Saturday, October 24, 2015

Simma iväg, och tillbaka

Ställde alltså klockan en timme tidigare i onsdags. Packade och cyklade och simmade på Kockum. Sen tåget där jag redigerade och skrev nytt på Landskronabluesen. Läste en bra bok också Halvblodsblues av Esi Edugyan, om jazz och nazism, sårig vänskap, Berlin och Paris, 30- 40- och 90-tal, om människor som ses som lägre stående på grund av hudfärg och ursprung (och även en svart människa född i Tyskland, ses som icketysk paria - känns det igen, Sverige?).
(Och nog fattar jag att tidstypisk slang är svår att översätta men att göra det till pilsnerfilmssvenska är aldrig en bra idé: ansiktet kallas nian och kvinnan blir en böna eller donna.)
Tåget: normalklädda människor med svart hår satt i utrymmena vid utgångarna. Tittar man närmre kan man känna en annan lukt och se att kläderna är lite mer slitna, lite mer smutsiga. På Stockholms central står hjälporganisationerna med västar, frukt och vatten.
Inatt brann den sextonde eller sjuttonde flyktingförläggningen.
Kanske kan man inte kräva av historielösa puckon att minnas 30- och 40-talets attentat och utrensningar. Men någon borde väl minnas det svenska 90-talets bränder och Lasermannen och Klippanmord och någon som satte upp ett svart kålhuvud vid brottsplatsen och tyckte att det var bra att det nu var en knarklangare mindre att föda.
Jag orkar inte alltid. Jag flyr in i mitt, på mitt sätt, satt på tåget och googlade bad i Stockholm och fastnade för Liljeholmens simhall, bassäng på 16,7 meter, ett pontonhus ute i vattnet. Så jag tog T-banan till Hornstull och det var inte fräscht men charmigt och varmt i vattnet och inte så mycket folk men de simmade långsamt, men 80 längder och skön bastu. Och nästan tretusen meter simmade under dagen.
Men det var i onsdags. Igår och i torsdags har jag varit på Mörbybadet.
Jag säger då det: Fly, du måste få fly ibland, men fly bra, men kom tillbaka, kom ihåg verkligheten och kom ihåg att det är människor, längtan, drömmar, förtvivlan, desperation, att bara ha ett halt halmstrå att gripa efter. Bränn inte det!

Wednesday, October 21, 2015

Medicinmannen

Först vaknar jag kvart i fem, och de andra dagarna hade det varit kört. Men nu har jag ju fått mediciner. Det finns människor som anser att mediciner är människans ofrihet. som att just där ska utvecklingen stannas och bara vara voodoo och gamla medicinmanstips (det finns många bra naturläkemedel, det är inte det).
Det är inte medicinerna det är fel på, det är kapitalismen.
Men jag skiter i vilket, om jag kan sova kan jag arbeta kan jag cykla och simma kan jag vara en ganska hyfsad pappa och pojkvän.
Så, kvart i fem tar jag några mediciner och somnar om och vaknar av alarmet 7.45, packar och äter några jordgubbar och en banan. Slänger slasken och frukt- och grönsaksresterna, kaffefilter, cyklar till Kockum och då vid fem i nio är det pensionärstätt och jag med mitt bröstsim är snabbast i bassängen, hinner 1500 och sen Centralen och nu sitter jag på tåget, efter Nässjö och det är grått men jag mår bra och jobbar och sen ska jag träffa Rickard, sen ska jag möta henne när hon kommer från Växjö.
Sent i kvällen kommer jag att ta några piller och något flytande, sova och vakna och jobba och lite andra saker.

Saturday, October 17, 2015

Dimmiga dagar

I åtta år var jag cirkuspappa. Det kändes rätt coolt, skönt att cykla in till Folkets park, att barnen fick hänga där och på Möllan ibland. Men först slutade Anna, och inför den här terminen la Elsa av. Elsa kör konståkning två gånger i veckan nu. Anna går på cheerleading (det är väl ett uppror så gott som något) och fotboll.
Nu, de dimmiga lördagarna klockan tio är det träning, långkalsonger och mössa idag. "Vi är svarta, vi är gröna, vi gör målen som är sköna, Hyllie Hyllie Hyllie!"
Och senare sitter jag och redigerar Bluesbok och tittar på Stina Dabrowskis dokumentär om Henning Mankell och han promenerar vid havet i Mocambique och säger: "om någon hade sagt till mej, när jag var åtta år i snöiga Sveg, att jag skulle spendera halva mitt liv på Mocambiques enda professionella teater, så hade jag inte trott det."
När jag var åtta år, jag minns inte när jag var åtta år. Jag har ingen aning om vad jag skulle säga om någon påstod att jag skulle vara fotbollspappa om nästan fyrtio år.
Ofta (nåja, ofta och ofta) hör man män berätta om sina första minnen från ettårsåldern, och hur de började läsa när de var tre, tog tag i klassikerna i åttaårsåldern.
Det enda jag minns är när fröken i lågstadiet var dum i huvudet mot mej, och att jag satt i vardagsrumsfönstret och såg ut över fyrverkerierna över Köpenhamn nyår -79 och hisnade i tanken att nyår -99 skulle jag vara 30 och kanske ha en fru och barn, jag minns att jag inte kunde ta in det, att jag omöjligt kunde se något sådant, att det var helt overkligt och omöjligt (och det var det visst också).
Jo, jag började väl läsa min morbrors gamla Tvillingdeckarna när jag var åtta, fuktiga i huset utanför Halmstad. Jag provade på simning en termin, annars var det golf med pappa och hockey och fotboll, jag vet att det var så, men jag minns inte.

Thursday, October 15, 2015

Ur dagböckernas djup

Jag har skrivböcker (där jag skriver skisser, ibland saker som går rakt in i en roman eller annan text, men oftast redigeras det ordentligt, eller skrivs om är kanske rättare att säga, mycket används aldrig men är viktigt för vidare arbete, tankar som aldrig används måste tänkas, ord som aldrig används, hela kapitel som stryks, måste skrivas för att jag som författare ska ha helheten som du som läsare ska underförstått förstå) och dagböcker. Dagböckerna innehåller ibland dikter och utkast till prosa. Men till 97 % är det mitt liv, det jag har valt att berätta för mej själv.
Jag började skriva dagbok sporadiskt under gymnasiet.
Jag har skrivit (mer eller mindre) kontinuerligt sedan jag var ungefär tjugo.
Dagböckerna är otroligt viktiga för mitt skrivande. Jag tränar där. Jag tränar på att vara nära. (Det är så oerhört viktigt för en författare precis som för en längdskidåkare att träna). Att skriva det viktiga. Att kort nå fram till vad jag vill ha sagt. Allt detta omedvetet. Väldigt sällan tvingar jag mej till att skriva i dagboken. Jag skriver när jag vill, lust (till skillnad mot nu när jag håller på att färdigställa en bok, då jobbar jag under de arbetstider jag bestämt, och ibland bonusjobbar jag).
Den vanligaste typen av skrivbok är den klassiska svarta vaxduksboken. Men jag har många många andra typer, nyss läste jag ur en kvadratisk med sån där spiralrygg. Hårda gröna pärmar med en gul sol på. Den utspelar sej 1995/96 (26 år) och i den börjar jag stundom känna mej gammal och rutinerad. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha en gammal kärlek och vill komma närmare en vild ny. Jag skriver noveller hela tiden. Får ett stipendium från Gedins förlag och blir nästan utgiven av Bonniers och Legus, gör en uppläsning på Mosebacke (med bl a Arne Johnsson och Bob Hansson) när tidskriften Den blinde Argus lägger ner. Det förekommer också flera resor till Lund och en del droger och alkohol. Jag blir sambo med Janne.
Jag skriver även denna dikt:
Tårarna framför teveserien när kompisen dör
Och dårarna
ordvitsarna som spexar och skrålar snapsvisor i Lund
medan pundarna blir utslängda från stationen
och en fet bög är skitfull på Centralens pub i Malmö
Och tårarna när jag läser en recension av Bukowskis sista bok
och alla skrattar och säger: typiskt dej, sprit och knull
och jag vill säga att det är inte det
det är mycket större
Och tårarna som ingen vill se
varför
dom rinner ner i ett litet hål i trottoaren
fuktar upp en cigarettfimp som legat torr länge

Wednesday, October 14, 2015

Alkoholsvärta med humor (hoppas jag)

Jag skriver på min långa novell eller korta roman ungefär en gång i veckan, eller bara pillar lite. Det har jag gjort i några år nu. Jag vet inte om jag vill ge ut den eller om den är minnen för mej och terapi och ett försök att förstå mej själv och andra. Jag vet inte om det är bra litteratur. Jag vet att den inte är färdig. Men det kommer en novellsamling så småningom, när jag har skrivit nytt och samlat ihop och redigerat gammalt
Men det handlar om missbruk och psykisk ohälsa.
Och att skriva sånt med humor. För det becksvarta är aldrig helt becksvart.
Hur får jag dej att förstå det roliga?
Hur får jag dej att se att det finns en värme och glädje i det som kan verka alldeles hopplöst.
Att den killen är så jävla stolt att han inte luktar alkohol klockan åtta på morgonen på dagis, att han vill prata med alla, gärna nära, gärna andas sin frukost (så stolt han är över att lukta frukost) och tandkräm mot all personal, mot alla andra föräldrar som har bråttom till jobbet, han vill bara stå där och prata nära. Stolt som en stolt tupp.
I tre eller fyra veckor har han gått upp en timme tidigare, hämtat tidningen och satt sej i sin skrivbod och blandat folköl med lättöl och blivit lugn innan han fixat frukost och påklädning.
Han är så stolt att han inte gjort det idag.
(Jag var på årlig kontroll idag, mina värden är bra. Det var ganska väntat men en stor lättnad ändå.)

Monday, October 12, 2015

Jag går neråt Landskronahållet

Jag var på Kulturnatt i LA i fredags. Bara strax över två timmar men det gav mej en hel del. Att vara ute bland människor, t ex (främst med Windy och Malin), att inte vara eremit. Att lyssna till (den tyst men intressant pratande) Maj Sjöwall t ex (och Måns Back Nilsson). Att få vara på Soffans succégalleri och människorna jag träffade där. Gamla kompisar, mycket kul. Och några jag halvkände som undrade när det kommer en ny bok (bra för egot även om det ofta bara är artighetsfrågor). Sen var jag väl inte hyperbegeistrad av de olika sorters fotografernas alster (mest gillade jag Ann Gomérs supernära bilder på naturen, en fluga i absolut närbild t ex, fascinerande) även om det inte var dåligt, inte alls (och i ärlighetens namn närstuderade jag inte, detta är ingen recension, bara allmänna intryck, några tittade jag dock ordentligt på). Någon fotograf verkar mest intresserad av all redigering man kan göra. En annan trodde sej ha hittat saker som stack ut i sitt dokumentärfotografi, fyndigt, men knappast drabbande (och det var kanske inte meningen, vad vet jag, det finns så mycket konst som görs utan djupt känd svärta).
Jag vill att det ska vara drabbande och alldeles eget (om än verkande i en tradition).
Det är svårt att vara bra och intressant. Det tar tid att lära sej.
Bäst på Björnes galleri är, som vanligt, Kennet Björnes verk och Soffans entusiasm.
Men det jag vill berätta är att jag är lycklig i mitt arbete med den tredje och sista av "Blues från Landskrona"-böckerna som jag gör tillsammans med Thomas (H Johnsson) som fotograferar. Det blir samma ton men annorlunda, allt måste alltid tillhöra en historia men göras nytt. Jag är tillbaka i ett stadie som jag inte varit i på länge. Jag är helt inne i skapandet. Det är i mej hela tiden, även i sömnen (och när jag inte kan sova), lappar bredvid sängen som jag måste anteckna på hela tiden, stannar under cykelturerna och skriver ner. Det är längesen jag var här, och jag älskar det! Jag har haft så många saker runt omkring att jag inte kunnat fokusera. Men jag har gått och samlat mej (Jag och Kalle på Spången). Och nu med en deadline om ca två veckor är jag tillbaka. Några omställningar i vardagslivet. En lust. Ett måste.
Och jag vet inte hur bra det blir. Men jag vet hur det ska göras och att jag kommer att göra det. Jag älskar att vara här. Det är vad jag är. Och jag sneglar inte på någon. Jag har utbildningen. Jag har talangen och jag skiter i vad någon annan tycker, för det här ska göras såhär. Annars blir det bara skit.
Det bästa råd jag fått fick jag av Claes Hylinger: "Gör som du själv vill, för då finns det i alla fall en som tycker om det."
Så allt lutar nu åt att Sista bluesen från Landskrona verkligen kan komma innan jul. Thomas och jag varvar upp och är taggade.

Sunday, October 04, 2015

Men ut och cykla ska jag i alla fall!!!

Nu, när det är söndag igen, och dimman inte verkar lätta (och det är höst nu, Jonas, det är höst, men jag är så sugen på att bada, jag och mitt jävla hav), och jag har badat varje dag nu ett slag och det är friskt (om man säger så) men underbart och krispigt är ett ord jag sällan använder, men det är krispigt.
Och jag överdriver något (för så ofta sker det inte) men jag trodde aldrig att mitt liv skulle handla så mycket om döda kaniner.
Men nu, när det är söndag igen, och dimman verkar inte lätta, kom jag att tänka på att det var längesen jag hörde den här låten: