Tuesday, September 29, 2009

Dagligt allehanda

Idag kommer Kristian Lundbergs nya roman, Yarden, ut. Den verkar vara intressant och bra läsning.

Crister Enander skriver ett fint vänporträtt i LO-Tidningen.

Vi var på Kullen i lördags. Blåsigt och skönt. Vilt och fritt. Jag kände mej som en fyrtioårig kalv på grönbete.

Mölle. Någon gång flyttar jag till Mölle. Och Kivik och Bornholm och Ven och Sesimbra och Puerto de Santa Maria.

Thomas och jag hade möte i söndags. Det är en skön känsla när man märker att det blir av, när man märker att det blir bra. Bilder och text. En bok. Mer blues från Landskrona. Årets julklapp är här! Glöm inte det.

BoIS missade allra sista kvalchansen igår (väl?). Och jag var inte där. Man ska inte prata för mycket om andras svek när man sviker själv. Jag skyller på Elsas cirkusskola, men det skorrar lite falskt.

Nu ska jag till Annas dagis där alla är troll.

Och ... Ulf Larsson har lämnat oss. Bröderna Olsson kan aldrig mer leka med snorrarna.

Thursday, September 24, 2009

Blåst i hjärnan

Leonard Cohen fyllde 75 och jag bara tänker på ett öppet fönster på Öresundsgatan i Landskrona i början på nittiotalet. I mars när våren var mycket mer ljummen på natten än den borde. Eller morgonen, den tidiga morgonen.
Vi pratar gärna om mystiken och myten. Bara för att vi inte känner personerna, bara för att vi så gärna vill känna dom, bara för att vi inte förstår att dom är oss så alldeles fjärran.
Och myten. Dom vi borde försöka förstå. Dom vi borde försöka lära känna.
Oh, nej. Det är som jag känner grabben i Backstreet Boys.
Oh, nej. Jag skulle aldrig kunna lära känna min granne, vi är alltför olika.

När man ser militärer tränas på teve, svenska eller amerikanska, kan man tro att det är ett skämt, en parodi. Med alla hårda och nedsättande ord staplade som hjärndöda klyschor på varandra.
Men det är det inte.

Det finns en tragisk historia om en man som hängde sej i en park alldeles nere vid havet. Den skönaste av platser.
Man sa att han var som alla andra.
Från hus till hus spred sej chocken. Han var ju alltid så glad och trevlig. Tyckte om sin familj.
Från hus till hus när locket lagts på spred sej skräcken. Om han var som alla andra .. Om vi är likadana ...
Från hus till hus bestämde man sej: Han var allt lite egen.

Jag slutar aldrig tänka på igelkottarna i mitt liv. Jag har samlat dom till en enda, dom ser ju likadana ut. Jag håller innerligt av dom. Och några ungar. Dom tillplattade döda sörjer jag bara, förbannar oförsiktiga bilister.

Tuesday, September 22, 2009

Varmt regn

Jag har blivit en uv i en slottsruin i Transylvanien. Eller en igelkott, den du aldrig ser mosad på vägbanan. Den som du bara hör prasslet från, under busken längst in på soptippen.
Men i torsdags blev jag Fantomen, ellr Mr. Walker. Tog mej in till stan för ett glas mjölk och litteraturunderhållning.
Beat!
En hyllning till Tuli Kupferberg (som jag visste väldigt lite om), som är i sena åttioårsåldern i New York. Hans översättare läste bra till piano- och trumpetkomp.
Janine Pommy Vega läste blues och annat, bra, men kanske lite för mycket pladder i mellansnacket.
Sen kom Anna Jörgensdotter som väl lämnat beatpoesin, om hon där någonsin funnits. Men bra är hon och den nya romanen ska jag läsa.

Vi var några stycken som gick det mytomspunna tredje året på Skurups skrivarlinje 02/03. Skrivpedagoglinjen som den kallades. Det var då sex år sedan jag slutat det andra året. Anna, Ida Börjel och Andrzej Tichy gick det tredje året och är ju etablerade författare. Jag har inte hört något om Carsten och Oskar.
Vi träffades i lägenheter i Malmö med Maria eller Bosse. Mest satt vi väl ensamma hemma och skrev. Och fortsätta vidare bort blev färdig och antagen under den tiden. Elsa föddes. En fin tid i en konstig fyrarummare på Södra Förstadsgatan ovanför Polsk Livsmedel. I slutet av andra terminen flyttade vi till Vollsjö där vi hade någon sorts avslutning vill jag minnas.

En kille som kan sina beatförfattare är Magnus Ödmark. Honom träffade jag i baren på Stanza i torsdags. Sen gick vi till Ölcaféet. Han har flyttat till Ystad, Magnus. Han har skrivit flera bra böcker.
Nu ska jag ut i regnet, hem och ut i boden för att skriva en bra bok.
Hå hå ja ja

SD.s förstaval i kyrkovalet var inte valbar. Precis som vid förra valet. Men det visste man om, säger SD-ledningen. Varför berättade man inte då? Men det är klart, under det guldglänsande femtiotalet hade man ju inte personval.
Och SD-anhängarna tycker att man ska granska etablerade partier istället. Nåja, nog för att SD är ett kalkonparti som kalkoner röstar på (hur dom nu fått rösträtt), men att få nästan en fjärdedel av rösterna i Landskrona, då är man nog ändå tillräckligt etablerat och stort som parti för att granskas.
Och någon pratar om Mona Sahlin: granska henne istället.
Så rätt! Så klokt! Vilken bra idé. Mona Sahlin har ju aldrig blivit granskad tidigare.
Nä, jag tar tillbaka allt. Vi behöver verkligen SD:s genier. Jag säger då det ... granska Mona Sahlin, briljant. Att ingen har tänkt på det tidigare. Var får dom allt ifrån?

Sunday, September 20, 2009

Prisa Gud!

Internetuppkopplingen har varit oduglig ett slag. Nu är den bättre. Nu skiner solen. Nu ska jag åka och bada för att senare stanna till vid Församlingshuset och lägga min röst.

Tuesday, September 15, 2009

Om du bara vill

Man kan drömma om att gå ombord på bildäck och hitta ett nytt däck av trä.
Man kan höra dunket mot metall och suga in bensinångorna, vänta i kön med sparade biljetter, köpa en limpa Commerce utan filter.
Man kan suga in elden och röken och höra hur allt sprängs.

Det var Kalle Anka-dagar.
Det var dagar när vattnet skummade som läskeblask och Pustans Pastejer låg högst på alla listor.
Det var fotbollsmålvakten som ofradde allt, träffade stolpen med sitt huvud, med sitt kvack, det blev mål.

Man kan sitta på Medborgarkontoret i Limhamn och tro att man är på Folkan i LA på åttiotalet. Samma känsla av att en journalist från Arbetet ska stånka in för ett reportage.
Man kan stå mellan kassorna och utgången på Willys och känna hur man är på City Gross. Man kan nicka till samma människor och mötas av samma äldre pensionärer i samma frisyrer.

Det var igår och vi var alldeles för tidiga för första gången. Vi tittade på kaninerna, fåren, hönerna och tuppen. Marsvinen och grisen. Det var frivilligt inträde och jag var en usel man som bara hade till Elsas glass och en alkoholfri öl.
"Man ska stoppa i en peng", sa Elsa.
"Bara om man vill."
"Vill du inte?"
"Jag har inte råd."
Och ändå hade jag råd med ett äpple också, visade det sej.
Jag är en av dom nu. Ser om mitt eget hus. Från att ha burit hela världen på mina axlar.

Monday, September 14, 2009

Minns gamla Limhamn

Jag sitter på Medborgarkontoret i Limhamn och lyssnar på Hög standard med Peps. Jag tittar på en av många planscher på väggarna och i fönstret.
Jag minns mitt gamla Limhamn på åttiotalet, färjan till Dragör och vidare till Hamburg och biltåget.
Jesper bor i Limhamn igen och Annika har flyttat till Tyskland. Mitt åttiotalslimhamn hade med dom att göra.

Min svininflensa börjar gå över. Sen kommer väl den riktiga.

Jag lyssnade på Europe i fredags. Sista låten på nya plattan. Skriven till John Norums avlidna hustru. En hjärntumör. En vacker sång. Han vet hur man gör, Joey.

Det var ju det tusende Tracks i lördags. Jag strölyssnade. Han kan hantverket, Kaj.

Så har jag varit och pratat med min svartklädda lärarinna och lyssnerska. Hon är bra att ha. Det är som en godispåse. Jag äter det mesta. Smakar lite lätt på något och låter helt bli några få bitar.

Minns gamla Limhamn.
Vem blir Malmös Lucia 2009?
Funderar du på att söka svenskt medborgarskap?
Ditt Europa
Pierrot och månen
Den nya influensan
Söderslättsdagen
hjälte "För mig handlar det om att ta ansvar. Och det lilla sticket är inget att vara rädd för."

Det finns en religiös falang inom sverigedemokraterna. Deras budskap är deras partis kärna. Tillbaka till den gamla goda tiden.
Kyrkan försöker anpassa sej för mycket (läs: inga jävla bögvigslar.)
Har ni sett? Ja, det stämmer. SD och fundamentalistiska muslimer går hand i hand. Det är sött.

Thursday, September 10, 2009

Hösttermin

Det är lite annorlunda nu, tackar som frågar.
Kvart i nio cyklar Elsa och jag hemifrån, Anna sitter bakom mej och snackar om sitt. Elsa och jag brukar prata om vädret.
"Det känns som vinter", sa Elsa till exempel idag. Då fick jag korrigera henne.
Nä, hon får väl tycka vad hon vill. Jag frågade om hon ville ha vantar och mössa. Så skrattade vi lite.
"Nu svänger vi", säger jag ibland och räcker ut handen.
Så kommer vi till skolan. Säger hej till Elsa och kryssar i hennes namn på en lista. På väg tillbaka till cykeln samlar Anna stenar eller pinnar och berättar att Elsa är i skolan och mamma på arbetet. Hon ska till dagis.
Framme vid dagis. Vi pekar på några bär på en buske vid staketet där jag lutar cykeln.
"Inte blåbär", säger vi.

Typiskt.
Rullskidesäsongen är startad och jag känner mej krasslig. Snorig och huvudvärk. Kanske feber. Kanske influensa.
Kanske bara förkyld.
Men något rullskidande blir det inte.

En alldeles speciell känsla av lätthet infinner sej när jag är klar med en bok. En egen bok. Uppdragsböcker ger mer en känsla av lätthet.
Nu kan jag spurta, lägga all tid på en bok som ska bli min och Thomas.

Jag lånade några fina böcker på bibblan idag:
Märkta kort - Charles Bukowski
Jesus son - Denis Johnson
En vinter på Ibiza - Lasse Söderberg
Min pappa hette Stikkan - Som är Marie Ledins minnen nedtecknade av Petter Karslsson.

En känsla av glädje. Jag cyklade ut till hoddorna vid Sibbarp. Soldis och stilla. Jag läste korrektur. Sen läste jag några sidor ur Stikkan-boken. Han nedtecknade nog lite väl kvickt emellanåt, Petter, verkar det som.

Monday, September 07, 2009

Robert De Niro

Det var loppis på Rudbecksgatan igår.
Jag köpte en jacka för tio spänn, som ny.
Jag ser mer och mer ut som en cyklande lastbilschaffis.
Killors pappa kör lastbil.
Sonny kör lastbil.
Jackans förre ägare kör lastbil.

Sunday, September 06, 2009

Starta eget

Det är krassa tider. Var och en måste se om sitt hus.
Vi bor där vi bor.
Jag har haft planer på större hus med större tomt. Pensionat eller vandrarhem. Hyra ut en stuga. Ordna fantastiska tillställningar i den gamla kyrkoruinen på tomten.
Tillbringa en stor del av vinterhalvåret utomlands.
Bygga den där golfbanan. Köra runt på gräsklipparen, kanske börja röka pipa.

När jag skriver om Zlatan skriver jag positivt. Hans hus ligger ganska nära vårt. Han har två grabbar. Kanske något för våra döttrar? Och sen har vi ju det danska kungahuset. Vi försöker förbereda barnen på ett finare liv.

Vi bor där vi bor.
Just nu kan man köpa en helteveserie på DVD: Mannen som talar med hundar.
Vi har en park utanför vårt köksfönster, människor brukar rasta sina fyrbenta vänner där. Jag tänker köpa den där DVD:n. Jag tänker lära mej att tala med hundar. Dom ska lyda mej.
Sen startar jag ett hunddagis. Jag sitter i boden och skriver medan hundarna leker i parken. Jag ger dom tydliga order om vad dom får och inte får, tittar till dom ibland.
"Är det nåt så är det bara att krafs lite på boddörren", kommer jag att säga till dom.
Denna verksamhet kommer att ge mej dom extraintäkter jag behöver.

Tänk vad många små fina klackningar, passningar, skarvningar Zlatan får till i dom trängda lägen han opererar.
Tänk vilken extraplats hans lagkamrater får titt som tätt.
Men det är ett lag, inte en spelare.
Tänk vad bra dom spelade, vad kul det var att se ett spelande och taggat lag.
Tänk att det är Zlatan som avgör ändå. Den late krigar genom kaklet.
Och ändå är han bara "sextio-sjuttio" procent.

Wednesday, September 02, 2009

Stipendieansökningar

Jag står med ryggen mot havet men vänder huvudet så att jag kan se. Vinden rufsar till mitt hår. Jag är Kalle Kaviar. Fast äldre. Fast lika salt.

Att berätta om det som är så självklart.

Under alla år. Jag bara befinner mej på olika platser, och allt som snurrar i huvudet. Som jag så klart försöker fånga och strukturera.

Till exempel Aten. Jag hörde om bränderna och längtade dit. Inte till bränderna. Men när jag satt i det där rummet och skrev och redigerade så enkelt. När det dök upp så självklart. Och den novellen borde få leva i en bok, tillsammans med dom andra. Den novellen har varit med i en tidning, men ändå. Den är värd ett större och längre liv.

Men Aten. Att gå genom Plaka bort till Omonia och saluhallarna där.
Att inte ens slinka in, utan bara få en alldeles ny souvlaki genom ett litet hål i väggen.

Och åka ut till Pireus och allt man kan tänka på då. Och fotbollssupportrarna på vägen hem. Och den stora arenan.

Och allt det mäktiga på och runt Akropolis.

Brevlådan som brukar tömmas åtta töms sex numer. Crafoordska stiftelsen i Lund, jag började planera en resa dit imorgon. Sista dagen för ansökning. Men Johanna satte sej i bilen och körde till postterminalen på Borrgatan. Elsa och jag la ett prinsesspussel. och hela kungariket.

I lördags åt vi på Akropolis i Landskrona. Man får plocka dom nära drömmarna.

Tuesday, September 01, 2009

augusti

Baden i september känns renare och friskare. Saltare. Biter bättre på ett skönt sätt.

Sen sitter jag i en fåtölj i besöksrummet. Hon berättar saker som jag känner till. Hon berättar saker som jag inte känner till. Hon berättar dråpliga historier om sorgliga händelser. Jag berättar likadana från mitt liv.
En timme går, och en kvart eller tjugo minuter till.
Vi ses nästa vecka.
Jag kommer ut och musiken börjar i öronen. Jag trampar min cykel och fylls av den känslan: mycket är möjligt.
Jag fylls av liv och frid.

September var annorlunda förr. Mörkret kom fortare. Dan Hylander var viktigare.

Dom brukade ta bort brädorna på bryggorna i september. Dom byggde torn att klättra upp på. Däruppe, jag tänker på ett Lucky Luke-album och den alltmer ensamme Joe Dalton. Det kan ha varit Bröderna Dalton i Mexiko, den med Tabasco. Fast Tabasco finns även med i äventyret där Luke fraktar Billy The Kid till rättegång. Minnet blandar sej i september.

Först Lloyd Cole, sen Tom Waits. Passar bra i september.

Jag har så mycket att göra nu. Olika saker, dom flesta roliga och nödvändiga. Några bara nödvändiga. Så ånga olika projekt att slutföra och påbörja. När jag egentligen bara vill ha lugn och ro och tillräckligt med pengar för att bara kunna skriva romanen om henne. För att sen, i lugn och ro, skriva romanen om honom. Och alla dom andra i deras närhet.

Det var i september. Tjugofyra år sen, kanske tjugotre. När september var höst och alla sånger hette Ensam i ett vimmel.