Tuesday, July 31, 2012

Pressmeddelande – Två höstböcker av Jonas Bergh Författaren Jonas Bergh (från Landskrona, bosatt i Malmö) kommer med två böcker denna höst: Sju månader och Mord. De kommer att ges ut samtidigt och blir Jonas Berghs tionde och elfte bok. Om Sju månader: Jonte Sten, huvudpersonen från romanerna Och fortsätta vidare bort och Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är tillbaka, men i tveksamt skick. Därför har hans levnadstecknare, Jonas Bergh, fått full frihet att botanisera i dator och skrivbordslådor, plocka bland novell- och romanutkast, dagböcker och dikter, tårfyllda nattliga samtal. Det blev en kort roman, en ganska rak och poetisk krönika. Om Mord: Hänsynslösa exploatörer, underjordiska sällskap, knark, mord, maktintriger. Mystiska släktskap och havet, ständigt detta hav och dess båtar och mysterier, miljöer som tavlor. En dansk snut och ett och annat besök på krogen. En huvudperson som helst vill skriva musik från hjärtat och hitta tillbaka till sin familj, snubblar över lik och dras in i mordhistorier, i Borstahusen och Limhamn, på Möllevången. MORD är Jonas Berghs stilsäkra deckardebut, förutom berättarglädje innehåller den såväl svärta och avslappnad spänning som ett gott humör.

Saturday, July 28, 2012

Vilken fantastisk låt det är, Onådens år med Peps. Samma lea snea blues varje år. Det var inte vanliga vågor idag, bakom Sibbarps kallbadhus, inte rakt fram och rakt tillbaka. Lurigare. Blåst och mest mulet. "Dom flesta verkar vara på väg hem", sa Elsa. "Det är mesarna", sa jag. "Vi är dom tuffa." Då hade det varit stark motvind från Möllevångstorget och ut till Sibbarp. Vi såg teater först, eller, Anna och Elsa såg på teater bakom Kungsparkens restaurang, där har man dansat. Där ska visst bli kasino, statligt har jag hört, så att det går rätt till. Förstatliga mer, säger jag, men låt kasinona vara. Något måste få vara spännande. Och skippa hyckleriet. Det var väl bara det, och Ultima Thule spelar sin sista slagdänga ikväll, det har till och med en långsam nyhetsspindel som jag fångat i nätet och ätit upp redan. Det blev visst brådis på Sydsvenskan, så man slängde in ett reportage från tidskriften Novell. Sånt händer, väl, fast oftare med översatta artiklar, tror jag. Vad vet jag, en avdankad Poppiusstudent. Något upphackad upplevde jag texten i alla fall, innan jag visste att den egentligen var längre och först skickad till annan adress. Apropå. "God bless George Bush and God bless America", sa John John Cummings, Johnny Ramone, när Ramones valdes in i Rocknroll Hall of Fame. Att Bengt Ohlsson valde att skriva om republikanen Johnny kan väl dra ner nån enkel poäng, med tanke på BengtO:s attacker mot "rödvinsvänstern" eller vad det kallas idag. Så enkelt är det givetvis inte. John Cummings är ju, liksom pastor Gregorius, en svårare och mer intressant personlighet, kanske, och Bengt Ohlsson en skicklig författare. Tydligare än så orkar jag inte vara, behöver jag inte vara. Så är jag också fattig, och så trött på genomtänkt tydlighet. Jag vill inte veta, bara gissa, en tidens poet och sanningssägare.
Återgår till ursprunget. Peps och Lou Reed. Vrede och frustration som måste ut, men svängigt. Cyklar till Kockum, simmar kring 2000 meter. Bastun. Ut, ut i sommaren. Mycket folk, kul för dom, men för många. Maj och september är fina månader, också. Böckerna är hos förlaget. MORD, alltså. Och jag bytte namn på den andra: Sju månader. Det är vad det handlar om. Allt kan förändras på mycket kortare tid än så, jag kan vara i Spanien imorgon. Men oftast behövs det mycket mer, jag hamnar kanske i Spanien i oktober. Men en statusrapport. Och på sommaren ser vi Sommarscens teater runt om i stan. Kungsparken idag. Och om åskan kommer, är det väl för att den behöver komma. Ett regn, ett bad, bara jag får vara våt.

Monday, July 23, 2012

Då har jag fyllt fyrtiotre år. Jag stod i ett fönster en gång. Det är den enda gången i min barndom, den enda jag minns, jag tänkte på hur det skulle bli att vara jag, långt långt fram i framtiden så fjärran att den nästan inte fanns. Det var nyårsafton 1979, vi såg fyrverkerierna i Köpenhamn på andra sidan sundet, som att allt pågick längre och roligare i Köpenhamn. Och jag tänkte på 1999. Då skulle jag vara 30 år. Jag kunde inte förstå det, minns att jag tänkte på ett tvekande, tvivlande sätt, eller ett sätt: Det kommer aldrig jag att fixa, ingen kommer att vilja ha mej. En fru och något barn, lite vagt. Men jag minns känslan, att både vilja och inte vilja, eller, att vilja det, men också det och det och det, och man måste välja. Valfriheten står mej upp i halsen, kväver mej. Så hamnade vi i en krock, en krock mellan våra egna viljor och dom andras viljor, vi ville och vi ville inte, ta ett kvällsdopp, men vi ville, fast inte samtidigt, och vi skrek, stängde några dörrar, tystnad, lite gråt, jag och mina döttrar. Och jag hör den där rösten jag hört i hela mitt liv, stressad, otålig: Men det är ju bara att bestämma sej, vill du eller vill du inte? Det är så enkelt! Hetsigt, känns det som, och allt snurrar i huvudet och jag vet inte vad jag vill, och jag vill inte göra någon besviken. Ibland är den otåliga nästan arga rösten min egen. Och mer och mer känner jag: Jag vill inte. Jag vill inte förklara. Jag vill inte säga att det både är bra, och mindre bra, att vissa dagar, att andra dagar. Och man räknar och lägger på hög i huvudet, allt man måste eller borde. Och det får inte plats. Det handlar inte om något annat än just det, det får inte plats. När vi satt i soffan alla tre, visste vi att vi skulle bada. Jag sa det enda jag alldeles säkert vet: "Man ångrar aldrig ett bad." Tror jag.

Sunday, July 22, 2012

Jag börjar känna igen mej själv. Jag har bott här i två år. Brassestolen på balkongen gick sönder förra veckan. Lite synd, men en stol från en mack inköpt för flera år sen, trettio spänn. Man får tacka för vad man fick, får. Två år i lägenheten och jag börjar kanske så smått känna mej själv i år 2012. Grillade hamburgare på spisen. Det blev trångt och rökigt. En av mormors gamla tallrikar gick i kras. En trasig tallrik på två år, tack för vad jag fick och får, och just innan det började regna igår började det blåsa, men vi hade hunnit äta grillad kyckling på stenarna vid havet, badat där ån tar sej in eller ut. Festivalen Godset i Simrishamn. Dipper var bäst, ett helt annat hjärta, och vi hastade till tåget när dom spelade dom sista låtarna. Janne och jag, vi träffas bara på Österlen numer.

Friday, July 20, 2012

Jag börjar känna igen mej själv. Dom här cykelturerna strax innan och strax efter mörkret. Bort till campingen och ut till havet, bron som lyser, kidsen åker skateboard, måsarna vakar över hugger efter resterna. Hon och han och han och hon. Han i bilen, hans låga festliga musik, stänger jag av min egen kan jag höra den, tyst dovt låter som Stevie Wonder den unge sprallige tokige, kunde allt, och jag flyger bak i tiden, tonårsdiskon och en annan campingplats i en annan stad, en annan oro. Men jag börjar känna mej själv igen, lugnet kommer kanske, långsamt långsamt, tillbaka. Och jag är hemma, har cyklat en halvtimme, cyklar förbi, måste cykla vidare, den här sången är bra, Sevilla med Mikael Wiehe och i tisdags när Thomas och jag var i Landskrona var det nästan för bra, jag tror att det var för bra, människorna vi träffade, verkligheten kan vara bättre än den dokumentära fiktionen. Vi får se. Vi får se och vägen går fram eller tillbaka, upp eller ner, ja ja, sånt visar ju sej, hur är vädret har du fått din kopp kaffe? Det tar vi i Ring så spelar vi imorgon.

Wednesday, July 18, 2012

Det kommer två böcker i oktober. MORD, som jag tjatat om länge, började som en följetong i HD för fyra år sen. Det var första delen, Mord i Borstahusen, sen har jag skrivit Mord på Möllevången (som var med i en annorlunda version i Till Killor with love) och Mord i Limhamn. Tillsammans tre historier bakade till en, en röd tråd av familjehistoria. Har man skrivit något man är nöjd med ska det ut. Det blir en liten upplaga. Sen är det romanen Men några timmar varje dag vill jag ändå leva. Den ska vara förlaget tillhanda i färdigt skick nästa fredag. Det kommer den att vara. Det är en kort roman bestående av olika sorters skrivande, ofärdigt och upphackat, kan någon nog säga. Kanske det. Men genomarbetad till så jag vill ha den. Det är upp till läsaren att förstå eller skita i det, eller bygga sin egen värld. Sen har jag rensat det mesta av värde ur gömmorna, kan koncentrera mej på den första av två(?) romaner om Pange, eller den sista romanen i min romantrilogi om människor från Landskrona. Den boken ska bli klar i ett första manus i början av nästa år (kan tidigast komma ut hösten -13, antagligen senare)och går under namnet På väg till Charlotta Anderson, och där, mina vänner, har ni den stora återkomsten av trollkonstnären Jonas Bergh.

Monday, July 16, 2012

Tänker jag nu, när jag nästan är klar med den korta romanen. Något år innan jag fyllde trettio satt jag i en bar, ett café, i Sesimbra i Portugal. Jag minns att jag skrev en sorts dikt på dom tomma sidorna i slutet av Jack Kerouacs På drift, ett exemplar jag lånat många år tidigare på gymnasiets bibliotek. Jag minns att jag hade feeling, en outsider- ensamhetsfeeling, en wannabee mystisk ung mans skapande feeling. Och att det var små öl. Jag skrev något om marijuana och hård asfalt och halta hundar. Fiskarlastbilarna, dom halta männen med pårökta flin och ögon. Men att det kom in en tjej, ungefär i min ålder, kanske lite yngre, svarta jeans och en ljusblå herrskjorta. Men med en avslappnad gång, och en värdighet, att hon skulle kunna ha tre böcker och en överfull liten öl på huvudet utan att skvätta eller krasa. Hon satte sej vid ett av dom små borden, ensam. Och jag helt själv vid ett annat. Det var april eller maj och Atlanten blev kall på kvällarna. Popmusik från åttiotalet, och latino dance classics. Ett flipperspel och ett biljardrum. Det kom in en dragspelare som stannade och tog ett glas. Jag tittade på tjejen ibland, ganska ofta. Jag hade inte en tanke på att gå fram och prata med henne. Hon tittade på mej någon gång. Musiken kom från en jukebox. Jag spelade flipper och önskade Passenger med Iggy. Hon tyckte kanske att jag var löjlig, försökte vara häftig. Jag minns att jag tänkte det. Men jag var on the road och jag minns i sängen sen, i rummet som jag delade med min syster, att jag önskade att jag hade vågat gå fram, att vi hade dragit iväg tillsammans, bara dragit. Tänker jag nu, när jag nästan är klar med den korta romanen, läser gamla dagböcker.
Det upphör aldrig att förvåna mej. Att människor tror att jag låtsas. Att jag poserar. Om jag är trött och ledsen, så ser jag trött och ledsen ut. Om jag då har ett foto som visar mej så, och jag visar det fotot. Så finns det dom som tror att det är en pose. Det är det inte. Min kurator pratar ofta om detta att missa vuxenblivningen när alkohol spelar en så central roll från tonåren och framåt. Och så är det kanske. Jag lärde mej kanske aldrig att vuxet låtsas. Att dölja smärtan, säga att jodå, det är toppen, när det inte är det. När jag var väldigt ung, liten, en pojke, tyckte jag om märkeskläder och Lasse Berghagen. En enkel och bred och rak väg mot att dölja det som betyder något på riktigt. Vid ungefär 13 14 års ålder slutade jag intressera mej för märkeskläder, jag ville bara trivas och vara nära mej själv. Lasse Berghagen intresserar mej fortfarande som fenomen. Det är ett bevis på mänsklig fattigdom om man hela tiden letar efter en annans poserande, kanske ljugande. För att man känner sej själv så, måste alla andra vara likadana. Det är ett friskhetstecken att försöka hitta sej själv i det samhälle vars konformism håller på att kväva oss.

Sunday, July 15, 2012

Vinter vår sommar. Kallare i vattnet idag, mindre salt än Landskrona. Mindre salt än på Koster. Vi var laglösa på motorvägen. Lastbilarnas dunkande strålkastare. Sjukhuset. Dikter, en kort del av ditt liv om du trycker ihop. Men hela ditt liv. Och, hund, bli varg. Varg, bli vänlig. Och han som trummade i bastun trummade överallt, på bord och trasiga bildäck, murkna bänkar som inte gick att elda. Och Lina, jag måste få dit något mera, så att det skrapar som jag vill, svider, Lina, orden. Lina, jag hoppas att du är för liten än. Regnet i havet, och du skrev så otydliga bokstäver när du var ett ännu mindre barn: "Käre Gud, gör så att pappa inte lämnar oss." Och då hör du bara trummandet i otakt och det är så olidligt hett i bastun, varm fukt som tränger sej in när du vill andas, när du vill öppna dörren, är den inte kvar. Bli björn. Björn! Bli mjuk! Kan man skrämma hårt till mjukhet. Kallare i vattnet och alldeles ensam på den flytande bryggan och det är som Lustiga huset, golvet som lutar, trapporna som rör sej skevt. Men det är mycket skönare då, ensam, när du dyker en gång till och aldrig längtar du efter någon som applåderar dej, som säger att du är modig. Man vet, helt enkelt, eller inte. "Ingen ängel ingen skugga/ingen taggig klippa stupar/ingen fårskock stilla betar/inga soldränkta terrasser".

Thursday, July 12, 2012

Att förlänga sträckan mellan dalarna. Göra saker du tycker om, som gör dej lugn eller kanske glad. Cyklade till kuratorn och det smyger inte, men det ökar i behaglig takt, historierna fram till gråtandet, inte som detta regnet, som det riktiga sommarregnet som rensar bort det kvava, som får asfalten och gruset att ryka och lukta så himmelskt, som kommer från himlen som tar dej till himlen, och en halvkass men prisvärd lunch på Ölkaféet, gorgonzolasås, och skriva just dom orden som behövs och tycka att det regnar och blåser för mycket men cykla hemåt ändå och Andi Almqvist sjunger och du gräver dej uppåt och du penetrerar eller mosar skulden, ungefär som kuratorn sa, och du tycker dej se en regnbåge och du tycker dej ana en skatt och du kör en mjukare omväg och på bibblan i Limhamn ser du ett stort foto som skulle kunna böja sej runt som jorden som världen och det är 1921 och du saknar inte den drömda bondska fiskarfriden, du blir inte rädd av bilarna som sprängs, inte glad, men inte rädd, du lever mitt i det och det är inte avtrubbning det är bara vetskapen om hur hårt det kan smälla innanför väggarna, och för tio spänn kan du köpa tre böcker på bibblan och du köper Vredens druvor och Dylan i pocket och Hari Kunzru och Orhan Pamuk Den svarta boken och några till, i pocket, bara pocket, och Drömmen av Harry Bernstein och du hoppas att du glömt den tillräckligt för att lära något nytt, uppleva något nytt. Och det är självklart inte så att någon knäpper med fingrarna och allt blir bra, men kanske någonstans bakom molnen, skönjer du en sol.

Wednesday, July 11, 2012

Det är mej det är fel på. Det är ju som vi alla vet, vi som läser tidningarnas insändarsidor, bara att byta kanal om det inte passar. Och ändå känner jag mitt liv kramas ur mej av anpassning. Jag har EN skyldighet! Jag förstår inte varför jag bryr mej så mycket om andra (även om det inte märks) när jag känner hur jag gräver ner mej själv i något jag har svårt att klara av. Jag har en skyldighet att ta hand om mina barn. Att försöka måla så mycket mask som möjligt för att deras tillvaro ska bli dräglig. Jag låtsas inte att allt är bra, det vore att ljuga för barnen, för andra. Men man kan ju hålla det värsta borta. Och jag har blivit hyfsad på det, gjort som jag alltid ansett vara fel, jag har lyckats ha en fasad medan jag spricker inuti. Så har jag väl blivit vuxen då. Fy fan för det! Ja, där ser du, jag skulle försöka säga något positivt, berätta något roligt. Vi var inne i en klassisk Antik&Kuriosa-butik på stationen i Båstad. Elsa köpte två böcker om ridtjejer. Jag köpte en Sjöwall/Wahlöö som jag saknade. Och bums längtar jag mej till det gråa trista sjuttiotal som dom beskriver, eller, jag önskar mej kanske till den tiden när jag först läste Sjöwall/Wahlöö. Och en Stieg Trenter. Och då har vi femtiotalet som jag aldrig var i närheten av att uppleva. Och det var en fullproppad affär och det var en underliggande stress, sommartåg från Båstad, trötta och hungriga. "Här luktar gott", sa Anna och jag kände mej stolt, att hon förstod vidden av gamla fuktskadade hus där man säljer skitiga kaffekokare och hela Buster-årgångar inpaketerade i plastpåsar från affärer som inte finns längre. Och Elsa står och väljer bland dom begagnade böckerna och jag är så glad att hon läser och Anna sitter på tåget, lutar sej mot en kvinna eller tjej, 30 kanske, som först ser svartklädd och tuff ut men Anna bara lutar sej och fortsätter måla i sin målarbok och detta är när tåget passerar norr om Ängelholm alldeles vid vattnet och jag känner hur en lycka försöker krypa in i mej, upp i mej, men jag är orolig, hela jag vill bara en enda sak, luta mej bak eller fram eller stå eller ligga, men utbrista i ett: Livet är härligt, och mena det ut i varje fingertopp till dom rangliga benen med onormal känsel. Och då kommer det istället: Imorgon är det, förutom allt jag inte hinner, Landskronakarnevalen, min mage min mage, langos, skrikiga karuseller, "artister" som Joddla med Siv, Kee Marcello, och från under tången på någon norsk strand har man på största scenen lyckats gräva fram, som huvudakt efter Janne Music Show, Apopocalyps. Och vi fyller på med fylla och fylla och fylla och ungar som tjatar och farsor som slåss och man ska visst kunna åka helikopter en stund för samma pris som tar mej hundratals mil söderut. Och vadå, säger vän av ordning, byt kanal då! Jag kan inte, jag har bara en. Det är mej det är fel på.

Saturday, July 07, 2012

Det är exakt så nu, efter månader av grubbel. Två steg framåt och ett tillbaka. Och lite trampande i luften där jag står. Det är så jag måste göra, för att hitta tillbaka till framtiden. Och då tror jag att oktober kan vara en intressant månad, för att klara det som ska komma sen. Jag talar inte i gåtor. Han, eller hon, sa det: "Varför kan du inte bara säga vad du menar?" Det är ju det jag gör. Jag minns det mycket väl, det var stora fönster, man kunde sitta ute också, titta på varandra. Och jag bad aldrig honom, eller henne, att sitta där och det är samma sak, samma människor alltid, som när jag simmade och det var inte som att jag nickade, kom hit, det var för att jag hostade och fick sötvatten i näsan, dök samtidigt, och det kliade i ögonen, men jag njöt. Och det var ju både han och hon, och dom trodde verkligen att jag bjöd in: Kom hit kom hit. Man kan missuppfatta allt. Jag åker väl för helvete inte till simhallen för att stå och prata vid bassängkanten. Jag reser mej upp och går.
Jag cyklar hem och det riktiga regnet ändrar sej till duggregn, som en tätare dimma, och jag åt två Quicky-burgare på Möllan och där kan man sitta i glaset och det pågår utanför, livet världen tragedierna och skratten, pågår. Och jag har gårdagens Kvällsposten och det är inte i den man läser om Jimmie Åkessons cyniska floskler. Det är retorik för utvecklingsstörda och visst, en röst är en röst, och gräver man ner ribban är det alltid en och annan som kliver över, och jag cyklar hem och jag har inte slutat bry mej, men det känns så meningslöst, människor och människor överallt och förbluffande många verkar så korkade, och du kanske sitter i ett fönster och tittar på mej: Idiot, cyklar i regnet. Jag ska hem till värmen. Jag tycker om att bli våt. Och i min enkla värld: Jag vill känna att jag lever. Jag får kämpa för det nu, att komma ihåg att jag inte bara lever för det jobbiga, jag lever för det andra också. Köpte jordgubbar igen, det är en konst. Och jag lyssnar på Ingenting, Medan vi sov, och det är dom tysta skriken, alltid dom tysta skriken. Dom andra är bara spel för gallerierna, muslimvarningarna, Jimmie, somalierna som knullar, våldtar och blir frikända, det är bara skitsnack och musskit och en mustugga, Jimmie, i ett världshav av drunknande möss, Jimmie, så lång och viktig är den tid du lever i världen.

Thursday, July 05, 2012

Jag hann med tåget från Centralen. Åkte över broar med cykeln först. Det är alltid upptaget på toaletterna på pågatågen och jag vet alltid vem som ska hoppa av i Kävlinge. Det trodde du inte, att jag skulle av i LA. Jag köpte jordgubbar och åt och träffade Thomas och sen stod vi på bron över järnvägen, den gamla stationen, väntade på att någon varvsarbetare från sjuttiotalet skulle komma förbi, så att vi kunde prata och fotografera. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Den ende vi fick tag på var Jonte Sten, han mumlade något obegripligt, omöjligt att förstå. Och gamla Hjortens trä var förfallet men en restaurang hade öppnats i en arbetarbod, en stor trut speglade sej i kockens bil. Kocken skulle bygga ut. Arbetarmat. Stora portioner. Och vi höll fast vid vårt löfte, vi ska inte fotografera eller skriva om något som stadens styrande slår på stora trumman för. Inga husbyggen för dom rika, ingen karneval. Allt lättköpt och billigt har vi råd att låta bli. Vi har inget att förlora ändå, underbetalda kulturarbetare. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Och jag badade i hamnrännan och det var varmast för i år, nitton kanske, och i solen sen försökte jag läsa min första bok av Torgny Lindgren, och skrev, och sen kom Windy och vi gick till Speakers. Och ja, jag såg en biljakt. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Och ja, redan på tåget till Malmö började det komma tillbaka, tomheten och allt jag har slutat längta efter.

Sunday, July 01, 2012

Uppvuxen i Landskrona, färgad. Lycka är avsaknad av akut olycka. Små korta stunder. Och du kan säga det igen och igen och igen, tuta dej blå i huvudet. När jag går hem i fåglarnas natt som blir gryning, när det är som vackrast och i den dagen som gryr nu ska jag bara sova oroligt och störas av solen och skratten från dom glada. Men i några timmar till ska jag snubbla runt och höra fåglarna sjunga sitt vackraste, otillräcklig. Och jag måste tänka på bra saker jag uppnått, några finns, men flyktiga, försvunna, en fras där, ett skratt där. Puff. Så. Borta. Otillräcklig. Och jag måste tänka att jag är inte sämst, jag är han som passade fel och orsakade 1-0-målet, men jag reste mej och vi kvitterade, nosade på ledningen och jag kämpade, ramlade, stukade, bet i det våta gräset, en halv pris snus upp i näsan och jag nös och det är med blommorna som med fåglarna, det vackra skadar mej, avgörande förlustmål på övertid. Och ge dom nu en fyndig slutkläm, ett galghumoristisk hopp för framtiden. Glöm det, allt jag består av är otillräcklighet. Så vann jag till slut på Lotto, tjugotvå spänn.
Ni provocerar mej, norrmän. Minns ni när ni lämnade min brorsa i slalombacken, ont i foten. Minns ni när ni vände er om i Oslo när ni visste hur mycket jag hade behövt er värme. Dyra tunga öl och en källare med ett galler som råttorna enkelt kunde forcera. Brydde ni er om råttorna, renare renare båtar och renare renare leenden i solen som skiner i havet i Strömstad, när ni inte ser mörkret, vaccinerade mot kyla och verkliga känslor. Ser ni inte dom trasiga skorna, dom trasiga liven, den långsamt lunkande sorgen, desperationen. Han, advokaten, som fixade loss pengarna så att hjälten kunde ge sej av på jakt i en sån gammal merca, kombi på vägarna och den drog sej mot skogarna och gränsen och redan väster om Karlstad var det omöjligt att förstå vad som sades. Köerna på systemet, det annorlunda systemet, att systematiskt falla genom samhällsklasserna utan minsta lilla brandman som försöker fånga, var en katt i år, eller en krabba ständigt fångad och islängd, tappar sina redskap, sina klor, sin möjlighet till försörjning, döda fiskar eller snabba räkor, ålahue, en orm som slingrat sej ner från dom torra sjöarna i norr. Hörru du, katten, bara ett liv kvar nu.
Det sjukhuset, det området, Pildammarna som frihet utanför fönstren. Jag minns dej blyg, nyfiken i vintras, en jul som försvann, en stjärngosse i luciatåget som gick vilse, och ett avstånd, älskade barn, eller en rädsla. Jag kände min egen skam. En skrattande eller skrikande unge i en värld komplicerad. En storasyster sträcker ut sej och skyddar, är bara ett barn. Och för fem år sen, du var så hal och lurig men vi fångade dej, när du hamnade fel, när du slutade växa, när din mamma åt en hamburgare och varje steg blev så långt och långsamt på grusstigen i parken, men vi fångdade dej som fågeln som höll på att falla ur boet. Vi ska släppa dej igen. Men att en liten stund få vara den som håller dej och ger dej trygghet, att klara det, kom ihåg det, skyddsnätet vi försöker hänga under dej osynligt. Att få ge min bit till kakan: Min högsta strävan.