Saturday, March 31, 2007

Fassan fasade för fasanerna

Jag vaknade av fåglarna som hoppade på kolonitaket.
Nä, jag vaknade av mobiltelefonen som hoppade på nattduksbordet, Danne och Lili som var på väg till Kreta.
Nä, jag vaknade av den danska radion som jag somnade till.
Nä, jag somnade till Jan Sigurds ofta utmärkta bok Hemmingways sista flamma.
Nä, jag somnade av kinamaten som jag och Windy åt i Landskrona. Man blir så mätt, så konstigt mätt.
Och Windy tog bussen 22.30 till Glumslöv och jag tog den nylagade kolonicykeln till kolonin och fick på den danska radion och fick upp den tunga boken av Jan Sigurd, och den sjönk och jag somnade.
Vi är gamla gubbar. Men vi hade trevligt först. Var olagliga.

Jag har jobbat hårt den sista tiden.
Jag vet inte om jag är nöjd.

Men när jag vaknade för andra gången och gick upp, kvart över sju. Man går upp tidigt i mina år. Men jag kände igen det skriket. Det var ingen duva. Det var fasanen. Varje kolonistuga med självaktning bör ha en fasan, och en igelkott. Och några fladdermöss. Möjligen en ekorre.
Men det är ett både ståtligt och spattigt djur, fasanen.

Och jag gjorde dom sista ändringarna strax efter tolv. Sen cyklade jag ut på industriområdet, gick på torget. Köpte en Bamse till Elsa för fem spänn, och Djup av Henning Mankell för fem spänn. Tog en dubbel lättöl på Akropolis och dom har börjat ta på sej dom långa shortsen redan, dom jag såg genom fönstret.

Och vi har blivit med bil igen. En Renault 5 från 1990, min pappas ögonsten. Det är en tacksam ära att få ta över. Men vi var lite tveksamma först, vi sålde vår förra bil för att vi inte tyckte att vi behövde den. Och Johanna är miljöpartist. Men med barn och sommar i antågande så säger vi som min gamle vän Fyran skulle ha sagt: Why the hell not?

Wednesday, March 28, 2007

Flyg ljusa fjäril ner i hålet i mitt huvud och fladdra

Det är bänkarnas tid. Och det har varit ett pusslande och ett pusslande, med att få tiden och orken att räcka till. Och jag är inte ens färdig, men ändå färdig.
För några minuter sen skickade jag iväg mitt manus till utskrift. Vellinge kommun gör friheten större, Johanna skriver ut på sin skola.
Ikväll ska jag läsa min bok, mitt manus som om jag vore någon annan. En hyggligt litteraturkunnig och öppen människa, låt oss kalla honom Pelle.
Imorgon ska jag läsa mitt manus. Pelle alltså. Jag tror att han drar till Köpenhamn. Det har jag gjort med mina två senaste böcker, åkt till Köpenhamn och läst på passande krogar.
Det kan vara en fröjd att läsa det man skrivit. Jag hoppas att jag får tårar i ögonen några gånger.
Sen ska jag åka till Landskrona och kolonistugan fredag/lördag för att göra ändringar och ändringar. På söndag också. Och på söndagkväll ska jag skicka manuset till Wahlström & Widstrand som jag hoppas blir glada och generösa.
Sen fortsätter det. En runda till för att bygga in och bygga ut, strama, få det berättat som ska berättas.
Sen en runda till med Christian, min redaktör.
Sen en sväng med korrläsaren, och Christian.
Och omslag och baksidetext och annat smått och gott. En fröjdefull process jämfört med helvetet som har rivit i mej under skrivandet av den här boken. Nä, inte under skrivandet, men all den tid som gått åt till att inte kunna skriva.
Men jag har lärt mej mycket. Hur det inte ska gå till nästa gång, och det gäller mer än en sketen bok.
Och på söndag åker Johanna upp med Elsa till Hässleholm.
Och på måndag åker vi till Paris.

Tuesday, March 27, 2007

PRESSMEDDELANDE – En blues från Landskrona

Det har varit mycket ljus på Landkrona den senaste tiden. I medier av olika slag har människor som vetat mer eller mindre om staden uttalat sej, många med tvärsäkra analyser om varför det är som det är. Som om det fanns ett entydigt svar. Som om det fanns bara ett Landskrona.
Nu kommer en annorlunda version.
Fotografen Thomas H Johnsson har tagit bilder i Landskrona under en stor del av 90-talet och hela 00-talet, bilder av en stad i föändring, men ändå samma.
Författaren Jonas Bergh har, med Landskrona som gemensam nämnare, skrivit en personlig krönika i tjugotalet delar under tiden höst -05 till höst -06 med blickar bakåt.
Inga frågor, inga svar. Bara dokumentärfotografier och dokumentärprosa. Resultatet kan beskådas i boken En blues från Landskrona (KF JB23 i samarbete med Förlags ab Gondolin) som ges ut den första maj 2007.

Kontakt: Jonas Bergh 040- 15 21 61, 0709- 233 722, jb23@spray.se

Sunday, March 25, 2007

Vad vi pratar om när vi pratar om Paris

Det är inte jobbigt. Men om det skulle vara det, så är det att vattnet inte finns än, i kolonistugan. Annars är det en fröjd. Det är ute på landet mitt i stan. Och jag fick låna min pappas cykel. Jag åkte lördagförmiddag och kom hem ikväll. Barn och besök hemma. Jag måste bli klar med min bok. Det blir jag. Jag har bytt namn, till ett mycket bättre och tuffare. Om jag är en poet så är jag måhända drömsk, men rå.

Paris.

Igår på Seglarpaviljongen. Jag satt i baren på den enda barstolen för att försöka kunna prata med krögaren Poul när han nån gång fick en ledig stund. Solen som sken. Vinden som ven, men från bra håll, nästan lä på uteserveringen. Det säger man i Landskrona, våren har kommit när det är fullt på Seglarens uteservering. Kanske. det var det igår, kanske.

Paris.

Igår på Seglarpaviljongen. Jag kände igen honom, men visste inte riktigt. Jonas, sa han, och ingen jag känner i LA (folk i min ålder, gamla kompisar) kallar mej Jonas.
"Jag har läst din första bok två gånger, jag tror jag ska läsa den en tredje gång snart", sa han, och tatueringarna. Och ticsen. Och det han berättade sen, om heroinet och alla dagar i fängelse. Och han har inte läst många böcker i sitt liv. Men min Och fortsätta vidare bort (min fjärde) ska han snart läsa för tredje gången.
Han går på Metadon, tre år med fungerande liv och inte ett enda återfall.
Men i Sverige vill man inte syssla med Metadon. Man är barn i Sverige, präktiga äppelkindade barn med äppelknyckarbrallor. Knycker liv.
Skit i varför nån har börjat med heroin. Skit i snack om personligt ansvar. Det finns artonåringar som behöver hjälp, som vill ha hjälp, nu! Stoppa ner präktighetensbibeln i jorden och stampa, för en gångs skull.
Förresten, är det inte personligt ansvar att be om hjälp? Men hur lätt är det att köa i två år som heroinmissbrukare? Men det är väl det ni vill, stolta svenskar, låt packet dö. Heroinister, araber och cyklister.

Paris.

Så har det urartat igen på Sydsvenskan kultursida. Debatten om ... ja, vadå? Om vem som sticker huvudet i sanden och vem som är modig?
Jag skulle vilja starta debatten om: Vad ska vi göra? Alla ni som är tillräckligt kunniga för att skriva debattartiklar på Sydsvenskan kultursida, tillräckligt kunniga för att kasta spadar på varandra i sandlådan, vad ska vi göra, hur?
Vi vet att det finns problem, vi vet det alla. Men vad? Hur?

Vadå Paris?
Vi pratade om det häromdagen, Johanna och jag. Vilka böcker vi ska ta med oss. Vi har inte bestämt oss än.

Wednesday, March 21, 2007

No swimming in the rain

Mycket att stå i nu dom här dagarna. Eller, jag sitter mest framför datorn och får ihop det sista till romanen. En sorts prosapoetiskt pussel.
Så idag är andra onsdagen i rad som jag inte är på Kockum Fritid och simmar och badar med fru och dotter, för er som undrar. Jag saknar det. jag kan till och med bli lite sentimental när jag vet att dom är där nu, och inte jag.
Men den förste april skickar jag iväg manuset. Kan man lita på det?
Den andra april åker vi till Paris och sen blir det påsk. Sen ska jag cykla som vanligt men simma mer hela resetn av våren. Om det nu inte kommer för mycket gäster från den Aqvakul och stör med andra regler.

Mycket att stå i, det prosapoetiska pusslet.
Men varje dag tar jag lunch mellan tolv och ett för att se två avsnitt av Floyds matresor som TV8 sänder. Första gången jag blivit glad för att man bytt bort TV6/ZTV inom vår tråkiga bostadsrättsförening.
Floyd är en fröjd. Han har betat av Frankrike, Skandinavien och äter sej hastigt genom Asien nu, med sina schalottenlökar, vitlökar och tomater.
Själv åt jag gårdagens soppa på köttfärs, rotselleri, palsternacka, vitkål, purjolök, gul lök och morötter. Klassik, fast kanske inte vitkål som gav en söt smak av Asien framför teven.
Och nu sitter jag här igen, skriver roman för ER skull, kanske.
Och just nu sjunger Gram Parsons och Emmylou Harris en låt som jag inte minns namnet på. Men den har inget med Rainbow att göra, och nån sån får vi knappast se idag ändå. Men man får hänga i.
Sleepless nights, kanske.

Sunday, March 18, 2007

Short cuts (spindeln i nätet: J. Bergh)

Jag är inte godare.
Jag är absolut inte rikare.
Söndag och vinden väller in igen och jag hoppar av tåget från Landskrona, I Malmö. Har tre hundralappar i fickan och bara sex spänn på förköpskortet, fyller alltså på.
En man i ostylat skägg står tyst och ser på. Alldeles tyst. Jag känner mej inte besvärad, bara bortskämd. Hade tänkt ta en dubbel lättöl på Bishops medan jag väntar på bussen.
Han är tyst, mannen i skägget, och jag fyller på mitt kort för framtida resor.
”Hur är det”, frågar jag.
”Det kunde va bättre”, svarar han.
”Ta den här”, säger jag och ger honom en tjuga.
Jag är inte godare.
Jag är inte rikare.
Jag har inte varit riktigt där, men nära.

Apropå det, att jag inte varit där, allra längst ner. Det beror mycket på det sociala skyddsnät jag haft i form av vänner och familj.
Apropå det, välkomna till bloggen, Nilla och Fia, mamma och syster.

Jag kände i höger framficka sen, där jag brukar ha mynten.
Jag är inte godare eller rikare, men han fick sju och femtio till.
Vad är det värt?
För honom.
En del kanske. Något att äta. Grillade kycklingbitar och två folköl hos Handlaren på Väster. Vad vet jag.
Vad är det värt?
För mej när jag bankar på himlens port.
Det skiter jag i.

Kvitt eller dubbelt, kunskapstävlingen, och sjuttiotal. Tiotusenkronorsfrågan, kallades den också. En man med för stora glasögon och för breda skjortkragar.
Och han svarade fel tidigt, han var så nervös.
Och jag minns att jag grät.
Och jag minns att han berättade att han hade köpt skjortan just för programmet.
Och allt hamnade i soptunnan.
Jag är inte godare.
Kanske bara känslig och sentimental ibland.

Min pappa hade kalas i Borstahusen. Vi sov över. Jag jobbade en del i kolonistugan lördag och söndag, litterärt. Det börjar närma sej med romanen.
Och haglet slog mot rutorna och jag lyssnade på när Hammarby förlorade en bandyfinal igen. Att man ändå alltid håller på Hammarby, ibland.
Och åt fiskgratäng.

Vy från nära kolonistugan


Är Kristina Lugn godare än Jesper Svenbro?
Det vet inte jag.
Det tycker jag är en ointressant fråga.
Men dom var båda bra i fredags på Stanza. Men inte jättebra.
Kristina var coolast, på sitt sätt.
Jesper var coolast, på sitt helt annorlunda sätt.
Flera hade förköpsbiljetter och satt längst fram och verkade ha kommit bara för att skratta när Kristina Lugn läste, som om hon var komiker. Som om man var rädd för tystnaden och eftertanken.
Det isade till en hel del i texten. Men jag tyckte nog att den kanske var lite för lång, eller lite oredigerad. Eller var jag bara okoncentrerad.

Jesper läste om grodor.

Jag ska berätta mer om Birgitta Stenberg och den starka känslan för henne som bankar i mej ibland. Jag ska berätta om att hon kanske kommer med tåget söderut och säger hej. Och att det i så fall gör mej så oerhört glad, och stolt över mej själv.
Det gör mej inte godare, men rikare.
I själen.

Thursday, March 15, 2007

Och utanför går alla dom andra och drömmer

Jag tror det är onsdag, eller tisdag.
Då i februari pratade jag med Märta Tikkanen om det där med att skriva. Jag är glad att Johanna var med. Jag är glad att hon fick höra från Märta om problemen, att ta sej in igen, startsträckan. Hur jobbigt det kan vara, när man även vill vara förälder, partner, städare, matlagare, skämtare. Hela alltet.
Och längst därinne vill man bara in i sin bok och gör det som krävs för att skriva färdigt den, gå på stranden, klättra i bergen, cykla, simma. Gjuta tennsoldater och ställa dom på led.
Men hela tiden med detta i huvudet, min bok, mina människor, det är 1997 nu, jag är Inga nu, jag vet exakt hur hon tänker och pratar.

Jag har äntligen börjat läsa Kjell Westös senaste. Jag fröjdas. Jag längtar till Helsingfors och den sjungande svenskan. Jag längtar dit jag aldrig varit, där jag kan känna mej trygg för att jag vet hur det funkar.

Jag vet att det är torsdag. Jag har nämligen ätit ärtsoppa.
Jag ska klippa mej och äntligen skaffa den där mustaschen när jag gjort klart boken och fått den antagen. Det borde vara om fyra veckor.
Jag har ändrat namn. Ingen jävla Lättölsalkis.
Så drömmer man då. SÅ DRÖMMER MAN DÅ.


Där drömde jag då

Monday, March 12, 2007

Arbetsplatser för oss i gummistövlar, som jag saknar, drömmer om dej på nätterna, Linnea...s hus i Vollsjö

Gummistövlar på och Ingvars gamla armyjacka med kardborreband fästa med säkerhetsnålar. Och ändå kändes säkerheten otrygg ibland.
Men dom plaggen och ett par gamla brallor och en mössa, en tjyvamössa, och ut och tjyva sur ved med yxan.
Och kvällarna i den murade puben när jag satt och skissade på det som sen blev Sonny och Karola-boken.
Jag jobbade inte så bra där, men elden sprakade.
Och jag hade det jag kallade gymmet, trägolv från för längesen och fönster i två riktningar och motionscykeln och bandspelaren med specialinspelad cykelmusik.
Och sen två rum till, biblioteket och arbetsrummet.
Det var mina domäner.
Det var där jag jobbade.

Och jag minns sexton- eller sjuttonårsåldern när Eldkvarns Utanför lagen just kommit, och pratade bara med mej. Och det var LP, och det var stora bilder från Koppom i Värmland (tror jag), det var The Band och naturen och ändå party, fast inte så hårt som förr, min käre vän.
Det var minnena och insikten om att det funkar nu också, man kan bara springa sprint ett visst antal år. Tröttheten kommer sen. Då lägger man om, och det blir inte tråkigare, bara annorlunda.

Jag har ändå en jävla massa böcker i källaren, här i Limhamn.
Jag har ändå en jävla massa böcker här i mitt arbetsrum som är lägenhetens näststörsta rum, men ändå för trångt. Eller för få rum. Eller för få vägar ut. Eller för få hörnor med ojämn sten att sitta på en ranglig stol i, i vårsolen som kommer nu.
Och alla dessa papper.
Och alla dessa lappar av papper som jag inte kan slänga.
Alla dessa embryon till romaner eller noveller i påsar och väskor.
Jag kan inte hålla ordning.
Jag kan inte cykla på motionscykeln härinne.
Pilar av kärlek med Dileva för mycket längesen.
Everyday is like sunday med Morrissey.
Andra tider men nu.

Mormors gamla skinnfåtölj. Elsa tycker om att sitta i den, för att jag tycker om och brukar sitta i den och läsa om kvinnor i sjuttioårsåldern som vägrar hålla flabben.

Och musikmaskiner från åttiotalet.
Och vinylplattor från åttiotalet.
Sa jag Triffids.
Sa jag att jag aldrig har drömt om att komma till Australien.
Från plattan Tiggarens tal, den fina sången om Marias ögon finns i en extraversion på CD, den lyssnar jag på nu.

Jag skulle vilja bränna hela skiten. Jag skulle vilja ha bara en liten trädgård och ett litet hus.
Jag skulle vilja ha en friggebod där att skriva i, som skulle vara min.
Och en till som skulle vara bastu för hela familjen och vännerna.
Det är så jag vill ha det, en bas. Det är så jag är. Jag är inte solen, men fyra eller fem planeter runt omkring.

Saturday, March 10, 2007

Jag ser rakt igenom ändå

Jag sitter i kolonistugan och skriver till dej, tror jag. Harriet eller han Benny eller Thord.
Fast egentligen skriver jag till dej, Mattias.
Flaggstången är gammal och har inte haft någon svensk flagga upphissad på länge, Mattias, och snart är jag stark nog att dra upp den och bära den, Mattias, då vet du var jag vill köra upp den.
Och du tror att du är smart.
Och du tror att vi andra bara är politiskt korrekta. Såna tomma fraser gömmer du dej säkert bakom.
Mattias, du vet inte ett skit.
Och det värsta, du bryr dej inte ett skit.

Jag satt i kolonistugan igår också. Skrev på min roman och dom vanliga elementen var på, och extraelementet, och ibland ugnen med luckan öppen. Och dom gamla englasfönsterna immade och det rinnar droppar som tårar nu. Men jag är inte ledsen. Jag är förbannad. Jag är full av sorg när jag tänker på det. Jag är ledsen.

Jag är ledsen. Den breder ut sej. Självgodheten. Acceptansen att vara nöjd med att se om sitt eget hus. You are a good man, you are looking after your family.
Sverigedemokraterna är värst. Sen kommer folkpartisterna som inte är av samma stam som då Bengt W lämnade soffan när Ny demokrati steg in och satte sej. Det känns som evigheter sen. Vi lever i ett annat land nu. Sköt dej själv och skit i andra. Nä, skjut dom andra och sko dej själv.

Jag är ledsen. Då är det skönt att Harriet Andersson finns. Att det finns en intervjubok där hon berättar om sitt liv. Ännu en av dessa magnifika kvinnor, som märta Tikkanen, som Birgitta Stenberg. Dessa överlevare som alltid har försökt gå sin egen väg. Som har fått kämpa mot stelbenta normer. Som alla är över sjuttio nu och inte behöver hävda sej, som bara kan visa upp sitt avslappnade långfinger till dej, Mattias.
Tillhör Harriet det svenska, eller är hon för oborstad för din femtiotalsmoral?
Men det är ju så, Mattias, att man får ju göra vad man vill så länge man har ett svenskt namn, eller hur, Mattias?
Och du vet det lika bra som jag, Mattias, att skulle man gå efter intelligens och kunskap och hederlighet och alla andra floskler som du kräker ur dej, så hade du inte haft några väljare. En stor del av dina supportrar kostar ju bara oss skattebetalare pengar.

Mattias, är du inte nyfiken på livet? Är du inte nyfiken på världen?

Det är dimma på fönsterna och jag köpte lättöl av Teo igår. Han är född i Sverige men med grekiskt ursprung. Han har ett svårstavat efternamn och hejar på Grekland och Sverige i fotboll. Skojförsvarar dopade grekiska friidrottare, hävdar att Anja Pärson är dopad, och visst stavar Anja sitt efternamn konstigt.

Och så står dom andra där, sossarna och flera, och drar för gardinerna och skriver insändare och, kom inte och gör något konstigt, Harriet, gör inget som är annorlunda. Vi har det bra som vi har det. Det ska inte förändras mer nu. Vi lever faktiskt på femtiotalet, dom andra länderna som vi plundrat ska aldrig få komma ikapp. Vi stoppar klockan här.
Så, nu tänker vi aldrig titta mer. Det är ju inte vårt fel att det är dimma i våra heltäta hus.

Jag sitter i kolonistugan nu och försöker skriva en bok om förståelse. Jag försöker förklara varför vissa människor hamnar i situationer som dom inte kan hantera. Hur dom kämpar för att bli medvetna om orsakerna till det dåliga som händer. Försöker förändra framåt.
Jag lyssnar på lugna favoriter från en dansk radiostation.
Jag har börjat blänga på skåningar och danskar. Ja tycker inte om den sidan hos mej själv, så jag försöker göra något åt det. Jag försöker förstå. Jag försöker ta mej under och innanför.
Försöker du, Mattias?
Hur tänker du?
Hur dum och ytlig är du?

Gud, vad jag kan ogilla detta lilla självgoda land som tror sej själv om så mycket.
Kriget. Det välstånd vi fortfarande har kommer från Kriget, det andra världskriget. Då, när vi fegade ut men sålde järnmalm till vapen. Och efteråt, när vi tjänade pengar på återuppbyggelsen av det Europa som vi svikit och fjäskat för, och fick ett försprång.

Mattias, du vet inte ett skit.
Och det värsta, Mattias, du bryr dej inte ett skit.
Och det värsta, Mattias, ni är alldeles för många apor som försöker klättra upp i trädet utan att veta hur man gör, på riktigt.
Jag kanske borde sätta Märta, Birgitta och Harriet på dej så att dom kan ge dej ett hederligt gammalt svenskt kok stryk från femtiotalet.
Manegen är ju krattad. Byxorna har du dragit ner alldeles själv.

Tuesday, March 06, 2007

En blues från Landskrona

Vi tog den slitna Knivbaren i besittning strax efter öppningsdags, strax efter lunchtid idag, Thomas och jag. I Eslöv. En Hof och en dubbel lättöl. Satt i ett bås innan vi drog vidare till Malmö och LA.

Vi har gjort det sista nu. Var hos Helmuth och fixade innan boken ska gå i tryck i Gdansk på måndag, eller nåt.

Thomas bilder. Mina texter. Tillsammans ska dom göra något nytt och större. Göra ett plus ett till tre, måhända.

Officiell utgivningsdag är Första maj. Arbetarnas dag. Bo Widerbergs dödsdag.

Tommy Bergren: Vi har inga pengar. Vi har inga skådespelare. Bo: Skit i det skit i det, jag har lite film. Vi filmar. Det löser sej. Jag har en jävla bra idé.
Så ungefär, Bo Widerberg. Respekt.

Fjärde maj (preliminärt) blir det släppfest på Seglarpaviljongen i Landskrona. Jag läser, Thomas visar bilder. L.T. Fisk spelar, och sen när det börjar knöka på så kommer The Negatives, punk från allra första början, på riktigt.
Om någon är snäll och vill tälta i koloniträdgården så går det bra om man pratat med mej om det innan.

Sextonde maj visar vi bilder och läser i Röstånga, Stationshuset. Janne Rantala kommer att visa en film också, och någon musik.

Tjugosjätte maj är jag uppläsare tillsammans med L.T. Fisk på Teaterrestaurangen i LA, och nån sorts värd. Jan Sigurd, Anne Swärd och några till kommer också att vara med.

Jag och L.T. Fisk i Röstånga i april 2006. Våren var inte så som vi ville ha den, men ändå.


Och det finns blues och det finns blues. Den bästa är den som framförs med lätthet, som blottar sorgen men ser en spricka där ljuset tar sej in. Den bluesen spelar vi, grabbarna från Landskrona, vill jag mena melodiskt.

Sunday, March 04, 2007

Komma till det gamla vattenhålet som nån annan men samma

Två ord i kvällen som blev dimmig ändå.
Två ord första dagen när man kunde sitta på bänkarna igen.
Pacifist.
Humanist.
Om jag skulle beskriva mej själv.
Jag tror att jag väljer pacifist först.
Därför kan jag förstå ungdomlig frustration och stenkastande, till exempel på Nörrebro, men inte acceptera det.

Grupptryck. Grupptryck. Grupptryck.
Jag litar bara på den som kan förklara sina handlingar. Den som inte gömmer sej bakom tomma slogans.
Jag respekterar alla som har ett djupare budskap.
Dom fjöntiga medlöparna har jag inget öra att låna ut till, oavsett färg på flaggorna.

När jag skulle bli utfrågad. När jag skulle behöva förklara varför jag inte ville göra lumpen med vapen. Jag blev så förbannad. Jag förstod inte. Jag förstår inte. Varför jag som inte vill döda ska behöva förklara mej. Jag tycker att det är skandalöst att inte dom som väljer våldet, att inte dom behöver förklara sej.
Och jag vet varför.
Det går inte att förklara.
Alla förklaringar är skitsnack.

Och kom ihåg. Ingen i Sverige har suttit i fängelse för vapenvägran dom senaste tjugo eller trettio åren, många skriver och säger det felaktigt.
Man hamnar på kåken för totalvägran,
Vapenvägran innebär att man gör något annat istället. Jag höll mej till hemtjänsten, och senare någon sorts sekreterare till min chef på Rosengård.

Jag längtar så efter Kjell Westös senaste roman, jag längtar efter att vara långt inne i den. Den ligger alldeles bakom mej. Av någon anledning har jag inte börjat läsa den än.

Vådan av att vara Skrake. Skrake är bara ett namn, för mej är det något helt annat.
"Är du skrake, din jävel?!"
"Det kan du ge dej fan på, vad ska du göra åt det?"
Och en svans mellan benen försvinner skamset och en ny sol går upp över dom där finska kobbarna som så många jag älskar älskar.

Vi hade möte med författarfotbollen ikväll, hos Pontus Lindh. Han hade en hund och bönor i köttfärsen. Jag tycker så mycket om hundar. Jag tycker så mycket om hundar. Jag tycker så mycket om hundar.

Och så brinner bomberna på Nörrebro.
Och så sitter några svenska ungdomar och skriver slagord på ett lakan.
Och så äter jag en risted med det hele och Danne och jag svänger åt vänster, hamnar på Spunk, sunkbaren som snofsat upp sej och höjt priset. vafan ska man då där och göra.
Jag älskar Danmark som jag älskar Skåne, med en viss dos avsky.

Och så går vi på Istedgade och jag tänker nästan hela tiden på Dan Turéll, inte att han ska dyka upp. Men ändå. Den ensamme gamängen som grubblar i hans kriminalromaner. Den glade gamängen som öppnar upp ändå. Som tar ett glas till och säger vad han tycker. Jag går och letar efter honom. Och hittar honom nog. Och grubblar.


Och man är två gamla polare. Och man kan bara göra vad man brukar göra. Fast annorlunda varje gång. Fast fler är döda eller sjuka. Sorgen är större men inte svartare, för man har lärt sej att leva med den. Tror jag.

Friday, March 02, 2007

När katten är borta ...

Nu tar han chansen, Zlatan, när Allbäck är skadad. Nu kan han ju nästan, nästan nästan nästan vara säker på en plats i det svenska anfallet. Fast Rade har sett grym ut på träning. Och Elmander kanske hellre vill spela med nån från göteborgstrakten, med blonda slingor i det kontrollerade rufset. annars blir han kanske tjurig. Och Tobias, vad tycker Tobias, egentligen? Det får vi aldrig veta.
Fast han är ju lite fräck, Elmander, osvensk. Som vi säger.

Han är ett proffs med timing, Zlatan, vet när det är läge att smasha in i tomt mål, nu när Allbäck är borta, menar jag då, måltjuven.
Men vad säger Ralf och Glenn H? Vad säger Åby i sin solkiga himmel?
Och vad säger SVENSKARNA, gnällgubbarna i alla åldrar. Ja, idioterna.

Välkommen tillbaka, Zlatan!
Men till vadå?

Thursday, March 01, 2007

Dolken från Malmö

En knivman smyger omkring på mina vägar nu, där jag brukar cykla, och promenera i mina präktiga gummistövlar som jag fick i julklapp.
Jag gillar att vara vid hamnen i Limhamn, bland hoddorna och båtarna, och minnas när det var färjeläge. Minnas min barndom och drämmarna då.
Jag tycker om att cykla ute vid campingen i Sibbarp, förbi Barnviken och upp mot brofästet, i skymmningen, på kvällen när det är mörkt. Att lyssna på musik och cykla och tänka fritt om saker som händer i böcker jag skriver. Eller, bara tänka på allt som är en givet, möjligheterna livet ger en.
I dimman, och på en sträcka finns inget ljus alls, det är en kittling, men bara för att jag vet att inget farligt kryper upp och hoppar mot min rygg.
Tills nu.
För en knivman smyger på mina vägar nu, hittills koncentrerar han sej på kvinnor med hundar. Hittills.