Monday, February 25, 2013

Jag minns att jag hade en hippieaktig väska, som kom från ett lyxhotell i Tunisien. Detta skedde i en tid när de flesta pojkar skickades till regementen för att leka krig när de var arton. Bli män. Jag och Windy kom till Ängelholm för att göra lumpen. Sommaren 1988. Jag förstod inte hur dumt det lät, att jag hade tänkt mej min militärtjänstgöring utan vapen. Men så hade jag menat. Så när det kvinnliga befälet ropade upp mitt namn för att hämta vapen sa jag nej. "Vapenvägrar du", sa hon. Jag minns att jag bar sandaler och en röd tröja. "Ja, det gör jag väl", sa jag. Så blåögd var jag är jag. Utan vapen inga krig. Så vid tvåtiden lämnade jag regementet, köpte några folköl i affären vid busshållplatsen. Jag smakade inte särskilt någon frihet. Så vid tvåtiden tog jag bussen tillbaka till Landskrona och mötte upp med Maddi. Jag minns den tiden, hur unga män ifrågasatte min vapenvägran. Sa att jag var en smitare. Att det var fel att de skulle behöva försvara mej. Så infantilt, fulla pojkar på lumparresor till Helsingör. Jag kallades till förhör och undersökning (vapenvägran, inte totalvägran), kunde en människa som inte ville skjuta vara frisk. Jag gjorde vapenfri tjänst sen, hemtjänsten och kontorsarbete i Malmö, Värnhem och Rosengård.

 

Sunday, February 24, 2013

drömsångerna: Om en annan värld. Om en annan kraft. Om ... romantik. En tid av videofilmuthyrare. Och ... romantik. Ett åttiotal som inte var fluffigt i magen. Och att vara mittemellan, ålder, politik, musik, drömmar hit och dit. Litet paket Prince eller Marlboro. Folköl. Ensamma stunder med freestylen, havet, golfklubborna. Och att vilja kunna slå. Och att vara fortfarande en pojke, kanske full och, en liten liten stund, stor, men en pojke, men drömmarna som flög i luften. Midnight och Nightlife och Strand i Landskrona. Långsamma sånger på det där diskot i folkparken i Helsingborg. Bussen hem och jidder med rydebäckarna. Köpenhamn. Helsingör. Och en tid av rädsla. Och bibliotek, böcker, musik. En tid av testosteron som man inte var van vid, som man inte kunde hantera, alkohol man inte kunde hantera. Och känslorna, allt svallade. Och att vara främling. Och de vanliga dagarna. Jag minns inte de vanliga dagarna. Jag minns bara trånga väggar, längtan efter luft, breven till hotell i Spanien, diskare, städare, vad som helst. Ingenting.

Wednesday, February 20, 2013

vidare ändå: Så tungt. Så sorgligt. Så vackert. Så skönt. Jag skriver en bok nu. Om de västerländska barnen. De som inte få må dåligt. För det finns andra som mår sämre. Och vi är föräldrar nu. Vi som vågade ändå. Skaffa barn. Trots allt. Vi som trodde att det skulle bli bra när Sovjetunionen blev fria kapitalister. För då var ju allt frihet. För då fanns ju inget farligt kvar. Så vi har inget att klaga på. Så ledsamt. Så orättvisst. Så bortkastad potential för solidaritet.


i evighet: Trettio år senare, samma sak. Och du kan ta allt vatten under broarna. Du kan ta den lille pojken jag var då. Det spelar ingen roll. Jag kände det då, känner det nu. Desperationen. Ilskan. Längtan. Allt jag någonsin gjort, även tidigare, handlar om en så intensiv tro på att det måste finnas något annat, rättvisare, bättre, en kortare väg för känslorna att ta sej ut. Slippa spricka.



arbetssångerna: Det var våren som kom. Det var livet som kom, på ett alldeles nytt sätt. Jag bodde i lägenheten på hörnan Öresundsg/Timmermansg. I Landskrona. Det är ganska exakt tjugo år sen och man kunde, den natten den morgonen, känna en lätt pust från våren. Jag hade ingen dator. Jag hade inga strategier. Jag var bara en ung ung man som hade blivit lämnad på hösten, av bandet av tjejen, lämnad hårt och skoningslöst, slängt alla masker. Alla fasader var nedmonterade. Men jag hade en svart skrivbok. Jag hade i oktober några månader tidigare, dagen efter, i misären, suttit på Akropolis och skrivit på riktigt riktigt för första gången, rakt från hjärtat, utan påklistrad fabricerad kvasistil, bara innerlig finess. Nu skrev jag jordigt sant det sista, en roman ... ekologiskt, utan konstruerade tillsatser. Rakt och ärligt, rakt och ärligt. Och jag hade ingen dator och det var visst mars, tjugo år sen och det kom en vår igen, och jag lyssnade om och om igen på Leonard Cohens 60-talssånger, igen. Och jag tänkte att så självklart vacker och hårt är det. Och fönstret öppet och ett stearinljus som fladdrade och jag skrev klart en roman, min första, och den känslan, den känslan, av fröjd av stolthet, får mej fortfarande igenom de kämpigaste skrivperioderna, livsperioderna. Det är det som gör att jag kan resa mej, igen, igen. Att en gång sett ljuset.

Saturday, February 16, 2013

http://hd.se/landskrona/2013/02/15/lustfullt-och-enkelt-med-mord/

Äh. Jag är ju författare med rockstjärnedrömmar. Eller, balladsångare. Så jag kör en a capella-konsert, utan sång. Hembygdsnostalgi och sjukdomsmisär, rimmad vers. Svarar på frågor. Säljer böcker. Pumphuset, Borstahusen LA, tisdag 19.00.


Friday, February 15, 2013

essentiella sångerna: För att för att för att ... humorn, humorn ändå, får dej att fortsätta kämpa så, får dej att fortsätta stappla, gå. Du som vandrat den taggiga stigen, svängt av, en ännu mindre stig, ännu taggigare, macheten, du hugger med macheten, för nu har du kommit in i djungeln, kaktusarna blöder klibbigt på dej, och du blöder på kaktusarnas taggar, och det är ett kretslopp, fria babianer i lianer, uppätna av geparder, men det är ett kretslopp, men, men! Nu tar stigen slut, och det var inte skönt att gå, men skönt ändå, att kämpa så. Men. Men! Nu är det skövlat. Jo, det är sant, nu är det översvämmad motorväg. Nu kommer den nya ordningen. Den endast hårda, liken som flyter med floden.


Wednesday, February 13, 2013

grundsångerna: Jag håller på att slutföra en roman. Det finns ett grundackord. Det finns en geografins, själens, människans karga ensamhet. Det finns en sorg. Det finns saknad, något förlorat. Det finns alltså Pelle Ossler. Hans sånger är många gånger kompakt mörka. Det funkar ofta lysande i fyra fem minuter. Men i romanen På väg till Charlotta Anderson finns också humor, slap stick, burleskeri, basebollvåld. Och fart, det finns en fart. Det är alldeles nödvändigt. Man kan inte stillsamt hotfullt mala över tvåhundra sidor. Eller: Ingen kan mala så underhållande som Pelle Ossler. Jag måste svänga in på andra vägar också. Eller: Det är alltså, helt enkelt, skillnad på en sång och en roman. Men: Det finns ett grundackord, det finns en grundhistoria. Och där har jag låtit Pelle Ossler höggradigt inspirera. Det finns en födelse. Det finns en död. Det finns en lergrav.


Monday, February 11, 2013

kärlekssångerna: Hon skulle resa bort. Till England. Det var sommar. Det var natt. Och det kommer jag absolut inte ihåg, om vattnet var kallt. Hela jag var varm. (och det är flera, det är drömmar, det är klippor, det är salt, det är sött.) Hela jag var varm och säker och nervös. Och vi var inte helt nakna, trosor och kalsonger. Och det måste ha varit månen som sken, och hon med ryggen bort, och det sken över hennes ansikte kropp. (och det skulle komma höstar och vintrar och det skulle komma tårar, av glädje av sorg, det skulle komma en annan sida av livet.) Och det var en brygga. Och vi låg på rygg och det måste ha varit kväll och inte natt, för bryggan var fortfarande varm, och måsarna gled i luften, fiskarna gled i vattnet, stilla värdigt, och hon rullade cigaretter, och det var nog första gången, att känna: Just här, just nu, vill jag alltid vara. 


Saturday, February 09, 2013

sorgsna sångerna: Åh. Nätterna i soffan. Nätterna vid bordet. Det långsamma mordet. Det plågsamma ordet. Förlåt. Åh. Varför då. Åh. Du tror att jag skojar. Testa mej, testa mej, kom igen, testa mej ikväll. Jag gjorde det som var fel, fastän jag visste vad som var rätt. (åh, gå ut och sug in ljuset, det sista, fukten från jorden, det våta gräset. Men tro inte att du blir en bättre människa, inte under stjärnorna, inte bara så.) Åh. Jag kan kanske skriva det vackert. Kanske läsa det vackert. Kanske romantisera det. Åh. Det kommer i vassa böljande attacker. Kanske drömma den hårda sorgen vacker. Åh. Det värker av för mycket snack här. (men det gör fortfarande ont ont ont förbannat ont.) Åh. Försök inte. Inte ikväll, är du snäll. Inte någon annan kväll.


Thursday, February 07, 2013

favoritsångerna: (... och jag vill skrika och skrika och skrika, och jag är fjorton år och jag vill kunna karate, eller boxning, eller åtminstone ... judo. Att falla mjukt, böja sej bort.) Och det fanns en kompis som blandade och gav så långsamt, på den tiden när vi spelade kort på andra våningen. Och de flesta av oss hade bråttom att vinna tillbaka pengar vi hade förlorat. (... och jag vill cykla och cykla, eller åka moped, motorcykel, bil ut på piren och det ska vara fullt med folk och det ska vara slalom och just innan vattnet ska virvla in, ska jag, lugnt lugn lugn, öppna dörren, hoppa ut, dyka spjutrakt ner, simma under under, bort.) Och det var de kalla dagarna. Och vi hade alltså bråttom, tomma fickor brann av inga pengar. Och kompisen klagade på att han frös, att det var därför han blandade och gav så långsamt. Och kompisen kallades således Alaska. Kylan i Alaska. Kylan i Lou Reeds röst, ilskan bakom tänder i de sammanbitna käkarna. (... och det är bråttom bråttom bråttom, går jag så långsamt mot henne, och hela inuti i mej rusar, huvudet susar, allt kan försvinna, jag måste, måste måste måste, hinna. Lukten av en annan sorts brända kottar, en annan sorts barrträd, på studsande mark, du studsar alltid tillbaka upp.) Frustrationen. Frustrationen. Jag har varit där. Att stillsamt, hotfullt skära och bränna med blicken, med texten, med sången, med livet. Det är vad jag strävar efter: Att kom inte och sätt er på mej på det oförskämda viset, kom inte med den attityden. Jag ger dej ingenting då. (... och mjukheten, mjukheten, ge mej bara den hårda mjukheten, och du ska vara given.)

Wednesday, February 06, 2013

Det är omvälvande dagar i livet. Den lätthet många av mina favoritförfattare använder sej av, att steppa så graciöst över iskalla djup, så lätt lätt lätt, att snava falla drunkna. Jag läser mitt eget manus nu. Ibland blir jag glad stolt nöjd. Jag skriver som jag. Jag skriver lätt roligt charmigt om svårt tungt mörkt. Men det som är dessa dagar, som gör dem så nya och friska och fräscha. Är Paul Auster, som jag läser för första gången. Alla dessa år, Paul, som jag beundrat dej utan att ha läst ett smack, sett några filmer bara. Jag kommer ihåg, Paul, när jag började på skrivarlinjen på Fridhem, 1993, och du var en gud en hjälte en idol, för alldeles för många. Så för mej blev det att krypa under stenen och idka annat. Så länge jag har väntat, på att det äntligen skulle bli vi, att stunden skulle vara inne. Och nu ligger jag i badet och vill aldrig gå upp, med dej, Paul. Sunset Park, med vilken enastående lätthet och berättarglädje du kliver över avgrunden. 

Monday, February 04, 2013

Nu har jag lyssnat på Andi Almqvists nya skiva, Warsaw Holiday, i nästan en vecka. Och jag tänker fortsätta. Det bör du också göra. Andi skriver sånger, texter, melodier, som känns tidlösa, klassiska och alldeles självklara, alldeles Andis. Det är ett mörker som är mörkt, det finns kanske inte ens hopp, men det är ändå skönt att vara med. Det är livet, helt enkelt, med alla sina skavanker. Och det kan vara obehagligt men jag vill ändå stanna. Det är Andi Almqvist, alldeles egen, men ändå hemma i en gammal fin tradition av singer- songwriters som framför förtäckta evergreens. Och rösten, den är fin den.

 

Friday, February 01, 2013

Mitt i livet jag lever nu: Pelle Ossler. Stas. Livet, jag lever nu. Jag kan sakna sentimentala fyllekänslor fylletårar, men ändå ett ärligt skrikande i något på riktigt i det konstgjorda. Men! När det sker utan filter, utan censur, utan skydd helt utan skydd, känns det på ett annat sätt. Att man tittar in i något större som kan vara svårt att förstå. Man kan skaka då. Man kan se vettskrämd ut. Jag pratar om Pelle Ossler. Stas. Jag pratar om ... livet jag lever nu, hur det ibland känns så stort.