Friday, December 31, 2010

Det suger uppåt också

Jag har alltid tyckt att Mick Jaggers yeah i början på Rocks off är det coolaste. Och att den och Happy är Stones bästa låtar.

Jag förstår inte duvorna.
Jag förstår inte råttorna.
Jag förstår att den lilla mesen eller sparven flyger till min balkong och letar.
Jag förstår inte snön.
Det finns en sådan hunger, du ser den överallt, och företagen önskar gott nytt i tidningarna.
Och det finns en sådan hunger.

Jag har raggsockor och rejäla gummistövlar, gummit drar till sej kylan när jag vill bort till mitt hav, mina bänkar, mina drömmar.
Om vi hade haft färjor hade dom inte varit inställda nu, den östliga vinden stjäler isen.

Det har varit ännu ett märkligt år, kanske det märkligaste. Förändringarna. Inte det sorgligaste året, men inte alltid roligt.
När man söker glädjestunder och märker att det bästa var när stålarna trillade in, borde man kanske oroa sej. Jag vet inte.
Men vi lyckades ha två trevliga resor till Spanien tillsammans. Goda dagar i L´Estarit under fotbolls-VM. Och sen åkte jag ensam i skarven oktober november, promenaderna då. Dom dyra tidningarna, dom sköna baden i havet, bacon och vita bönor till frukost. Champions league.

Jag har nog aldrig varit så sällan i Landskrona som i år. Det stör mej, och inte. Efter boken Mer blues från Landskrona kände jag mej färdig med stan.
Men jag har ju min familj.
Och BoIS.
Jag har varit på dom flesta hemmamatcherna men skulle gärna se att packet från Västra läktaren flyttar tillbaka dit, eller drar åt helvete med sitt böghat. C-huliganer. Wannabees. Töntar. Och det är synd. För när dom sjunger sina härmsånger sjunger dom ju hyfsat.

Jag orkar inte gnälla mer. Snart är snön borta och jag kan börja cykla och simma igen, resa igen. Skriva klart en jävligt bra bok igen.
Kör på!

Thursday, December 30, 2010

Igen, fast annorlunda

Uppför rulltrappan, ställ er åt höger, jag har bråttom.
Det är alltid svenskarna eller norbaggarna som står i vägen, danskarna har vett att stå stilla till höger och gå uppåt till vänster. Som livet. Som politiken.

Hur mådde du Dan Turéll, när du gick på dina gator.
Den förbannade vintern, och förkylningen, fly iväg, smält.

Jag har blivit mindre arg ibland. Ibland inte. Jag förstår fortfarande inte Peter LeMarc. Jag förstår varför man tycker om honom. Men jag tycker att det är andraklass.

Dan Turélls gator.
Det fanns en tid när jag nästan bara åkte tåg och läste böcker på danska, nästan allt annat gjorde ont. Mest läste jag Dan Turéll. Mest åkte jag till Danmark. Nörrebro eller Vesterbro.

min lilla vän
du är den minsta än
du tror att julmust är coca-cola
still, sätt dej ner och måla
som bara du kan
det är alltid du som vann
ändå
det måste vara så

Skönt att vara tillbaka på Vesterbro. Tidningar, en bok att läsa och en bok att skriva i.
På Sönder boulevard ligger Chicky Grill. Där äter jag böf med sås och rödkål.
Där kommer slaktarna in, den tjocke mannen och kvinnan. Klockan är två och dom dricker Classic. Jag dricker alkoholfri superlight, blandar i lite Hof.

Skönt att vara tillbaka på Vesterbro. Här kan jag andas. Här kan jag drömma. Här kan jag jobba. Här kan jag få en enkel känsla av den frihet jag alltid vill känna.

På Spunk visar dom musikvideor från nittiotalet. Det var ju nyss.
På Skammekrogen (skamvrån) skäms jag inte.

Och jag promenerar.

Och jag minns när jag läste manuset till Och fortsätta vidare bort under mellandagarna 2002 två veckor innan Elsa skulle födas, på City pub och Hvide lamm. Hur förbluffad jag var, att jag skrivit den boken.
Och nu sitter jag på City pub igen, mellandagar igen, och skriver en ny roman och jag hoppas att jag inte upprepar mej. Jag hoppas attt jag kan berätta och sätta igång fantasin hos läsaren.
Jag hoppas att jag har något viktigt att säga. Att jag kan säga det på ett stilistiskt vackert sätt, med flyt.
Och dom spelar Vikingarna på jukeboxen.

Monday, December 27, 2010

Men inte jag

Jag läser om Pink Floyd. Bengt Liljegren har skrivit.
Jag minns den tiden, The final cut och The wall. Det var viktiga dagar.
Wish you were here och Shine on you crazy diamond. Dom betyde så mycket.
Jag var ung, jag var på väg att bli formad, jag ville bli formad oformad.

Jag läser Freak, boken om Freddie Wadling av Robert Lagerström. Den är lite jobbigt skriven i det att man inte vet vem det är som säger vad direkt, det hade en enkel redigering fixat.
Men det är en fascinerande bok eftersom Freddie är så fascinerande.
Jag tänker: Det kanske kan gå ändå. Klarade han sej så länge så ska väl jag ...
Jag vet inte.

Sen fick jag boken om och av (med hjälp) Keith Richards. Den blir kanske kul att läsa.
Egentligen vill jag läsa om Gösta Ekman. Jag högaktar honom.

Jag högaktar Hasse Alfredsson. Dom få offentliga framträdanden han gör, det märks att han är trött. Han kanske också är rädd. Han kanske bara är färdig.
Det är som Lennon/McCartney. En dör och blir geniet. Jag vet inte om det är rätt.
Jag har alltid älskat Hasses svärta.

Thursday, December 23, 2010

Bibliotekarier jag inte varit kär i

Nu ska det privatiseras.
Sen ska dom väl försvinna.
Vart ska jag då ta vägen?
Det är för sent nu, men jag ska skriva om dom, bibliotekarierna jag inte varit kär i men tyckt mycket om.
Stora och små bibliotek. Jag tänker: jag ska bara lämna tillbaka, det går snabbt. Så går en timme och två.
Och ganska ofta sitter jag där och jobbar.
Och i Folkets hus i Landskrona, Vollsjö, Sjöbo, Lund. Och nu i brandstationen i LA. Och Malmö. Mitt älskade bibliotek. Och Limhamn. Han som jag träffar ibland i simhallen.
Har vi den regering vi förtjänar? Det betvivlar jag. Men dom dumma vill ju inte läsa. Men dumheten har ju ingen kompass. Men alla vill ha lägre skatt men allting ska vara gratis ändå. Och tågen ska gå i tid och sjukvården ska fungera, men jag ska inte betala. Och gatorna ska skottas. Så kanske, antagligen, ändå, har vi den regering vi förtjänar.
God jul.

Sunday, December 19, 2010

När du dansar

Nu leker barnen i snön på gården. Dom har en morot med sej till näsa.
Det var bättre förr. När snön kom var det nollgradigt och kramsnö, lätt som en plätt att bygga grottor och gubbar då. Se dom snabbt smälta, bli ledsna och försvinna.
Jag tänker på snögubben som blev kär i kaminen. En vemodig historia.

När Let´s dance kommer i lurarna är det alltid sommar och David Bowie alltid blond och solbränd. Den snyggaste killen på åttiotalet.
När Let´s dance kommer i lurarna cyklar jag lite snabbare, ler inåt och utåt.

Men nu cyklar jag inte så ofta, det förbannade vädret. Det gör mej nerstämd.
Jag simmar mindre också då jag tycker så illa om att åka stadsbuss, ensam. Med andra går det hyfsat.
Tåg vill jag åka ensam.
Tåg är som simning, kontemplation och arbete.
Och tåg är musik.

Och Gnesta-Kalle är död, virtuosen.
Och: Ska nya röster sjunga.
Och: The seabirds.
Och: Naken nerför gatan och En sprucken vas.
Och: Igår tog jag en sällsynt seger i pingis.

Wednesday, December 15, 2010

Och även om livet är för jävligt ibland

Gud, vad jag är trött på Robyn. Hon är säkert bra, men det blir ju för mycket.
Det är som den där barnramsan hon slog igenom med, lite kul första och andra gången. Sen ... ouäh!
Det är ju samma nu, lite modernare komp bara. Bra och ointressant.
Och jag dansar bara till gamla fina bitar. När farfar var ung. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. 99 luftbaloons på tyska. Och sånt.

Årets nummer ett är två.
Hästpojken och Toni Holgersson. Det är så skitigt och trasigt jag vill bli berörd. Toni är ju äldre, hans erfarenheter är bearbetade och gjorda på ett annat sätt än Hästpojkens. Jag tror att Martin i Hästpojken kan göra ett annat album om tio eller femton år. Jag hoppas att han mår bättre än vad han sjunger om. Jag hoppas att han slipper göra Tonis resa.

På delad tredje plats kommer Lloyd Cole och Håkan Hellström. Två bra plattor, men ändå svalare och mer slipade.

Daniel Adams-Ray gjorde en snygg låt, Lady-nånting.

Nu sjunger Triad Tänd ett ljus och en dag vill jag sitta vid datorn och skriva med tårar i ögonen: I år gjorde Shane MacGowan årets i särklass bästa skiva.

Monday, December 13, 2010

Five years

Det där huset på Borgmästargatan i Landskrona. Fult från skarven sextio-/sjuttiotal. Det var många som bodde där.
Och han, hyresvärden, det var ganska enkla puckar. Folk som flyttade in och ut.

Hon och jag skulle senare äta plankstek ganska ofta på Restaurang Chaplin som låg i komplexet.
Och dricka Timebeer ännu senare när krogen hette något annat, fast inte hon och jag. Hon tyckte inte om tidiga fyllor som gick överstyr.

Men det var tidigare. När Lasse S bodde i huset. Och jag spelade in Ziggy Stardust-plattan på ett dåligt kassettband, satt i hans fula brun-orange-mörkgula soffa. Det grådaskiga huset.

Sen var det 1990 och jag hade en egen liten ful lägenhet i huset, mest möbler som den förre hyresgästen lämnat kvar. Jag jobbade med utvecklingsstörda barn. Ville spela rocknroll, försökte. Skrev en sorts dikter och korta prosastycken.
Det gick båtar till Köpenhamn då.
Vi bråkade som ofta. Hon kom till lägenheten utan telefon sen, jag var inte ensam.
"Vem fan är du! Och vad i helvete gör du här!", skrek hon och den andra blev utslängd och ett regelrätt lägenhetsbråk tog sin början. Stereon, gitarren. Smashade.
Sen somnade vi i glassplitter och hennes mamma kom på morgonen eller förmiddagen. Vi städade upp det värsta innan hon fick komma in.
Hon, mamman, gav ut min första bok senare.
Hon, dottern, och jag var ihop i exakt fem år, jobbiga men jag vill inte ha det ogjort. Vi umgås ofta fortfarande.
Five years.

Saturday, December 11, 2010

Paradise hotel

"När man slutar jobba är livet slut", sa min pappa en gång när han körde mej till stationen i Landskrona. Det var höst, det var tiden kring farmors död och begravning.

Skynda dej älskade, skynda att älska. Det är en av dom finaste sånger jag vet. Höstvisa. Den fantastiska Tove Jansson har skrivit texten. Den spelades på bilradion. Jag kände mej nära min pappa, vilket jag inte alltid har gjort. Det var september och våta löv på vägen. "Nu är vi dom äldsta", sa pappa. Jag tror att mormor fortfarande levde, smått förvirrad på ett hem.
Tidigare. Farfar pensionerades, kunde inte läsa längre, och dog -94.

Så tågresan från LA till Malmö. Mina älskade föräldrar. Vemodet.

Min pappa fyller sjuttioett i mars. Han ska sluta jobba snart. Han verkar inte glad över det. Jag har alltid varit stolt över hans yrkesutövande. Vi har haft våra kontroverser, han är inte perfekt. Inte jag heller. Men jag högaktar hans hängivenhet, hans kärlek till jobbet. Hans kunskap.
Och jag hoppas av hela mitt hjärta att livet inte är slut när ett långt arbetsliv är över.

Friday, December 10, 2010

Jag är värd det

Jag visste att det skulle komma idag. Det brukar hända på fredagar.

I dessa tider. Kultur ska bära sej. Ekonomiskt.
Skitsnack.
Ska då tågen och idrottsföreningarna, bankerna, bussarna också bära sej. Ekonomiskt. Bära sej själv. Sjukvården. Polisen. Tidningarna och Sverigedemokraterna, dom bär inte sej själva.

Ingen kan bära sej själv.

Ingen kan leva gott en längre tid i ett samhälle utan ekonomiskt ickebärande kultur.

Och det kom idag. Ett tvåårigt arbetsstipendium.
Jag är värd det.
Och ni får låna mina böcker gratis på biblioteket. Sitta på bänkarna i parkerna som inte bär sej ekonomiskt. Och titta på fåglarna, dom enda som kan bära sej själva.
Jag ber inte om ursäkt.
Kriget med mej själv

Det var i slutet av nittiotalet. Dom brukade sitta på Pickwick, puben i Malmö som hade Happy hour till klockan sju.
Då kunde man hitta mej där också, fast mest på Bullen som hade billiga priser vid samma tider.
Men dom brukade sitta där. Henrik Jönsson (numera Brandao Jönsson), Håkan Engström, Andi Almqvist, Rickard Lindgren och några till. Och Magnus Ödmark.
Jag tillhörde inte deras gäng.
Jag var ensam.
Magnus satt också ensam ibland, satt och skrev eller läste. Som jag.
Andi ritade en serie i Sydsvenskan fredagsbilaga Dygnet runt.
Jag var redaktör för en bok med Malmönoveller. Magnus Ödmark skrev en mycket bra historia. Han har sin egen humor, sina egna infallsvinklar.

Och ännu några år tidigare brukade jag gå ner fyra våningar på Upplandsgatan och vidare mot Möllevången. Åkte i Niclas skruttiga bil till Skurup där jag gick på skrivarlinjen i två år. Där jag lärde mej mycket.
Niclas såg äldre ut då, i sitt skägg och långa hår. Han var ganska tystlåten men rolig. Vi brukade gå på Retro, som låg där Metro ligger idag. Som hade rödvitrutiga duka och några barstolar med cykelsadlar i fönstret. Den tidens kulturhak.
Sen flyttade Niclas till Stockholm. Livets ständiga förändring.
Han har gett ut två diktsamlingar och översatt flera böcker från engelska, några av dom har jag läst, Jesus son, till exempel.
Niclas och jag var inte lika varandra. Han skrev poesi och jag prosa. Jag förde väl mer liv. Men vi kom bra överens, dom där åren.
Jag har följt Niclas på avstånd under åren, han ser yngre ut på bilderna, utan skägg och med kortare hår.

När jag åkte sista tåget hem till Landskrona 2004 eller 2005 (vi bodde där i tio månader då) var jag som förälskad. I Birgitta Stenberg, då sjuttiotvå år ung. Det var något med den kvinnan. Den erfarenheten, det uttrycket att ingen jävel kan ge sej på mej. Den karisman. Den ödmjukheten.
Jag har upplevt den hos Märta Tikkanen, hos Maj Sjöwall.
Den gör mej rörd.
Vi pratade en del då, på efterfesten, på Loftet. Sen skickade jag en bok och vi hade viss mejlkontakt.

Så i onsdags höll Magnus Ödmark ett personligt föredrag om Bob Dylan. Ett initierat föredrag. Passionerat, på sitt sätt. Väldigt bra.
På Loftet.
Sen sjöng Andi Almqvist sånger av Bob Dylan, mycket besjälat.
Igår, på Stanza, läste Niclas Nilsson dikter och vi återsågs, pratade på Tempo sen. Dagens kulturhak. Det var mycket trevligt, och enkelt.
Och Birgitta Stenberg. Sjuttioåtta nu. I luvtröja. Skamlöst underhållande och charmig. Vi pratade en stund och till slut kom hon ihåg vem jag var. Ingen särskild.

Tuesday, December 07, 2010

Där i leran

Det ska bli svårare, ännu svårare att låna. Snålmoderaterna vill inte stötta bankerna längre. Bostadslån. Visst. Man ska tvingas att amortera. Som om alla har råd.

Där i leran bor dom andra. Där dom bygger och bygger bostadsrätter i Hyllie försvinner tältstäderna, jagas bort. Människorna som inte är människor.

Fredrik Reinfeldt ska starta fas två nu. Även dom som tjänar minst, av dom som jobbar så klart, ska få det bättre. Tjo flöjt.
I min värld borde det vara fas ett.
Eller ... när ska man göra det bättre för dom människorna som inte längre finns. Aldrig, dom finns inte. Dom ger inget till samhällsapparaten.
Sug, lera, sug ner dom, så sparkar vi neråt uppifrån.

Och där man omvandlar hyresrätter till bostadsrätter, Möllevången och andra fd lågstatusområden (ekonomisk lågstatus alltså) ska det inte drälla av hemlösa längre. Dom får frysa ihjäl någon annanstans. Är du inte amorteringsduglig ska du väck.

Jag tycker inte om att använda epitet som cyniska svin.
Fredrik Reinfeldt är ett cyniskt svin. Inte känslokall. Han älskar säkert sina barn, möjligen sin så odrägligt perfekta fru.
Men han är i total avsaknad av empati. Och det passar ju att ledaren av ett land, som rusar in i starkare och starkare egoism, är det största cyniska svinet, även om han har många konkurrenter. Även om han kanske inte har mest cyniska åsikter. Men han har störst makt. Därför: Största svinet.

Där i leran som blir hårdare och kallare nu. Har du varit där, Fredrik Reinfeldt? Torkild Strandberg? Har du hört Bruce Springsteen sjunga om den, Mona Sahlin?
Det är vått och kallt. Eller hårt och kallt.
Man traskar småspringer inte dit med ett leende på läpparna. Man är inte Pradis-Oskar. Det är ingen lek. Det är en hård och krokig väg. Och hård. Man väljer nästan aldrig. Och hård.
Och ändå kan man höra skratten från gasolkök och uppbrända skinnsoffor, för det är det enda sättet att överleva: Vi pissar på er, ni fattar ingenting. Vi på andra sidan hatar er, och det kommer till er. Alla får alltid vad dom förtjänar. Kan man hoppas.

Sunday, December 05, 2010

Jag som tyckte så mycket om att ordna fester

Den är tung i badkaret, boken om Kal P Dal. Kaffebordsbok om rå och äkta rocknroll, eller nåt. Ett hedervärt projekt. Men herregud, något taffligt är det. Omtagning efter omtagning av tämligen ointressanta saker. Så blir det ju när man intervjuar många människor med många gemensamma berörningspunkter. Men, det finns ju något vi kallar redigering.
Och bilder utan bildtext (visst ett register längst bak), och brev och recensioner instoppade pö om pö. En sorts slarvig fanzineestetik. Som bara blir rörigt.
Men det är en absolut läsvärd bok och ett ... ja, hedervärt projekt av eldsjälarna Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren.
Och en gripande historia.
Och han kunde nog vara kämpig att ha att göra med, Kalle.
På Youtube kan man se när hans far, stinsen, inviger/döper pågatåget Kal P Dal. Det är mycket vackert.

Nu, i badkaret, Sjöwall Wahlöö revisited.
I somras såg jag Maj på bibblan, lyssnade på henne. En mycket fräsig dam.
Och samhällsanalysen då, ungefär fyrtio år sen, samma skit nu som då. Samma svin nu som då. Samma kyla. Samma prestige. Samma ointresse för människor.

Jag väntar och väntar och längtar till den dagen när allt ska betalas tillbaka. Allt besvär med cykeln mot Centralen eller Möllan. All väntan på försenade tåg. All frustration. Alla förlorade arbetstimmar på tåg eftersom så lite funkar.
Och, ja Daniel, ibland går det bra.
Men jag väntar och väntar och längtar till dagen när allt ska glida som kniven i det varma smöret.
Nu ska vi ta bussen till cirkusskolan. Man håller tummarna.

Nätterna när jag marinerade kött.
Dom snabba cykelturerna.
Alltid fint väder vid kolnistugan i slutet av juli.
Barnen, vännerna, släktingarna.
Smörrebröden.
Grytorna.
Och sista gången, kräftorna.
Jag som tyckte så mycket om att ordna fester. Vi.

Saturday, December 04, 2010

The future´s so bright ...

Det var en gång på en färja till Tyskland, Travemynde (jag skriver så). Och det blåste. För oss från staden i vinden. Jag var tio eller elva, min bror ett år äldre. Vår lillasyster var inte med.
Och det blåste ute på däcket vid relingen. Och han harklade upp snor och saliv, spottade. Och vinden tog allt, rakt in i mitt ena öga.

Vi blev utskällda på badhuset sen. På tyska. Man kunde simma genom ett hål till en utomhusbassäng. Mamma och pappa var inte där. Och dom skällde på tyska. Till slut kom det fram att vi inte hade badmössor. Det löste sej på något sätt.
Tyskarna.
Och jag älskar klor. Och jag är allergisk mot klor.
Och tyskarna, bombade bassängerna med klor.

Jag var i den åldern. Jag ville ha glasögon, eller kryckor. Det sved så i mina ögon.
Och på nätterna när jag då heller inte kunde sova, försvann saker och människor längre och längre bort. Det var hemskt och mörkt. När jag blundade försvann saker och människor längre och längre bort.

Min mamma köpte ett par pilotbrillor, solglasögon. Jag tyckte att allt kändes bättre på dom tyska gatorna.

Förra gången jag och Johanna höll på att skiljas slängde jag mina glasögon mot väggen i mitt arbetsrum. Ett glas av plast har varit försvunnit sen dess.
När jag skulle se BoIS mot IFK Göteborg på sittplats med min brorsa fick jag hans gamla brillor. Det är nästan fem år sen. Jag har haft dom brillorna sen dess. När jag ser på fotboll, spelar golf och ser på teve.
Ibland när jag inte hälsar på dej är det för att jag inte ser dej.
Igår hämtade jag ut ett par nya brillor från stället där Dannes pappa jobbar. Jag fick trettio procents rabatt. 791:- inklusive försäkring.
Cykeln kostade niohundra att laga.