Då

Som den sommaren
Kan det aldrig bli
Men det var i ett annat liv
När du log så
Sen stenarna
Sen det andra livet
Sen en senare sommar
Halmstad och cyklar
Jag vill minnas dej så
Tåget till Värmland

Vårhösten

Solen går ner över ängarna
Jag har mössan på
De som har alla pengarna
Sover med larmet på
Jag är inte bitter
Jag har grävt min egen grav
Men än är det sol på ängarna
Än finns det flera år
Än, ett levande hav
Sen, när stormen är över
Älskar du mej då

Vinden

Nu kommer vinden
Nu kommer sommaren
Nu kommer pollen
Skulle bada idag
Men blev sen, och vinden
Jag är uppväxt i staden i vinden
Jag har lärt mej att undvika vinden
Jag vill ha lä i livet

Sexnolltvå

Jag tycker mycket om Toni Holgerssons musik. Jag tycker om Thorstein Bergman. Jag tycker om Barbro Hörberg. Jag är egentligen en viskille. Eller ... en musikalisk "allätare". Jag tycker att Simon and Garfunkel alltid gjorde visor. Visorna kom tidigt in i mitt liv, sen kom proggen (visor?) och punken. Jag har spelat och sjungit i en del band, rätt skränigt ofta. Skrivit fler låtar än böcker. Men det finns något i berättandet. Det tydligt otydliga, som lämnar något kvar åt läsaren/lyssnaren.

som

som ensam
som tom
som skatorna som äter torra fimpar
som tröttheten
som mörkret
som måsarna som skyddar sina ungar
som fisksoppan
som räkfonden
som då när vi var hela världens kungar
nu blöder jag igen
jag river gamla sår
jag saknar mej själv och mina ungar

Vädret

Vädret försvinner
Bänkarna blir våta och kalla
Mitt öga blöder
Som röda tårar
Igår var vi alla
Flickorna och jag
Magnus och Brasse och Eva
Oh, vad det låter bra
Att vara god
Att vara en skam
Det är balans på en knivsägg
Nu kommer regnet igen
Att vara en av alla dårar
Att balansera på en kam

Tisdag

solen syns inte
det är tisdag morgon
det kan bli en bra dag ändå
eller inte
nåden kommer och går
jag balanserar på en lina
hinner inte slicka mina sår
slickar på lyktstolpar
låtsas januari
lämnar spår där jag går