Wednesday, December 26, 2012
Måsarna är galna. Inte vilda inte crazy, avslappnat galna, betar dom. Och ollonborrar, ollonborrar på galej på annandagen. Och cykeln och fortfarande smaken av jordgubbarna, jordgubbarna, så dopade att dom aldrig blir gamla, bara hårda. Så längtade jag, så tog jag mej ut i den gråa mörka kvällen, musiken, vissa kvällar lyssnar jag bara på Pulp, Help the aged, A little soul och några till, och hela Different Class. Flärdfull socialrealism, melodiös, allvar med glimten i ögat. "Jag har svårt att ta det som inte är roligt på allvar", sa hon, och jag nickade, för att det gladde mej. Men nu cyklar jag ensam i mörkret och jag har svårt att ta det som inte är ljust för mörker. Och tvärtom. Och nu verkar det bara vara mannen med den lilla husvagnen och den gamla vita Volvon, som bor på campingen, nästan osynlig, men jag nickar till honom ändå, under teveantennen, det är han som teves julvärd finns för, kan jag tänka, det känns skönt, jag har svårt att ta det som inte är tillsammans för ensamt, och, och ... där faller min priviligerade värld samman, all ensam ensamhet som inte är självvald, all kall kyla som inte är varm.
Sunday, December 23, 2012
kärleksdikt: lyckan vrider runt och vänder / öppna himlen öppna händer / stängda länder trånga dagar / hoppar surt i trånga hagar / under himlen våta stränder / under drömmen ledsna länder / ledsna flickor stängd butik / under radarn under solen / in i magen under kjolen / spring min räddning spring min vän / inga pengar du är rik / livet är en våt butik / spring min lilla lilla vän / hinna orka hinna torka / allt är lögn för längesen / du tog du fick mitt i ett moln / dina ögon av ett troll / följde dina händer färden / genom länder genom världen / tack för handen sista natten / hör du hör du nya skratten / under glömskan lyser skatten / och jag hör ju sången ron / under kylan under bron / rädd att strypas utav tarmar / kastar mej i dina armar / fånga fånga fånga snälla / sista dunsen stannar kvar / jag är naken jag är bar / håll mej håll mej håll mej snälla / håll mej bara inga råd / bara sänk dej ge mej nåd
Saturday, December 22, 2012
sju år. inte berättat allt. ljugit ibland. låtit bli att berätta ofta. en topp ett isberg. kommentarer ibland. att fortsätta historierna. vända på andra stenar. hitta nytt. skratta tänka inspireras underhållas. frivilligt och gratis att besöka. öppenhet. trist när (anonyma anonyma ilskna) kommenterar. lika värde. solidaritet. rasism som finns i samhället. människor jag inte känner. förenklar mej och andra människor. sätter mej i en cementerad grupp. orkar inte vill inte. dissekera och förminska enkelspåriga floskler. behöver inte försvara ärlig tro. sår i öron ögon. pallar inte skitsnack. VI föraktar DOM vanligt folk bla bla bla. finns inget vi. finns inget dom. finns inget vanligt folk. finns inga pk-kulturmarxister-landsförrädare. finnes: sverige. ett påhittat inbördeskrig mellan påhittade människor med påhittade åsikter. gravt förenklade. finnes: sd-strategier. finnes: skapandet av ett hat. finnes: ett påhittat förminskade av det ickeexisterande vanliga folkets fortfarande fria rättigheter. blir såhär nu: visa leg om du vill komma in och snacka.
Friday, December 21, 2012
Det är inget fel på julen, i lagom doser. Jag lyssnar på George Jackson och skriver roman. Jag lyssnar på Love Antell. Ibland tar jag mej in på youtube, och efter Mörbyligan och Röda bönor hälsar jag nu på hos Stefan Rudén (det ska vara tyskt u, i dessa gammeltyska tider), Sofia dansar GoGo. Det är en vakendröm jag drömmer, det bruna teverummet med fönster mot havet. mamma och pappas skivspelare och skivor, Fred Åkerström, Lill Lindfors, The Platters, Simon and Garfunkel, någon singel med Beatles, Sven-Bertil Taube. Och så denna Stefan Rudén, han sjöng en svensk översättning av John Denvers Annie´s Song. Stefan Rudén, som hade suttit i fängelse. När jag satt i fängelse var jag yngst och sågs som en mes som pluggade filosofi och var kär i min flickvän. Tills alla, på ett AA-möte, skulle berätta hur hög promillehalt man hade åkt dit på, och jag vann, och jag fick vara med och spela poker, steg i graderna, och det var ett mjukt fängelse i början av 90-talet, och det kändes, ännu tidigare, som ett mjukt 70-tal. Det ärtkäcka finns kanske kvar idag, men för mej i töcken. Eller ... det är kanske bara min filtrerade barndom, när sådana polisonger, mustascher, uppknäppta skjortor, såg vänliga ut. Att ... jag ser en elakhet, en självupptagenhet, bakom fasaden, idag. Eller ... kanske för att jag inte är ett barn längre, att jag vet att alldeles många tänker alldeles egenkära tankar. Och jag, förklädd som vuxen. Och jag, i mina naiva strävanden, att jag inte kan smälta, att jag inte kan förstå, att det alldeles många som helhjärtat tror, att prat om ärligt känd önskan om solidaritet, bara är ... prat, på låtsas, för att framhäva sej själv. Och det är fredag, och det pysslas vid grytorna, julskinka, det är min melodi, grisen skållas och flås, och senap senap och en tredje sorts senap, och ägg, och visst var skolavslutningen i kyrkan, och barnen sjöng om julklappar och läste julevangeliet, blåste i blockflöjtar och det var nog fint, om man hade fått vila i kyrkans stillhet, jag tycker mycket om kyrkor och brottas med en viss tro, så det var nog fint, om man hade hört något, om inte föräldrarna, mormödrarna och farfäderna, hade trängts så mycket, inte hade visat sina nya kameror och pratat så högt i munnen på varandra hela tiden. Två gånger var det tyst, när barnen pausade i bänkarna och dom vuxna skulle sjunga, men inte sjöng, med i psalmerna. Men vi var i kyrkan, och det var som vilket köptempel som helst, och jag säger som i På spåret: Vart är vi på väg?
Wednesday, December 19, 2012
Det är tio år sen. Vi bodde på Södra förstadsgatan. Elsa föddes i januari. Jag åkte till Köpenhamn, december, var en annan, läste igenom det tjocka manuset. Nästa dag åkte jag tillbaka till Köpenhamn, läste vidare, var en annan, en fascinerad läsare: "Har jag skrivit detta, så mörkt, så ljust, så du öppnar dörrar, Jonte, inspirerar, säger sanningar." Mindre pretentiös än så vill jag inte vara i min ansats. // Sen var det klart. Sen skickade jag iväg Och fortsätta vidare bort i januari. Det skulle bli min fjärde bok. Det var en kursändring, en vändpunkt, ett nytt sorts liv, men samma, givetvis samma också. Ett rikare sätt att skriva, ett bättre, ett snyggare med innehåll. // December. Imorgon åker jag till Köpenhamn. I januari fyller Elsa tio år. I januari skickar jag manuset till På väg till Charlotta Anderson. Det är en vändpunkt. Ut i ljuset igen. Vilka ord och meningar jag får ur mej, att vakna till ständigt en ny dag, tråkigt ibland, men ett ljus som flyger i luften, en möjlighet. // Gräva mej bort från träsken igen. Medan jag gör det lyssnar jag på Röda bönor. // Gräva mej bort från infantiliteten igen, lita på att evolutionen gör jobbet. (omslag: Tomas Ekström)
Tuesday, December 18, 2012
När jag var barn i mitten av 70-talet hände det en gång att jag gick på toaletten med orden: "Jag ska strypa en neger." Det var längesen, okunnigt och aningslöst, barnsligt. Jag har blivit klokare med åren, jag säger inte, tänker inte så längre, och mitt liv har inte blivit mindre fritt. Alla människor som tycker att dom får sina traditioner förstörda för att man låter bli att förlöjliga och håna människor med ett traumatiskt och orättvist, plågsamt förflutet i släktled efter släktled, bör lägga sin kraft åt att analysera sej själva, och dom torftiga liv som kräver dylika torftiga traditioner. Och kom inte med snack om censur och politisk korrekthet. Det handlar inte om det, och det vet du, någonstans handlar det endast om din bitterhet, elakhet eller dumhet, eller alla dom sakerna.
Monday, December 17, 2012
Sunday, December 16, 2012
Musik. Så stor del av mitt liv. Det är några låtar som dundrat in i mej. Sexnolltvå är en. Barn av vår tid en annan. Men jag var vuxen nu, jag förstod att detta var något helt annat, helt utanför allt, och så klassiskt enkelt, så genialt. Jag pratar givetvis om sommaren -96 och vi var inte ihop längre, var nog kära på varsitt håll. Men vi målade det där huset i nordvästra Skåne, det var sommar och ett nytt band, The Soundtrack of Our Lives, det var P3 hela dagarna och jag minns det på en stege, som om och om igen, ljusbrunt skinn, att jag längtade, en gång till, igen igen igen. Nermålade i gamla kläder, och musik som en väg någon helt annanstans. Och havet var saltare och sved härligt i skinnet. Och någon kväll blandade vi groggar, och glömde kanske verkligheten. Instant Repeater 99, åh, tar mej alltid tillbaka och framåt.
Thursday, December 13, 2012
Jag vet inte vilket virke jag är gjord av. Jag vet inte hur jag hade klarat mej utan ... Jag läser Oktober i Fattigsverige. Jag är av mjukt virke. Jag stannar i läsningen på nästan varje sida. Det är fysiskt. Psykosomatiskt. Jag får tårar i ögonen. Ledsen, arg. Det är fysiskt, jag får svårt att andas. Susanna Alakoski är gjord av hårdaste virke. Jag är förbannad. Sverige är det falskaste landet. Vi som var något på spåren, vi som var på väg, vi som försökte lära ett folk stava till solidaritet ... spolade ner allt i toaletten, lovade, lite, bara lite, mjukare papper ... "Okej, det tar vi, då skiter vi i alla andra." ... "Och snart kommer en tjänare att torka dej i häcken, du slipper." ... "Okej okej, men kom inte för nära, ingen får komma för nära, jag kan inte se sorg och hjälplöshet och svaga som faller okontrollerat, jag har fortfarande känslor, rester av solidaritet och rättrådighet." ... "Dom skiter du snart bort, det torkar vi bort, det spolar vi ner". Det enda jag vet: Det är högst tveksamt om jag, svag, hade levt idag, fel virke, om jag inte hade haft turen att födas in i välfärd. Och det gäller antagligen även dej och dej och dej och dej.
Wednesday, December 12, 2012
Jag segar ihop. Jag vet precis vad jag ska göra, men jag låter bli, segar ihop. Det stör mej. Och jag skyller allt på snö och minusgrader. Det är likadant varje år. Jag blir förlamad. Några dagars barnsligt hoppande och skuttande. Sen saknar jag mina cykelvägar snöfria, jag saknar det gråa som har fått mej att stanna i Skåne alla dessa år. Hade jag velat ha snö, hade jag flyttat till Norrland, eller en alptopp. Det enda snö gör i slutändan: Ofria människor innanför trängre gränser.
UTAN TITEL - Elskåp på malmöitiska (EklundhPaglert). Det är Jesper Blomqvists bok, hans foton. Men om du tittar noga ser du mitt namn längst ner. Jag har skrivit tre texter, fritt efter Jespers bilder. Boken finns ute nu, att beställa via dom vanliga kanalerna.
Monday, December 10, 2012
I förra veckan, när snön kom och jag tycker om gummistövlar, dubbla strumpor, fryser inte så mycket, musik, promenader, det är en värld att flyga fram och tillbaka i. Jag tycker om att se ut som en ruinerad godsägare som ännu stolt spankulerar omkring på ägorna som, någonstans, havet, fiskebåtarna, silosarna, minnena från färjorna, är mina. // Den femte december var det ett år sen jag hamnade på sjukhuset för att stanna en månad. Det hade kunnat bli min sista resa. // Det var en inbäddad tid, i bomull av mediciner, dom första kanske tio dagarna. Inga ben kunde bära mej. Magen, överkroppen svullnade, benen bar mej inte, det var märkliga drömmars tid, det var paranoida nätter och besök. // Jag kunde inte läsa. Men hjärnan återhämtade sej, nåja. Levern återhämtade sej, men är bräcklig. Benen återhämtade sej, stabbiga, jag och rollatorn stapplade med svullna steg på avdelningen, hämtade ett glas saft till, inte dricka för mycket, en liter om dagen. // Nu har jag inte druckit alkohol på något mer än ett år. Nu tänker jag annorlunda. Det är så: Man får lära sej från början igen. Livet. // Det är konstigt med livet. Så stort. Så litet. Som han sa: "Den är inte lång, men den är smal." // Nu kanske pengarna tar slut igen. Nu kanske inte planerna jag hade går i lås. Inte plan A och inte plan B, knappast heller plan C. Det finns en dröm om tur, skicklighet och plan D. // Det har varit ett mycket konstigt år. Så kort. Så långt. // Nu kommer Mord i en ny upplaga. Kul. Men lite trist också, jag ville ha den boken bakom mej. Om ni beställer på litenupplaga.se, ska den levereras innan jul. Do it for me, baby. // Ibland tänker jag: Den lille pojken, visste han redan, var det därför han antingen skojade eller var ensam, skapade dom världarna han skulle komma att behöva sen.
Sunday, December 09, 2012
Mitten av 90-talet. Jag bodde på Brobygatan i Svinaryssland. Jag skrev noveller som hörde ihop, som till slut blev min första bok, kortromanen Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Någon gång, i den lilla lägenheten, var jag lycklig, ibland kär, ofta vemodig, ledsen. Någon gång, vid det lilla skrivbordet, lyssnade jag på Mikael Wiehes fina sång Förändringen. Och på ett band med Supremes samlade singlar, vemodig, ledsen. // Niclas och jag brukade sitta på gamla Retro. Barstolarna mot fönstret ut mot Legolas på andra sidan, var cykelsadlar. Men vi satt vid något av borden med rödvitrutiga dukar. Vi läste inte alltid samma sorts böcker, lyssnade inte alltid på samma sorts musik. Vi var inte särskilt lika som människor. Men vi var klasskamrater på skrivarlinjen i Skurup, i två år, och vi var båda målmedvetna, vill jag tro. Niclas har gett ut några diktsamlingar, och han har översatt en massa böcker från engelska, amerikanska. // Niclas Nilsson har översatt En sista riktig kyss av James Crumley, den kom för sådär fem sex år sedan i Modernistas serie Pulp. Det är en mycket bra bok. Niclas Nilsson har också översatt Jesus Son av Denis Johnson, det är noveller som hör ihop, kanske man kan säga. Berättaren heter Fuckhead (har jag för mej). Boken har blivit film som jag inte sett. // Ibland önskar jag att någon skulle göra en fin, hård film av Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, romannovellerna.
Wednesday, December 05, 2012
Jag börjar simma, en skolklass gör inget fel, men skränar ändå. // Jag börjar simma, hur ska jag palla åtminstone 1000 meter. // Lite ont i hårda fötter. Men jag går, och jag går och går, under den svarta solen, vandrar jag. // SH, var ett allvarligt band under mina tonår. Dom skulle spela på KB och jag var långt från 18 år. Men kom in. Men så var det Dr. Feelgood för hela slanten, spelade oerhört högt. KB vid Erikslust, Malmborgs nu, där jag köper jordgubbar ibland. // Och ibland stannar man, tänker, vem var du, Erik? Vad gjorde du med all din lust? Vilka kanaler fick den flyta eller drunkna i? // Men, det är detta med kanske endorfiner, möjligheter, välbehag, lugn, som kommer när jag simmat tio minuter, när jag cyklat eller promenerat en viss sträcka/tid. // Det är att komma in i andra andningen. // Det är att känna regnet som faller, snön som spikar, vinden som knivar. Som ett instrument bland flera, som skaver först, men lägger till sin egen speciella ton, bildar en helhet, som gör en strålande sång till slut, lätt att gå i takt till, cykla lite fortare.
Och jag läser Madicken för Elsa och någonstans vill jag bara skrika, eller slå ihop boken, det är en fasansfullt fin bok, och fasansfullt otidsenlig, och fasansfullt äcklig när man överseende klappar tjänsteflickan och samhällets sämre bemedlade småsött på axeln, i tron att man är god i sitt överflöd. Madickens pappa är ju rättrådig liberal, gubevars. // Då vill jag spela Ulla Sjöblom för Elsa, Förr i tiden, Sonja Åkessons dräpande drapa, så stilfullt mördande vass. // Jag skulle vilja berätta om min kärlek till Ulla Sjöblom. Hon har varit död i mer än tjugo år. i slutet av 80-talet spelade hon in tonsatta dikter av Sonja Åkesson. Så spotskt kaxigt och sårbart. Så oändligt mycket större, än i princip allt. Och på femtiotalet sjöng hon in Lars Forssells texter till franska visor. Och däremellan, gjorde hon massor, teater, film, läste Lennart Hellsing högt, till exempel, med Lena Nyman. Ulla Sjöblom och Lena Nyman, slipstenar dras inte så längre.
Monday, December 03, 2012
När jag tittar på Elsa i pulkabacken. När hon är inne på sitt tredje set kläder, och klockan är bara tolv. Och hon ska vara ute i tre timmar till. Och hon är ändå ett ganska gammalt barn, snart tio, förpubertal, går hem från skolan själv, vill göra saker utan vuxna, skapa sina egna hemlighetr. Men snö men snö men snö. Men: "Pappa, kommer du inte ut snart!"// Jag vill att vintern ska försvinna. Men jag blir en liten pojke, i vuxen kropp, i termobyxor från dom göteborgska hamnarbetarna, som trycker uppåt i skrevet, en ständigt hotande kastration, men backen, men den runda pulkan, tefatet, som går mycket snabbare. Att vara ett av barnen i den lilla proppfulla backen med skavd brun snö. // Som snövintrarna när jag var åtta nio tio. Som att vakna i rummet med fönster mot havet, smälla upp gardinen med elefanter på, och utanför, vitt, havet vitt, och vi frös inte då, i minnet var barndomen varm, vi skottade en rink, och längre ut var isen blank och tunnare och en puck kunde glida glida glida och det var långgrunt, men det glömde vi, det var mörka kalla djup, men inte farligt, spännande. Och vi skulle skjuta lågt och jag var yngst och fick en puck i ansiktet, det gjorde ont i barndomens vintar också, men jag minns dom som goda. Korta plötsliga lyckliga snapshots från en annars glömd grådaskig vinter. Fri hockey, fria barn, fria föräldrar med tillit. // I hockeylaget var allt annorlunda, tråkigare, föräldrar som skulle lägga sej i och bestämma.
Sunday, December 02, 2012
Varje gång det blir vinter. Snökaos. Varje gång en bil får sladd, tänker jag på min farmor, när vi stilla stilla gled in i komunalarnas buss. Min bror och jag skulle åka skidor i det som vår kusin kallade Asmundtorpsalperna, Rönneberga backar. En traktor var lift, drog runt en lina som skavde våra vantar. Vår kusin är ändå halvschweizare, han visste saker om Alperna, som vi bara kunde ana. Farmor var från Säby, vill jag minnas.
Ljusen rena i mörkret, himlen, gnistrar. Tomtarna, slädbjällrorna som blänker, snurrar i huvudet, lyktorna i livet, bussarna sladdar. Inte skånsk vinter, den är så mycket gråare. Nu. Nu, vinter i ljus, så mycket kortare än sommaren, två sådana nätter, tre eller fyra, kanske sju, i livet. Hela vanliga livet snurrar runt därnere eller mittemellan, virvlar upp och bussarna blir varma varelser och den kalla luften blir renheten, som lyckan också kan vara, längre och kortare, skör, alltid skör. "Det är därför du berusar dej, för att förhöja stämningen." Det är kanske så jag berusar mej, rent, bygger det stort och vackert, för att det är så, för att stämningen stämningen ... ren, hög och klar. Det är kanske alla tårarna, då, innan, du sått och vattnat med rena ärliga tårar, som får dina ögon att ... tåras, på ett gladare sätt ... bara korta stunder ... bara få gyllene ögonblick ... få lyckan skjuten in i dej renaste klar.
Subscribe to:
Posts (Atom)