Jag har inte råd att vara bäst

Jag skriver bara bra böcker. Jag är lite trött och jagad av tiden och pengar som jag behöver ha in. Jag lyssnar på Nick Cave. Jag skriver aldrig spekulativ dynga för att tjäna pengar. Jag ska försöka skriva klart två böcker innan hösten är klar. En ganska kort roman (150 sidor) och en blandning av prosadikter och noveller. Jag har bombastiska mästerverk i mej. Men jag hinner inte. Jag har inte råd. Jag skriver hellre trettio bra böcker än fem skitbra. Jag måste ha det så. Jag skriver inte skit. Jag har inte gett ut en enda dålig bok. Men det hade varit kul med pengar och tålamod, trygghet. Det hade varit kul att skriva det långa mästerverket. Men ... jag gör ju den här fresken, jag gör ju alla dessa böckerna, de blir till slut tillsammans ett mästerverk. Varsågoda!

Dan Andersson

Med henne blir allting underhållande allvar. Jag tänker på Pär Rådström och Lars Forssell. Inget är för lågt, så länge man ger det kvalitet. Med henne blir allting värt att analysera och fördjupa, att dra vidare i trådar. Man kan belysa vilken teveserie som helst, med ett annat ljus. Hon berättar om barndomens sagor. Hennes mamma läste bara sånt hon själv tyckte om. Snobben. Carl Barks Kalle Anka, och Tintin. Jag tänker på vad min pappa läste för mej. Jag minns bara Dan Andersson. Och enkla gitarrackord. Och att vi lyssnade på Thorstein Bergman ibland. Dan Andersson är en ingång och en förklaring, till det vemod och den undergång som präglat det jag skriver och har skrivit. Den balansgången på patetikens vassa svärdsegg. Jag har läst Tove Jansson, och Henning Mankells fasansfullt bra böcker om Elden, för mina barn. Nu läser vi Tzatsiki.

Jag gör min grej

Nu börjar den här boken bli klar. Vi gick längs min gamla strand. Vi var nya människor. Den vanliga blåsten. Båda böckerna. Det är skönt när det lyfter. När jag sitter där med papperna. Så ja! Där satt den! Något jag omedvetet jobbat med. Kommer till mej. En förklaring. Här är den boken. Det blir så häftigt.

Jag blir mer och mer nyfiken på Singapore

Jag köpte en ny cykel. Jag är ingen rik man. Två cyklar har blivit stulna på ganska kort tid. Gång på gång har jag återvänt till min sargade Skeppshult från 2003. Den har varit en oberäknelig vän. Ständiga problem. Vi rostar. Men den har alltid funnits. Stått under bar himmel i regnet och väntat. Så igår missade jag ett tåg och cyklade och cyklade och fick ont i häcken och pungen. Men ekonomin är hyfsat stabil, med mina mått mätt. Den ser inte ut så att jag får en hygglig lön varje månad. Men jag offrade en månad i vintern för att kunna cykla. Jag köpte en Skeppshult igen. En svart igen. "Den är mycket prisvärd", sa cykelhandlaren, sen pratade han om former: "som en våt kvinna i havet, som ... linjerna, och det blänker, det skimrar ... ja, alltså till priset av en Monark, men med Skeppshults kvalitet, det är ett härligt väder ..." "Då kanske en cykelkorg ingår?" "Nej, tyvärr." Men jag pratar alltså om att våga. Och att kunna. Att kalla sej fattig, men ändå kunna köpa en cykel för flera tusen. Då vet man fan inte vad fattigdom och utsatthet är. Jag köpte ett extralås också. Jag måste våga ge mej av igen. Parkera var jag vill. Utan oro. Vi ska på cykelsemester i sommar. Från Trelleborg till Simrishamn. Och sen attackutflykter. Hon har köpt ett tält och ett gasolkök. Jag blir mer och mer nyfiken på Singapore.

Poesi på Limhamns bibliotek, 24/4, 18.00

Jag började skriva deckarnoveller när jag var nio. De var svårt påverkade av Sivar Ahlruds Tvillingdetektiverna.
Sen började jag och Windy att lyssna på Noice och Dan Hylander. Vi började skriva låtar.
Sen blev jag tonåring och förälskad och osäker. Då skrev jag diktsamlingen Olyckligt kär.
I femtonårsåldern började jag intressera mej för politik, lyssnade på Nationalteatern och Björn Afzelius. Då skrev jag diktsamlingen Ung rebell, som handlade guerillarörelser och apartheid, och även en dos olycklig kärlek.
Detta skedde i Borstahusen, Landskrona. Men jag hade redan börjat besöka vänner på Sunnanväg i Limhamn. Kommit in på KB vid Erikslust med falskt leg.
Sedan gick åren, dikterna försvann. Jag fortsatte skriva låtar. Jag inledde flera romaner men kom aldrig fram. Det var så klart en osäkerhet i stil. Man måste träna och träna. Och jag tränade. Men det handlade också om tonåringens osäkerhet. Att inte kunna gräva djupare. Att behöva hålla uppe en fasad.
1992 var jag 23 år. Min tjej hade just lämnat mej. Efter en katastrofspelning på Teckomatorps pizzeria, fick jag sparken från bandet jag spelade i. Allt var över.
Dagen efter satte jag mej på Akropolis i Landskrona. Och skrev och skrev. Grät ner i öl efter öl. Jag var patetisk, kanske, men jag skrev rakt från hjärtat. Och jag hade hittat en hyfsad stil som var min egen.
Jag gick på folkhögskolor, skrivarlinjer. Vi hade uppläsningar. Jag skrev på noveller och romaner, men tyckte om att uppträda. Så jag började skriva dikter igen, inte för böcker, bara för livepublik.
Jag flyttade till Malmö 1994. Jag gav ut romaner, dokumentärböcker, en deckare, en novellsamling. Kring år 2000 slutade jag att framträda med dikter.
I december 2016 gav jag ut min femtonde bok. Min första diktsamling! Jag letar efter halsband. Egentligen hade jag bara tänkt sätta ihop gamla dikter, en sorts samling med tidigare outgivet. Men jag började skriva nytt och Jag letar efter halsband blev helt ny istället för gammal. Det är berättande dikter från Landskrona igår och Malmö idag.
På måndag, 24/4, 18.00, kommer jag till Limhamns bibliotek. Mitt huvudbibliotek sedan jag flyttade till Limhamn 2005, för att berätta om Jag letar efter halsband samt läsa ur den. Det är gratis, ingen föranmälan krävs. Så trilla in, vetja. Välkomna.
Recension i Sydsvenskan
Recension i Skånskan
(Det går bra att köpa boken av mej också, 100:- plus ev frakt. Kontakt: jb23@spray.se. Det finns andra böcker, t ex Mord som bl a utspelar sej i Limhamn och på Möllevången.)

Hur hennes händer enkelt når grenarna

Det här måste handla om grenarna. Hur hennes händer precis inte når dem. När vi glider fram på rygg. På botten av en kanadensare. Vi glider just under bron. Det är alldeles mörkt. Tänk om vi slutar glida. "Varför heter det kanadensare." Hennes röst far fram och tillbaka. Vi glider just under bron. Jag försöker resa mej upp. Jag slår huvudet i bron. Vi kommer underifrån. Vi kommer ut i ljuset. "Pappa du är alldeles röd." "Det är bara lite blod." Nu sitter vi igen. Hennes händer nästan når grenarna. "Varför heter det kanadensare." Och jag berättar om björnar och lax. "Och vattenfall." "Här!" "Nej. Inte här. Här är allt lugnt." "Kan vi börja paddla nu." Det finns inga fler broar. Det finns bara öppet hav. "Ja. Nu kan vi börja paddla." Hur hennes händer enkelt når grenarna."

Vi kanske ska lära oss historien

Jag är pacifist. Men det kommer ett hat nu. Men inte från mej.
Jag var på badhuset idag. Med min dotter och hennes kompis. Jag simmade tvåtusen meter. Flickorna lekte. Ibland lekte vi tillsammans. Vi dök efter ringar. De visade mej dancemoves och hoppade i vattnet.
En kvinna med ett knivsår i benet. Simmade bredvid. Hon skrattade och applåderade.
Det är ett hemskt terrordåd som hänt i Stockholm. Jag rör mej där ganska ofta. Som om det spelar någon roll. Men det verkar det göra.
Det kommer ett hat nu. Jag hör det överallt. Att hitta en fiende. Någon man inte förstår.
Den kristna världens imperialism
Vi dök efter ringar.
Att dyka efter olja. Att dyka efter pengar. Att skapa ett hot och ett hat.
Bushregimens fejkkrig i Irak. Hundratusentals civila oskyldiga dog. De kristna amerikanernas bomber.
Det var barn. Det var deras mödrar.
Och nu bombar USA i Syrien. Tror ni inte att oskyldiga dör. Är människor inte människor.
En kvinna med ett knivsår i benet. Hon berättar att hon blev våldtagen av en man. Han hotade henne med kniv. En etnisk svensk. Hon kommer från Irak. Det är många våldtagna där. Fast flera av dem är döda.
Vill du prata om imperialismens långa historia. Det eviga skövlandet.
Vi kanske ska skruva ner volymen.
Vi kanske ska försöka förstå hatet. För att få det att försvinna. För att inte bli sådana själv.
Jag satt i bastun sedan. Med en man som jag brukar hälsa på. Jag sitter alltid längst ner. Han sitter längst upp. Idag satte han sej bredvid mej. "Det är väl du som är Boris", sa han på bruten svenska. "Nä." "Det gör inget, du är ändå min vän, vi träffas ju alltid här."
Det är oviktigt vem som började kriget. Men det var faktiskt vi. Jag pratar om den kristna västvärlden.
Vi kanske ska börja att försöka älska. Eller på något sätt försöka förstå. Att världen är inte bara vi. Som faktiskt inte blivit våldtagna eller bombade.
Att det alltid är fel att ta liv.

Jag ska försöka förklara

Jag ska försöka förklara. Min mormor som plockade fläder. Allt var brunt och orange. En sjunkande sol sken. Kvigorna som letade efter sina mammor.
Jag vill att du ska förstå. Hur jag letar efter dej. Vad betyder den vridningen på nacken. Vad betyder dina vita lår. Vad betyder dina vita lår.
Jag ska försöka förklara. Min farmor var alltid tyst. De bodde två trappor upp. Ett sovrum i köket.
Jag vill bara berätta. Min mormor fick aldrig berätta. Hon plockade fläder. Hennes far stod på andra sidan staketet.
Jag försöker förklara. Att jag hatar tystnad. Att jag hör när tystnaden tassar.
Vad betyder dina vita lår. Jag ska berätta om en grotta av hemvävda tyger. Jag ska säga hur det är att vara sjuk. "Du får inte komma hem. Kanske nästa jul."
Jag ska säga vad jag vet. Om att jag inte trodde att jag var rädd. När du låg på sjukhuset. Att jag blev så jävla rädd.
Min farmor är död. Jag minns inte hennes begravning.
Min mormor är död. Alla var tysta.
Jag ska försöka förklara. Vi gjorde vinbärssaft. Solen sken brun eller orange. Min mormor byggde en koja. "Jonas, du ska aldrig vara ensam här."
Jag ska säga vad jag vet. Att ligga i en trång tunnel. Att bli levande begravd. Att aldrig hitta hem.
Jag ska försöka förklara. Jag visste inte att jag älskade dej så.

Du kommer inte till mej

Du kommer inte till mej. Solen lyser kall.
Jag lyssnar på Ebba Grön.
Råttorna äter grisknän. Som ligger utslängda på stan.
Jag läser en deckare med töntiga cliffhangers. Jag lyssnar på Ebba Grön. Solen lyser kall.
Du kommer inte till mej.
Du kände en konstnär från Polen. Han har sålt alla sina tavlor. De hänger på mitt hotell.
Jag äter grapefrukt och kiwi till frukost. När solen lyser kall. Sen väntar jag i sängen. Men du kommer aldrig till mej.

Solen går ner på savannen

En man ligger knäböjd och ber. Eller tigger. En kyrka från fjortonhundratalet. Japanerna fotograferar igen.
Jag står utanför tortyrmuseet. En man sitter fastspänd där. Han speglar sej i mej. Han har en blek andedräkt. Det är en lukt av inlagda gurkor.
En man ligger knäböjd och tigger. Jag lyssnar på knarkmusik. Plötsligt ställer han sej upp: "Detta är thailändsk massage. I mitten av Europa."
En man ligger knäböjd och tigger. Jag ger honom fyra spänn. Det kunde ha varit du.
Ett flygplan kör in i en bergvägg. Ett flygplan störtar i Atlanten. Det kunde ha varit du. Slamsorna på en klippö.
En man ligger knäböjd och tigger. Japanerna måste fotografera.
En man i Texas slår sin fru.
Jag sätter mej i kyrkan. Japanerna fotograferar igen. Mina trasiga knogar. Väggen och kyrkan och stillheten. Jag ber att få leva till jul. Jag ber om en smekande sommar.
Ser du de nerpissade stolarna. Ser du de inslagna vägkrogarna.
Ser du, tjugo i fem, ser du flyktvägen in i skogarna, ser du mannen med den piskade ryggen, flyg iväg igen, flyg iväg, min vän.
En man ligger nerspydd och sover. Vi är bredvid tortyrmuseet. Jag ger honom inte ett skit. Du försökte visa mej världen. Jag hittade bara hit.

Kväll i Prag

Det regnar svavel. Bara korvkioskerna har öppet. Raka horor på min gata. "Hey, baby, you want sex." Deras fejkblonda hår.
Kanske när jag var femton och oskuld. Men då var jag inte här.
Någon som inte varit i krig. Skriver om krig. Vill att ungdomar ska lära sej kriga.
Hororna sjunker i regnet. "Please, baby, you want sex." Hon är kanske femton år. Min dotter läser Timbuktu.
Det regnar hårda droppar i Prag. Floden ligger kvar.
Att vara född att flöda.
Någon som aldrig varit i krig. Vill att andra ska lära sej döden. Att gå upp tidigt på morgonen. Att dagens ungdomar är lata. Så de måste göra lumpen. De måste lära sej låtsasskjuta med geväret.
Min dotter är fjorton år. Hororna ligger på gatan. En fet man stannar till. Det är alla sår.

Pragrapport

Vaknade kvart över sju och skulle simma i poolen på våning -3. Men där var stängt.
Det serverades karp till frukost.
Jag försökte hitta gamla platser igår. Hittade floden, i alla fall. Skrev en tredelad Pragserie i slutet av 90-talet. Publicerades på Kvällspostens kultursida. Går väl inte ens att googla. Då hade jag inte ens gett ut min första bok. Skickade in sista delen skriven för hand. Andra tider.
Sen gick jag vilse, som vanligt. Frågade en polis om vägen. "Easy", sa han och pekade hit och dit. Men jag var visst alldeles i närheten. Någon instinkt har jag. Den är bara inte sorterad.
Lyssnar på Pelle Ossler och skriver in romanfragment i datorn, som jag skrev i anteckningsboken igår.
Skönt badkar. Läser Christer Sjögrens memoarer. Inte så bra. Nä, jag skojar. Men jag lånade den på bibblan. Fast alldeles för pladdrigt skriven. För tung i sin absoluta avsaknad av tyngd. Har bara med pocketböcker, säkra kort. Borde tagit med Klas Gustafssons bok om Gösta Ekman. Han är vår bästa biograf, om man kan säga så. Klas Gustafsson. Han och Tom Alandh. Där är jag stolt gubbig.
Läser Jenny Diski. Lyssnar på Pelle Ossler. Poppigare än vad jag trodde. Spotify har inte funkat på länge. Har längtat efter Pelle Ossler. Kanske för höga förväntningar. Men jag måste ge det fler lyssningar.
Jag får skriva om Gösta Ekman senare. Tidigare hade jag information här på bloggen. Bästa filmer och sånt. Paris, Texas och Morrhår och ärtor. Det står jag för än.
Pappa ringde i torsdags när jag var på väg till Helsingborg. Skrivarkurs med kvinnorna som berättar om det som är verklighet bakom en flykt. Saknaderna. Fängelsena. Dödarna. Och det vanliga livet. Plocka tobak klockan fyra på morgonen när man är sex år. Just bortanför bomberna.
Pappa ringde. Han bygger en mur. Han behöver tillbaka eccoskorna som jag aldrig använt. De fotriktiga. Och jag som skulle till Prag och vandra. Jag som är en cyklande man. Har alltid fotoriktiga skor. Så jag snörde på mej dem och flög. Han får tillbaka dem till påsk.
Nu ska jag ut på gatorna. Försöka hitta det där stället, du vet, Danne. Se om hårfrisörskorna från Atlanta sitter kvar.

Prag

Då, kring slutet av nittiotalet, åkte jag till Prag några gånger. Först med Skurups skivarlinje, när vi gick andra året. Vi var sex eller sju pers. Karel kom från Tjeckien, Brno. Han visade vägen, kunde språket, det viktiga. Vi träffade Eva Kanturkova på en öststatskrog i floden. Hon var barsk. Vi var pålästa. Bosse kom och hämtade oss på morgnarna. Vi promenerade. Drack öl. Sen Danne och jag. När vi skulle jobba för någon miljöorganisation. Hamnade i förorten och misär och dekadens och våra kläder luktade illa. En hastig flykt hemåt efter någon eller några veckor. Ja ja. Har fått lite oväntade pengar. Skulle egentligen till Stockholm. Men det blev inställt pga en annans Singaporeresa. Så jag åker till Prag på ett annorlunda sätt. Eccodojorna på, här ska vandras.