Döden föder
... och nu är Ingmar Bergman också borta. Man kan inte förlora mot döden, det visste han ju. Första gången jag såg Det sjunde inseglet var jag på väg in i något som jag ville skulle vara allvarlig intellektualism. Jag var stundtals så vuxen, allvarlig och mogen som bara mycket unga människor kan vara. Så var filmen ändå rolig. Precis som Processen.
När min dotter Elsas döptes fick vi ett telefonsamtal på kvällen under festen, Johannas morfar Albin var död. 90 år, lite äldre än Ingmar, som alltså dog samma dag som Alice döptes. Malins dotter Alice. Albin hade jobbat sen han var elva, när han slutligen pensionerade sej i sjuttiofemårsåldern började hälsan vackla. Jag tror att han var mycket lik Ingmar Bergman där.
Vi kom precis lite försent till Hovs kyrka igår, och jag skulle vara fadder. Slog en drill bakom kyrkogårdsmuren och när jag vände mej mot kyrkan där alla väntade, stod prästen i porten och sa något om naturliga behov.
Hov, ja, Hovs kyrka, något stenkast från Hovs hallar där Det sjunde inseglet spelades in. Ödet, Alice.
Och där bakom nånstans hade Bo Widerberg sitt sommarställe, badandes naken med tång i håret. Jag har för mej att Ingmar också tyckte om att bada naken, se där, så hade dom ändå något gemensamt.
Och jag ska vara förebild nu, för Alice. Jag tror att det blir bra.
Min mormor kunde vara jobbig ibland, som alla mina förebilder, men hon hade en speciell styrka och vilja att ändå gå sin egen väg, tror jag. Jag tyckte att hon var tuff.
Som Lars Forsell.
Som Birgitta Stenberg.
Men mina största förebilder är ändå dom HIF-fans som invaderar träning efter träning för att ge sej på Babis Stefanidis, hotar honom via mejl och telefon. Det är bra, jaga iväg alla från Helsingborg, så att det någon gång kan bli ett slut på den stan.
Monday, July 30, 2007
Friday, July 27, 2007
What have I done to deserve this
Jag tänker på min vän Janne Rantala. Då när vi bodde ihop på Ystadsgatan i Malmö, på andra sidan Nobelvägen, i Svinaryssland. Att han var i Thailand när Myran och jag målade oss blåa, och det var verkligen så att Buttericks sålde slut på blåfärg den dagen. När vi hade Smurffest i min och Jannes lägenhet. Och Myran var Kalebassmurf och jag Gammel. Och vi hade blandat bål på hallonsaft och lite annat. Fått tag på bra sarsaparill.
I alla fall. Vi kom till hotellet i Göteborg efter en hård eftermiddag och kväll på Liseberg. Jag kollade teveprogrammen i tidningen och där stod: Soppköket, en film av Janne Rantala. Det gladde mej, Elsa och Johanna. Lilla Anna fattade inte. Och det gladde min mamma och pappa och min syster och hennes man. Janne på teve! Respekt.
Från den där lägenheten på Ystadsgatan flyttade jag till en mindre, och bodde halva veckorna i Götet. Fast inte på Liseberg.
Jag tog Anna till Kometen igår. Hon trivdes, verkade det som, skrek inte när hon vaknade, somnade om istället och gav sin pappa tid med tidningarna.
Och mycket sker på text-teve. Lars Forsell är död. 79 år gammal. Lars Forsell. Jag har läst alla större tidningar idag, läst om Lars Forsell. En stor man i alla sin svaghet, så klart.
Och givetvis har Slas varken skrivit något eller uttalat sej över huvudtaget. Det hade Lars aldrig förlåtit honom.
Inget ont om Liseberg. Men jag föredrar Tivoli, eller Bakken. Sverige tillverkar sej för barnen på ett annat sätt. Jag orkar inte förklara det närmre just nu. Men barnen hade kul, och dom vuxna också, på Liseberg. Så varför klaga. Det var väl bara dom som lyssnade på Carl-Einar Häckner som inte verkade ha det så lattjo.
Och när allt lugnat sej i morse och jag snart skulle bada. Såg jag på norsk teve Johnny Cash och Kris Kristoferson sjunga Sunday morning coming down live tillsammans i svarta skjortor. Innan en italiensk militär berättade om vädret i uniform.
Snart ska du, säger jag till mej själv, skriva något längre hållbart på den här bloggen. Inte bara skvallra runt.
Jag tänker på min vän Janne Rantala. Då när vi bodde ihop på Ystadsgatan i Malmö, på andra sidan Nobelvägen, i Svinaryssland. Att han var i Thailand när Myran och jag målade oss blåa, och det var verkligen så att Buttericks sålde slut på blåfärg den dagen. När vi hade Smurffest i min och Jannes lägenhet. Och Myran var Kalebassmurf och jag Gammel. Och vi hade blandat bål på hallonsaft och lite annat. Fått tag på bra sarsaparill.
I alla fall. Vi kom till hotellet i Göteborg efter en hård eftermiddag och kväll på Liseberg. Jag kollade teveprogrammen i tidningen och där stod: Soppköket, en film av Janne Rantala. Det gladde mej, Elsa och Johanna. Lilla Anna fattade inte. Och det gladde min mamma och pappa och min syster och hennes man. Janne på teve! Respekt.
Från den där lägenheten på Ystadsgatan flyttade jag till en mindre, och bodde halva veckorna i Götet. Fast inte på Liseberg.
Jag tog Anna till Kometen igår. Hon trivdes, verkade det som, skrek inte när hon vaknade, somnade om istället och gav sin pappa tid med tidningarna.
Och mycket sker på text-teve. Lars Forsell är död. 79 år gammal. Lars Forsell. Jag har läst alla större tidningar idag, läst om Lars Forsell. En stor man i alla sin svaghet, så klart.
Och givetvis har Slas varken skrivit något eller uttalat sej över huvudtaget. Det hade Lars aldrig förlåtit honom.
Inget ont om Liseberg. Men jag föredrar Tivoli, eller Bakken. Sverige tillverkar sej för barnen på ett annat sätt. Jag orkar inte förklara det närmre just nu. Men barnen hade kul, och dom vuxna också, på Liseberg. Så varför klaga. Det var väl bara dom som lyssnade på Carl-Einar Häckner som inte verkade ha det så lattjo.
Och när allt lugnat sej i morse och jag snart skulle bada. Såg jag på norsk teve Johnny Cash och Kris Kristoferson sjunga Sunday morning coming down live tillsammans i svarta skjortor. Innan en italiensk militär berättade om vädret i uniform.
Snart ska du, säger jag till mej själv, skriva något längre hållbart på den här bloggen. Inte bara skvallra runt.
Tuesday, July 24, 2007
In under skinnet
Highway patrolman av Bruce Springsteen, men med J Cash på sång. Kanske inte bättre, men stark i kvällen när lugnet kom till bänkarna vid havet i Limhamn. Och myggorna kom. Och vi har varit tillsammans i snart åtta år, och under den tiden har Johanna fått ett myggbett. ETT.
Och jag och Elsa, som ska vara så lik mej, går runt och kliar våra utslag.
Sean Penn var polare med Bukowski, är polare med Bono och U2. Vad jag minns så var han ihop med Bossens syrra då när vi drog runt på klubbarna i New Jersey, och Tom Waits satt och skrattade i ett hörn.
Det var så han fick rättigheterna, om det nu kan krävas såna, till att göra film av Highway patrolman. Indian runner, hette den inte så?
På åttio- och nittiotalet hånades Sean Penn i den svenska rockpressen, som bara ett bihang till Madonna, the godess. Se där. Jag vet inte. Jag är aldrig säker på så kallade vänsterintellektuella amerikanske skådespelare. Men han är duktig, Sean.
Mördarsniglarna glider på sitt slem i vår koloniträdgård också. Men vi har yxor och tunnor med mjöd.
Everything but the girl, Baby come home. I don´t like drinking or painting the town on my own. Så blir det när åldern sätter in.
Och sen, när jag cyklade hem till lukten av tjära och rök, sjöng The Band, I shall be released, Bob Dylans låt.
Och det är den strävan, att bli released.
I morgon ska jag spela golf för andra gången i år. Första gången var för några veckor sedan med bl a Fredrik Ekelund och poeten Pontus Lindh. Då var det mer än två år sen sist.
Jag var en duktig golfspelare en gång. Och jag tror alltid att stinget sitter i, vi får se i Halland imorgon. Sen blir det Göteborg. Sommar ju.
Och alldeles samtidigt, mitt i det rågblonda tröskandet efter smultronstrån, läser jag om Henrik Stangerups Det är svårt att dö i Dieppe, och vet inte vad jag ska tycka. Vet inte vad jag tyckte då heller, i början av nittiotalet.
Och någonstans skrattar Thorbjörn Säfve, jag vet inte åt vad.
Highway patrolman av Bruce Springsteen, men med J Cash på sång. Kanske inte bättre, men stark i kvällen när lugnet kom till bänkarna vid havet i Limhamn. Och myggorna kom. Och vi har varit tillsammans i snart åtta år, och under den tiden har Johanna fått ett myggbett. ETT.
Och jag och Elsa, som ska vara så lik mej, går runt och kliar våra utslag.
Sean Penn var polare med Bukowski, är polare med Bono och U2. Vad jag minns så var han ihop med Bossens syrra då när vi drog runt på klubbarna i New Jersey, och Tom Waits satt och skrattade i ett hörn.
Det var så han fick rättigheterna, om det nu kan krävas såna, till att göra film av Highway patrolman. Indian runner, hette den inte så?
På åttio- och nittiotalet hånades Sean Penn i den svenska rockpressen, som bara ett bihang till Madonna, the godess. Se där. Jag vet inte. Jag är aldrig säker på så kallade vänsterintellektuella amerikanske skådespelare. Men han är duktig, Sean.
Mördarsniglarna glider på sitt slem i vår koloniträdgård också. Men vi har yxor och tunnor med mjöd.
Everything but the girl, Baby come home. I don´t like drinking or painting the town on my own. Så blir det när åldern sätter in.
Och sen, när jag cyklade hem till lukten av tjära och rök, sjöng The Band, I shall be released, Bob Dylans låt.
Och det är den strävan, att bli released.
I morgon ska jag spela golf för andra gången i år. Första gången var för några veckor sedan med bl a Fredrik Ekelund och poeten Pontus Lindh. Då var det mer än två år sen sist.
Jag var en duktig golfspelare en gång. Och jag tror alltid att stinget sitter i, vi får se i Halland imorgon. Sen blir det Göteborg. Sommar ju.
Och alldeles samtidigt, mitt i det rågblonda tröskandet efter smultronstrån, läser jag om Henrik Stangerups Det är svårt att dö i Dieppe, och vet inte vad jag ska tycka. Vet inte vad jag tyckte då heller, i början av nittiotalet.
Och någonstans skrattar Thorbjörn Säfve, jag vet inte åt vad.
Friday, July 20, 2007
Äntligen trettioåtta
Nybadad i Öresunds klara vatten i Sibbarp. Där männen och kvinnorna i pensionsålder sneglar lite snett vid DERAS brygga. Tror ni det.
Är det inte gässen så är det mördarsniglarna. Och allt handlar inte om vilket ansvar andra inte tar.
Jag vet inte.
Jag satt på en av mina bänkar och i kolonistugan har vi visst två brassestolar, och jag tänker på det ibland. Att med en brassestol ständigt bak på cykeln så hade jag kunnat sitta var som helst.
Men jag vill inte sitta var som helst.
Är det mördarsniglarnas fel att kråkorna försvinner.
Och om kråkorna kommer tillbaka, då hörs andra skrik igen.
Jag hittar ständigt nya saker att glädja mej åt. Nya människor och annat att lära mej förstå. Att lära mej av.
Jag satt på en av mina bänkar och den enda regeln jag kräver att ni ska följa är: Släng skiten i papperskorgar och soptunnor.
Äntligen! Trettioåtta år på måndag. Som jag längtat. Och enligt regeln kommer trettioåtta människor på party imorgon, något annat vore katastrofalt. Det kommer att finnas numrerade biljetter för dom inbjudna. Nån ordning på torpet måste det vara.
Och tänk! Jag har uppnått allt jag ville. Trettioåtta år, nu går det bara utför.
Men det är roligt, när man får lite fart i backen.
Man kan köpa hus i Frankrike, Spanien och Portugal. Det önskar jag mej. Ni kan väl starta en insamling.
Nybadad i Öresunds klara vatten i Sibbarp. Där männen och kvinnorna i pensionsålder sneglar lite snett vid DERAS brygga. Tror ni det.
Är det inte gässen så är det mördarsniglarna. Och allt handlar inte om vilket ansvar andra inte tar.
Jag vet inte.
Jag satt på en av mina bänkar och i kolonistugan har vi visst två brassestolar, och jag tänker på det ibland. Att med en brassestol ständigt bak på cykeln så hade jag kunnat sitta var som helst.
Men jag vill inte sitta var som helst.
Är det mördarsniglarnas fel att kråkorna försvinner.
Och om kråkorna kommer tillbaka, då hörs andra skrik igen.
Jag hittar ständigt nya saker att glädja mej åt. Nya människor och annat att lära mej förstå. Att lära mej av.
Jag satt på en av mina bänkar och den enda regeln jag kräver att ni ska följa är: Släng skiten i papperskorgar och soptunnor.
Äntligen! Trettioåtta år på måndag. Som jag längtat. Och enligt regeln kommer trettioåtta människor på party imorgon, något annat vore katastrofalt. Det kommer att finnas numrerade biljetter för dom inbjudna. Nån ordning på torpet måste det vara.
Och tänk! Jag har uppnått allt jag ville. Trettioåtta år, nu går det bara utför.
Men det är roligt, när man får lite fart i backen.
Man kan köpa hus i Frankrike, Spanien och Portugal. Det önskar jag mej. Ni kan väl starta en insamling.
Wednesday, July 18, 2007
I skogarna hos rävarna
Toalettböckerna tar längst tid. Men nu är jag i alla fall färdig med Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis. En bok jag varmt rekomenderar. Om att vara människa och kvinna och beroende av sitt ursprung som jagar en, bland annat. På en flytande klar prosa.
På en flytande käck prosa med stråk av melankoli, skrev jag och ritade böcker i nittiotalets absoluta början. Tog tåget till Ängelholm eller Båstad och nån gång hade jag tajta röda jeans, annars ljusbeiga manchesterbyxor och ett lockigt hår och en kärlek så stor som aldrig skulle ur sin bubbla, men den tog sej därifrån gång på gång ändå. Men det var något särskilt. Och, i mina minnen, alltid den där vita T-shirten med reklam för något norskt, den satt så bra.
Vi lärde oss nog mycket under dom fem åren, Malin och jag, som har tagit oss vidare i livet. Det första vi verkligen lärde var att vi inte skulle vara ihop. Sen kom allt det andra. Vänskapen, till exempel.
Badkarsböckerna är deckare. Val McDermid nu. Ganska bra.
Annars läser jag om Primo Levis Är detta en människa? Det bör man göra ibland, i dessa tider. I alla tider.
Efter det ska jag återigen läsa Den tappre soldaten Svejk. I pocketversionen. Inte i den trebandsvariant som jag fick av Ines, som är nittio nu. Som var hennes man Kalles favoritbok, som han nog skulle bli glad av att jag fick. Sa Ines till mej, strax efter Kalles död. Min pappas farbror Kalle. Om vi nån gång skulle skaffa oss en son så ska han heta Kalle. Det är det enda vi någonsin bestämt.
Jag åkte fram och tillbaka till Ängelholm idag. Dubbelt tåg och jag läste manus. Det tog tre timmar. En tågresa som tågresor ska vara. Jag har sommarkort. Johanna och flickorna är hos mormor och morfar.
Sen åt jag kebab och satte mej i Slottsparken och läste vidare, rättade, fixade, strök.
När jag kom hem vågade jag ringa kollegan Tony, be honom att läsa manuset. Han sa ja. Det gladde mej.
Och bada. I havet och i badkaret, jag glömmer aldrig det. Att ta dom simtagen och önska dom saltare men vara nöjd ändå. Och varje gång jag tvekar, tänker jag: Jag har aldrig ångrat ett bad.
Så är det, mina damer och herrar, ingen ånger. Och ren blir man.
Toalettböckerna tar längst tid. Men nu är jag i alla fall färdig med Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis. En bok jag varmt rekomenderar. Om att vara människa och kvinna och beroende av sitt ursprung som jagar en, bland annat. På en flytande klar prosa.
På en flytande käck prosa med stråk av melankoli, skrev jag och ritade böcker i nittiotalets absoluta början. Tog tåget till Ängelholm eller Båstad och nån gång hade jag tajta röda jeans, annars ljusbeiga manchesterbyxor och ett lockigt hår och en kärlek så stor som aldrig skulle ur sin bubbla, men den tog sej därifrån gång på gång ändå. Men det var något särskilt. Och, i mina minnen, alltid den där vita T-shirten med reklam för något norskt, den satt så bra.
Vi lärde oss nog mycket under dom fem åren, Malin och jag, som har tagit oss vidare i livet. Det första vi verkligen lärde var att vi inte skulle vara ihop. Sen kom allt det andra. Vänskapen, till exempel.
Badkarsböckerna är deckare. Val McDermid nu. Ganska bra.
Annars läser jag om Primo Levis Är detta en människa? Det bör man göra ibland, i dessa tider. I alla tider.
Efter det ska jag återigen läsa Den tappre soldaten Svejk. I pocketversionen. Inte i den trebandsvariant som jag fick av Ines, som är nittio nu. Som var hennes man Kalles favoritbok, som han nog skulle bli glad av att jag fick. Sa Ines till mej, strax efter Kalles död. Min pappas farbror Kalle. Om vi nån gång skulle skaffa oss en son så ska han heta Kalle. Det är det enda vi någonsin bestämt.
Jag åkte fram och tillbaka till Ängelholm idag. Dubbelt tåg och jag läste manus. Det tog tre timmar. En tågresa som tågresor ska vara. Jag har sommarkort. Johanna och flickorna är hos mormor och morfar.
Sen åt jag kebab och satte mej i Slottsparken och läste vidare, rättade, fixade, strök.
När jag kom hem vågade jag ringa kollegan Tony, be honom att läsa manuset. Han sa ja. Det gladde mej.
Och bada. I havet och i badkaret, jag glömmer aldrig det. Att ta dom simtagen och önska dom saltare men vara nöjd ändå. Och varje gång jag tvekar, tänker jag: Jag har aldrig ångrat ett bad.
Så är det, mina damer och herrar, ingen ånger. Och ren blir man.
Tuesday, July 17, 2007
Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in
Någon gång i oktober eller november kommer min nya roman ut. Det ska bli roligt. Det har varit en jobbig bok att skriva eftersom det har hänt en hel del saker under processen. Eftersom det är en roman som inte är självbiografisk, men ändå ligger tätt intill saker som hänt mej. Det är inte lika lätt att fabulera fritt då, man kan känna att man ljuger. Man är fast i en bur.
När jag kom på det, så började jag frigöra mej och allt gick lättare, men ändå, ett splittrat jobb.
Men ändå, ett bra slutresultat, tycker jag.
Men ändå, såhär ska jag aldrig jobba igen.
Man kan skriva olika sorters böcker. Jag har gjort det.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, är fortfarande min mest genomarbetade bok. Jag höll på så länge.
Alltid denna förbannade jakt, skrev jag ganska snabbt med hjälp av några gamla idéer och noveller. Jag ville få ut den kvickt efter min ganska lyckade debut.
Så enkelt i solen, var kort. Jag var nynykter och ville ha ut en bok. Jag använde mej av en del spridda fylleanteckningar och hittade en, för mej, ny stil genom att låta andra berätta historierna.
Och fortsätta vidare bort, är min viktigaste bok. För mej, alltså. Och min storförlagsdebut. Jag är ohyggligt stolt över den, även om den skevar någonstans, kanske. Jag jobbade hela tiden med den som en låt som ett band spelar. Jag ville att det skulle skramla, men allt skulle vara innanför ramarna. Jag jobbade mycket med det, att stämma. Vad är ostämt, att hitta det. Men innanför skulle det bubbla och skimra, och ibland bara vara rakt. Associativt.
En sång för Sonny och Karola, blev så klart mer stram. Och mer självbiografisk, oj, vad jag talar genom dom, mina kära Sonny och Karola.
En blues från Landskrona är mitt och Thomas Landskrona. En helt annan sorts bok. Ingen roman. En bra bok. Och jag är så stolt över den, att vi gjorde den. Thomas och jag (och Morgan, formgivare). Min svärmor sa att det var min bästa bok. Det kändes mycket märkligt.
Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är en fristående fortsättningen på Och fortsätta vidare bort. Den berättar den "sanna" historien om vägen till kliniken och vägen därifrån. Jag har försökt var snirklande rak. Det är en stolt och bra bok som vill säga något viktigt utan att tro att det är den viktigaste boken i Sverige dom senaste fyrtio åren. MEN DEN KOMMER TILL HÖSTEN!
Jag har gett utt två romaner på W&W. Jag har inte bara varit nöjd med samarbetet. Med distansen på alla sätt till Stockholm. Med inkompetensen att inte ha boken levererad till skånska bokhandlare på utgivningsdagen, på recensionsdagen. Jag åkte själv och levererade böcker till Bok o Papper i Landskrona efter att dom ringt till mej. Efter att flera människor varit inne och frågat efter boken. Efter jättebra recensioner i Sydsvenskan, HD, KvP/Expressen.
Men jag är nöjd med samarbetet med Christian och Camilla.
Och jag vill ge ut flera böcker på W&W, tror jag.
Men vi hade olika åsikter om Ett hål i huvudet ... Och om när den eventuellt skulle ges ut.
Jag är beroende av stipendier och uppläsnings/föredragsjobb och jag kan inte vänta ett år extra.
Och det finns en punkaktig gördetsjälv-känsla hos mej. Jag tycker om att ha koll på det mesta. Att bestämma, kanske. Att vara nära dom jag samarbetar med.
Så nu ska Helmuth (som jag jobbat med flera gånger) ge ut boken på förlaget Gondolin som håller till i Eslöv.
Och Malin får göra omslaget (hon gjorde omslaget till Malmöboken).
Och Johanna får korrläsa.
Och jag ska bombardera pressen.
Och jag ska framför allt skriva nästa roman som blir något extra. Skriven på mitt gamla sätt. Men med nytt innehåll. Fast samma, förståelse. Och när den är klar kommer jag att erbjuda W&W den (kanske även några andra större förlag), dom har dock helt andra resurser. Men jag vill att dom ska använda dom ordentligt på mej. Det kommer jag att kräva. Annars håller jag mej i Skåne.
Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är en roman som jag är stolt över. Jag är stolt över att ha skrivit den under dom omständigheter som rått. Jag är stolt över resultatet. Att boken blev så bra. Jag är stolt över att alltid försöka gå med rak rygg för det jag tror på.
Någon gång i oktober eller november kommer min nya roman ut. Det ska bli roligt. Det har varit en jobbig bok att skriva eftersom det har hänt en hel del saker under processen. Eftersom det är en roman som inte är självbiografisk, men ändå ligger tätt intill saker som hänt mej. Det är inte lika lätt att fabulera fritt då, man kan känna att man ljuger. Man är fast i en bur.
När jag kom på det, så började jag frigöra mej och allt gick lättare, men ändå, ett splittrat jobb.
Men ändå, ett bra slutresultat, tycker jag.
Men ändå, såhär ska jag aldrig jobba igen.
Man kan skriva olika sorters böcker. Jag har gjort det.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, är fortfarande min mest genomarbetade bok. Jag höll på så länge.
Alltid denna förbannade jakt, skrev jag ganska snabbt med hjälp av några gamla idéer och noveller. Jag ville få ut den kvickt efter min ganska lyckade debut.
Så enkelt i solen, var kort. Jag var nynykter och ville ha ut en bok. Jag använde mej av en del spridda fylleanteckningar och hittade en, för mej, ny stil genom att låta andra berätta historierna.
Och fortsätta vidare bort, är min viktigaste bok. För mej, alltså. Och min storförlagsdebut. Jag är ohyggligt stolt över den, även om den skevar någonstans, kanske. Jag jobbade hela tiden med den som en låt som ett band spelar. Jag ville att det skulle skramla, men allt skulle vara innanför ramarna. Jag jobbade mycket med det, att stämma. Vad är ostämt, att hitta det. Men innanför skulle det bubbla och skimra, och ibland bara vara rakt. Associativt.
En sång för Sonny och Karola, blev så klart mer stram. Och mer självbiografisk, oj, vad jag talar genom dom, mina kära Sonny och Karola.
En blues från Landskrona är mitt och Thomas Landskrona. En helt annan sorts bok. Ingen roman. En bra bok. Och jag är så stolt över den, att vi gjorde den. Thomas och jag (och Morgan, formgivare). Min svärmor sa att det var min bästa bok. Det kändes mycket märkligt.
Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är en fristående fortsättningen på Och fortsätta vidare bort. Den berättar den "sanna" historien om vägen till kliniken och vägen därifrån. Jag har försökt var snirklande rak. Det är en stolt och bra bok som vill säga något viktigt utan att tro att det är den viktigaste boken i Sverige dom senaste fyrtio åren. MEN DEN KOMMER TILL HÖSTEN!
Jag har gett utt två romaner på W&W. Jag har inte bara varit nöjd med samarbetet. Med distansen på alla sätt till Stockholm. Med inkompetensen att inte ha boken levererad till skånska bokhandlare på utgivningsdagen, på recensionsdagen. Jag åkte själv och levererade böcker till Bok o Papper i Landskrona efter att dom ringt till mej. Efter att flera människor varit inne och frågat efter boken. Efter jättebra recensioner i Sydsvenskan, HD, KvP/Expressen.
Men jag är nöjd med samarbetet med Christian och Camilla.
Och jag vill ge ut flera böcker på W&W, tror jag.
Men vi hade olika åsikter om Ett hål i huvudet ... Och om när den eventuellt skulle ges ut.
Jag är beroende av stipendier och uppläsnings/föredragsjobb och jag kan inte vänta ett år extra.
Och det finns en punkaktig gördetsjälv-känsla hos mej. Jag tycker om att ha koll på det mesta. Att bestämma, kanske. Att vara nära dom jag samarbetar med.
Så nu ska Helmuth (som jag jobbat med flera gånger) ge ut boken på förlaget Gondolin som håller till i Eslöv.
Och Malin får göra omslaget (hon gjorde omslaget till Malmöboken).
Och Johanna får korrläsa.
Och jag ska bombardera pressen.
Och jag ska framför allt skriva nästa roman som blir något extra. Skriven på mitt gamla sätt. Men med nytt innehåll. Fast samma, förståelse. Och när den är klar kommer jag att erbjuda W&W den (kanske även några andra större förlag), dom har dock helt andra resurser. Men jag vill att dom ska använda dom ordentligt på mej. Det kommer jag att kräva. Annars håller jag mej i Skåne.
Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är en roman som jag är stolt över. Jag är stolt över att ha skrivit den under dom omständigheter som rått. Jag är stolt över resultatet. Att boken blev så bra. Jag är stolt över att alltid försöka gå med rak rygg för det jag tror på.
Wednesday, July 11, 2007
Do the carnivala - igen och igen
Onsdag på väg mot torsdag och jag är alltså tvåbarnspappa. Och hela världen är upp- och nervänd? Nä.
Men det var väl det största som hänt dej i ditt liv? Nä. Men det var mycket speciellt när hon kom ut i kvällsljuset.
Och, ha ha, nu blir det väl inte mycket sömn? Jodå. Vakna och somna, vakna och somna flera gånger hela natten. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag är inte tröttare än innan.
Men det är annorlunda. Och jag håller henne intill mej, lilla Anna, och det är något helt annat. Det är något helt naturligt. Jag är hennes pappa. Hon är min dotter. Så länge fågeln sjunger.
Och Elsa och jag har plaskat i varenda vattenpöl i hela Limhamn.
Och snart hoppas jag få veta när min nya roman ska komma ut.
Och vi har köpt ett litet radhus med källare. Billigt för att vara i dessa krokar och jag ska äntligen få min friggebod att jobba i.
4-2 mot Åtvidaberg och jag vädrar morgonluft. Det var inte så många år sen vi brukade säga att BoIS är ett höstlag. Låt oss plocka fram den traditionen igen.
Landskronakarnevalen. Rio de Landskrona. Crazy namn från förr.
Det var över tio år sen jag var med. Men imorgon åker jag och Elsa i förväg för att karnevala. Det blir biff till morgon, middag och kväll.
Jag tror att det jag mest vill är att sitta i Sesimbra, eller nån annanstans, på en pastelaria med en bok att läsa och en bok att skriva i. Fast egentligen med ännu ett nytt romanmanus att att pula med. Titta ut över havet och veta att om en halvtimme är jag nöjd, då ska jag gå ner till stranden och bada med alla tre flickorna. Sen ska vi äta fisk.
Jag tror att jag längtar mest till januari eller februari när vi ska flyga iväg, vår familj som har blivit lite större nu.
Jag längtar så efter vardag i det nya huset och en vacker höst. En skrivare och lämna Elsa på dagis, sen en bänk och läsa gårdagens text och skriva nytt och hem till friggeboden och jobba. Laga lunch till Johanna och Anna sen. Och jobba igen. Cykla. Vara nöjd med alla detaljerna på kvällen när jag lägger mej i badet. Familjen, jobbet, motionen, drömmarna framåt.
Och volvon på verkstaden.
Och hunden den lurvige på kenneln.
Vissa kvällar lägger jag mej vid Elsas sida i hennes säng för att komma ihåg att hon fortfarande är min lilla flicka. Sover där en timme.
I morgon ska vi se på barnshow.
I morgon ska vi se på Ola Magnell. Jag och min dotter som kanske får en vagn att sova i. Men det ska rätas upp i tid, det som ska bli en stolt rak rygg.
Elsa var nio dagar när hon kom till Bullen första gången. Johanna var sydd i underlivet men vi hade gett oss fan på att livet inte behöver vara annorlunda för att man fått barn. Nä nä.
Det var innan rökförbudet. Det var bluesjazz och rökigt och skränigt och Elsa började skrika av hunger och vi kunde inte gå fort hem. Vi lärde oss av det. Nu går vi på restaurang vid bättre tider.
Lilla Anna var sex dagar i fredags. Vid tretiden. Jag hade ringt och bokat bord och sagt att dom skulle lägga undan lunch. Det blev en helt annan sak.
Elsa må vara storasyster, men hennes lillasyster debuterade tidigare på krogen. Och hon kommer även att bräcka Elsa vad det gäller flytt. Elsa var nästan fyra månader när vi flyttade till Vollsjö. Anna kommer att vara två.
Vi åkte tre veckor till Teneriffa när Elsa var nio månader. Det kommer Anna också att slå.
Och, just det, vi är två mycket ansvarsfulla föräldrar.
Och, just det, jag läser Roddy Doyles Paula Spencer. Att skriva så bra.
Och jag lyssnade på Van the Man, And the healing has begun.
The healing, mina damer och herrar, jobbar jag med hela tiden.
Onsdag på väg mot torsdag och jag är alltså tvåbarnspappa. Och hela världen är upp- och nervänd? Nä.
Men det var väl det största som hänt dej i ditt liv? Nä. Men det var mycket speciellt när hon kom ut i kvällsljuset.
Och, ha ha, nu blir det väl inte mycket sömn? Jodå. Vakna och somna, vakna och somna flera gånger hela natten. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag är inte tröttare än innan.
Men det är annorlunda. Och jag håller henne intill mej, lilla Anna, och det är något helt annat. Det är något helt naturligt. Jag är hennes pappa. Hon är min dotter. Så länge fågeln sjunger.
Och Elsa och jag har plaskat i varenda vattenpöl i hela Limhamn.
Och snart hoppas jag få veta när min nya roman ska komma ut.
Och vi har köpt ett litet radhus med källare. Billigt för att vara i dessa krokar och jag ska äntligen få min friggebod att jobba i.
4-2 mot Åtvidaberg och jag vädrar morgonluft. Det var inte så många år sen vi brukade säga att BoIS är ett höstlag. Låt oss plocka fram den traditionen igen.
Landskronakarnevalen. Rio de Landskrona. Crazy namn från förr.
Det var över tio år sen jag var med. Men imorgon åker jag och Elsa i förväg för att karnevala. Det blir biff till morgon, middag och kväll.
Jag tror att det jag mest vill är att sitta i Sesimbra, eller nån annanstans, på en pastelaria med en bok att läsa och en bok att skriva i. Fast egentligen med ännu ett nytt romanmanus att att pula med. Titta ut över havet och veta att om en halvtimme är jag nöjd, då ska jag gå ner till stranden och bada med alla tre flickorna. Sen ska vi äta fisk.
Jag tror att jag längtar mest till januari eller februari när vi ska flyga iväg, vår familj som har blivit lite större nu.
Jag längtar så efter vardag i det nya huset och en vacker höst. En skrivare och lämna Elsa på dagis, sen en bänk och läsa gårdagens text och skriva nytt och hem till friggeboden och jobba. Laga lunch till Johanna och Anna sen. Och jobba igen. Cykla. Vara nöjd med alla detaljerna på kvällen när jag lägger mej i badet. Familjen, jobbet, motionen, drömmarna framåt.
Och volvon på verkstaden.
Och hunden den lurvige på kenneln.
Vissa kvällar lägger jag mej vid Elsas sida i hennes säng för att komma ihåg att hon fortfarande är min lilla flicka. Sover där en timme.
I morgon ska vi se på barnshow.
I morgon ska vi se på Ola Magnell. Jag och min dotter som kanske får en vagn att sova i. Men det ska rätas upp i tid, det som ska bli en stolt rak rygg.
Elsa var nio dagar när hon kom till Bullen första gången. Johanna var sydd i underlivet men vi hade gett oss fan på att livet inte behöver vara annorlunda för att man fått barn. Nä nä.
Det var innan rökförbudet. Det var bluesjazz och rökigt och skränigt och Elsa började skrika av hunger och vi kunde inte gå fort hem. Vi lärde oss av det. Nu går vi på restaurang vid bättre tider.
Lilla Anna var sex dagar i fredags. Vid tretiden. Jag hade ringt och bokat bord och sagt att dom skulle lägga undan lunch. Det blev en helt annan sak.
Elsa må vara storasyster, men hennes lillasyster debuterade tidigare på krogen. Och hon kommer även att bräcka Elsa vad det gäller flytt. Elsa var nästan fyra månader när vi flyttade till Vollsjö. Anna kommer att vara två.
Vi åkte tre veckor till Teneriffa när Elsa var nio månader. Det kommer Anna också att slå.
Och, just det, vi är två mycket ansvarsfulla föräldrar.
Och, just det, jag läser Roddy Doyles Paula Spencer. Att skriva så bra.
Och jag lyssnade på Van the Man, And the healing has begun.
The healing, mina damer och herrar, jobbar jag med hela tiden.
Do the carnivala
Onsdag som snart blir torsdag. På Thomas blogg (thomas1nordbor.blogspot.com, tror jag) skrivs det om metadon. På Aftonbladets kultursida skrev häromdagen Gunnar Orhlander (inte för första gången) om sin inställning till saken.
Jag är för.
Men, precis som Orhlander, går det alltid att diskutera HUR?
Jag vet flera som varit motiverade (som det heter på soc), som verkligen har velat lägga av, som inte vill leva skitlivet med heroin längre. Och kö och kö och kö. Och i sammanhanget man lever är det lättare att fortsätta skjuta, röka, än att fortsätta vara helt väck motiverad i upp till ett år. Folk dör på det viset.
Det blir hål i skyddsnätet och det skiter man i. För i Sverige knarkar man ju inte.
Men att leva ett helt liv på metadon eller subutex, är det bra? Jag vet inte.
Tolvstegsprogrammet? Bör man inte köra mer på det? Jag vet inte.
Jag är alkoholist. Jag kör lättölsvarianten. Den funkar för mej.
Onsdag som snart blir torsdag. På Thomas blogg (thomas1nordbor.blogspot.com, tror jag) skrivs det om metadon. På Aftonbladets kultursida skrev häromdagen Gunnar Orhlander (inte för första gången) om sin inställning till saken.
Jag är för.
Men, precis som Orhlander, går det alltid att diskutera HUR?
Jag vet flera som varit motiverade (som det heter på soc), som verkligen har velat lägga av, som inte vill leva skitlivet med heroin längre. Och kö och kö och kö. Och i sammanhanget man lever är det lättare att fortsätta skjuta, röka, än att fortsätta vara helt väck motiverad i upp till ett år. Folk dör på det viset.
Det blir hål i skyddsnätet och det skiter man i. För i Sverige knarkar man ju inte.
Men att leva ett helt liv på metadon eller subutex, är det bra? Jag vet inte.
Tolvstegsprogrammet? Bör man inte köra mer på det? Jag vet inte.
Jag är alkoholist. Jag kör lättölsvarianten. Den funkar för mej.
Friday, July 06, 2007
Jag och flera med mej ...
... skriver någon feg anonym i en kommentar på min blogg. Ja ja, kul för er, men skriv en namnlista då. En anonym sådan. Det blir nog krut i den. Jag är trött på fegisar.
Som dom slöfockar som skriver insändare och inte kan förstå att invandrare som dansar sitt lands folkdanser offentligt, att det kan vara något trevligt, att man kan DELTA.
Men ... NÄ, vi ska inte delta, vi ska ruttna i vår källare och klaga på allt som är annorlunda.
Observera att jag inte tar ställning för eller emot pengar till folkdräkter. Jag tar endast ställning, och det å det starkaste, mot dom människor som anonymt tar alla chanser att uttrycka sitt rasistiska självgoda självförakt mot andra så fort en chans uppstår.
Jag stör mej inte på människor som tycker annorlunda än jag. Tvärtom. Så länge man kan förklara ordentligt varför man tycker som man gör.
Jag stör mej på människor som är säkra på sin åsikt och vägrar intressera sej för något som är annorlunda. Dom som tror att dom är hemma och hemmet alltid ska se likadant ut.
Dom som säger att dom är nyfikna, men ljuger.
Och utanför snurrar världen.
Och utanför lever människor liv där någon berättar något, och en fråga dyker upp i huvudet, och man ställer en fråga.
Och, titta, man pratar med varandra, man utbyter erfarenheter.
Jaha, du vill ha fransk dressing till din franska hot dog. Själv vill jag ha vitlök, vitlöken kom vandrande från Bjuv på trettonhundratalet, du borde prova den.
Du pratar.
Och i min hjärna sprutar det fram: Hur ska jag hitta fel, hur ska jag hitta fel?
Du pratar.
Och jag funderar, försöker tänka mej in i din värld.
Och någon annanstans grymtar en lerig gris förklädd till "vanligt folk". Nä, fy fan, FLUM!
I min överfulla bokhylla. Just bakom mej i mitt arbetsrum har jag böcker som jag är glad för att dom bara finns. Strandmannen av Peter Khlgård till exempel. Och numera också Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson. Böcker som jag grabbar tag i ibland, läser några rader och känner mej större, ser möjligheter.
Du har inte rätt att inte älska mej, av Peter Kihlgård, jag behöver bara läsa titeln för att gå igång.
Och, återigen, Två av Märta Tikkanen. Och Mia Berners bok om Pentti Saarikoski. Här finns även Raymond Carvers Grannar. Och en massa Slas. V.S. Naipauls Vid flodens krök. Roland Vilas Roll. Olika och olika bra böcker. Viktiga för mej, just nu. Att dom bara finns.
Och samtidigt sjunger Nick Cave, people just aint no good. Och det, mina vänner, vägrar jag givetvis att tro på.
Jag läser När Var Hur från 1972. Jag läser insändare från femtiotalet. Och det är samma snack. Att ni aldrig kan lära er. Framtiden skrämmer men kommer. Självgodheten översvämmar och dränker.
Jag lyssnar på Pluras sommarprogram, synd att han inte har stolpar. Synd att han läser innantill. När jag ska ha mitt sommarprogram så blir det andra bullar. Hoppas att vi lever då.
Men Plura är bra. Han berättar och spelar fina svenska bitar. Plura är en viktig människa i mitt liv.
Karl Gerhard. Den ökända hästen från Troja. Den smyger sej in hela tiden.
Och Hasse och Tage. "Pappa blev så sänd av den där." "Tomater och ägg, det kan man ju alltid sälja." Gissa vilka två Lindemän det är så ska ni få en present.
Lätthet.
Lätthet pratade Peter Kihlgård om en gång när jag var med. Att man ska gå försiktigt som att man beträder tunn tunn is, och under finns ett svart djupt kallt vatten. Så ska man skriva. Till synes enkelt, men med en svart och tung grav att sjunka i under.
Lätthet. Fara.
... skriver någon feg anonym i en kommentar på min blogg. Ja ja, kul för er, men skriv en namnlista då. En anonym sådan. Det blir nog krut i den. Jag är trött på fegisar.
Som dom slöfockar som skriver insändare och inte kan förstå att invandrare som dansar sitt lands folkdanser offentligt, att det kan vara något trevligt, att man kan DELTA.
Men ... NÄ, vi ska inte delta, vi ska ruttna i vår källare och klaga på allt som är annorlunda.
Observera att jag inte tar ställning för eller emot pengar till folkdräkter. Jag tar endast ställning, och det å det starkaste, mot dom människor som anonymt tar alla chanser att uttrycka sitt rasistiska självgoda självförakt mot andra så fort en chans uppstår.
Jag stör mej inte på människor som tycker annorlunda än jag. Tvärtom. Så länge man kan förklara ordentligt varför man tycker som man gör.
Jag stör mej på människor som är säkra på sin åsikt och vägrar intressera sej för något som är annorlunda. Dom som tror att dom är hemma och hemmet alltid ska se likadant ut.
Dom som säger att dom är nyfikna, men ljuger.
Och utanför snurrar världen.
Och utanför lever människor liv där någon berättar något, och en fråga dyker upp i huvudet, och man ställer en fråga.
Och, titta, man pratar med varandra, man utbyter erfarenheter.
Jaha, du vill ha fransk dressing till din franska hot dog. Själv vill jag ha vitlök, vitlöken kom vandrande från Bjuv på trettonhundratalet, du borde prova den.
Du pratar.
Och i min hjärna sprutar det fram: Hur ska jag hitta fel, hur ska jag hitta fel?
Du pratar.
Och jag funderar, försöker tänka mej in i din värld.
Och någon annanstans grymtar en lerig gris förklädd till "vanligt folk". Nä, fy fan, FLUM!
I min överfulla bokhylla. Just bakom mej i mitt arbetsrum har jag böcker som jag är glad för att dom bara finns. Strandmannen av Peter Khlgård till exempel. Och numera också Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson. Böcker som jag grabbar tag i ibland, läser några rader och känner mej större, ser möjligheter.
Du har inte rätt att inte älska mej, av Peter Kihlgård, jag behöver bara läsa titeln för att gå igång.
Och, återigen, Två av Märta Tikkanen. Och Mia Berners bok om Pentti Saarikoski. Här finns även Raymond Carvers Grannar. Och en massa Slas. V.S. Naipauls Vid flodens krök. Roland Vilas Roll. Olika och olika bra böcker. Viktiga för mej, just nu. Att dom bara finns.
Och samtidigt sjunger Nick Cave, people just aint no good. Och det, mina vänner, vägrar jag givetvis att tro på.
Jag läser När Var Hur från 1972. Jag läser insändare från femtiotalet. Och det är samma snack. Att ni aldrig kan lära er. Framtiden skrämmer men kommer. Självgodheten översvämmar och dränker.
Jag lyssnar på Pluras sommarprogram, synd att han inte har stolpar. Synd att han läser innantill. När jag ska ha mitt sommarprogram så blir det andra bullar. Hoppas att vi lever då.
Men Plura är bra. Han berättar och spelar fina svenska bitar. Plura är en viktig människa i mitt liv.
Karl Gerhard. Den ökända hästen från Troja. Den smyger sej in hela tiden.
Och Hasse och Tage. "Pappa blev så sänd av den där." "Tomater och ägg, det kan man ju alltid sälja." Gissa vilka två Lindemän det är så ska ni få en present.
Lätthet.
Lätthet pratade Peter Kihlgård om en gång när jag var med. Att man ska gå försiktigt som att man beträder tunn tunn is, och under finns ett svart djupt kallt vatten. Så ska man skriva. Till synes enkelt, men med en svart och tung grav att sjunka i under.
Lätthet. Fara.
Thursday, July 05, 2007
Once upon other days in the life
En gång i tiden var det Alf Robertsson. Hundar, ungar och hembryggt äppelvin. Det var andra dagar. Det var inte mjukare dagar.
En gång bodde vi ett år i ett hus på Norra Fiskehamnsgatan. Jag måste ha varit fyra, fem, möjligen sex på slutet. När Mumindalen var julkalender, och jag tyckte att den var obehaglig. Jag tyckte mycket mer om svensktoppsbiten Så gick det till när farfar var ung.
Vi lånade Mumindalen på bibblan häromdagen. Min dotter (mina ena dotter nu) är fyra och ett halvt. Hon tycker att Mumindalen är obehaglig. Äppelvinet rinner inte långt från buteljen.
Vi skulle åka till Ven, Myran och jag, han hade hittat jordgubbar och en flaska mousserande vin hemma hos föräldrarna hans. Det var 1992, jag skulle på ett femtioårskalas några dagar senare. Vi hade några öl ockå.
Och missade venbåten.
Och hoppade på färjan till Köpenhamn. På det viset hamnade vi i Roskilde igen efter några års uppehåll.
På de viset var jag inte populär när jag dök upp på min flickväns mammas femtioårskalas.
Bara sår där jag går. Oftast kändes det verkligen så fram till jag var över trettio. Och jag ville inget illa, men gjorde ont ändå.
När man skriver böcker som kan uppfattas som självbiografiska, frågar många, om man inte är rädd för vad andra, ens närmaste, ska tycka.
Mina böcker är inte självbiografiska (förutom En blues från Landskrona) i den meningen att allting har hänt. Men böckerna kan bygga på händelser som jag betraktat, upplevt, eller fått berättade för mej.
Men, och detta är kanske poängen, jag har aldrig hört någon som tyckt sej vara med i mina böcker, beklaga sej eller skälla på mej. Själv känner jag att den skada jag eventuellt gjort, den gjorde jag långt tidigare. Dom såren, om dom finns, är betydligt djupare.
Jag skriver bara böcker.
Jag vill att mina böcker ska ligga tätt intill skinnet på läsaren. Jag vill nån gång skriva en bok som kan vara viktig för någon. Mer eller mindre än så är det inte.
En gång i tiden var det Alf Robertsson. Hundar, ungar och hembryggt äppelvin. Det var andra dagar. Det var inte mjukare dagar.
En gång bodde vi ett år i ett hus på Norra Fiskehamnsgatan. Jag måste ha varit fyra, fem, möjligen sex på slutet. När Mumindalen var julkalender, och jag tyckte att den var obehaglig. Jag tyckte mycket mer om svensktoppsbiten Så gick det till när farfar var ung.
Vi lånade Mumindalen på bibblan häromdagen. Min dotter (mina ena dotter nu) är fyra och ett halvt. Hon tycker att Mumindalen är obehaglig. Äppelvinet rinner inte långt från buteljen.
Vi skulle åka till Ven, Myran och jag, han hade hittat jordgubbar och en flaska mousserande vin hemma hos föräldrarna hans. Det var 1992, jag skulle på ett femtioårskalas några dagar senare. Vi hade några öl ockå.
Och missade venbåten.
Och hoppade på färjan till Köpenhamn. På det viset hamnade vi i Roskilde igen efter några års uppehåll.
På de viset var jag inte populär när jag dök upp på min flickväns mammas femtioårskalas.
Bara sår där jag går. Oftast kändes det verkligen så fram till jag var över trettio. Och jag ville inget illa, men gjorde ont ändå.
När man skriver böcker som kan uppfattas som självbiografiska, frågar många, om man inte är rädd för vad andra, ens närmaste, ska tycka.
Mina böcker är inte självbiografiska (förutom En blues från Landskrona) i den meningen att allting har hänt. Men böckerna kan bygga på händelser som jag betraktat, upplevt, eller fått berättade för mej.
Men, och detta är kanske poängen, jag har aldrig hört någon som tyckt sej vara med i mina böcker, beklaga sej eller skälla på mej. Själv känner jag att den skada jag eventuellt gjort, den gjorde jag långt tidigare. Dom såren, om dom finns, är betydligt djupare.
Jag skriver bara böcker.
Jag vill att mina böcker ska ligga tätt intill skinnet på läsaren. Jag vill nån gång skriva en bok som kan vara viktig för någon. Mer eller mindre än så är det inte.
Monday, July 02, 2007
Kommer du ihåg
Minns du Mats Möller? Docenterna var inte bättre på hans tid, kanske inte sämre heller. Men annorlunda. Den låten, du vet, sjunde himlen. Det var grejor och tider det.
Minns ni Docenterna? Då när det hände igen i slutet av åttiotalet (väl), med plattan Söderns ros och Joppe var coolast i stan, och stan var hela världen. Och vi visste knappt vad Malmö var mer än Second hand-affären vid Hipp och NK och jag hade varit nån gång på KB som låg vid Erikslust och hade en Porsche på taket.
Jag minns Limhamn och Sunnanväg. Och det var bara några dagar innan jag skulle sluta nian och Jesper tog studenten och dom hade swimmingpool. Och jag skulle sova över. Och jag hade varit lite kär i Annika men nu träffade jag Patricia, och jag var femton och hon var väl tretton och inget hände men hon strålade. Sen åkte hon hem. Och jag minns att jag vaknade som vanligt tidigt hemma hos Annika och Jesper och hittade Ulf Lundells Jack i Jespers bokhylla, läste om livet som jag önskade då. Livet som jag väl fick senare, mer eller mindre.
Och jag kommer ihåg att jag mötte Patricia igen fyra eller fem år senare. Och då blev jag nog kär på riktigt. Då var jag låtsasdekadent och låtsas och låtsas, men alldeles på riktigt.
Hon krossade inte mitt hjärta. Jag har alltid varit bäst på att göra det själv, slänga det alldeles för högt upp i luften.
Sen minns jag Docenternas enkla låt Utan dej, att jag lyssnade på den hemma hos Rickard och hans tjej i Värpinge. Och allt var slut då, igen, med Malin, och just då bland vänner och med lite pengar på fickan och alkohol i glasen, så tänkte jag: Klart som fan att jag kan leva utan dej.
Och det är inte cynism. Men människor försvinner. Man måste lära sej att leva utan dom, att vara förberedd på det. Man ska älska dom när man har dom nära.
Men allting dör, allting försvinner, skrev jag en gång när det regnade och jag var tonåring i Landskrona och satt med folköl utomhus men under Konsthallens utstickande tak.
Allting dör, allting försvinner. Rädda mej, jag vet att du hinner. Skrev jag.
Och nu säger jag det i ett kolorerat månadsmagasin med blanka blad : Carpe diem, motherfucker!
Minns du Mats Möller? Docenterna var inte bättre på hans tid, kanske inte sämre heller. Men annorlunda. Den låten, du vet, sjunde himlen. Det var grejor och tider det.
Minns ni Docenterna? Då när det hände igen i slutet av åttiotalet (väl), med plattan Söderns ros och Joppe var coolast i stan, och stan var hela världen. Och vi visste knappt vad Malmö var mer än Second hand-affären vid Hipp och NK och jag hade varit nån gång på KB som låg vid Erikslust och hade en Porsche på taket.
Jag minns Limhamn och Sunnanväg. Och det var bara några dagar innan jag skulle sluta nian och Jesper tog studenten och dom hade swimmingpool. Och jag skulle sova över. Och jag hade varit lite kär i Annika men nu träffade jag Patricia, och jag var femton och hon var väl tretton och inget hände men hon strålade. Sen åkte hon hem. Och jag minns att jag vaknade som vanligt tidigt hemma hos Annika och Jesper och hittade Ulf Lundells Jack i Jespers bokhylla, läste om livet som jag önskade då. Livet som jag väl fick senare, mer eller mindre.
Och jag kommer ihåg att jag mötte Patricia igen fyra eller fem år senare. Och då blev jag nog kär på riktigt. Då var jag låtsasdekadent och låtsas och låtsas, men alldeles på riktigt.
Hon krossade inte mitt hjärta. Jag har alltid varit bäst på att göra det själv, slänga det alldeles för högt upp i luften.
Sen minns jag Docenternas enkla låt Utan dej, att jag lyssnade på den hemma hos Rickard och hans tjej i Värpinge. Och allt var slut då, igen, med Malin, och just då bland vänner och med lite pengar på fickan och alkohol i glasen, så tänkte jag: Klart som fan att jag kan leva utan dej.
Och det är inte cynism. Men människor försvinner. Man måste lära sej att leva utan dom, att vara förberedd på det. Man ska älska dom när man har dom nära.
Men allting dör, allting försvinner, skrev jag en gång när det regnade och jag var tonåring i Landskrona och satt med folköl utomhus men under Konsthallens utstickande tak.
Allting dör, allting försvinner. Rädda mej, jag vet att du hinner. Skrev jag.
Och nu säger jag det i ett kolorerat månadsmagasin med blanka blad : Carpe diem, motherfucker!
Subscribe to:
Posts (Atom)