Friday, April 26, 2013

bloopers (jag omarbetar, det kan man diskutera, om en bok någon gång blir färdig, men någon gång går den i tryck, och då kommer inte dessa rader vara med, nej nej, ingen kan övertala mej.)

”Jag är för fan inte fyrtio, inte än, vi hinner”, säger Pange (på rymmen april 2012), ”eller hur, Blixten, visst hinner vi hitta Charlotta”, säger han, natten till söndag i senare och senare april.
”Visst, du är trettionio”, säger Blixten, och nu är de framme, kaffe och torra mackor på Café Gobiten nere i oljehamnen, en kort promenad till köttfiket sen, klockan fem på morgonen, bacon och korv, håliga män i självlysande arbetskläder, någon kvinna. Blixten och Pange i duggregnet.
”Det är alltid grått när man är på rymmen”, säger Pange. ”som en parodi på frihet ...”
”Inga broar bär över så mörka vatten”, säger Blixten, och de går nerför trappan mot spåret längst bort på perrongen, en kylig vind från den svarta tunneln, inte in på centralen, inte synas vara grå, inte känna bara gå.

”Det är alltid grått när man är fri”, säger Pange, och tåget har passerat danska gränsen, ”som ett avskräckande exempel på hur det går när man lämnar flocken, eller bara en parodi på … vad som helst, livet ...”, säger Pange, och gäspar, liksom rättar till huvudet, sätter det på plats igen, gäspar stort igen. ”Jag måste vila ögonen snart. Undrar hur det är med pappa Bill, och Charlotta, Norrland. Blixten, jag har aldrig varit i Norrland … Så mycket man inte har gjort, åh, cansado ...”
”Inga broar bär över så mörka vatten”, säger Blixten, och tåget far fram över bron ner i tunneln, ”vi borrar”, säger Blixten, och han tar fram sin slitna läderportfölj, ger Pange en flaska vatten att skölja ner några till smärtstillande och lugnande med, ”det finns alltid såna som vi, även om vi inte vill det, som borrar sönder … fundamenten, även om vi inte vill det ...”, gäspar Blixten, och han längtar efter speed nu, piggna till, bli rak, bli fokuserad, men tar fram en tjock bunt papper, ”mitt manus … det handlar om … ja, som den med Scorpions Wind of change, det är ju ingen traditionell avhandling, det är kanske därför den aldrig blir godkänd, Inga broar bär över så mörka vatten ska den heta, heter den ...”, säger Blixten.
”Som Brothers in arms?”
”Kanske, det är ju du och jag, den här handlar om förändring, i Östeuropa, västlandets påverkan, du vet … hade det funnits fönster att öppna på tåget, så hade jag slängt ut hela skiten ...”, säger Blixten, och det säger dunketi dunketi dunk, Pange sover nästan, men Blixten pratar. ”Men det vet du kanske, att jag kommer att glömma hela luntan på toaletten på Hovedbangården, så skapar man legender”, säger han, och ler, och Pange kan omöjligen ha en aning om vad Blixten pratar om, han har sprungit och såren svider och hela han är ett sår och sydde 23 stygn i vänsterarmen, tolv i ryggen, och tolv i magen, och egentligen har han ingen aning om att Blixten egentligen pratar om en kort kort notis i tidningen, att Blixten försöker vira in det i ett djupare resonemang om ett samhälles behov av bottenskikt att trampa sej torrskodd på.
”Det är där oron sitter”, säger Pange, ”det är där jag ändå känner ett lugn och en tacksamhet nu, att du följer med mej över … Blixten, jag måste sova, jag måste sova … över mörka vatten ...”, säger Pange. ”Eller ... äh, jag gråter ju aldrig”, säger Pange, somnar igen.
”Varför måste du alltid vara så jävla kall”, säger Blixten, skakar på huvudet, tar upp den slitna läderplånboken, tittar på fotot av Teddy, Teddy Teddy Teddy, vi måste hjälpa Pange att hitta Charlotta. Hjälpa Pange att vara mogen. Fyra drömmar i en glittrande skål, och Pange sover, lille vackre Pange, den vilsne snubblande guden, hör inte mer, tåget fortsätter, stannar i Köpenhamn, på Nörreport, Österport, vidare, förbi Bakken med minnena, Charlotta och Pange, i en inte ond saga, förbi förbi, Helsingör, och Blixten vågar inte vara stilla, de är jagade, och Pange sover, tåget far vidare och vidare och Blixten leder Pange på Hovedbangården, byter tåg, åker tur och retur Rödby, ser färjan stampa, och det är nära, det är nära, att Blixten bara sliter med sej Pange, för att fortsätta ner i Europa, och vidare vidare bort, de har pengar, men … pappa Bill, först hitta pappa Bill, sen Charlotta, sen iväg, och efter fem timmar vaknar Pange, tar upp tidningen och läser igen, skrattar.
”Fan, vad har vi hittat på, ute på vägarna igen, Blixten, jag lever”, säger Pange och det har läckt lite blod genom hans T-shirt, stygnen som inte riktigt sitter rätt, skaver. ”Fan, vad jag är törstig, har du mer vatten, jag känner mej bättre nu, behövde bara vila ögonen lite ...”, säger Pange, och nio timmar, tänker Blixten tyst, nio timmar. ”Jaha, så Köpenhamn nu, skönt ...”

”Det gjorde så jävla ont, Pange”, säger Blixten, dricker öl på Pindens värdshus, röker cigaretter, rök rök rök, ”Teddy, jag trodde att hon skulle dö, och sen blev hon gravid ...”, och Pange gäspar, och varsin joint i fickorna, om de skulle behöva fly, ”och sen … du ...”, och Pange gäspar, och de vet att de flyr, ”så jävla ont ...”, flyr, de vet hur man gör, och visar fotot på Teddy, leendet, rädsla och styrka, ”men ändå så skönt ...”, säger Blixten, det lilla barnet, förvånade blåa ögon. ”Varför måste du alltid vara så ...”
”Det är livet, grabben … Har du svårt för att fatta”, måste Pange säga, alltid ett värn, alltid ett basebollträ, alltid en cigarett till.
”... jävla hård ...”
Sy ihop livet, sy ihop alla hål, inget ont in, inget ont ut.
Men Pange håller sin hand på din axel, Blixten, det känner du väl?
”Var det jobbigt, med Teddy, när hon var sjuk?”
”Det är fortfarande jobbigt, hon dog nästan ... Och du dog nästan, och ett foster som växer, Pange!” Känner du hans hand, hårdare nu? ”Känner du inte!”
”Du är min bäste vän”, säger Pange och ger Blixten en cigarett, tänder.
”Tack.”
”Vi ska klara detta, men du behöver inte, du kan dra om du vill. Du har ju … du ska ju ...”, orden som inte kommer fram, Pange och Charlotta, aldrig några barn, alltid hoppa vidare, alltid rasera och fly.
Och alltid någon annanstans, eller Köpenhamn, som en rödbrun öken av slitenhet, litenhet, allt de gjorde istället för att bli vuxna.
”Vem ska då köra, om inte jag?”
”Jag kan köra själv.”
”Du kan inte köra”, säger Blixten, och blickarna, smälter varandra tyst, två händer över bordet, en snabb rörelse, tittar på varandra tyst, jag älskar dej, på den rökiga bodegan, slammer och horor och jonkare och en kyrka som alltid slår tolv sista slag, för någon.

”Men ändå”, säger Pange, glider förbi tegelhusen, de höga de stora de slitna med slitna livsöden, och det råa men hjärtliga, ”du får hålla med om att Charlotta nog skrattat, om hon visste ....”
”Att vi letar efter henne?”
”Hur vi letar efter henne ... mina stygn … du vet ...”
”Dina sår i själen”, försöker Blixten.
”Lägg av!”
”Saknar du henne så mycket”, säger Blixten, och inget att svara, inga nostalgiska barndomssomrar med rykande grusvägar, brandgula cyklar, frukostbullar från konditorier med pinglande dörrklockor, inget liv bakom mjukt soldis att plocka fram.

Tuesday, April 23, 2013

Snart. I maj startar utomhusutställningen Söndagar runt omkring i Landskrona. Samtidigt kommer boken/katalogen med samma namn. Thomas H Johnssons bilder och mina texter. Platserna och människorna. Idag igår i förrgår. Förord av Stefan Lindqvist. Mer information kommer.
Låt oss säga att vi var i ett annat land. Inte Spanien. Inte Frankrike. Kanske Portugal, upp och ner på gatorna i Lissabon. Några dagar. Upp och ner och upp och ner, titta och prata och prata, uppe vid kanten, ögonen ut över stupet, floden och sen, färjan över Tejo och bussen genom de fulare kvarteren, ut över jorden och de låga träden, vägkrogar, ett torkat vattenland, och vi har gått upp och ner och upp och ner och nu är det blåsorna på fötterna och då rinner ni som ett lättflytande vatten ner till den lilla staden Sesimbra vid det stora havet Atlanten och där, fram och tillbaka fram och tillbaka barfota i det salta som svider först men lenar och läker sen. Det känner ni på balkongen när solen långsamt sjunker och ännu senare kan ni ta av er solglasögonen och vakna igen och jag tänker på engelska landsbygden i juni och en festival, ge mej en mäktig festival och mjuka gummistövlar och musik, kära du, ska byggas utav glädje måste och frustration.


Tuesday, April 16, 2013

onsdag 130410: I den stora katalanska staden fyrtiofem tågminuter från den här lilla staden ska det spelas match mot laget från Paris. Det är ännu en solskensdag. Hotellet ligger högt. Frukostmatsalen ligger på sjätte våningen, en skybar någon annan gång någon annanstans. Nu en sliten men fräsch frukostmatsal. Det tyska paret. Han tar en kaka till. Han bär kakijeans och en tennisskjorta, glasögon. Hennes skratt. Inte otrevligt men inte trevligt. Några träd nedanför är gröna året om, andra är vårskira. Hennes sjalklänning är dovt skrikrosa och några andra färger, spräcklig. Hon ler mot mej, inte otrevligt, inte trevligt. Och nu går de och han fick med sej en sista bulle. Jag äter citronyogurt och tänker på en som tycker om citronyogurt. Och utsikten. Och bakom husen, bakom vägen och järnvägen, havet det salta. Och ut och neråt och strandpromenaden söderut och det är inte inte hett, bara varmt och det är mest gamla människor som har kavaj över koftan och skjortan, en vårhalsduk. Efter fyrtiofem minuter går jag ända ner till havet och igårkväll var det kallare än jag trodde och det är fortfarande förmiddag och jag orkar inte gå upp till hotellet och jag är av den sorten: har jag tänkt tanken bada måste jag bada och det andra hotellet, det nya och dyra ligger alldeles vid stranden och det är inte folktomt men nästan och jag skulle snabbt kunna doppa mej naken men jag är gjord av fegt virke ibland, anständigt, ibland. Men jag måste bada, tar av mej jeansshortsen och T-shirten, behåller kalsongerna på, mina känsliga bara fötter, doppar mej. Kallt. Kanske sexton. Torkar sandigt i solen och snart är jag tillbaka på den lilla strandpromenaden, går åt andra hållet, kanske trehundra meter. Sen ser jag den här skylten:


20.45. Match. Bardisken av tegel. Bruna klinkers. Enkla stolar. Bara jag som håller på Paris. Skulle vara gott med en öl. Apelsinjuice, skakad. Hemmalagets korta män har boll. Barens korta män är mer satta. Mer ärrade, fiskare, gissar jag. Paris gör mål. Ganska tyst, om man säger så. Den ganska kraftiga kvinnan böjer sej ner och lägger sonen i vagnen, visar en rejäl svanktatuering. Sen kommer Messi. Messias. Männen i baren håller upp händer över huvuden. Halleluja. Sen blir det mål och sen börjar de präktiga katalanska spelarna mygla. Imorgon ska jag ta tåget söderut.

Tuesday, April 09, 2013

Det började under inflygningen, det blåa havet, hamnarna, långa stränder, pirerna, lastfartygen, färjorna mot Balearerna. Då började det, sen fortsatte det, jag frågade en kille vilket av spåren som var rätt, tågbyte och vidare med R1 till Caldes d´Estrac. Han trodde att jag var mycket bättre på spanska än jag är, jag nickade och kom ihåg ocho, spår åtta. Han bjöd på en cigarett, och vi satt på perrongen. Solen. Av med kavajen, av med koftan. Bara T-shirten och en cigg och det är ju berg överallt, små berg. Några med snö på, såg jag också under inflygningen. Men det började. Men det var där, i väntan på tåget, den känslan, jag är här, jag hör hemma här. Oförstående nickande till spanskan killen pratade, eller katalanskan. Och jag hejar på Zlatan. Och jag tycker om Madrid. Och jag ska inte stanna i Barcelona, tåg igenom och norrut längs kusten och jag ska hitta den lilla staden, Caldes d´Estrac, men först ska jag byta tåg vid Barcelona Sants och det är en ganska stor station och jag var lugn men alla människorna och alla automater in och ut med biljetten och sen funkade den inte och jag pratade med en konduktör eller nåt och jag sa ocho och Caldes d´Estrac och han öppnade en grind och släppte in mej och jag hittade spåret och där stod ett tåg och frustade och jag hoppade på. Men det var R3. Det tog fem stationer för mej att fatta det. Och det är ett annat Barcelona, slitnare, mörkare, flagnat. Men jag är turist och kan vända. Lika lång väg tillbaka, upp och ner för trappor. Och sen, till slut, man kan säga mycket om att bygga järnvägsspår nästan ute i havet längs stranden, nästan, men det är fröjdefullt och man kommer ihåg, just det, solglasögonen och äntligen denna sömniga stad, Caldes d´Estrac där diskotek är förbjudna för då ska man slippa droger, och dans, och ikväll spelar Madrid och imorgon spelar Zlatan och jag försöker få ihop noveller och det är kväll och lite tidigare på detta lilla hotell, plockat direkt från sjuttiotalet, staden som klättrar, kyrkan högt upp, serpentin, nä ... zig-zag-vägar. Satt jag där, drack vatten och läste denna fantastiske Richard Yates och, det svåra lätt, och här, här kan jag bo, sen nästan somnade jag, bara kyrkklockans slag varje kvart, och ryckte upp mej och stora vägen och järnvägen är verkligen nära havet och det är inte Budapest men alldeles nedanför hotellbalkongen, ja, bredvid polisstationen, ligger ett thermalbad. "Inget reklamtrick", säger damen i receptionen, "många gamla kommer hit", säger hon, "artrit, det är på riktigt", säger hon och luktar svagt vitlök, hotellet luktar spanskt rengöringsmedel. "Jag börjar bli gammal", säger jag, "viejo", låtsasstapplar lite. "No no", skrattar hon och jag vet inte om det var för att jag sa fel eller för att jag ser så förbluffande ung ut. eller för att ... restaurangen är stängd, frukosten på sjätte våningen och också här, mer här i det härjade Spanien, har man längtat efter våren, så kallt så rått hårt annars.

Monday, April 08, 2013

Margaret Thatcher är död. Hon blev 87 år.


För några år sen skrev jag såhär när det var kravaller i England:
"Nu händer det igen, Margaret. 
Nu hatar dom er så att dom håller på att spricka, Torkild, för det kommer förr eller senare till LA också, lita på det. Man kan inte kuva en så stor del av befolkningen med oresonligt orättvis politik hur länge som helst. Den sista droppen kommer alltid. 
Och jag är helt emot våld och plundringar. Men jag förstår frustrationen 
Och vad gör Cameron? 
Jodå, fler snutar, hårdare tag, patetiska utspel där han skyller på ligisterna. Och, dessutom, indragna socialbidrag. 
Jodå, det löser säkert allt i ett längre perspektiv. 
Eller? 
Eller, är det kanske så att vi i västlandet har kåtat upp oss så mycket på vår höga standard att vi skiter i den tredjedel av befolkningen som ständigt blir misshandlad, på alla plan. 
Nä nä, vill man så kan man. 
Kan man gräva en brunn med bara händerna? Och om, sinar inte vattnet ändå? 
Det är så förbannat lätt, Cameron, Reinfeldt, Björklund, Strandberg, Sarkozy, att glömma att lyssna på Barn av vår tid. Det är så lätt att fiska röster hos dom som ni tycker betyder något. Det verkar så skrämmande lätt att ständigt mena att man är ofelbar, att det är flyktingars, arbetslösas, outbildades eget fel att dom till slut spricker. Medan ni sitter på pengabunken och inte har en aning, inte bryr er ett dugg. Makt makt makt, kontroll kontroll kontroll, är det verkligen så jävla kul att vara omtyckt av egoister som inte bryr sej om politik och hatad av dom ni skiter i? Fast, som sagt, dom skiter ni ju i. Och kom inte och prata om ideologi, kom igen när ni vågar visa er i, och förstå, verkligheten. Ni är förrymda söndagsskolebarn som borde spärras in, eller, snarare, ni är ju redan inspärrade. Ni borde släppas ut. 

Och. Jag försvarar aldrig våld. Jag bara förstår varför det uppkommer. Jag bara tänker att någon i ledande ställning borde tänka: Varför blir det såhär? Varför händer det gång på gång? Om man kan mänsklighetens långa historia. 
Nå, varför händer det, är det för att allt är rättvist? Och dom stygga är stygga, helt enkelt? I så fall, vem är dom stygga? Ja, jag vet, föräldrarna som inte heller fick någon hjälp i onödan. 
Ja, jag vet, det är så lät att skylla på samhället. 
Men om nu inte samhället vill ta ansvar för sina svaga medborgare, varför ska då dessa medborgare bry sej om samhällets och dess lagar? 
Så kan jag tänka. Samtidigt som jag tycker att människor ska ta eget ansvar. Men så enkelt är inte livet för dom som är födda av dom som är födda av dom som är födda av dom som ingenting har. 

Det var 1988 och jag var nitton år och vi bodde i ett ockuperat hus i Brixton. Och om någon har hört detta förut så är det för att jag har berättat det förut. 
Vi var väl åtta eller nio som bodde i huset (jag och min kompis bodde där bara några veckor). Alla andra kom från Nordirland. Ingen ville väl egentligen bo där. Men vad skulle dom göra. Thatcher hade tagit jobben till London, hyrorna var mycket höga. Det var ganska många som var höga. Alla jobbade inte. Det fanns en håglöshet och en hopplöshet. 

Man pratar om det idag, dom som vet något och är intresserade. Om predestineringen. I tidig ålder blir barn (för dom är fortfarande barn) på olika delikata sätt medvetna om att dom har ingen chans, inte en jävla chans. 
Så säger du: Alla har en chans, det är bara att kavla upp ärmarna. 

Han hade en så aggressiv gång, skotten som jag inte minns namnet på. Han hade fru och barn i Skottland och ville tillbaka dit. Men jobben fanns ju i London. Beaver tog kofoten under skinnrocken och vi gick ut. Jag var en snorunge som hade gjort en del men ändå oerfaren. 
Vi var inne i en del hus, men alla saknade el. Skotten blev mer och mer frustrerad. Till sist hittade vi ett tomt hus med el. Grannarna var vanlig engelsk arbetarklass, antar jag. Dom tittade ut genom fönstret och skrek att dom skulle ringa polisen, det hade nog jag också gjort. 
Då brast det för skotten som började skrika: Fuck you! Fuck you! Fuck you! 
Sådan frustration och ilska skapas av ett inhumant samhälle. Så har det, historiskt sett, alltid varit. Men få i ledande positioner orkar försöka förstå eller bry sej. Därför slår det tillbaka, men på fel människor. För dom trygga är ju fortfarande trygga och alltid någon annanstans, och det verkar vara det viktigaste."

Thursday, April 04, 2013

Okej. Vi börjar om. Förra inlägget var nummer tusen. Tusen! Du fattar. Så detta är nummer ett, vi börjar om. Och vi börjar se slutet nu. Eller, du vet, gångbron över spåren vid den gamla stationen i Landskrona, ut på varvsområdet. Jag cyklade där i söndags, inte på bron, men det är som en bro, eller som de där siffrorna man följer i pysselböcker för barn. Ja ja ja, de nästa tusen inläggen kommer jag att föra en sorts talan för vardagsfilosofi, plattityder. Det handlar ju om att inse drygheten, dumheten, och pallra sej bort till berget som står där så stadigt och saktmodigt. Men vi börjar se slutet nu. Thomas och jag har hållit på i ett år ungefär. Vandrat, pratat, fotat skrivit, och hinder och lösningar och en sorts respekt. Det handlar om faser. Livet handlar om faser. och visst är du unik i dina små egenheter, men tro inte för en sekund att du inte är en del av något större, mycket större. Men vi börjar bli klara nu. Och på gatusmart ranelidska: Ingen annan, ingen! har med  bilder och ord skildrat Landskrona bättre, Sverige, Världen! Det är inget skryt. Det är fakta.



Wednesday, April 03, 2013

Nästan varje dag, där uppe vid dagiset ålderdomshemmet busshållplatsen, cyklar jag förbi. En gräsplätt bara. Det är sådär tjugoåtta år sedan nu. Men nu när det börjar bli varmare sol, sitter jag helst vid havet. Men hur är det nu, med olika temperaturer, dimman som kan stiga upp från sundet och kylan i mars eller tidiga april då. Då cyklar jag upp till bänken bakom ålderdomshemmet. Där solen alltid skiner. Det är sådär tjugoåtta år sedan nu. Det stod en kiosk på den där lilla gräsplätten. Och vad var Limhamn för mej. Ett ställe där färjorna gick om de i Landskrona var nedlagda. Härförleden satt jag på bänken utanför ålderdomshemmet och läste Stig Larssons intressanta roman om honom själv, eller vad man ska säga. Jag kände igen mej i en del av arbetet, och i en del av livet. Är jag också ett geni då. Stig Larsson har alltid funnits i mitt skrivande liv, fast väldigt perifert. Men det är sådär tjugoåtta år sedan nu, och då var det ju musik, Slas kanske, Flugornas herre. För nästan tjugoåtta år sedan hade jag sovit över i Limhamn och det var juni och jag var på väg till busshållplatsen och kiosken var stängd (nu är den riven) och jag var antagligen ungdomligt piggt bakfull och säkert alldeles säkert förälskad och jag hade en freestyle och jag plankade på pågatåget till Landskrona och då kom den stora större största känslan, vissheten om att allt var ännu mycket större och oförklarligt. Som universum. Vi pratade om det, Elsa och jag under stjärnorna. Att det är så stort att det nästan är obehagligt att tänka på och försöka förstå, att man får den där oroskänslan i magen, av allt man inte kan fånga. Så vadå ... glida vidare bara.


Tuesday, April 02, 2013

Det är en undersökning av matstrupe, magsäck och tolvfingertarm med en mjuk och tunn slangkikare. Och man vill ju ha lugnande. Och då får man ju inte köra bil, inte cykla, och någon borde komma och möta dej, ta hand om dej, vagga dej stilla men kort kort efteråt, för du blir trött, för du somnar. Det är alltså tillbaka till sjuksängen och den ro som den sköna vårdpersonalen ger dej, lugnar dej. Och jag har en sådan lust att berätta: Jag saknar er. Jag längtar efter det enkla livet på lasarett. Äta, kissa, bajsa, sova, se på skotska deckare på dansk teve. Se ut genom fönstret, råkorna, kajorna, hur de låter livet tiden gå. Det är alltså fasta som gäller, åtta timmar. Vi går upp kvart över sju. Vi har en hund att gå ut med, Billie, en tjej. Anna har svårt med det, att en hundtjej heter Billie. Han, säger Anna. Kommer på sej själv, ändrar sej. Tränar på hon hon henne. Kvart över sju. Och du tror kanske att jag törstar i min öken, min karga sjukdom. Nädå, man vänjer sej. Det är som att cykla, eller simma. Det ska man ju inte göra efter de ganska stentunga lugnande flytande jag får, tjong, rakt ut i blodet. Just efter att jag vant mej vid att drägla. Jag sa det till den trevliga rödhåriga sjuksköterskan, att det tar en stund att vänja sej vid att drägla. Hon skrattade. Hennes före detta kille hade gått på Skurup. Ja. Som vanligt pratar vi litteratur på Inga Marie Nilssons gata på Sus. Det är som att cykla eller simma. Förra gången jag gjorde gastroskopin var jag helt bombad efteråt (jag hade fått 6,25) och sa att någon skulle komma och hämta mej. Det var en av de där vackra höstdagarna. Råkorna eller kajorna var inte oroliga. Jag cyklade till Kockum för att simma. Helt bombad. Men skärpt. Det är som att cykla eller simma. Har man väl lärt sej. Men det var alltså ytterligare en undersökning idag, gastroskopi och jag tog bussen. Äldre och äldre, försiktigare och försiktigare. "Vi har gummiband", sa den rödhåriga sjuksköterskan, "om ifall att ..." Och detta är konfidentiellt. Detta är min sjukdomshistoria. Jag väljer vad jag vill berätta. "Det bästa är ju om du inte dricker", sa hon, och då just då, för innan hade jag inte tänkt på det. Jag drömmer om alkohol ibland. Att jag ska dricka. Men jag vaknar alltid innan jag dricker. Som Stig Larsson ungefär skriver: Hur ska man kunna drömma att man är påtänd. Eller full, för mej då. Men just då, när den trevliga sjuksköterskan hade sagt att det bästa är om jag inte dricker. Kände jag mej stolt. "Inte sedan december 2011", sa jag, och hon sken upp. Det hade hon inte behövt. Hon kände inte mej. Men hon gjorde det, av godhet kan jag tro. Hon gav mej den äckliga bedövningen i svalget och det känns som att det sväller upp, hade jag inte varit så lugn, hade hon inte klappat mej över håret, hade jag kanske drabbats av panik, att kvävas. Sen sprutade de in lugnande (5,0) och jag fick den där plastgrejen att bita på och någon sekund innan de körde ner den mjuka och tunna slangkikaren i matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen, föll jag i den tungt mjuka drömlösa sömnen. Och jag vaknade hos en annan, lite äldre sköterska och det blödde fortfarande men vi tryckte och tryckte och jag sa att jag skulle ta bussen eller en taxi och jag gick ut och det var solsken och en gång bänkkille alltid bänkkille och jag gick vingligt ibland men ganska rakt mot bibblan och förbi och där är dammen där är bänkarna och jag satte mej i solen och mittemot låg en ung kvinna på sin bänk och jag och musiken och en gång bänkkille alltid bänkkille och jag la mej och somnade och vaknade fyrtio minuter senare. Snart kommer grodorna, tänkte jag, om bara isen försvinner.


En glimt Dan Turèll

Monday, April 01, 2013

Jag gick i kvällen i Borstahusen. Jag kunde vägen så bra i mörkret. Att det sitter så djupt i systemet. Jo. Jag är skyldig rapportering från gårdagens äggrullning i Ramlösa: 1 - Jerry. 2 - Anna. 3 - Jag. Min tredjeplats kändes säker men jag var aldrig med i striden om segern. Anna och Jerry var outstanding. Man kan möjligen tycka att Jerry, 43, kunde vara mildare mot Anna, 5. Men tävling är tävling, det bör barnen i dagens samhälle lära sej tidigt. Annars är det kört redan innan du valt dagis och bestämt vilken skola du ska gå när du börjar tredje klass, när agnarna som senast måste sållas från vetet. Totalt var vi arton deltagare. Och idag är det måndag och vi är hundvakter och om du undrar varför jag inte skriver här så ofta: Jag har fått ett välbetalt jobb som spökbloggare till en känd artist. Allt är falskt och du kan ju stå med högburet huvud och tro att du är en moralisk fanbärare, medan vi verklighetens folk, skrattar och pekar finger hela vägen till banken.