Monday, January 26, 2015

Spiddekagorna, Ebba Persson och andra band (del ett)


Vi repade på Alléskolan och det var 1989 och jag hade aldrig varit med i ett riktigt rockband förut (Windy och jag hade ju bara suttit i varandras pojkrum och spelat några konserter på skolor och fritidsgårdar, jo, på Strand och Harlekinen också, vi började med att vara tio år och han spelade fritt på gitarren medan jag hade hörlurar och lyssnade och sjöng texterna till Noice första platta, sen skev vi egna låtar och hamnade i en studio i Pilängen och spelade in en ganska kass demo, Ett skrik i natten, sök på Spotify, The Qk´s) och kände en sådan glädje av att få sjunga mina egna låtar med ett riktigt band och jag bodde hemma hos mina föräldrar (efter en tid i Jönköping) och längtade ut, och en replokal! och trummor! och elgitarrer! och en kväll gick vi till Mon Ami och det var en dassig trubadur (och en basist) som vi tyckte var gammal och trött (allt var gammalt och trött när vi var nitton eller tjugo, när drömmarna inte var att bli rockstjärnor utan bara: Vi vill för fan lira!) och när han pausade frågade vi (kaxigt och drygt) om vi fick lira lite och det fick vi. Så vi körde min egen låt Barstolen är hög och Babylon Blues Har vi inte grävt för många hål och det var kanske fjorton i publiken, men det spelade ingen roll: Vi hade börjat vår resa i den landskronitiska rocknatten, som skulle ta oss till såväl Akropolis som Latino och till och med Teckomatorp ... (på bilden syns jag, Jocke Sima och Henrik Strandman en gatumusikdag i Helsingör där vi bland annat fick hundra spänn och gratis öl av några lumparkillar om vi spelade Ebba Grön och minst en låt av Hasse Kvinnaböske, foto: Håkan Karlsson.)

 

Monday, January 19, 2015

Leva loppan i Landskrona (ungefär såhär var det)


Det var gymnasiedisko i LA, på Strand i mitten av 80-talet. Windys och mitt band QK skulle spela. Vi hade lånat några förstärkare från ABF och Windy skulle lira elgitarr (normalt körde vi nylonsträngad akustisk och minisynth) och när vi soundcheckade utan publik på ett tomt Strand (som kunde ta in sådär tusen pers) lät det väldigt högt, men vi visste så klart redan då att rocknrollen inte sitter i volymen utan i attityden.
Vi drack väl en del och kanske var vi nervösa och diskot vid havet fylldes och jag minns att några äldre ungmoderater kom med texten till Imperiets Du ska va president (oh, the irony) för att de ville att vi skulle köra den. Men vår enda cover var Nationalteaterns Men bara om min älskade väntar, så de fick nej.
Och vi drack väl en del och kanske var vi nervösa och du! vad diskot vid havet fylldes och när vi skulle gå på scen var det knökfullt och ABF-förstärkarna var inte så maffiga längre och alla andra hade väl också druckit och ingen ville höra eller kunde höra vad vi sjöng och spelade och efter en stund tog discjockeyn (den i LA legendariske Tompa) över och jag minns inte så mycket, men det minns jag, att han satte på en skiva och volymdränkte oss med orden: "såhär ska riktig rocknroll spelas!". Bryan Adams Summer of 69, och även om det var en skuffelse så visste vi redan då att rocknrollen inte sitter i volymen utan i attityden.

Tuesday, January 13, 2015

Oh, Susie (att vi inte visste eller kunde)

Måndag och och det gråa rusket och jag satt och tröskade och idisslade och våndades över ännu en av dess projektansökningar som mer och mer kväver min kreativitet och ork lust att göra det jag måste göra: skriva böcker.
Och en seg förkylning med feber och hosta, tröttheten och fattiga januari (och jag vill ge dej himlen i födelsedagspresent, Elsa, men den är för dyr).
Så jag tog en paus och halvla mej i soffan för att kolla text-tv och klockan var tre på eftermiddagen och det var matiné på tvåan: I taket lyser stjärnorna. En film av en bok som jag minns fick Augustpriset för bästa ungdomsbok för några år sedan.
En tonårstjej.
En mormor.
En mamma som ska dö i cancer.
Att vilja krama och nå men inte veta hur, för livet är ju där också, verkligheten.
Första fyllan, förälskelsen, första samlaget utan skimmer.
Osäkerheten, barndomsvänskapen som prövas och skitas ner, prövas hårt. Att känna att inget stämmer men ... att inte ha verktygen att agera rationellt och smart. Livet, alltså.
Och jag låg kvar i soffan och tänkte på mej själv, mina tonår, smärtan, hoppa ut genom fönstret på andra våningen som ett ärligt berusat försök till frihet (inte för att dö, inte alls, för att leva i förvirringen), smärtan, det mjuka som alkoholen blev, alla som inte förstod, lärare, vänner, föräldrar, JAG ... som inte förstod och vred mej hit och dit utan att hitta rätt.
Och Elsa fyller alltså tolv på torsdag. Det tänkte jag också på.
I taket lyser stjärnorna, en bra film och antagligen en ännu bättre bok.

 

Sunday, January 11, 2015

Ekvilibrism

Richard Yates är en sån snubbe som gör att jag håller fanan högt när det blåser hårt (om det nu skulle vara en tröst att bli rejält upphöjd när man redan är död och inte fått njuta särskilt av det rättfärdigade berömmet, eller som Magnus Uggla döpte en platta: "Varför ska man ta livet av sej när man inte får höra snacket efteråt"). Men det handlar givetvis inte om det. Det handlar givetvis om att Richard Yates alltid skrev bra, att han antagligen visste att han inte var perfekt men att han var jävligt bra, att han visste att han hade läsare (om än relativt få, men seriösa) som skrattade, grät, skruvade på sej, nickade, njöt osv osv ... Och när nu skruvarna dras åt mer och mer för oss kulturarbetare (och jag pratar inte om det vedervärdiga i Paris med omnejd, det finns det så många andra som gör, hatar, ledsnas, försöker vinna poänger, förtvivlar) tänker jag på några dagar innan nyår när jag var på den trevliga avskedskvällen för Kvällspostens kultursida. Det fanns dricka och mat och några trevliga tal och Lasse Söderberg var där och Ulf R Johansson berättade om 70-talet när "folket" själva skulle recensera böcker och konst. "Problemet är", sa Ulf R, "att folket kan inte analysera tillräckligt bra, folket kan inte skriva (så att det funkar i en seriöst menande publikation, upplevde jag det som han menade)." Och där hade han nog en poäng (läs valfri fb-status med kommentarer om du tvivlar, och det är inte "folket" jag är ute efter, det är bara det att om du, skomakare, inte ska bli vid din läst, så måste du lära känna din nya läst, på riktigt, på allvar, du måste lära dej det nya hantverket, annars: håll tyst!) och när vi sen fick plocka fritt bland böcker som skickats till kulturredaktionen var det som en snurrande glädje när jag fick tag på Richard Yates novellsamling (den fjärde boken på svenska av honom som Norstedts gett ut på relativt kort tid, jag hoppas på fler) Elva sorters ensamhet. Richard Yates är tvärtom. Det "folket" inte kan skriva om författare kan Yates skriva om "folket". Varför? För att han är både människa och författare. För att han tar tid på sej och har en uppgift och en drivkraft och menar alldeles allvar. Förenklad biografi

Tuesday, January 06, 2015

Goda minnen

Det fanns ett asfalterat stycke mark mellan Borstahusen och kvarteret Tornet. Där spelade vi landhockey. Det var alltid min bror och Hans och jag som var med i vårt lag (och andra tillfälliga medlemmar, men det var vi tre och jag var bara en lillebror och kanske ett bihang men jag kände tillhörighet).
Det är smått suddiga minnen men i perioder var det vad vi gjorde, vi spelade landhockey och vi var bra och spöade Peddans lag och häljarparnas lag.
Vi (inte jag i alla fall) hade inga högre ambitioner än att ha roligt, och vinna, och vi vann (precis som när jag och Windy spelade musik och skrev låtar, vi vann och vann och skrev bäst låtar, och hade roligt).
Ibland frös isen nedanför vårt hus i Borstahusen och ibland föll snön och vi skottade och snörde på oss skridskorna och en gång sköt Hans en puck i huvudet på mej och vi blev ovänner (en ganska kort stund).
Jag var något yngre men jag upplevde det som att jag var med.
Det är ganska lite som jag minns av min barndom, jag vet inte varför. Jag skulle kunna säga att det var för att jag inte var lycklig, att jag kände en oro och dödsångest, att jag var rädd för att mina föräldrar skulle skiljas, att jag längtade efter något annat, men det är nog inte sant, eller sant, men bara en del av något större.
Jag kommer ihåg när jag cyklade och drömde på väg hem från skolan och krockade in i en bil som det satt en gubbe i, hur arg han blev.
Jag kommer ihåg spänningen, skräcken, friheten av att skolka från skolan.
Jag kommer ihåg en sorts hemmahörande men främmandeskap.
Och jag kommer ihåg när de spolade vatten på landhockeyplanen och det var en sån kall vinter och isen blänkte på gatorna och jag åkte skridskor hela vägen hem till Övre gatan, och jag minns somrarna med kojorna och flottarna och mina föräldrar var en sorts havsnära nybyggare innan det blev riktigt dyrt och fint.
Jag minns med tacksamhet en trygghet, en trygghet att få vara tryggt otrygg, friheten att få tvivla.

 

Friday, January 02, 2015

Staden i vinden


"Nu har vi kommit till Staden i vinden", sa jag till flickorna när vi klev av tåget i Landskrona med morötter, clementiner och äpplen i magarna, men ganska hungriga ändå. "Är det farfar därborta", sa jag och nickade mot vinden mot det låga solljuset mot parkeringsplatsen. "Ja", sa Elsa. "Såhär mycket blåser det inte i Malmö va", sa pappa, "välkomna till Staden i vinden", sa han och vi satte oss i bilen och körde en kringelkrokig väg mot Borstahusen, "vi ska kolla Fia och Martins soptunna, så att den inte har blåst omkull, de är ju bortresta", sa han och körde på Öster och: "vid den dammen har de dödat sexhundra råttor", sa pappa, "oj, där får man inte köra", och det blev fler kringelkrokar och: "tänk, alla husen i detta kvarteret var en bilfirma förr, nu är det helt tomt" och där var dammen igen, "tänk, sexhundra råttor, nu får man inte mata fåglarna, det blir för många råttor", sa pappa och nu hade vi åkt förbi gamla Posten och ner längs Artillerigatan och nu Strandvägen och: "titta nu på havet, det är helt vitt", sa han och vi kom till min systers hus och soptunnan var tömd och jag rullade in den i ett litet prång och sen rullade vi nerför den lilla backen och var framme hos mina föräldrar där vi fick smörgåsar (eller smörrebröd i Sveriges danskaste stad) och det skulle bli mörkt snart och jag tog på mej stövlarna och gick längs havet mot Borstahusens hamn och vinden tryckte på från väster, fuktigt salt och vita gäss på vågorna och gråa gäss som flydde lågt söderut i luften och: det här är inte storm, tänkte jag, det här är bara en halvfrisk januaridag i Staden i vinden som smeker mej vänligt (men småhårt) på kinden.

Thursday, January 01, 2015

Äta, sova, dö

Det är den första dagen och det har tagit mej sju timmar att se klart Äta, sova, dö. Och innan det tog det något år innan jag kom till skott. Det var det värt. En utsökt film som med sitt allvar och sin humor får mej att tänka på alla de fina filmer från England, Skottland och Irland som jag sett under åren (senast Small Faces för några dagar sen). Som får mej att tänka och längta och vilja göra någon sorts revolution. Som får mej att tänka på året i början av 90-talet och Rolf Yrlid föreläste på litteraturvetenskapen i Lund, pratade om litteratur som realistiskt beskrev livet, som i bästa fall kunde få läsaren att säga: "nej! denna verklighet godkänner inte jag! det måste bli revolution! nu marscherar vi!" Tack, den goda litteraturen. Tack, den goda filmkonsten. Tack, musiken.