Beroendecentrum

Här är vi alla systrar och bröder, nickar tyst eller hälsar tyst: "Hej", förstående: "Jag vet, jag har också varit där, och där och där och där. Jag är här nu, ständigt i processen, mörker, ljus, mörker", nickar vi till varandra och: "Jag kan ju känna, men det kommer inte ut, det bubblar stilla och tjockt istället, det kommer inte ut", skakar vi sakta våra huvuden, "vi som hade så mycket liv", och någon har kommit fel, är onykter, full eller stenad, ryckig, bråkig, gråtig, och vi tittar tacksamt och avundsjukt och överallt finns behållare med servetter. Överallt stumma tårar. Onykter, full eller stenad, eller allt samtidigt, borde vara på våningen under, akuten. För häruppe, på andra våningen på Beroendecentrum, är vi alla systrar och bröder, kämpande nyktra. Vi klandrar ingen som har kommit fel, vi hoppas att de också ska komma hit en dag. Till det som blev kvar av det reducerade livet, men ändå livet. "Vit sol idag", skiner rakt in, lågt, "den är speciell, den vita solen ...", säger min terapeut, "markiserna sköts automatiskt", säger hon, det brukar vi prata om när det är sol, när jag har svårt att komma igång, när hon sitter och tittar på mej, väntar vänligt. Jag pratar om att jag tycker om att sitta i solen, att den ger mej ro. "Jag satt ute i tisdags", säger jag, och försöker fånga en tanke jag hade då, om att försöka klara livet. "Nä, jag vet inte", säger jag och har den låga solen i ögonen, alltid lite andfådd efter cykelturen, alltid ute i sista minuten, men alltid i tid. "Det är väl ganska bra, ofta känner jag mej bortskämd, mina små skitproblem, liksom, att jag kvider för inget, men ..." På det lilla bordet står en hårdpappersbox med mjukpappersservetter. "Jag tänker inte på det alltid, men ofta, nästan hela tiden, någon del av hjärnan tänker på det hela tiden, men jag känner mej gnällig då, men det tar så mycket kraft ..." Jag tar en pappersservett. Det är nästan bara här jag gråter nu, några få tårar, stilla. "Nä, det är svårt", säger min terapeut, "att efter nästan två år förklara att den är en så stor del av livet fortfarande, alkoholen, att kämpa mot den, att få andra att förstå ...", säger hon. "Man ska ju vara frisk, trevlig, liksom ...", säger jag. "Du blir aldrig frisk, Jonas", säger hon och det är nästan bara här jag gråter nu. "Ja, och all gammal fylla", skrattar jag lågt, "att den tar så mycket plats, ibland är den allt jag har ..." Och just när solen går i moln, surrar markiserna ut och täcker allt det gråa och det är ett konstlat ljus från lamporna, men det är ett ljus.

ska nya röster sjunga

Här går jag och är som vanligt, genom åren vandrande som en tidlös vålnad, samma kläder, samma skor, samma vaga uppsyn, och där står hon och spelar tvärflöjt och det doftar inte ljummet regn, inte värme från asfalten, gruset som tidigare rök, det doftar bara jord. Jag vill ju vara fri. Att stå på tå och inte nå, att vilja ha men inte få, att gå och gå och gå, och inte komma till dörren. När alla andra tror sej större, och viktigare. Och det är i drogerna och spriten du slipper vara försiktigare. Jag vill ju vara fri. Och jag läser Annika Perssons fina bok om Lena Nyman, blir sorgsen och arg, läser Annika Perssons och Lena Nymans bok om Lena Nyman, Jag vill ju vara fri, och har den i huvudet när vi cyklar genom Pildammsparken och jag frågar Anna: "Har de blivit fler?" (Alltså: färgerna och löven.) "Ja." "Och fler på marken?" "Ja, de blir jord och föds igen", säger hon, och pekar på där de ätit bullar efter att ha varit i skogen och letat troll, eller spår av troll, och vi får grönt och grönt och passerar stationen, Möllevångstorget där människor i stora rockar och kappor samlar frukt och grönt från marken, mosad mat, mosade liv, kommer till Folkets park och det finns nästan inga karuseller kvar och det blir ständigt nya tider och när Anna tränar cirkus är hon glad och jag cyklar bort till min triangel, de tre second-handaffärerna på södra Södra Förstadsgatan och det är gamla kläder men jag vill vara ny och där står en tjej, kanske tjugofem, kanske trettiofem, och hon har flätor och ser ut att kunna spela tvärflöjt, som en sådan ordentlig duktig tjej som jag alltid varit rädd för, är rädd för, de som förr eller senare kommer att genomskåda mej, och Lena Nyman hade påsar fulla med papperslappar, utkast till memoarer, och ibland (nog med sprit i kroppen) var hon magnifik och stolt, men luft pyser och hon blev liten och det är då, du vågar inte resa dej på tå, du vågar inte stå, men jag hittar i den tredje affären äntligen en jacka som skulle kunna vara något för mej, men då kommer en pojke kring arton eller nitton och harklar sej: "Ährm, det är min jacka." "Jaha", säger jag och ler och han ser ut som datanördarna gjorde när jag gick i gymnasiet, grågrönsspräcklig maskinstickad tröja, för korta jeans som sitter illa över häcken och skrevet och hans kompis provar en sådan lång oljerock med axelklaffar och jag ler igen men pojken ler inte tillbaka, "men är den till salu", frågar jag och nickar mot jackan, skojar lite lågmält i butiken, tänker jag, vänligt, farbroderligt, men pojken bara ser rädd och osäker ut och går bort till kompisen i långrocken och loafers och jag tänker: Stackars gossar, första gången ute på stan själva. Och det är hos Myrorna och det är ett blandat klientel, unga gamla, svarta vita och de säljer serietidningar och jag får en snilleblixt som i en serietidning, en lykta som tänds och jag tänker: Aha, det är jag som är konstig, kanske hotfull. Det är de som är de unga nu, de nya, såna hipsters, kanske, och jag måste lära mej det om och om igen, från början gång på gång: "It´s hip to be square." Obviously.

På väg till under korkeken

Jag låg i soffan på natten för ungefär tre veckor sen, framför teven, en så kallad tjock-tv som jag fått av Jannes mamma. Det var den där hösten 2011 när min överkropp gjorde ondare och ondare. När någonting höll på att spricka. När vi åkte bil till trakterna kring Ask och det var tal om en mycket längre resa, till Palestina, i ambulanser. Och nu, med facit i hand, var det ju en passande tanke, att färdas i ambulans.

Men jag låg i soffan, då för ungefär tre veckor sen, och hade svårt att komma till ro och somna, halvkassa amerikanska kriminalserier och det var då tvånget satte in: Du måste sova, du måste upp imorgon.

Jag cyklade till radion tidigt på morgonen för ungefär tre veckor sen. Jag satt i fikarummet med ryggen mot henne, jag såg henne inte, så började hon prata och jag kände igen rösten, Gun Bergbring på trygg skånska, och disktrasor, hon skulle kunna prata om disktrasor med oförstörd hängivenhet, och jag tänkte på 80-tal och min mamma och syster, morgnarna med Radio Malmöhus i vår skolungdom, Skånska orter och ord, varför heter Malmö Malmö? Jo, det är ju för att den där ungmön sprang kärleksblind till ett rendezvouz på den blåsiga slätten och möllans vingar fångade henne och skyflade henne ner i processen och ut kom hon mald.

Jag satt på Limhamns torg för ungefär tre veckor sen och solen sken och regnet föll och jag skulle senare ta cykeln till bryggan och ett av de sista baden, men nu ville den trevlige journalisten fotografera och han var rädd om sin stora fina kamera och regnet, och solen som sken in mellan trädens blad och han knäppte men det blev inte den bilden, jag undrar hur den bilden blev, jag kände mej så hemma i solen och det våta under trädet och bladen som fortfarande var gröna.

Och senare den dagen för ungefär tre veckor sen satt jag på bänken och regnmolnen hade flytt långsamt bort och det var stilla och bara solen kvar och jag hade just avslutat ett samtal med en annan journalist och jag hade ännu mera just badat och kommit upp och det var helt stilla och jag skulle göra flera intervjuer och jag gör dem för att det ska blåsa i elden, få grytan att puttra och alla ska veta att jag kommit med en ny bok och den ska sälja och det ska glida varma knivar genom smör och det har varit släppfester och träffa folk och det har visst varit trevligt och jag försöker vara trevlig och kanske lever jag mer eller mindre det livet jag vill leva, men det är (tyvärr) nästan bara där, under korkeken, som jag känner mej riktigt lugn.

Första recensionen - Kvällsposten
Oscar Hijuelos död (och Mambo Kings)

Hårda bud

Willy Vlautin är ingen galen ryss. Han är mer en härdad amerikan, mer en lillebror till Daniel Woodrell, min andra tuffa litterära nya vän denna sommar och höst.
Willy Vlautins stundtals sargade kvinnohjälte (och de andra) i Norrut (Bakhåll) kämpar med livet, att stå ut och överleva, i Reno, Nevada.
Jag har läst en hel del Auster och Roth, Yates, finlirarna, dessa månader. Lätthetens balansdansare över den jämntjocka kvävande ångesten.
Men Willy Vlautin är rakt ner i det. Svärtan är ett normaltillstånd, en lakonisk humor någonstans. Men slagen, hakkorsen, panikattackerna, självskadorna, spriten, amfetaminet. Livet på det som många tror är botten, omänskligt, bara misär, är också något annat, är också flera färger, nyanser.
Som i Henning Mankells Elden-böcker. Och Elsa och jag läser andra delen av tre om Sofia i Mocambique. Lyckan av att vakna i hyddan på det stampade jordgolvet av tuppen som snart ska gala.
Lyckan av att höra mamman och småsyskonen sova bakom skynket, och storasystern som sover alldeles bredvid, hennes lugna andetag. Hennes hår att fläta senare, i torkan, i fattigdomen, i misären, med två bortsprängda ben, död och AIDS.
Men lyckan av varje morgons besök, av den andra storasystern, den döda, den sprängda i slamsor.
Att som Willy Vlautin och Henning Mankell skildra detta mörker, med en hoppfull ton ändå, utan att vara det minsta sötsliskig. Det är tjusig litteratur i sin allra finaste innebörd.
(I bandet Richmond Fontaine spelar Willy med gitarren så att säga felvänd.)

När läste du egentligen Pippi Långstrump senast?

Jag har ju läst Pippi Långstrump för Anna, såhär i Nobelpristider. Det är en överskattad bok. Inte för att den är dålig, men för att den inte är så fantastisk som så många tycks tro, som en del minns den, inlindad i nostalgi.
Pippi Långstrump kan bli en sentimentalnostalgisk halvfalsk dröm om: "Åh, när min mamma läste den för mej, min farfar osv, så lugnt det var på gatorna bland olåsta cyklar då, så stark och fri jag blev ..."
Och det är inte jag som sätter betyget. Det är min sexåriga dotter, som är ganska barnbokslitterärt bevandrad, har ganska höga krav.
Anna och jag har haft det sista kapitlet kvar några kvällar nu, men hon vill inte höra det. "Kan vi inte läsa nåt annat", säger hon. "Men ... ska vi inte läsa ut Pippi först?" "Nej, läs en annan bok."

(Jag pratar om den första av tre böcker om Pippi Långstrump som kom ut på 40-talet, inget annat.)

Han verkade vara en bra kille

"Här! Tomas Ledin i Sportradion!"
Puh, med banjo. Jag tyar inte.
Det finns en musikrecensent som jag annars gillar, men som brukar hävda att vissa delar av Lars Winnerbäcks karriär är musikaliskt jämförbara med Pogues. Hallåja.

Hedda var också tandläkarunge, en sån jag träffade på resor här och där i min ungdom. En sån jag började brevväxla med, skickade blandband.
Nä, jag måste stänga av Tomas Ledin, han är säkert jättesnäll och god, men dålig.
Men Pogues.
Pogues ja. De enda i sitt slag, med den stringensen, den lössläpptheten, den sorgen, glädjen, kaxigheten, skörheten, skönheten. Svänget.
Men Hedda, han skickade Einsturzende Neubauten, Cocteau Twins, Triffids innan Born Sandy Devotional.
Och en gång ett svart och blått Sony med Lloyd Coles Easy Pieces och Pogues Rum, Sodomy and the Lash. Det var Pogues andra skiva och den första med Philip Chevron.
Detta hände i mitten av 80-talet, sedan dess har Pogues alltid funnits i mitt liv.
Shane, så klart, och Spider, busgrabbarna så lätta att tycka om på avstånd. Och grannpojken Jem Finer, och den hårt arbetande James Fearnley.
Men så har han också varit där, mannen med hatten i nacken. Philip Chevron som skrev Thousands are sailing, den kanske finaste sången om fattigdomens uppbrott och längtan och drömmar, och litenhet.
Idag dog han efter att ha blivit friskförklarad från cancern, men sedan sjuk igen, och ... borta, 56 år. Sorgligt.

tandläkarhistorier

... och på andra sidan fönstret på andra sidan gatan, en annan värld. En offentlig toalett i den gamla kasernbyggnaden. Landskrona. Centrum. Eriksgatan.
... och igår var jag med Elsa hos tandhygienisten i Limhamn. En modernare värld. Eller ... bara jag omodernare. "Blev du trött", frågade jag när det var klart. "Ja."
... och det är som att åka bil, en nästan omärklig rysning som en nästan omärklig hinna, av välbehag. Avslappning och skön dåsighet.
... och när bilen är framme, när tandhygienisten, tandläkaren, doktorn, säger: "Så, då får du inte mer för den tjugofemöringen", känner du dej inte alls färdig, känner du dej snuvad på en ro.
... men på andra sidan fönstret på andra sidan gatan, smög jag i en annan värld, smutsigare. Någon gång sov jag några timmar på den offentliga toaletten.
... och några gånger städade jag pappas tandläkarpraktik, putsade fönster, registrerade patienter, vilade mjukt och tryggt i tandläkarstolen.
... och jag berättade för Elsa: "Ibland när jag kom för att putsa fönsterna till farfars tandläkarpraktik, sov han middag i tandläkarstolen." "Var han lat?" "Tvärtom, han var trött."
... och jag har alltid sovit godast på de konstigaste ställena, eller somnat lättast.
... för det är en fråga om förväntan och prestationsångest, att: "Nu ligger du i sängen, nu finns det bara en sak att göra, sova, och det nu! Du ska upp tidigt imorgon! Du måste göra nytta!"
... och det knyter sej.
... eller är det en fråga om total utmattning.
... och nu har det gått en dag till och en dag till och imorgon är det simhopp och vi ska snirkla genom de underjordiska gångarna och det ska ju bli så fint väder och ... och de stora fönsterna ska skina in ljus och hon ska hoppa från femman och jag ska svettas och vara avundsjuk och bara vilja ... och bara vilja ... hoppa, sväva, landa vasst men mjukt.
... men det var en sådan kväll i kväll, bilen till stationen och luften blev högre och regnet drog bort och min pappa körde bilen och hur mycket han än försöker, verkar han inte kunna sluta jobba, och det måste vara något med våra onda ryggar, de moderna tandläkarstolarnas ergonomiska följsamhet och mjukhet.

Mord och misär till salu

När jag för första gången körde fast i manuset som skulle bli På väg till Charlotta Anderson, satt jag i en bod i en liten trädgård, högt i tak, en papegoja, mormors gamla skinnfåtölj, en liten bokhylla, bara böcker jag tyckte om, böcker som inspirerade mej.
När jag för första gången körde fast i den där boken om Pange (det fanns ingen Charlotta då) fanns bara Caroline, hon försvann sen, hon blev för mycket karikatyr.
När jag ... hade jag varit i en period av Dan Turéll. Jag hade alla hans (tolv har jag för mej) Mord-böcker på danska, hade läst dem flera gånger.
När jag verkligen körde fast. När det var mörker på tomgång. När den växlande kronologin bara var manér och inte något som gav mer djup, substans, nyans. Började jag skriva av lust, om mord. Rakt enkelt, berätta. Jag har alltid sett mej som en berättare. Snårig och skenbart poänglös ibland, visst, men en berättare.
Så jag började skriva om Borstahusen, om en snubbe som kämpade med livet, kärleken, som ville skriva sånger och promenera, spela golf. Som snubblade in i ett lik nere vid Öresund. Som gick och tog sitt eftermiddagsglas på Pumphuset, fast jag kallade det Lokstallet.
När jag hade skrivit halva historien, hörde jag av mej till Gunnar Bergdahl på HD:s kultursida och undrade om han ville läsa. Han gillade och jag skrev klart och det var en lång novell som skulle bli en följetong under sommaren. Jag tyckte att jag fick ganska bra betalt och köpte biljetter till Portugal, Sesimbra och Lissabon, och fortsatte att skriva del två som handlade om mord på Möllevången, det flöt på men halvvägs in i mordet i Limhamn hade jag tröttnat och ville in i det snåriga mörkret igen, skrev de två långa novellerna till samlingen Till Killor with love.
Under 2011 skrev jag till slut klart Mord som blev en sorts deckare i tre delar, gav ut den samtidigt som kortromanen Sju månader, och ganska direkt kom jag in i den värld som blev Charlottas och Panges.
Ja ja, för två veckor sen släpptes På väg till Charlotta Anderson på nämnda Pumphuset, dagen efter på Spegeln i Malmö. Det var trevliga tillställningar och det var kul att prata med Marko (Wramén, förläggare) om boken, och att läsa ur den.
Den sålde dock inte slut direkt, och jag har fortfarande några ex av Mord.
Så nu till de olika erbjudandena: Jag säljer På väg till Charlotta Anderson för 170:- plus frakt (45:-), då får du en bonusbok (Så enkelt i solen eller Och fortsätta vidare bort). För trehundra jämnt (frakten inräknad) får du även Mord.
Kom ihåg, litteraturälskare, att jag skriver en reklamfri blogg utan spekulation eller onödiga krusiduller. Jag har börjat på en sorts fortsättning på Mord, den blir svartare, mer roman än deckare, men någon eller några dör, rak berättarglädje, spänning, ett hot, går under arbetsnamnet Hål i hösten.
Ja ja, jag behöver pengar och tid att arbeta, så köp några böcker.
Ja, hårt liv, lyssna på den här och bestäm dej (mejla sen jb23@spray.se om du vill köpa):

snack i Lokaltidningen Malmö/Limhamn
lite annorlunda snack i Lokaltidningen Landskrona

Det är ingen demokratisk rättighet att sponsra ett innebandylag.
En självsvåldig ordförande i ett innebandylag söker sponsorspengar bland kommunens politiska partier. Ett parti nappar, SD. Det väcker uppståndelse och protester, många (av de 94 procent av befolkningen som inte röstar på SD) vill inte att klubben de hejar på (tillhör, som deras barn spelar i etc) stöttas ekonomiskt av ett parti med främlingsfientliga åsikter.
Så ordföranden får krypa till korset och tacka nej till sponsringen, inga pengar har betalats ut.
En kvinna utbrister förargat: "Lever vi inte i en demokrati?!"
Jag svarar: "Det är ingen demokratisk rättighet att sponsra ett innebandylag."
Hon: "Sveriges tredje största parti mobbas på detta vis, det är skandal!"
Jag: "SD är Sveriges sjätte största parti."
Hon: "Det är gamla siffror!"
Jag: "Det är de färskaste siffrorna vi har. I den svenska demokratin bestäms partiers storlek vid val vart fjärde år, vid det senaste valet fick SD något mindre än sex procent av rösterna. Man kan inte i en demokrati spekulera i opinionsmätningar när man bestämmer partiers storlek."
Jag hade också kunnat svara: "Om du inte menar partiets storlek efter antalet medlemmar, då är SD Sveriges blott åttonde största parti."  
I vilket fall som helst, oavsett partifärg eller storlek, hur man än vänder och vrider: Det är ingen demokratisk rättighet att sponsra ett innebandylag.

Jag hade vantar när jag cyklade iväg idag. Och badbyxor under jeansen. En mössa i påsen med handduken. Jag lyssnade på Sade Smooth operator, Ossler Solen och ängeln, Toni Holgersson Blå moln över Stockholm. Och vidare och vidare och det är inte jag som väljer musiken, det är slumpen som känner hösten och dess stämningar.
Bort mot bron, grusvägen vid koloniträdgårdarna som finns kvar, som inte tidens krav på havsnära boende helt krossat.

Och en annan gång en annan höst, skrev jag En sång för Sonny och Karola vid en annan kolonistuga.
Jag saknar den ganska ofta.
Att få vara någon annanstans nära.
Jag hade börjat under våren och sommaren i Vollsjö. Men alla böcker väntar ut en, väntar på att poletten ska trilla ner. Och det gjorde den i den gula kolonistugan vid Citadellet i Landskrona. Som jag själv målat. Jag lämnade Elsa på dagiset i Borstahusen och cyklade till stugan för att sätta igång värmen, mattorna, kylan som kom upp från under golvet.
Jag cyklade, vantar på i hösten, längs havet, bort mot Säby till, Hilleshög. Industriområdet, varvsudden. Det går ganska snabbt att cykla nästan runt Landskrona, men tillräckligt långt för att en kolonistuga ska bli uppvärmd.
Sen satt jag i det halva rummet med fönster åt två håll, skrev, tittade på kaninerna och päronen som föll och murknade.
Sen blev det den kallaste vintern i mannaminne och jag hade ugnen som kamin och jag skrev och i februari skickade jag ett första manus till W&W och Camilla ringde och sa: "Ja, det blir bok." Och fortsatte ungefär: "Men gå igenom allt en gång till, huvudhistorien håller, stryk allt som inte är nödvändigt för huvudhistorien." Och jag sa: "Men Christian (redaktören), ska inte han ha synpunkter?" Jag kände mej ändå osäker. "Nej, du ska göra det själv, så tar du det med Christian sen."
Och jag fick några veckor och jag eldade i ugnen och extraelementet glödde och det var den kallaste vintern i mannaminne och jag hade dubbla raggsockor och det var en sådan fröjd, det ska bort, det ska bort, det ska ändras, förtydligas, fördjupas, förenklas. Bort utfyllnad jag slentrianskrivit, som gav uppslag men var för långa och invecklade. Bort bihistorier som var bra men som störde storyn, som blev två noveller senare.

Sonny och Karola. Vad jag tycker om dem. Tilltufsade. Hårda och mjuka. De kräver inte mycket. Bara någon jävla respekt någonstans från någon, från sej själva.
Sonny och Karola. Charlotta och Pange. Två tjejer och två killar som har varsin ryggsäck och en väg att vandra. Försöker komma underfund med vad som ska sparas och vad som ska slängas. Vad nytt som ska fylla tomrummen.

När jag hade cyklat en halvtimme idag, tog jag av mej vantarna. När jag hade cyklat nästan en timme sjöng Ingenting och Sibille Attar: "Låt floden komma, låt den skölja över mej", och jag for förbi kolonistugorna för andra gången, då hade jag redan bestämt mej. Jag fortsatte förbi campingen, Barnviken, kallbadhuset och hoddorna, stannade vid sjöscouternas flotte, där var nästan lä. Klädde av mej, och jag hade ju bestämt mej, hoppade i, dök snabbt under vattnet och upp igen, satt en stund på träbryggan mellan flotten och land. En tant med stavar gick förbi. "Det är inte friskt", sa hon. "Jo", sa jag, "det är väldigt friskt", och när jag vänder och vrider, analyserar mej själv, kan jag bara konstatera: Jag har blivit en snusförnuftig helyllefriskus.

Recension från 2005

En vit hund drömmer vid mina fötter. Hon heter Billie.

Vi hade en svart hund under mina tonår och framåt. Han hette Sebbe och dog samma år som jag debuterade med Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. 

Vi låg många gånger på golvet, glodde sorgset ut mot havet med våra hundögon, kände oss sammansvetsade.

Han drömde om kaninerna, Sebbe. De som sprang zig-zag bland stenarna och enebuskarna vid det där huset på en kulle i Halland som jag berättar om ibland. 

Jag drömde om det där huset också.

Alltid denna förbannade jakt var min andra bok. Den första hade en lång titel och en lång tillkomst men var ganska kort till sidantalet (68 har jag för mej). 

Med Alltid denna förbannade jakt skulle jag och Maggan på GME-Förlag fortsätta baxa vår lilla snöboll stor innan den smälte. Större upplaga, flådigare omslag. 142 sidor!

Stora delar av boken utspelar sej i en påhittad variant av det där huset på kullen, trädgården, den stora hagen, den stora stenen, det stora havet.  

Jag har nästan glömt. Jag minns att Olle vaknar i en lastbilshytt. Jag minns att han får en puck i huvudet på isen utanför ett annat hus, i Borstahusen. Jag har för mej att de åker till Ven också. Att det är hittills enda gången jag skrivit om en bror.

Jag minns att jag skrev klart under sommaren när jag skulle fylla 30. Att jag för första gången kände mej som en riktig författare de sista veckorna. En lovande debutant som höll på att färdigställa den viktiga uppföljaren, infria förväntningarna.

Jag fick få men fina recensioner. Och ett stort pris från Sparbanskstiftelsen Skåne, 50 000:-.

Men boken var ganska ful och sålde sämre än den slutsålda debuten.

I På väg till Charlotta Anderson befinner huvudpersonerna definitivt sej på Ven vid flera tillfällen. Den boken kan du få köpa för 215 kronor (då är frakten inräknad) och få någon av Alltid denna förbannade jakt, Och fortsätta vidare bort eller Så enkelt i solen på köpet (eller, om du inte har pengar: be ditt bibliotek, alla bibliotek, att köpa in På väg till Charlotta Anderson).  

Och du får en sång med Maria McKee, citerad i debutboken, som duger gott till alla bra böcker:

mer bokreklam förklädd till information
mer geschäft förklädd till "ah vadå, jag försöker bara va sjyst ..."

"Måndagmorgon", säger Matilda Alborn i Morgon i P4 och menar trafiken.
Söndagnatt blir till måndagmorgon och någon eller några dagar i veckan går jag upp 7.15. Det är för att mina barn ska till skolan. Vi försöker vara tysta och effektiva då. Två av oss har dåligt morgonhumör.
Söndagnatt blir till måndagmorgon och jag är inte nervös, har bara svårt att somna på beställning. Jag tycker om morgnarna, men jag tycker om nätterna mer.
Jag brukar läsa Kalle Linds krönikor i City i bastun på onsdagar efter simningen. Jag simmar två eller tre dagar i veckan. Nästan alla onsdagar. Kalle Lind är ofta rolig, men om man skrapar kan man hitta ett allvar. Nu är det måndagmorgon och jag ska prata om böcker, om min senaste bok. Jag är ofta allvarlig, men om man skrapar kan man hitta det roliga.
Jag är som Lloyd Cole. Jag skriver kärlekssånger med en vemodig bitterljuv ton. Lloyd är verserad, jag är lite mer oborstad. Men vi är ganska roliga, Lloyd och jag, vi trivs tillsammans. Precis som jag och Windy. På onsdag kommer Lloyd till Palladium, vi ses där.
"Måndagmorgon", säger Matilda Alborn, men först kramar hon mej. Jag tror att hon har skinnbyxor. Kalle Lind snusar. Jag har för mej att han kommer från Eslöv. Jag pratar om Landskrona. Ständigt detta Landskrona, men jag har brett mackan och får finna mej i att äta den.
"Måndagmorgon" säger Matilda Alborn och menar trafiken och jag har sovit fem timmar, varit uppe sen 6.50.
"Måndagmorgon", säger jag för mej själv på cykeln sen, vattengympa, hinner inte simma innan alla tanterna kommer. Så jag börjar cykla hemåt från Caroli och Stortorget, Centralen, tänker att det är ett hetsigare flöde i morgontrafiken här, en snabbare ton i Morgon i P4 än i, låt oss säga: Da Capo.

Jag i radion, försöker tänka medan jag pratar tidigt på morgonen.
Intervju i Helsingborgs Dagblad

Igår: Att efter doppet torka sej, ta på sej och få sitta den nittonde september på en bänk vid havet, att ta av pappas gamla dunlösa dunjacka i värmen i solen. Våt i håret. Nybadad. Sista badbryggan innan bron, brons stilla surr. Vilken ynnest. Glöm aldrig det.
Jag läser en bok på kvällarna för min äldsta dotter, Henning Mankells Eldens hemlighet. Den är vacker, lärorik, sorglig, hemsk, saklig, vardagspoetisk, en fantastisk bok för mej att läsa och för min tioåriga dotter att lyssna på, hon har aldrig tidigare lyssnat på samma sätt.
Eldens hemlighet handlar om Sofia, i en helt annan värld och verklighet än vår trygga. Hon och hennes syster springer utanför stigen, en mina exploderar. Sofias syster dör och Sofia blir av med båda sina ben, det ena vid knäet, det andra vid låret. Det är fattigdom, exploatering, kolonisering, girighet. Det är människor utan möjligheter att resa iväg när de vill få ombyte, vidga sina hosisonter. Det är människor som endast kan leva där de lever och så långt de kan vandra.
Och Sofia som inte kan vandra mer.
Och Sofia som bor i ett mörkt rum på en stålfjäderssäng utan madrass. En råtta brukar kila över henne på nätterna.
Det är inte gråtmilt eller sentimentalt.
Och Sofia som får benproteser och ska lära sej allt från början igen. Lära sej gå igen.
Och i mitt liv har det gått något mer än ett år och nio månader och jag sitter tryggt i soffan och det är en ynnest, och jag läser för min äldsta dotter, om någon som måste lära sej allt från början igen i en alldeles trasig del av världen, och jag känner en sådan tacksamhet att jag också fick chansen att göra det, men här i överflödet.

Så blev det höst. Så blev det en mer desperat ton i kråkfåglarnas sång. Jag minns dem utanför sjukhusfönstret. Du minns dem också, Pange. Jag plockar lite här och där till ditt liv, Pange.
Så blev det höst. Bokhöst.
Vi var på Moriskans bistro, vi var ett litet gäng som bläddrade, vände och vred på de nytryckta exemplaren av På väg till Charlotta Anderson.
Anna ritade en egen bok på pappret på soffbordet. På Moriskans bistro med den lilla scenen och jag minns ett bluesjazzband för ett år sen eller så och jag minns en sen natt tidig morgon på Roskildefestivalen i slutet av 80-talet, bluesjazz och du hade rutiga kockbyxor, Charlotta. Du minns det, va, Charlotta, hur regnet försvann och torkade i solen utanför tältet. Jag plockar lite här och där till ditt liv, Charlotta.
Ibland säger jag att jag skriver som jazz, bluesjazz. Jag har ackorden och takterna, instrumenten. Jag har kunskapen och ryggmärgen. Och lite soul. Och grundstoryn, olycklig kärlek som fortsätter hoppas.
Sen improviserar jag, som tjejen på caféet i Lissabon, brasiliansk blues med jazzfeeling. Hennes röst hes och sprucken, sjöng hon om livet, det andra livet och det var kanske då, jag skrev den där dikten, walkin´ talkin´ blues, kanske, när jag gick upp och ner i gränderna, skornas mjuka rytmslag mot stenläggningen och fortsatte i några år och förra hösten i november regnade det i fyra dagar i Malaga och på den femte dagen kom solen och den gamla gamla kavajen orkade inte mer och vi skiljdes vid en papperskorg och när jag suttit länge vid dammen där de radiostyrda båtarna tävlade, gick jag vilse i gränderna bakom hamnen och det var där jag hittade Pange, helt jävla nergången.
Och nu satt vi på Moriskans bistro och scenen var tom men vi bläddrade i en bok som kanske är soulig bluesjazz, fast Dire Straits är med, och Velvet Underground är med och det är ett skönt gung men någon ylar i bakgrunden och imorgon (onsdag) är vi på Pumphuset klockan sju och på torsdag på Spegeln halvåtta och hösten ska fortsätta komma och på cykeln på väg hem igen, när vi pratar om löven som faller, att här cyklar vi, jag och mina två barn, ser vi träden knoppas och hoppas i mars, löven kläckas på våren, kråkfåglarna som sjunger, en raspig blues i kör nu när hösten kommit och vi måste vänta till maj igen, kanske april, säg att vi inte måste vänta till maj.

September som skälver

Ditt huvud snurrar, inuti ditt huvud och det är först nu den trettonde september som du sitter på bryggan och det är alldeles stilla och du har nyss badat och bron är nära, bron sträcker ut för att nå och där far ju bilarna, tågen, människorna i rörelse, flygplanen i luften, men det är alldeles stilla och lugnt och det är den trettonde september och det är först nu som sommaren är som du vill ha den, alldeles stilla och lugn och känslan av att just idag är just dagen som du fick så tacksamt.

Ditt huvud snurrar och ibland när du låter tankarna löpa kan du inte stoppa ondskan ilskan, alla som smyger in den bankar in den här och där som tror att friheten att få uttrycka sina åsikter är friheten att stå oemotsagd och det ska ni veta, rasistiskt pack, det finns inget försvar för snålhet när man har möjlighet att ge. Ni måste sluta nu. Ni får inte skylla era tillkortakommanden på andras smärta och ni måste veta att det är smärta ni försöker piska bort med mer smärta.

Någon du inte känner vill bli din vän på facebook och du vet inte vem du vill ha som vän men ni har kanske något gemensamt och du vill vara öppen och du friar hellre än fäller men sen skriver hen dynga och hen får skriva vad hen vill och du brukar lyssna, för att lära, för att försöka förstå men det blir så sårigt och smutsigt i dina ögon och hen verkar så fylld av (ett stilla men ändå) hat, att inte få ha rasistiska åsikter oemotsagda menar hen är ett angrepp på demokratin och du börjar undra vad en vän är om du vill vara vän med människor som vill stänga och stänga och blunda och hata och är det så du vill att dina vänner ska vara och om du stänger och slänger, bort, vem är du då.

Och det snurrar i ditt huvud men du vet att det inte är demokrati att ett parti som 94% av befolkningen inte röstar på skulle ha ensamrätt på åsikter men tyck vad ni vill, gapa ut det, men ni är ändå idioter och du hör hur de ljuger eller köper andras lögner och det dansas en dans efter någon annans pipa och ni är okunniga marionetter och det rycks i trådar men trådar slits sönder till slut eller brinner upp och ni är alltid fel och ni vill tillbaka och det var lerigare då, kallare brunare och du vet inte vem du vill ha som vän vilka röster du orkar höra, vilket hat, vilket hat du måste lyssna på känna hur det smetar ner dej och att samhället, det som skulle vara mjukt, smutsas ner och till slut är alla skitiga och ingen bryr sej längre, inte en jävel bryr sej längre, när piskan viner på bara infekterade ryggar.

Och ditt huvud snurrar och det är så stilla på bryggan och havet är så lugnt men ditt huvud snurrar och tankarna löper och du är så jävla trött på hatet och okunnigheten och oviljan att förstå och oviljan att sträcka ut en hand och du skulle vilja ha den här bryggan för alltid, ditt fort, bygga en mur, stoppa vinden, stoppa tiden, stoppa allt du inte vill höra eller se, stoppa bajsbruna valsedlar i kyrkovalets urna, stoppa skriken tårarna ilskan. Men du måste ha luft och dina vingar måste bära och du måste börja om igen och igen och du måste ha luft och du får den från allt som händer allt som finns och snurrar överallt och ditt huvud snurrar och drömmer och det är en rolig dröm med ett nödvändigt hot och du vaknar och du är glad att det goda finns och du är redo att gräva och alla får tycka vad de vill men du önskar att de ville försöka förstå innan de vässar sin dolkar och du håller sommaren kvar men du vet att det blir höst igen att det blir vinter att det blir vår igen, sommar, och höst igen och du skriver en bok igen, Hål i hösten, och du vill fylla hålen och det kommer nya hål och du vill fylla hålen och du tänker: så tomt det skulle bli, om jag inte hade hål att fylla, så tomt det skulle bli, men det är så jobbigt det är så ledsamt jag blir så trött, hål hål hål som vidgar sej och spricker men jag måste fortsätta men det spricker men jag måste fortsätta.

Att hitta en röst, försöka

2001, och vissa dagar låg jag i timmar på rygg i sängen, tom, tänkte tom, pratade slött tyst med mej själv, försökte: "Men något måste du vilja?" "Nä, inte ens vända mej om." "Men något måste du väl känna?" "Nä, inte ens smärta." "Men ..." "... inte ens glass i strutar ..." Men våren blev sommar och ett ljus och vi åt glass i strutar, åkte runt i en lånad bil och badade och åt glass i strutar och någon gång var vi mitt i Halland mitt i naturen i vildmarken och jag hade glömt medicinen, ångesten som knöt magen igen, paniken uppblandad med ledan och vi gick vilse i den där skogen men hittade bilen och hon körde fort tillbaka till huset vid havet och när det första pillret låg på tungan, kände jag redan ett lugn igen, som förr med alkoholen, första glaset ro. Och i Malmö badade jag varje morgon från T-bryggan, simmade på Kockum fritid, cyklade, och det var något som fortfarande drog i mej, drog upp mej, berätta historier och jag skrev på bibblan för hand och det var 2001 och jag skrev Så enkelt i solen, den lilla tunna boken som inte försökte vara annat än hopp, resa, älska, stå lättare ut. Och 2001 blev höst och vinter och 2002 och vissa dagar gick jag upp halvsex. Somnade vid ett, i soffan i rummet med fönster ut mot Södra förstadsgatan, det lutande golvet lutade in mot sovrummet med fönster mot gården, och jag cyklade hem till honom i det höga huset vid Folkets park, gav honom frukost, tvättade, klädde och väntade på färdtjänsten i en doft av fukt, svett och urin gömd bakom Konsums oparfymerade tvål. Gick på rullstolsboccia och rullstolssquaredans och blev förolämpad och hela tiden ville jag berätta den krokiga historien om en stad och människorna och drömmarna, men det var den gråa hösten och vintern, de långa extralånga arbetsdagarna varannan lördag och söndag och livet krympte och jag ville skriva det större och jag sa upp mej för sista gången och tog ströjobb när det var tvunget och fortsatte där Så enkelt i solen tog slut, la till flera färger, mörkare färger, och skrev och skrev, drömde om boken och skrev i datorn, skrev för hand, redigerade, drack lättöl, satt på bänkarna, längtade, och jag skulle visa att jag inte var förbrukad, skrev Och fortsätta vidare bort så lång så lång så vinglig och jag tänkte att jag målade en stor kalejdoskopisk tavla av små snapshots hängandes på en slak lina som krängde i vinden och när 2002 blev 2003 skickades manuset in och Elsa skickades ut och det finns ingenting som någonsin blir exakt likadant igen.

beställ billiga bra böcker

Billiga böcker

I väntan på På väg till Charlotta Anderson (18/9) har jag några gamla böcker att sälja (vissa har jag ganska många av, andra bara en eller två). 100:- för en, 50:- styck för efterföljande, plus frakt. Mejla jb23@spray.se. När jag har lust kommer jag att skriva mer ingående om skapandet av böckerna, var jag bodde, vad jag åt, sånt.

Alltid denna förbannade jakt (-99, 142 s) handlar om Olle som vaknar upp i en lastbilshytt, 70-talets barndom och 80-talets ungdom fram till 1994 när allt är förvirrat. 

I Så enkelt i solen (-01, 57 s) är en kille skolstädare och lantbrevbärare på moped, träffar på mer och mindre visa människor som berättar historier, on the road, liksom. En prolog till nästa bok, kan man säga.

Och fortsätta vidare bort (-04, 316 s) är den första boken i Landskronatrilogin (även den första boken om Jonte Sten), den är ganska indränkt i alkohol och äventyr från 40-talet och framåt.

En sång för Sonny och Karola (-05, 214 s) är Karolas bok, tidningsutdelaren, antik- och kuriosatjejen, konstnärinnan. Och den ohängde Sonny. Andra boken i trilogin om människor från Landskrona.

I Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (-07, 206 s) snubblar Jonte Sten vidare, lite rakare och nyktrare den här gången, men ganska dråplig.

Till Killor with love (-10, 171 s) är sex noveller om Candy och Killor och några till av utkantens människor, de rör sej i Malmö, Lund, Österlen och Spanien. Boken innehåller även bonusdeckaren Mord på Möllevången.

Mord (-12, 193 s) är knark, mord, maktintriger, en dansk snut och ett och annat besök på krogen, svärta, spänning, berättarglädje och ett gott humör.

I Sju månader (-12, 83 s) är Jonte Sten tillbaka i tveksamt skick. En tunn och tung roman om att försöka vara en bra människa, pappa.  
(Jag har även ex av Mer blues från Landskrona och Söndagar, där har jag skrivit och Thomas H Johnsson fotograferat.) 

Medan jag inte skriver det andra, skriver jag: Jag lyssnar på George Jackson. Han gillar the funky music, och the disco music och the rock and the roll. Och han kan köra gång på gång på gång, all night long. Han kan tråna, gråta, sörja.
Men George Jackson dog i våras.
Jag är alltså på bibblan efter simningen (1400) och medan jag inte skriver det andra skriver jag detta: Jag tänkte på honom idag, när jag var försenad till simhallen, att nu missar jag honom. Han som är ganska överviktig och kort och karg i språket i bastun, men pratsam ändå, på sitt sätt. Han hoppar ju alltid i bassängen prick 14.00, plus minus två minuter, stänker. Han simmar ryggsim som att han håller på att drunkna, men avslappnat, men långsamt, som att: jag har gjort allt jag skulle göra ändå. Han har verkar ha det lugn jag saknar, åtrår, avundas.
Så på cykeln till Kockum tänkte jag att: Jaha, då ses vi inte idag. Och nu har ju cirkusen kommit igång, så vi sågs inte igår eller i förrgår heller.
Och jag simmade och prick 14.44 kom han in i simhallen. Nyrakad skalle. Det kändes skönt.
Jag känner ju inte honom. Men nu, sen så många av dom gamla kockumarna, har försvunnit, är han min trygghet, min livboj i jakten på lugnet.
Ja, det har gått tjugo år.
Ja, det är många som är borta.
Han, den irriterande gubben som alltid var i vägen, är borta. Och tanten med gåstolen, borta. Och de två äldre kompisarna, fd jobbarkompisarna med medhavda mackor, satt i bastun efteråt med sina stora pungar. "Nä, det är inte många kvar av dom gamla kockumarna", sa den ene, och sen försvann han. "Hjärtat", hörde jag hans kompis säga en tid senare, till en annan gammal kockumare, "som en blixt från klar himmel." Sen försvann kompisen också, och ingen kvar som kunde berätta hur och varför. Varför.
Och George Jackson på det, och det måste vara dunket emot rälsen, som jag hör, en lycka ändå.

Nästsista dagen i augusti och simsäsongen inomhus är igång på allvar, och dagarna på biblioteken, havet är kvar och inte för kallt, inte än. Jag har börjat på allvar med nästa bok. Den handlar om hål. Överallt hål, i samhället, i magar och hjärtan, hål av saknad, hål av längtan, hål av död. Och, så klart, hål som fylls, och det är inte porr, det är stunder av glädje och lycka, stunder som gör att de stannar kvar ändå, hjältarna, antihjältarna.

Men På väg till Charlotta Anderson är ju inte ur startblocken än, tänker du.

Det stämmer.

Men snart, och då ska vi fira i dagarna två, en minifestival.

Onsdagen den artonde september ses vi klockan 19 på Pumphuset i Borstahusen, Landskrona.

Torsdagen den nittonde september blir det Biograf Spegeln i Malmö, 19.30.

Det blir mingel, samtal och uppläsning. 

Alla är välkomna. Fritt inträde. Förfriskningar. Bokförsäljning!

Jag parkerar cykeln på ett annat ställe, vid Café Opera, höll jag på att säga, Börshuset vid Centralen i Malmö. Ragglande plastglas faller och blir trampade på och spricker och modern dansbanemusik, tivolit snurrar och skriker.
Jag minns en annan dag i Malmö stad, vingligare jag, yngre, och hon var ännu yngre och det var 80-tal och Börshuset var fortfarande Café Opera och jag trodde att jag blivit kär, och hon skulle tvunget in i det där glittret i en tid när tjugoåringar såg ut som gubbar i slipsar och stolt kallade sej yuppies och hon var så ung och bländad, trodde jag, och jag var så tafatt, kände mej slagen och förstörd på förhand och en vinglig hemfärd, och tequila, minns jag, alldeles för mycket tequila.
Desperationen.
Och Grisarna och flugorna. Tiden som går och ett misstag ett felval, består. Lev med det.
Jag minns Hultsfred 1997 och jag hade stått på en ganska stor scen och läst den där historien om: kom, kom så gör vi det och det och det, allt, den drömmen, du och jag, men jag gick till Teaterladan och där spelade Pelle Ossler, lite poppig rock, mest rockig rock, men annorlunda. Och Wilmer X låg så nära och långt borta och en kille (från Landskrona) stod hela spelningen och skrek om Wilmer och blues. Men Pelle Ossler gjorde som Pelle Ossler ville.
Och det är Malmöfestival och Pelle Ossler gör som Pelle Ossler vill och oftast är det så dovt och bra, och melodier. Och desperationen. Och några fulla tjugoåringar står och gapar och bankar sina bröst, tonårsflickor babblar, en annan sorts desperation. Och Pelle Ossler slår an ett ackord och sen gör rundgången sitt. Och stråken. Och pukorna svänger dovt. Och basen, dovt. Och fina keyboards på det. Och andra låten är Skönhet i förfall. Den kanske handlar om Malmö. Den skulle kunna handla om Malmö. Tiden lider. Ett slutet rum.
Men Grisarna och flugorna, sista låten. Kraften. Desperationen. Sorgen. Desperationen. Någon börjar gråta. Jag blir helt stel, fastfrusen.
Detta kan jag lova: Grisarna och flugorna är det bästa denna festival bjöd på. Grisarna och flugorna är antagligen det bästa som år 2013 kommer att bjuda på.

Ny bok ju. Och jag ska ju också vara med på bild.
Jag tog en bild på bron igår. Min första. Jag cyklar ju därute varje dag (när jag befinner mej i Malmö, de flesta dagarna alltså) och förr fanns det vägskyltar, Berlin, Paris, New York. Sesimbra. Det var längesen jag var i Sesimbra. Portugal, det klippigt karga, strävare sand på stränderna.
Men jag ska ju också vara med på bild. Jag tog en bild på bron igår. Efter alla år med cykeln och utsikten, och kameran har man ju enkelt i telefonen, de nya tiderna ju. Och alla fotograferar ju nu. Och männen som ju måste ha rejäla grejor, kan ju inte dutta med en telefonkamera ju. De måste ju ha fetaste grejorna ju.
De seriösa hobbyfotograferna är ofta tyska män vid Sibbarps camping, såhär i augusti, kvinnorna och barnen rör sej försiktigt (ruhe, bitte!) i periferin.
Så står de med sina objektiv och ställningar och kameror som fågelholkar, står de som fågelholkar, och fotograferar Öresundsbron. Spännande.
När ett vykort går på en femma.
Och det var en vacker solnedgång i det svala havet igår. Så jag pallade inte trycket och knäppte av snabbt och diskret med min telefon.
Ny bok ju. Och jag ska ju också vara med på bild. Och ena ögat är större än det andra. "Det är sexigt med asymmetri", säger någon. "Det är ljuset", säger någon annan. "Jag är närsynt", säger jag, "och jag har suttit sönder mina glasögon, jag kisar."
Eller ... jag ser ut såhär, bara, just nu. Just då. Fint.
Och det är verkligen vackert, som ett vykort på riktigt. Det är klart jag förstår tyskarna.
Men när solen går ner bakom Hötorget i Öresund, när vattnet är stilla och bilarna har slutat dåna, alla håller andan, klyver en minkunge ytan, och tyskarnas fruar börjar skrika och hoppa och de kraftiga tyska männen blir ursinniga "aber mensch!!!", ett unikt tillfälle bortkastat, skruvar och sliter i stativ och objektiv, sliter sina hår, röda ansikten, ilska, och minken glider i vattnet, och det är verkligheten nära. Men alla skriker, ett unikt tillfälle bortkastat.

 för eget flikfoto (taget av Marko Wramén) och bok, gå in här, scrolla ner och beställ signerat ex!

det är bara floskler om du inte förstår, jag nickar, i en annan yngre tid hade jag fnyst, "man måste vara liten för att vara stor", jo, jag är fyrtiofyra, jo, det stämmer, och det är detta med den allvarlige unge mannen som var jag, som var mycket roligare också, som sa tänkte gjorde: skit i det, "man måste vara fattig för att vara rik", det var för svårt att förstå, det kändes så enkelt, och jag var för dum, nu går jag distanserad genom livet och tar minsta lilla grussmula på allvar, och jag ska välja i affären och barnen får gratis bananer och det är det som gör barnen tjocka, alla gratis bananer, som att de inte kan vara chipsen eller läsken, nä, för de är ju inräknade, inplanerade i kaloriintaget, det är det vi inte kan hantera, gratis bananer till barnen, det är klart att vi måste proppa barnen fulla med bananer då, det är klart att barnen blir tjocka, och jag är vuxen och får inga gratis bananer, jag måste äta något annat, det är inte mitt fel, skyll på Malmborgs, det är ju dessutom de som säljer chipset och godiset och läsken, "but anyone who´s ever had a heart, wouldn´t turn around and break it", men jag ska vara förnuftig och det är inte världen som faller ner, det är ett regn som faller ner, men det faller ner, men jag ska välja mellan pålägg och jag lägger på all världens tyngd och egentligen har ingenting hänt, allting, men jag cyklade i regnet och det är olika varje gång, det är en av tre variationer, olika i varje sekvens, men lika, kyla, stress eller lugn, att bara regna med ner, falla mjukt ner och plaska stilla, fyllas av vatten och allt blir stilla, i huvudet, det blir för en stund stilla och lugnt i huvudet, "och när jag slutar tänka, börjar jag förstå, att gud inte bryr sej om hur rakt vi kan gå", jag längtar varje dag efter att bada i havet med min dotter, när badandet inte är så jävla allvarligt eller religiöst, när badandet bara är skönt roligt och renande. Okonstlat.

Litteraturen finns i mej, som musiken. Sedan innan vi tittade åt båda hållen vid gatan, Televinken, Televinken i öron och huvud, och en klocka pinglade på konditoriet och vi köpte tuggummi med Robin Hood-klistermärken. Innan det.
Jag vill så klart att så många som möjligt ska veta att jag släpper en ny bok.
Jag vill naturligtvis sälja så många ex som möjligt.
Jag har något att säga.
Och jag säger det bra, tycker jag.
Litteraturen finns i mej, som musiken. Det är inget jag vill förklara. Det är så, bara. Har varit så sedan länge länge, sedan jag klättrade nerför träden, sedan innan jag skrev ner bilnummer och spionerade på män i rock och hatt.
Jag vill givetvis att så många som möjligt köper min nya bok (och mina gamla som jag säljer till bra pris).
Jag skriver i en sorts (konstigt nog) smal litterär genre som ändå är klassisk. Traditionellt berättande med ett visst socialt patos och en viss egensinnighet, en tämligen personlig stil, men ändå tillhörande en grupp av goda författare, vill jag tro.
Sedan innan lerpölarna som havet fyllde på sjuttiotalet när vi just flyttat in, när Köpenhamn nyss hade börjat lysa och locka.
Alltså: Att stanna kvar efter läsningen.
Alltså: Att du när du lämnar mitt land, mitt ganska jobbiga land ibland, tar du med dej en del av det och behåller det, plockar fram det ibland.
Jag har sällan tillhört grupper.
Alltså: Varje såld bok är viktig.
Så jag gick med i en grupp: Författare på Facebook.
(Jag är givetvis författare, ändå är det ett stort ord att ta i min mun, det är inte allt jag någonsin velat, men nästan.)
Kanske sedan den där mörkgröna boken med Dan Anderssons samlade dikter, pappa läste, jag läste, Omkring tiggaren från Luossa.
Jag har ofta varit själv.
Jag vill så klart att så många som möjligt ska veta att jag släpper en ny bok.
Så jag gick med i en grupp: Författare på Facebook.
Där pratar bland annat man om hur man ska inreda sin "skrivarstuga".
Och huruvida man får börja meningar med Och.
Någon tipsar att hon ska sitta och skriva på ett café i tre timmar idag, att det hade varit kul om några andra kom förbi.
Och det hade det säkert, men det är inte min kopp te. Tills någon säger: "Skriva klart boken först, allt det andra sen."

"När det har blivit såhär varmt, brukar det stanna länge", sa en man till en kvinna, i mörkret igår. I vinden. Den lilla bron till den hala flotten gungade.
Mitt livs gunga, tänker du, hur gungar den? Nja, inte lika högt, inte lika lågt, längre.
Jag är fortfarande tråkig. Men inte nästan manisk. Inte helt fast i samma rutiner dag efter dag. Vakna, cykla, skriva, cykla, simma, ändra, läsa, skriva nytt för hand. Dag efter dag.
Inte oron i magen när det inte blev exakt så.
Men nästan så.
Jag lyssnar fortfarande på Olle Adolphson och Kris Kristofferson. Andra låtar, andra versioner.
När jag skrev Och fortsätta vidare bort: Jonte Sten i nutid var Sunday morning coming down. Önskade så innerligt och desperat att få landa mjukt. Att tampas med verkligheten är svårt. Pelle Sten (Jontes pappa) drömde om ett dragspel och Mitt eget land. Det mjuka där.
Svårigheten att leva i verkligheten.
Jag är fortfarande tråkig. Jag kan fortfarande få ont i magen när någon knackar utanför, bankar på min mjuka bubblas mjuka väggar, min mjuka hjärna skakar.
"Jag går hem så länge", sa kvinnan till mannen, "stanna du", sa hon och jag kom från stan, till flotten nära Limhamns småbåtshamn, tog av mej i blåsten, den varma.
Vi hade gått igenom det sista korret, Marko och jag. Det tog sina timmar.
Att skriva en bok är tvivel.
Att leva är tvivel.
Och tro. Manuset var klart tidigt i våras. Inte grovmanus. Ett riktigt manus från början till slut. Men inte helt färdigt. Jag har spenderat våren och sommaren med att förändra, förkorta, förbättra På väg till Charlotta Anderson.
Och man kan sitta och se ut över taken och någon flaggar spanskt och man dricker espresso och till slut är man klar. Man är färdig. Då kan man dröja kvar en stund, sen gå ner och ut och man röker alltså inte, men sätter sej på en bänk och röker en cigarett och man dricker inte men längtar så efter att få landa mjukt, med en färdig bok på en krog. Men det blir en cigarett, en. Och man cyklar hem och mörkret kommer blodrött och apelsinrött och man cyklar förbi sitt hem och drömmer om ett annat hem, en annan fåtölj, en ro och det blåser och man kommer ner till hamnen, cyklar förbi och där guppar den lilla bron ut till flotten under den orangea gatlyktan som gungar och du har orosont i magen och du tänker att livets gunga går ändå inte lägre än såhär, inte högre, och en kvinna går hemåt över bron och hennes man torkar sej och du är ensam och vinglar ut och dyker i och sjögräs och tång kittlar dej, griper efter dej men du flyter ovanpå och när du kommer upp i gatlykteljuset från mörkret står en äldre kvinna där i en äldre baddräkt.
"Är det skönare nu", säger hon.
"Ja, nu är det skönare ..."

Förhandsbeställ signerat ex

Alltså. Klipper gräs och ser det växa, klipper igen medan trädens blad får färg och annan färg och äpplen föds och dör, päron. Och havet ändrar färg och barnen föds och blir större och havet ändrar färg och havet tar ännu några lussteg från fastlandet, från öarna som sakta sjunker, går mot slutet, och vi går mot slutet och gräset torkar och regnet faller och allt växer igen, vi går mot början, som vi lärt oss.

Alltså. Formad av en oro i ett mörkbrunt teverum, Mumintrollets vinterensamhet, Dan Andersson, Lasse Berghagens sorg när ännu en sommar är över, när Hasse Kvinnaböske ledsamt konstaterar att kvar finns bara saknad och höstens sista slitna blomma, ett vemod, en melankoli, sentimentalitet och nostalgi.

Och en krasshet.
Och humor, väl, hoppfullhet.

Alltså. Alla kläder som var nya blir skönt slitna, går sönder, håret växer, skägget växer, du rakar dej du köper nya kläder du förändras. Men du är du. Landet ligger annorlunda kvar. Du måste skildra skillnaderna, år efter år, likheterna. På väg till Charlotta Anderson får vackert sälla sej till de andra i september.

Alltså. Jag skriver vidare på det lapptäcke av böcker som till slut blir några tusen sidor solkig rikedom: Den stora skånska romanen. 

"Det här är livet", sa en pojke vid badflotten i Sibbarp.
Och jag fyllde fyrtiofyra år.
Elsa älskar att bada. Hon är tio år. Vi kommer alltid att ha baden.
Som på Cement i Borstahusens hamn. Badflotten där. De två hopptornen. Och dagarna när havet varit alldeles stilla. "Vi kan väl simma ut till flotten", säger Elsa. "Det här är livet", säger jag.
Och jag är fyrtiofyra år.
Det som förbluffar mej är att saker som är så nära var så längesen.
Och lite stel på morgnarna ibland.
Annars är det bra.
Själen är ju som den är. Jag tycker inte att den blivit svartare eller mer tung, men svart och tung ibland.
Ibland saknar jag crazy.
Ibland när allt är så jävla ljummet, saknar jag otacksamt förtvivlan.
Men jag fyllde fyrtiofyra år och jag fick en osthyvel och en golvmopp, det hade jag önskat mej. Jag fick tandkräm, deodorant, en regnbågskudde och en fin filt. Jag fick också en bättre begagnad dator. Och i närheten av födelsedagen fick jag en ny cykel. Efter tio år med min otursförföljda Skeppshult som jag använt i snitt 90 minuter om dagen.
Barnsadel och cykelkorg. Gubbastyre. Det har inget med åldern att göra, det är komfort. Det är att lura mej själv: Jag sysslar inte med motion, jag cyklar bara runt och spisar musik och tänker på hur jag ska skriva böcker, baksidestexter eller ibland recensioner, hur jag ska leva. Tänker vid rätt väderlek och väglag: Det här är livet.
"Det här är livet", ska jag försöka säga om fler och fler saker, nya saker, nya vägar, stigar och snår, nya isar, bräckliga, försiktigt, lille vän, men våga.

När jag var ett barn. En promenad i sen november eller tidig december, brukar återkomma till mej. En sådan ro. En lycka en glädje. Skyltsöndag i Landskrona. En lång promenad med den höga klara luften, Löpargatan, Svaneholmsgatan. Och tidigare hade vi besökt Domus parkeringstak, och Tempos parkeringstak, ett litet tivoli, idrottsföreningar, saftglögg. En lång promenad för längesen och kalla fötter, men inte jättekalla. Och det var väl bara jag och pappa? En skön promenad från stan till Borstahusen och jag minns inga detaljer, vi måste väl ha sagt något, jag minns att det var så långt så långt, ta aldrig slut, minns jag, ta aldrig slut du lustfyllda rokänsla, tillhörighet, stanna! jag minns ett skimmer och ett lugn, en värme från magen och runt. Att vara hemma.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster kan skriva nästan vad som helst.
Paul Auster ger mej ro, lust, och glädje.
Paul Auster stör mej väldigt sällan.
När jag var ett barn. Det var svåra bilresor, svårt att hitta, snö på vägarna ibland, vallar, motorvägen som en vallad bana, och, en stöt, ett högt skärande ljud. Och allt skulle falla och begravas. Det kunde vara långa bussresor. Till flygplanen. Långa köer till incheckningen. En kall rädsla, som något slutgiltigt, när jag steg ombord på planet. Men alltid lust. Alltid spänning. Alltid lycka och förväntan. Alltid ett draperi att gå igenom, in till röken och drinkarna, de fallna änglarnas skrovliga kör. När jag var ett barn.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster och jag tycker inte att det var bättre förr. Vi kan till och med tycka att människor som kategoriskt anser att allt var bättre förr är enfaldiga.
Men jag läser Paul Auster när han skriver till mej, till sej själv i Vinterdagbok:
"Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta något än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans mot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det."

Här i mitt gamla pojkrum, fönstret ut mot Öresund, dimman börjar lätta nu. Vi har sovit här inatt, döttrarna och jag. Jag skulle kunna berätta hur mycket jag älskar den här trakten, men en våt filt ner i halsen hindrar mej. Tvång och instängdhet kan få dej att längta ut, att bli påhittig, men det kväver, det kommer alltid att kväva. Jag skulle kunna berätta, minnena kommer tillbaka. Ödehusen. Det är klart att fantasin och kreativiteten ökar om man får leva ganska okontrollerat och fritt. Det är klart att man klättrar in genom trasiga fönster, det är klart man skär sej, det är klart att blodet smakar farligt och gott, det är klart man tänder en eld, det svarta sotet ringlar längs väggarna. Det är klart man drar. Men här, havsnära, finns inga ödehus i Landskrona längre. Det är hit skattebetalarna ska flytta. Väck med camparna, väck med friluftsområden för alla. Landskrona med all sin ängslan. Med sin benhårda envishet: Har någon kommit på en idé om att man ska bygga, så ska man jävlar i det bygga. Jag satt vid Nyhamn, bygg bygg bygg, ingen sans och ingen måtta, baktunga kaserner, inget liv, inga krogar, inga affärer, en sovande stad, Landskrona, i mångt och mycket, och i framtiden kommer man att undra: såg de inte, tänkte de inte, förstöra så vacker havsnatur. Varför kan ni inte göra saker med måtta Landskrona. Och nu ska man slakta det som kallas norra Borstahusen. Förutom det osympatiska, kommer det att bli fult. Och oåterkalleligt. Så cyklade jag nära Helsingborgsvägen, samma överdrivna trista byggnationer, samma döda gator. Samma fantasilöshet, samma fulhet, samma gnäll och bara gnäll gnäll gnäll från alla håll och kanter, samma torra öken för visioner att växa i.

Jag är alltså Undervattensmannen. Undervattensjesus. Det är härnere jag bor och jag tänker inte komma upp förrän det har blivit ordning och reda med saker och ting. Det är i undervattensvärlden, när ljuden hörs på ett annat sätt, som jag förstår mina egna tankar. Får jag för mej, jag tänker så, i min egenhändigt komponerade bubbla. Och vi var i alla fall i Västra hamnen. Där folk är som folk är mest, blandade. I Sibbarp har vi camparna, och veteranerna med sitt mörkbruna läderskinn, och på kvällarna de mer och mindre nya svenskarna med sina fotbollar, vattenpipor och pitabröd, grillarna. Men det är mest blandat, tyska tonåringar, danska småbarnsföräldrar. I Västra hamnen har vi fler muskelmän, fler gymkort, mer silikon och vax. Men när man tittar närmare, mest vanligt folk, många gillar salsa, vissa dansar den, andra äter den. Men så var det ju Marko och jag, som skulle ta bilder till omslag och press (och till bloggläsare, bilden ovan är, på ren och skär ranelidska, unik, den kommer bara att visas just här, just nu, jag är den första och enda svenska författaren, kanske i hela världen, som har varit på en sådan bild). Marko med sin insektsliknande undervattenskamera och jag med mina tunga våtslafsiga kläder. Upp och ner, över vattnet, under vattnet, under ytan. Ett sällsamt dovt drömmande mummel. Då kommer tankarna som hos en långsamt oljad blixt. Och en annan dag får jag kanske tid att berätta om mitt litterära universum, där den här sången sitter mjukt i en sliten lappad stilig fåtölj. (foto ovan: Marko Wramén)

Innan jag somnade. Innan jag vaknade. På våren 2010, skrev jag i min dagbok om den haltande romanen: "Pange. Det måste finnas ilska, driv." Det var i slutet av april, början av maj. Jag höll på att hitta en roman, prova mej fram. Jag borde ha tagit det lugnt. Men jag hade så bråttom. Jag skulle skriva om en påhittad man och rev och slet i mej själv för att hinna, för att bli färdig, för att få pengar. Jag viftade åt alla håll, grep allt och fångade inget. Så jag kände bara stressig ilska, inget driv. Men det gick två år och det kom en novellsamling, en deckare och en kortroman, men hela tiden med historien om Pange bultande bak i huvudet, återkommande, det var något jag saknade. Att det var något som inte stämde. Svikna Pange, flyende Pange, jagande. Och man måste hitta rätt, man måste ha det tålamodet, att vänta. För en morgon, förmiddag, augusti 2012, vaknade jag sorgsen men lycklig efter en dröm som låg så nära. Med en roman hittad. Med Charlotta Anderson i mitt huvud, från ingenstans, från någonstans ändå, en historia djupt inne i min kropp, framletad, framväntad. Så jag började skissa nytt, så jag började slänga gammalt, spara en del. Och jag åkte till total ensamhet i Sitges, promenerade på stranden, badade i havet, simmade i den lilla bassängen, tittade rakt fram, tänkte bok och lyssnade på musik, kom till strandens slut, vände och började om igen, och kvällarna och nätterna vid datorn i den lilla mörka lägenheten, Dire Straits, Lou Reed, och skriva skriva skriva, äntligen, fort och vingligt och ner ner ner i djupet, jag har skrivit för många lättsamma böcker, det måste få ett slut. Jag skrev skrev skrev, inte exakt, men på helt säkert rätt väg: äntligen nyvaken med ett ilsket morgonhumör, med ett ilsket driv.

Vi åkte båt från Ramsjöstrand. Den stegrade, föll ner från vågorna, dunsade. Jag hoppade från båten, dök, saltare vatten vid Hallands väderö. Jag bar ett barn från båten över tången till klipporna, hur hon spände sej. Ska hon minnas det som ett upplöst trauma, ska hon minnas mej som en bro över mörka vatten. Och långt tidigare. När jag var ett barn. Jag minns jag låg på rygg under vattnet, tittade rakt upp, klor som sved i ögonen, solen som sved i ögonen, vattenytan alldeles över ögonen, var en hinna. Jag var på en annan sida. Det var i Spanien. Jag minns den stora vägen. Jag minns en tunnel under den stora vägen. Jag minns en bortglömd snäll svensktoppssångare, hur han jagade en gitarr för att underhålla, blåsa rosa bubblor. Jag minns döden, mina tankar på döden. Den långa spanska kalla lyxhotellstunneln, tavlorna på väggarna, döda tysta pråliga män män män. Jag minns en snabb Mercedes som körde på en hund när vi satt i vår hyrbil, värmen, asfalten som bubblade. "Den klarade sej", sa pappa, "jag såg att den sprang bort på andra sidan." Andra sidan. Jag såg hur hunden fastnade i diket, blod på den ljusbruna pälsen. Jag vet. Att all smärta vi försöker hålla borta, av kärlek av godhet. Av rädsla. Tar sej igenom ändå. Andra sidan. Jag låg länge just under vattenytan i paradiset, tänkte att jag tillhörde något annat.

 

Det var en molnig morgon. Men jag har lovat Elsa åtminstone ett bad om dagen. Och när vi gick mot hamnen mot piren i Borstahusen började solen ta sej fram, värma våra ryggar. Så vindstilla öresundskusten tillät. Vi träffade en mink. Inte hungrig. Men flickorna som fiskade krabbor hade en burk med kräftstjärtar, och minken sprang fram och tillbaka som nästan tam, plockade en bit och tillbaka till förrådet under stenarna. Spara till en sämre dag. Som en lycklig mink. Nej, som en hungrig, som en som lever sitt liv på gränsen, mat mat mat, som en som inte kan vara försiktig, som en soldat i desperation. Det handlar om liv eller död. Men, vi kunde njuta, tillåta oss, njuta av solen som sken nu, havet som var bitigt men simbart, som friskade upp en slö hjärna och det blev det bästa badet och vi åkte rutschbana ut i vattnet och senare på kvällen skulle jag se Mikael Wiehe långsamt höja den politiska medmänskliga solidariska upprorstonen och jag skulle känna: Jag har ett val, jag måste träna på att höja min röst och försöka stampa tillbaka egoismen. Försöka lyfta upp och skörda några spröda blommor och blåsa pollen över fälten med allergiska tårfyllda ögon. Men först skulle Babian sjunga: "Ah, jag har ingenstans att slagga / och jag pallar inte ragga / så förför mej". På den Landskronakarneval som blixtrade till ändå bland matos och högljudda tivoliattraktioner och högljudda tonårstuppar, högljudda medelålders semesterfyllor.