Thursday, November 26, 2009

Vad gör du nuförtiden?

Pumphuset, Borstahusen, tisdag 1/12, 19.00
Det har börjat regna i blåsten, rakt på rutan i min bod där jag sitter och skriver på ett föredrag som ska behandla min uppväxt i Borstahusen och mitt skrivande. För första gången ska jag framträda med ett ganska detaljerat manus. Jag brukar bara ha några stolpar annars. Nu ska jag tänka på vad jag lärde mej på Borstahusskolan för längesen, att man ska titta upp ibland när man håller föredrag. Det ger en annan närvarokänsla, sägs det. Tror jag det, att bara stå och mumla innantill duger ju inte.
På tisdag alltså, förste december klockan sju på Pumphuset i Borstahusen, LA. Nog ska väl höstregnet kunna piska rutorna där också.
Man kan inte öppna fönstret. Men man kan öppna luckor, på tisdag alltså, förste december. Fast inte på Pumphuset.

Jag håller på att bli färdig, tror jag hoppas jag, med min novellsamling som isåfall hinner komma ut under våren.
Jag läser böcker och Norra Skåne, det är slitigt i Hästveda vad jag förstår. Centerpartiet håller med Folkpartiet fast inte fast ändå. Jodå, Alliansen är sams. Fast inte. Fast ändå.
Åsa Sandells självbiografiska bok som jag snubblade in i på bibblan. Saabye Christensens Beatles 3, kan man kanske säga. Per Planhammars Blekaste aning och en bok om Bulgarien som jag prutade ner till sju spänn på samma Limhamnsbibbla.

Då ses vi på tisdag. Man får ställa frågor och jag ska i så fall försöka slita mej från det manus som jag ska tillbaka ut i boden och fila på nu. Improvisationsaktör som jag är.

Wednesday, November 25, 2009

Datorn luktar alltid likadant

Antikvariatsböcker, dammiga och lite gula i sin doft, eller som sommarhuset jag alltid längtade till, att stiga in, känna hur det luktade.
Och när vi stannade tillräckligt länge.
När vi kom hem igen, samma lukt.
Du ljuvliga instängdhet. Som vi säger: patina.

Anna, Elsa och Johanna åt alla glassbåt efter badet idag. Jag tog en hallonlakritspinne. Första gången jag ätit lakritsglass. Och då var jag ändå hängiven glassätare när Lakritspuck introducerades.
Annars är det ju mest ananassplit.
Nästa gång ska jag prova Sotarn.
Vi pratar om Engelholmsglass.
Efter badet kom jag till bibblan. I caféets frysbox var allt säsongsslut, utom en barnglass och ... hallonlakritspinnen, jag slog till igen. Det var ett tecken för tydligt för att ignoreras.

Jag läste Sonic sen. Nöjesguiden är en dryg tidning dit läsarna får höra av sej bara för att redaktionen ska få banka varandras axlar och skriva dryga svar på läsarmejlen. Ja ja, vi kommer alla från sandlådan.
Sonic görs av nördar i rakt nerstigande led från Gradvall och Lokko och säkert hundratals av deras engelska och amerikanska förebilder.
Sonic, en sympatisk, inspirerande och lärorik musiktidning.
Sonic. En läsare framför en stilla undran: Tidningen luktar så gott, trycks den månne hos Trydells i Laholm.
Jomenvisst.

Tuesday, November 24, 2009

Varför svenskar är snåla

Elsa fick se på Dansbandskampem när jag la Anna i lördags. Hon tyckte att det var kul. Jag såg några bitar på slutet. Ett skånskt dansband (jag tror dom hette Spoot-Lajts, he he) i träningsoveraller gjorde nån sorts version av en av många hemska sånger av Nanne Grönwall. Nanne verkar ju snäll och så. Och fruktansvärt dålig. Dansbandet från Svedala var, tja, ett dansband från Svedala i träningsoveraller, trevliga grabbar, verkade det som. Men juryn gick bananas. Magnus Carlsson (Barbados-Magnus alltså) och en dansbandsnörd som dom kallade professorn och en som bröt på engelska (tror jag) och såg mycket märkligare ut än dom i träningsoveraller, verkade riktigt ilskna, direkt förnärmade. Så ska inte en slipsten dras, och detta på bekostnad av Carina Jaarneks! En skandal! En katastrof! En ... storm i en amöbas snapsglas.

Människor ointresse för människor. Inskränkthet. Inte konstigt att det ser ut som det gör. Är det konstigt att man längtar bort nån gång.

Jag trodde inte. Men jag visste inte. Jag fick bege mej till doktorn igen. Allt var bra. En liten sak i världen. Jag har frikort nu. Det gäller att passa på. Jag ser riktig oro där. Man ska inte nedvärdera riktig oro. Man ska ta reda på om den är befogad. Man ska inte överdriva.

Det var sommar. Jag hade slutat åttan eller nian. Jag hade köpt en skiva med Prince, Around the world in a day. Jag lånade ut den till Håkan Sunesson. Jag fick låna hans Born in the USA. Den har jag fortfarande kvar. Håkan bor i Spanien. Han har kanske min Prince-skiva där.

Alla som tycker att Bruce sjunger om just dom. Ronald Reagan. Vita hederliga arbetare. Amerikanska vänsterradikaler. Alla andra. Alla som inte alls känner igen sej. Alla som hatade Bob Dylan -65, -66. Så får man inte göra. På Youtube, Like a rolling stone, vreden och ilskan, tvånget att göra just så, i Bob Dylans uttryck och ansikte.

MySpace, Quit your dayjobs videor. qyd. Det är grabbar med choklad i. Grabbar från Landskrona. Helt utan att ha lärt dom något, haft något som helst med deras skapande att göra, helt utan att ha varit kompis med dom när det begav sej i LA, helt oberoende av att jag känner Jonte och Bader dom få gånger vi stöter på varandra, är jag oerhört stolt. Att underhålla så roligt och bra och att man ändå känner stinget av allvar. På något sätt. Kanske. Inte. Det finns en video när dom kör ner i ett dike, Car crash. Det är årets video. I den landskronitiska nostalgiklassikern Vlado Video kan man också se den filmintresserade L.T. Fisk dela med sej av sina kunskaper.

Nu blev våren höst igen. Men det vänder.

Friday, November 20, 2009

Legalt

Anita Lindblom sjunger En dans på rosor. Ingen kan lova dej en dans på rosor. Lyckan är en gudagåva. Det får mej att tänka på Nils Poppe och hur lycklig han borde vara med Bibi i Sjunde inseglet och där svävar vi vid Hovs hallar och söderut och en fredag eller lördag i 1989 satt jag på Akropolis övervåning i Landskrona och språkade med Tomas Poppe. Cornelis var död och den svenska rockeliten hade spelat in den ganska oviga hyllningsskivan Den flygande holländaren. Jag och Tomas Poppe pratade om att så småningom göra en hyllningsskiva till Ulf Lundell som hade fyllt fyrtio i dagarna då.
Så det är väl dags att damma av gitarren och ringa upp Tomas Poppe som jag inte pratat med varken förr eller senare, bara den besjälade kvällen för tjugo år sen när löven blåste över Rådhustorget.
Ulf Lundell fyller sextio idag och jag älskar absolut inte allt han gjort, men jag kan bara säga: Respekt! Att gå sin egen väg är värt respekt.

Jag tänker på dom där dagarna i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag tänker på dagar på hörnan Öresunds- Timmermansgatan i LA. Jag tänker på nätterna med Kojak, Baretta, Rockford, repriser på TV3 som jag hade för första gången. Jag tänker på McCall, den rättrådige rättskiparen som gjorde tomheten lika tom men mer underhållande. Han är död nu, Edward Woodward, 79 år gammal.

Jag skrev om Bullen i två böcker. Jag skrev om en tavla, en båt som kunde vara Titanic. Jag vet en yngling som på något sätt noterade den tavlan när han läste boken. Vi känner varandra nu. Vi kände inte varandra då.

När en ung och en äldre skribent ska recensera Jacques Werups återutgivna Tiden i Malmö i Sydsvenskan väljer man Amanda Svensson som den unga. Jag stör mej på texten. Amanda Svensson raljerar om sitt ointresse för Malmöskildringar i litteraturen, hon känner inte igen sej i böckernas Malmö (det visste jag inte var kriteriet för en bra Malmöskildring, vissa av oss vill veta saker vi inte visste tidigare), enligt Amanda Svensson är böckerna gamla och tröttande och handlar om minnet av Per Albin, Kockumskranen, MFF och långsamma promenader i Pildammsparken. Amanda Svensson nämner inte en enda bok hon har läst.

Jag har läst skådespelaren, kocken och messerschmitten Bullen Berglunds memoarer. Det var grosshandlartider det, åh, jag minns tillbaka, en droska hit och en droska dit. Och en grogg på sockerdricka på det.

Nu sjunger Gunnar Wiklund om att gå hand i hand genom livet, längs en stig med ömsom vin ömsom vatten i fältflaskorna och den isiga vattenpölen ska smälta och jag känner inte igen mej i femtiotalets Landskrona och jag längtar inte dit. Men hade jag varit stadd vid kassa. Hade jag varit frisk i levern. Hade jag kavlat upp ärmarna och drämt en tusenlapp i bardisken och bjudit laget runt på Bristol.

Jag har gått på olika skrivarlinjer i mina dagar, där brukar man snabbt hitta en gemensam generaliserande ton när man talar illa om vissa böcker/författare, många gånger böcker/författare man inte läst, eller läst slarvigt.


Under mina månader i Göteborg brukade jag sitta vid Masthuggskyrkan och skriva revynummer och ordvitsar, upp och stå och titta ut över vattnet, båtarna och varven, och jackan i skogen kommer från hamnen på åttiotalet. Och jag gick ner till puben med glasväggar där författaren och jazzmannens sambo skötte biffen, han rullade bara cigaretter, drack rödtjut och berättade om gamla tider, Jörgen, om buspojkar och halvskummisar på långgatorna. Jag kände inte igen mej när jag traskade mot Järntorget.

Jag kan med lätthet räkna upp tjugo-trettio böcker som utspelar sej i Malmö, som innehåller mycket mer än ett minne av Per Albin eller Kockumskranen. Svårare är att räkna upp någon bok som gör det, som lägger sin tyngd på det.

Jag kan med lätthet springa uppför vår källartrappa. Jag cyklar en och en halv timme varje dag. Jag äter gärna fläskkotlett med tomatsallad och oliver till lunch. Jag läser numera Norra Skåne vid denna lunch. Jag läste en mycket rolig recension av Jens Liljestrand, rörande boken om fenomenet Björn Ranelid.

Amanda Svensson är nästan tjugo år yngre än jag. Jag känner ofta inte igen mej i den trötta, blasé(kvasi?)coola attityden hos vissa skribenter i hennes generation. Det är väl bara så det är och ska vara, antar jag. Herregud, jag som febrilt letar efter Tomas Poppes telefonnummer och märker att Ulf Lundell snart är folkpensionär.

Abba är för moderna. Jag lyssnar på bitar från den svenska folkparkens guldera. Då stod Per Albin Hansson byst i varenda buske och var det inte Sten-Åke Cederhök så var det Thore Skogman som visslade en kuplett för korvförsäljaren med en låda på magen. Och ingen spydde i rabatterna och ingen blev av med oskulden på ett barbariskt sätt och slogs man var det hederligt.

Jag har bloggat i fyra år nu. Jag vet ännu inte hur man får ord att bli blåa och föra dej vidare.

Tuesday, November 17, 2009

mer blues från landskrona

skriv upp
kom ihåg
glöm lucior och julbord
tolfte december
11-13 - signering på bibblan i landskrona
13.00 - boken presenteras i hörsalen, på bibblan
från arton och framåt - släppfest på inferno (fd nya latino, gränden, grenden, baggens ...) i landskrona
uppläsning
hemliga gäster?
hoogans hjältar spelar vid tio
specialpris för signerade böcker
fritt inträde
Olika versioner av verklighet

”`Flyktingbarn´ är i själva verket 22-åriga män. De flesta så kallade flyktingbarn uppger att de är 17 år men är i själva verket betydligt äldre. Att placera dessa i familjehem för en hög kostnad för samhället är absurt. Ofta är det en släkting som åtar sig detta med stor förtjänst.
Dessutom ska Attendo, ett privat vårdföretag också göra sig en vinst, och skattebetalarna betalar som alltid.
De från Afrika uppger att de kommer från Somalia för då vet de att de får stanna.”
Signaturen Sätt stopp i Kvällsposten i november

"... Han (Kristian Lundberg) skildrar mycket konkret hur det är att vara fattig. De fattiga ska bli ännu fattigare, menar han, och det är dyrt att vara fattig, med straffavgifter, inga pengar till månadskort på bussen, tvång att snåla med allt.
Lundbergs kommentar till det politiska dagsläget för arbetarklassen skär rakt igenom all retorisk bullshit: `Vi för ingen klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ned våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.´
Sug på den du Mona Sahlin, och fundera över varför det är skit med opinionssiffrorna, framför allt bland ungdomen.
Lundbergs Yarden är som ett rosslande skri ur ett hopplöst mörker, där ljuspunkterna är få, utom i relation till vissa arbetskamrater. Det privata är vad som återstår i en svartnande tid, med fascistiska krafter som sticker upp trynet. På sin hudlösa prosa skildrar han ett trauma som tyvärr är giltig för allt fler.
Men till Augustnominering räckte det inte, lika lite som för Jörgensdotter och Almlöf och andra, med den sociala verkligheten på programmet. I Augustjuryn är man blind för samtiden, där finns bara intresse för historiens välkända skamlösheter. Det känns väl tryggare och mer politiskt korrekt så, att blunda för vad som pågår."
Gunder Andersson i Dalademokraten i oktober


Utanför skolorna stänger vi dörrarna
igen och igen
och han bär på en odiskad kaffekopp
när han kommer försent till lektionen
i ryska
i gammal tyska
jag glömde
jag glömde hur livet ser ut
innanför dom andra väggarna
på andra sidan murarna
där du leker i solen och vattnar blommorna
träden lyfter mot himlen

Utanför skolorna
kunde vi samma popsånger
kunde vi samma hoppande steg
över brunnarna
aldrig halkade vi och föll
aldrig rakt ner
i ett svart halt hål
alldeles perfekt för dej
att bara röra sej neråt
att bara höra
ett döende eko
en skrikande smärta
en skinnflådd gris
rakt ner i slakten

Innanför dom andra väggarna
Det är mörka gator, min vän
det är leran som suger, igen
det är allt du aldrig ville tro
det är här du aldrig ville bo
en klocka ringer
en öl till
en flicka springer
Elvis Costello
Jag vill ha dej
Bob Dylan
Jag vill ha dej
En klocka ringer
jag vaknar och springer
hoppas jag hinner
det brinner i staden
det brinner i bladen
träden som faller
träden som skriker
träden som brakar
du gråter du skakar
det jäser du bakar
en kaka i elden i gräset som svider
sot som mot himlen glider

Saturday, November 14, 2009

I´m a Farbror Melker, yes, I am

Johanna undrade om man fick gå och lägga sej klockan åtta en lördag. Det fick man väl. Hon åt fisksoppa på Bullen innan. Jag åt lax med gräddstuvad potatis. Elsa åt köttbullar med whiskysås. Anna bara sov. Vi firade Fars dag en vecka efteråt. Elsa ritade stilleben, glas och flaskor.

Och nu är klockan snart nio. Och nu ligger Snickargården på Saltkråkan risigt till och farbror Melker ömkar sej och Malin tröstar: Du har gett oss allt, sånt som man inte kan få för pengar.
"Jag har älskat er så att det har värkt i bröstet", säger farbror Melker och får ett telefonsamtal och får ett stipendium på 25 000:- och det är sextiotal och det är en gigantisk summa, man kan köpa hela Snickargården. Men det blir en kamp mot klockan och gnidiga bungalowälskare.

Nu hoppas Johanna att hon har spytt klart. Hon och Anna sover. Nu har Elsa ätit upp ett äpple, och en banan, och mango, och nyponsoppa. Och jag är väl farbror Melker då med en såld kolonistuga och en inställd resa till Spanien och pengarna som skulle gå till att hyra en snickargård på Saltkråkan i några veckor i några år har gått till en varmvattenberedare och en gaspanna. Och jag längtar efter stipendier och jag längtar efter det där jobbet som skulle vara i ett halvår men blev uppskjutet på grund av finanskris och jag avskyr dom som borde betala vad dom är moraliskt skyldiga för ett annat jobb.

Och farbror Melker får aldrig någon fisk, Tjorven retas kärleksfullt, men då rycker det i spöet, men då ryker Melker i sjön, men det är en gädda och båtsman får köttbullarna som Malin rullat och stekt och familjen Melkersson gör det där festliga med bordet innan dom äter gäddan och Elsa frågar om inte vi kan göra så imorgon och jag tvekar, någonstans måste det finnas en gräns.

Men jag fick två nya V-ringade T-shirts idag av Johanna, femtionio spänn styck. Dom gamla är håliga. Och jag har en egen dator. Och en i-pod. Och en dammsugare. Och en cykel. Och en bil men inget körkort. Och ett hus men för mestadels lånade pengar. Och, ja, två barn och en fru. Och släkt och vänner.

"Är vi rika", frågade två barn sin mamma på sjuttiotalet.
"Ja, vi har tak över huvudet och mat på bordet, och vi har varandra ..."
Så jag är väl Astrid Lindgren då. Så jag är väl ett litet nöjt och storögt barn. Så jag är väl lite sentimental i Bullerbyn. Fast jag är bara förbannad.

Thursday, November 12, 2009

Ensamstående mamma körde i 72 på 50-väg. Fick böter. Hennes pappa är förbannad. Mördare går fria, min dotter får böta.

Det ser alldeles stilla ut och Proclaimers sjunger så vackert och verkligen själfullt och det är så äckligt och smutsigt när jag tänker på stora delar av Vellinges befolkning, stora delar av Skånes befolkning, Sverige, Världen.
Så kunde vi inte göra då. Andra Världskriget var svek av dom ogudaktiga, samma saker idag och samma sorts människor hittar alltid samma tunna förklaringar och jag hoppas att ni slår och slår er för brösten där medaljerna och ordnarna sitter, slår nålarna in i köttet och blöder ut det onda.

Jag pratar inte om när Bruce Springsteen sjunger om när allt är party och alla vill och dom åker upp till den där sjön, och alla är crazy och wild och allt är ett mysterium, allt är livet.

Det ser alldeles stilla ut och det är en genomskinlig tavla i flera färger i fönstret inte alls olikt ett kyrkfönster, inte alls olikt ... verkligheten utanför. Den sorgliga, smutsiga förstörda.

Jag pratar om tjejerna Bruce Springsteen aldrig riktigt sjunger om.

Och jag hör hur dom pratar om verklighetens folk. Var är ni? Vad vill ni? Ni ointresserade. Ska alla andra rätta sej i den lealösa massans marsch mot den stora intigheten. Jag oroar mej för er. Trötta, tysta, ointresserade. Ni gnällsjuka idioter som har hittat ett taffligt sätt att slippa lyfta på häcken, spy galla på, fega anonyma kommentarer på nätet. Och ni tror att ni sagt den felstavade sanningen. Och ni tror ... jag vet inte vad ni tror. Nä, ut och julhandla med er, slå alla möjliga rekord i er fattigdom, ni som absolut inte har råd, skäm bort nära och kära och ägna inte en tanke, dröm inte en sekund om dom andra. Stäng ute allt som är av värde för andra än er själva.
Jag blandar ihop dadlar med meloner. Ni är ju trots allt verklighetens folk. Jag begär utträde från den verkligheten här och nu.

Jag pratar om henne du såg på macken igår, hon som inte såg ut som horan Julia Roberts spelar, hon som såg ut som en riktig hora, hon som gick några klasser under dej i skolan, hon som var söt, hon som inte värdigt stiger in i en bil nu, hon som är sliten och allt är sminkat till något annat. Han som är äldre och startar bilen, en låt med Bruce Springsteen, om frihet.

Monday, November 09, 2009

Jag tar hellre trapporna

Det kanske är något med skånskan. Och håll för ögonen nu, ni som är känsliga för könsord. Jag vet inte vad det stod på engelska i Bukowskis novell, men PITTSKALLE, det har jag aldrig hört någon säga. KUKHUVUD däremot.
Så, nu går det bra att titta igen, Stålmannen, säg till dom andra.
Och ett annat ord: HISPAN. Säger man så idag? Hispig är ett ord jag använder ibland men sällan. PSYKET hade jag skrivit.
Detta alltså i samma novellsamlingen av Bukowski där man i översättningen pratar om sjätte rundan i en boxningsmatch. Det är knepigt med översättningar, och störande när läsningen blir hackig och irriterad.

Sverigedemokraterna i Helsingborg ska ut på uppdrag igen. Nu ska dom tappra medborgarna, med huvudena slängande i plastpåsarna under armarna, stoppa moskébygget i Helsingborg. Vilket moskébygge? Ja, det undrar dom som sägs planera att bygga det också. Dom som om några år kanske ska bygga ett centrum för islam med öppet för alla religionsutövare, ett sätt att öppna upp och förbättra, söka och finna förståelse.
Men, sånt stoppar inte onyttiga idioter, dom dundrar fram och knackar dörrar, sprider lögner och förenklingar, marscherar hela vägen rakt mot stupet och faller ner i blindo. Fast det lär ta några år, och några lär komma kravlande upp igen. Det är som den värsta sjukdomen, den sprider sej, förintas, sprider sej. Vi riktiga människor kan bara sopa undan och förebygga skadorna så gott det går.

"Intresset för författare och böcker är stort. Intresset för litteratur däremot är inte enormt", säger Klas Östergren i lördagens HD. Han säger att den svårare litteraturen marginaliseras. Han menar då litteratur strax över deckarnivån, inte värsta experimentlitteraturen.
"Vi lever i en kultur där 90 procent av bokläsarna anser att ska man läsa en bok ska en flicka våldtas och strimlas de första tolv sidorna, annars är man inte intresserad. Då har man en ganska hög tröskel för sitt engagemang i mänskligheten. Om man inte kan intressera sig för lite mer subtila skiftningar i människans själ är man på väg att bli tondöv." Klas Östergren säger också: "Detta är inget jag moraliserar över, det är bara så."

I dessa dagar lagar jag grekisk mat. Med turkisk yoghurt. Se det som en utsträckt hand. Se det som en njutning för gommen medan regnrusket faller och vi märker ännu inte av svininfluensan men alla tre cyklarna har varit på lagning flera gånger, hemmakurer och professionella. Se det som en utsträckt hand.

Thursday, November 05, 2009

Fritid

Den underbaraste stunden är efter simningen, efter bastubadet, att gå ut i simhallen igen och dyka och känna mjuk och våt svalka, dyka och skita i att man blir röd i ögonen. Skita i allt och bara vara fri kropp i vattnet.
Att gå i rymden och hoppa. Att känna sej tyngdlös, inte väga något jobbigt tungt, inte någonstans.

Joe Henry. Civilians. Den lånade jag på bibblan igår. En mycket bra platta.
Och Ison & Wine som jag bara hört talas om, också bra.
Babylon Blues. Jag minns när dom spelade på KB när det låg vid Erikslust, när det fanns en Porsche på taket. Där Malmborgs nu säljer dom alkoholfria ölen mycket dyrare än Malmborgs i Limhamn som är billigare än Willys. Det är ett evigt pusslande.

Jag gjorde vapenfri tjänst i Malmö 1991/92. Då fick jag ett medlemskort på Kockum Fritid, spelade mest bowling då, men några gånger simmade jag.
När jag flyttade till Malmö -94 skaffade jag mej medlems- och simkort som jag förnyat varje år.
Cyklingen och simningen. Min räddning 2001 när jag slutade kröka. Cyklingen var en gammal vän, den håller än. Simningen blev en sorts mani. 1500 eller 2000 meter tre eller fyra gånger i veckan. Och en och en halv timmes cykling. 2002 vägde jag tolv tretton kilo mindre än jag väger nu. Hellre lite för mycket än för lite.

Jag cyklade den vägen igår, genom Slottsparken, förbi Kronprinsen, genom Pildammsparken upp mot Södra förstadsgatan vid Mas och förbi huset där vår gamla lägenhet ligger. Dom lyckliga dagarna där. Där Elsa så småningom föddes. Men innan. När jag skrev Och fortsätta vidare bort. När Johanna jobbade på Sydsvenskan och vi möttes på kvällen på Möllan eller Bullen när hon slutat. När jag satt och redigerade dagens arbete. Och hon var ledig mitt i veckan och vi åkte till Köpenhamn. När Waterboys spelade på KB varje kväll. När solidaritetens fanor vajade lagom starkt i vinden. När det sprutade vin ur Folkets parks fontäner. Det var tider det, långt ifrån dagens stressiga samhälle med sverigedemokrater som likt råttorna krypt fram ur buskarna och visar sej öppet.
Så. Se så lätt verkligheten spårar ut i nostalgiska drömmar tillbaka.

Jag undrar var dom är nu. Dom två gubbarna som alltid simmade tillsammans. Dog den ene och den andre blev ensam. Armand Kranjc. Bowlinggänget som ockuperade duschar och bastu. Kvinnan med protesen. Kvinnan med rakat hår, hon som såg sjuk ut. Den abnormt tjocke. Har dom vandrat en annan väg, samma väg, den väg vi alla en gång ska vandra.
Det borde man kunna fråga någon om. Det borde man kunna sätta sej ner vid ett bord i ett lagom sorl och diskutera värdigt.
Det kan jag be om. Att få träffa den som redan varit där. Att den som redan varit där ska ta mej i sin famn och badda min panna och förklara, det gör inte ont, det finns ingen saknad.

Håkan Lagher har ju smugit i vassen lite här och där i min musikaliska värld. Nu har jag lånat hans bok om Ulf Lundell, om tiden kring Den vassa eggen. Jag vet inte vad jag tycker om Håkan Lagher. Jag vet inte vad jag tycker om boken. Jag vet bara att Ulf Lundell sa att man blir mindre rädd när man närmar sej sextio. Att livet inte är lika roligt att leva. Att man närmar sej försoningen och det är okej. Det kan jag acceptera till tonerna av en hackande skiva.

Monday, November 02, 2009

Hoppet är segt

Det finns en ung tjej som jag pratar med ibland. Hon skriver. Hon skriver bra. Hon är inte en färdig författare. Men hon har ett driv och historier som hon tycker är viktiga att berätta. Det räcker långt. Eller, det kan räcka långt. Sen kommer det att kunna orka jobba. Sen kommer det att inte ge upp. Sen kommer det att ha möjlighet att jobba. Att skriva och tänka.
Det finns flera unga tjejer som jag har haft kontakt med, skrivande tjejer. Olika, men begåvade. Men det finns så mycket annat i livet. Och det finns inte så mycket plats.

Nu sjunger Norah Jones, Kris Kristofferson, Elvis Costello, Roseanne Cash och John Mellencamp en ganska usel version av Me and Bobbie McGee. Men det är ändå ett stort ögonblick, vackert. Det är ett tjusigt program han får till, Costello, det är fascinerande att höra artisterna prata hyggligt avslappnat om sitt hantverk, om det dom brinner för.

Ibland undrar jag över cykelkillen som jag byter tjänster med titt som tätt, eller betalar. Han är billig och trevlig och vi litar på varandra. Under mer än fyra år i Limhamn har vi haft mycket kontakt. Jag är en ohändig cyklande man. Kanske inte så ohändig, men jag har inte tid och tålamod att lära mej allt. Så jag tar mej till cykelmannen. Jag funderar över hans privata förhållanden, dom asiatiska barnen xom dyker upp ibland. Vi pratar om skrivande ibland, om Jan Guillou. Nu blev det fel slang till Elsas cykel. Han har ingen tjugo tums, skulle fixa idag. Han ska fixa till imorgon. Han ska fixa ett stöd till mej, det började han med någon gång förra våren. Å andra sidan skulle min roman vara färdig i somras. Å ena sidan har jag gjort två böcker som aldrig skulle bli klara. Å tredje sidan fick jag en ny pakethållare gratis. Och ett nytt nav nästan gratis. Fast inte nytt, något begagnat.

Nu regnar det verkligen. Nu är cykeln hos cykelmannen. Och Elsa ska till Cirkusskolan. Och jag har svårt för stadsbussar. Det är skönt att cykla i regn om det inte blåser för mycket. Men Elsa börjar bli tung och hon har ingen slang till sitt bakhjul och orkar ändå inte cykla fram och tillbaka till Folkets park. Det är sånt man också tänker på.

Kvinnan jag går och pratar med varannan måndag åker tåg från mellanskåne varje dag. Hennes man kommer från Vollsjötrakten, själv kommer hon från Hässleholm, som min fru och nästan min mamma. Så börjar Mikael Wiehe sjunga och jag planerar ett föredrag, eller nåt. Jag har skrivit ett mejl på engelska till Lettland. Nu ska jag skriva ett mejl norrut. Sen ska jag fixa till den nästsista novellen. Sen ska jag försöka fixa lite pengar från några tidningar. Ett par vattentäta vantar som inte är alltför svettiga, det skulle vara något.

Jag minns mopeden i Vollsjötrakten. Min Tomos. Köpt för tiotusen och såld för fem- eller sex. Det var en kortlivad kamrat. Det var obehagligt att susa fram långsamt med den stora hjälmen. Jag är ingen moppekille. Och lastbilarna. Det kommer mycket droger och smuggelsprit den vägen, berättade kvinnan som jag pratar med varannan måndag. Jodå. och vad saknar jag då? Huset i Vollsjö. Jag skulle vilja ha ett sånt hus igen. Promenaderna på banvallen. Bada med öppet fönster. Livet vi levde då med kaminen i det rum vi kallade Puben. Och Eva Andersson på bibblan. Stillheten på Åvallen. Utflykterna till Kivik, Tomelilla, Ystad och Simrishamn. Festerna. Det var väl allt.