraternas framfart och engagerar mig politiskt i vårt demokratiska samhälle så att Landskronabor inte ska behöva missnöjesrösta i valet till hösten.
Dådet kunde ha hänt varsomhelst. Nu hände det här. Vilket innebär att Sverigedemokraterna börjar fiska röster, och extremister, som av olika anledningar fått fäste här, uttrycker hat från alla håll och kanter. Och då kommer media hit i några dagar och skildrar staden.
Din medverkan i Sydsvenskan förstärkte för min del bara mediabilden av att vi som växer upp här, flyttar härifrån utan att återvända; förstärkte fördomen om att det var bättre förr.
Men vi är ett helt gäng Landskronabor som växt upp här, som bott kvar eller återvänt, och som kan vittna om att det faktiskt är mycket bättre nu än förr.
Jag håller med dig; det finns fyrtiotusen röster i och om Landskrona. Alla kan inte få plats i media. Men för mig som Landskronabo känns det oerhört viktigt att media visar en mer nyanserad bild av Landskrona. Och jag är ledsen, men du är inte en icke fotbollsintresserad Landskronatjej som känner dig enormt trygg i staden med två barn på dagis, på fotbollsträning, gymnastik och dans.
Vår stad har psykologiska, sociala och ekonomiska problem. Självbilden är skev, självförtroendet lågt, arbetslösheten hög och socialbidragstagarna är många. Det är en del av Landskrona. Den andra delen är att folk trivs här. Att folk vill bo här.
Och det är min medicin för Landskrona; att jag bor här. Att jag betalar skatt här. Att jag lever här. Jag känner en gemenskap här, jag handlar pizza här, jag dricker Direct Trade Coffee här, jag handlar mat, kläder, leksaker, smink och delikatesser här. Jag känner mig trygg här.
Jag går inte på fotboll för att känna gemenskap i Landskrona. Jag går med min dotter på fotbollsträningen och träffar andra Landskronabor som jag slänger några ord med. Jag är inte rädd för att gå ute i Landskrona på natten. Jag har joggat runt Gamla Kyrkans grund i mörker klockan elva på kvällen för att jag är småbarnsförälder och inte hinner jogga på andra tider.
Så Jonas, om du brinner för Landskrona, om du nu gör det, flytta hit och bidra med skattemedel. Flytta hit med ditt självförtroende och positiva anda. För det är det Landskrona behöver.
Varma hälsningar/Malin Wikerberg
Hej Malin
Jag har flyttat tillbaka till Landskrona två gånger i mitt vuxna liv. Av olika anledningar (utbildning, min frus jobb är dom mest påtagliga) har jag flyttat ifrån igen.
Ibland pratar vi om att igen bosätta oss i Landskrona, men det är inte så enkelt att bara bryta upp (ett slag flyttade vi runt i Skåne, ny ort en gång om året, det tär), vi har barn som rotar sej mer och mer i Malmö och min fru jobbar söder i Vellinge, hon har dessutom inte samma kärlek till Landskrona som jag.
Jag är säker på att man kan jobba för Landskrona på många sätt, att bo i stan och betala skatt är ett.
Jag umgicks med journalisten Niklas Orrenius i nästan tre timmar. Jag berättade om att det finns många människor i Landskrona som mår bra och lever fina liv i Landskrona, att Landskrona inte är den bilden som riksmedia lyfter fram sisådär en gång om året när något dåligt inträffar. Sen kan jag ju inte styra vad som kommer med i artikeln.
Men, Landskrona är på flera plan en rädd stad. Det finns ett problem i att vara en småstad med småstadsmentalitet mit i Nordens största storstadsområdemed all vad det innebär. Rädlsan är ofta ogrundad eller överdriven. Att inte våga gå ut är ofta bara trams, det har jag skrivit här på bloggen och i böcker och tidningar flera gånger. Jag kan inte säga: Ta tillbaka er stad. För det handlar inte om det. Det handlar om att gå ut på stan och se att det som skrämde som spöken bara var lakan på tork. Att gå ensam i en park i mörkret råder jag inte någon att göra i någon stad som helst i hela världen.
Sen händer det olyckor, människor blir nerslagna, rånade, i Landskrona, i Skåne, i Världen.
Jag pratade också om alla besökare jag träffar i Landskrona, som nästan alla säger: Men,en sån här trevlig stad, varför skrivs det så mycket dåligt om den, här är ju underbart.
Just det. Men givetvis inte bara.
Jag berättade om sommaren, om den hatälskade karnevalen och om konserterna på slottet som säkert kan bättra på Landskronas rykte.
Och Kapten Haddock är en fin man (om än påhittad), grov på ytan med ett stort hjärta, om man skrapar lite. Det är så jag ser Landskrona, det var så jag menade.
Ha det bra.
Jonas
Post a Comment