Thursday, March 31, 2016

till min svensklärare på gymnasiet

de fuktiga röda stugorna i drömmen
och de fuktiga barrträden
hur kylan tränger sej fuktigt in överallt, uppåt
och in i märgen
och de fuktiga barrträden
som suger och suger
de halta kråkfåglarna som tappat färgen
som suger och suger
fukten, som kyler mej stel in i märgen

kommer du ihåg, Kerstin Bosemark, att du sa att jag duger
men ändå inte duger
du var aldrig min spegel
i det fuktiga skolhuset utslängt på slätten
för jag skulle följa dina regler
när jag bara ... livet ... jag suger
i mej allt, jag vill leva
jag vill undvika mörkret
jag provar alla sätten
alkohol och droger, sömlösa nätter
hur getterna trivdes
i Karlslund i Landskrona
hur den gamla dansbanan rivdes
hur skorstenarna sprängdes av röken
där farfar krökade och trivdes
hur han snubblade på farmor
och du, en så levande skolfröken
fyllan då: "det är därför jag finns till
det är allt jag kan och vill"

men de fuktiga röda stugorna
hur barrträden kväver mej
när jag far genom norra Skåne och haltar in i Småland
men, Kerstin, hur du tog min hand
och ledde mej vidare in i litteraturen
du var ett rött skynke
förbi dej, till mitt eget land
jag var den brunstige kalven, inte tjuren

du, Kerstin, har jag berättat om Lou Reed
har jag berättat om resan till Schweiz
det var under de där gymnasieåren
all ångest, döden, det sprutande såret
det var Hedda och rockband från Australien
det var amerikanen på diskot, weed!
och en hypnotisör som stack nålar genom kuken
det var konstiga drömmar i natten
men ändå, nånstans: jag duger
Jack Kerouac, Duras och Lou Reed
har jag berättat om Lou Reed
är du inne på Youtube ibland
Velvet Underground var hans band
han har lärt mej mycket om humor i allvaret
om det självklara i skapandet
rakt in i din egen värld
jag håller hans vänliga hand
du gör det du måste göra
du förstör det du måste förstöra
för att skapa nåt annat
du är värd det du vet du är värd

men de mörka stugorna, Kerstin, stugor som suger
allt det mörka
det var åren när jag aldrig kunde somna
det var döden överallt
det var djupt
det var: jag står vid ett stup
igen och igen och igen
och inte att falla och landa
att bara vara kvar i smärtan
att aldrig komma hem
att inte vilja komma hem
det är så längesen
men jag kan känna smärtan
ouh! desperat tomhet
känslomässig dövhet
Kerstin! kommer du ihåg bibliotekarien, Margareta
jag träffade henne förra året
på stigen över bron
det var du och hon

du, sen gifte jag mej med en svensklärare
först kall, sen kärare och kärare
hennes familj hade en röd stuga och granar
grusvägar och stängda affärer
hon sa att jag var bra
och jag berättade om svanar
hur de alltid höll ihop
hon trodde att jag sa: gravar

jag längtade så efter dej
efter våra bråk
du sa att jag fick använda mitt språk
senare (när jag blev författare)
"men här i skolan lär vi oss punkt och komma"
det var nätterna när jag aldrig kunde somna
jag skrek dikter: renare renare!
tankarna som skenade
vet du hur det är att gå sönder
Kerstin, vet du hur det är att gå sönder
att inte kunna blunda
jag står vid ett stup
igen och igen, jag andas djupt
Kerstin, kommer du ihåg att du gav litteraturen liv
minns du att du gav mej liv
fattar du att det du gav
gjorde att jag blev jag


Jim Carroll

Det var längesen jag ens tänkte på Jim Carroll. Konstigt. Han verkade vara en fängslande kille. Det var väl när jag läste The Basketball Diaries (med den fåniga titeln På driven i New York på svenska) i samband med att filmen (som var ganska bra, har jag för mej) kom någon gång på 90-talet. Men när jag pausar från skrivandet hamnar jag på Youtubes virvlande vägar, hos Jim Carroll igen. Han verkade vara en känslig kille. Dog så klart för tidigt. Det finns rätt mycket bra med honom ute i det där internet.  Och jag ska läsa honom igen.

Wednesday, March 30, 2016

helt naken vid din grind igen


helt naken vid din grind igen
och du ser sjön som bara sjuder
hör du mej när jag ljuger
du vet, stranden låg så stilla igår
tårar på din kind igen
som när vågorna smeker in
ser du havet när allt duger
som en liten skopa glass
som ett glas alkoholfritt vin
som när Harry mötte Sally
hur jag satt på vassa nålar
du vet, stranden låg så stilla igår
hör du mej när jag ljuger
eller kommer jag undan
du vet, världen som försvinner när jag blundar
du vet, allt blir längre ifrån
hör du bilarna på vägen
ser du deras kalla lyktor
hör du havets lugna dån
du vet, jag vill alltid härifrån
helt naken vid din grind igen
jag vill så gärna komma in igen
jag vill stråla som din sol
jag vill vara den som lever
jag kan gå på vattnet när du fryser
jag kan vara solen som kanske lyser
så kall och naken vid din grind igen
snälla! låt mej komma in igen

Tuesday, March 29, 2016

En sång en gång för längesen

jag skulle ju sjunga en hyllningssång till dej

jag skulle flyta i luften
men jag är under dej
kluven
jag är strulet, det som krånglar i plåten i motorhuven
och det är solsken någon annanstans
det är alltid i andra länder
älskling, det är bråten
allt som tynger mej
tynger dej
det är jag som krossar dina persienner
det är jag som skrämmer bort dina vänner

men jag vill sjunga en hyllningssång
men jag ville lära mej crawla en gång
jag längtade så efter kloret
men jag kunde inte andas
jag kunde bara se döden
genom en flimrande hinna
var i såret, älskling, alltid var i såret
det är därför jag fortsätter simma
jag säger: inte för att vinna
men jag kanske ljuger
för att inte försvinna

jag skulle ju sjunga en hyllningssång till dej
jag skulle spränga luften för dej
jag skulle sluta äta kött
jag skulle gå på slaka linan över hela världen
jag skulle måla allting rött
mitt sprutande blod
all over the place
den rangliga färden
another time, another place
another girl, another planet
jag sökte något, och jag fann det
jag skulle byta ut mitt kött
mot mjuka diamanter
avsågade flytande kanter
ett skepp, ett hav, bortglömda sextanter

jag skulle sjunga för dej hela natten
men jag gräver bara hål
eller tunnlar
eller! femtio gånger femtio centimeter
som en svart rutschbana neråt
helt instängt bara instängt mörker
känner du paniken!
krockar du mot liken!
hör du skriken!
det är där jag lever nu
i ett liv alldeles utan du

Monday, March 28, 2016

Så rädda stänger vi samhället

Pojken är tretton, kanske fjorton. Han sitter på min plats när jag kliver på tåget (hem till Malmö igen igen, jag tycker fortfarande om att växla städer) som kränger. Han reser ensam. Det är en disig låg sol som smygskär in genom fönstret. Första klass (som var billigare än andra denna äggfria påsk) och pojken är möjligen fjorton, men inte världsvan, men inte heller bortkommen. Och jag är George Costanza och har bokat fönsterplats, jag vill alltid sitta vid fönstret, båtar, bilar, krogar, simhallar och cyklar. Han är nog bara tretton och pratar lätt göingedialekt. "Det är okej", säger han och flyttar runt sin packning och chipspåsar, "det är ju din plats", säger han och han har ett vuxet sätt, ett säkert sätt, ett osäkert sätt, ett flimmer. "Ja ..", säger jag, "men jag ska ..." "Jag blir bara åksjuk ibland." "Ska du till Hässleholm?" "Ja ...", och det är en grå barrskog i soldiset som blir molnigare nu, "hur visste du det?" "Jag hörde det på dialekten ..." "Jag bor i Åhus, vi pratar inte så brett där ..." "Nähä." (Nähä?) Och det är nu allt blir dubbelt och svårt. Det är nu jag ser blickar som kanske inte finns. Jag vill vara en trevlig man. Jag är en trevlig man. Jag är en sån som suger i mej historier. Jag är en sån som vill att alla ska ha det bra. Och vi är inte ens nära Linköping där man kan ta tåget österut in i Småland som jag vet så förbluffande lite om. Jag är nyfiken på pojken som alltså verkar ganska säker men osäker ändå (och jag tänker på Elsa som är tretton och hon åker tåg ensam ibland, och kanske ska hon åka till Linköping i sommar med sin lillasyster, byta till vidare mot Vimmerby, jag vill att äldre människor ska hjälpa dem då, få dem att känna sej trygga) och han tömmer sin andra lilla chipspåse och dricker en Festis och jag: "Nu har du snart ätit upp hela matsäcken." "Jag har mer chips, vill du ha ..." "Nä, tack, nä, jag ska ... brukar du åka ensam ... jag ska ..." "Jag har varit hos min morbror", säger han och det bränns hela tiden och jag undrar var jag bor, jag undrar var denna manliga skam kommer ifrån. "Jaha (brukar du vara där ofta? varför det? hur ser ditt liv ut? du har en konstig ryckning i vänsterarmen, en blick som kanske flackar ...), ja ja ... jag ska ... (och jag tänker på männen som jobbar på dagis, de blickarna, de två supertrevliga på Annas utedagis, på rädda föräldrar, på de unga männen i Gävle som mitt i natten tog en annan buss för att följa en vilsen flicka hem säkert, hur rädd ska man vara där? på de vänliga mörka männen med svart skägg i Sundsvall som så klart kunde vara våldsbenägna sexgalningar med terroristiska motiv, men som inte var det, som blev nersparkade ändå, en fortfarande försatt i medicinsk koma, och jag tänker på Anna, åtta, hur ett negativt läte från mej måste efterföljas av minst tio positiva, för så känns världen, det dåliga mycket tyngre)", säger jag och Snälltåget kränger och hälften av toaletterna är avstängda och jag frågar inte ens om ditt namn, pojke, "... jag ska träffa en kompis i restaurangvagnen", ljuger jag, "du kan ta min plats också, så kan du titta ut, eller ligga ner och vila ... (trädtopparna, pojke! jag vet att det är dassiga barrträd, men trädtopparna, dröm om dem!)" "Åh! tack! Ja, jag är nog trött ..." "Jag också", säger jag och går (så jävla trött) medan allting bara kränger vidare.

Sunday, March 27, 2016

Det är en annan resa

Det är en annan resa till Södertälje med buss. Jag får se Gullmarsplan och Midsommarkransen (som ju Kjell Johansson skrivit en underhållande bok om) och Södertälje ... (från bron på tåget, den höga bron, den höga vyn, hur strömmarna far hårt iväg) och Södertälje ... vi har ju aldrig riktigt träffats och nu är det banarbete och bussen är tidig och jag slinker in på en rockpub alldeles vid stationen Södertälje hamn (dunket, jag vill höra hamndunket, jag vill känna pulsen!) och det är George Jones. Bilder på Billy Idol, Bon Jovi. Några män i skinnvästar och tatueringar. Nirvana och Tina Turner två gånger två meter i svartvitt. En alkoholfri öl innan tåget går, trevlig personal.

Friday, March 25, 2016

en annan sorts svett

... han sken blankt och matt och starkt av ångest och trötthet, på tåget hem från Stockholm, men för honom bara vidare bort, i en ångestcirkel, hur han liksom tappade huvudet gång på gång, kunde knappt vara vaken, i restaurangvagnen, han undrade med händer och blickar och tafflig engelska om han fick låna Aftonbladets sportdel, jag sträckte den till honom, sen huvuddelen, han bläddrade och försökte verka intresserad, men det var tydligt att han förstod ingenting ... och tåget och tiden krängde, och jag blev irriterad en kort stund: ska du inte lämna tillbaka tidningen? det är ju vanligt hyfs! en kort stund, hans huvud nickade till igen, hans händer som inte kunde vara stilla ... vi fick ögonkontakt, jag bjöd honom till mitt bord med handen och armen, och han satte sej hos mej ... han luktade svett som torkat och blivit gammal, blandad med ny fuktig svett, luktade rädsla, oro och sorg ... ett år på flykt, från Iran där han var förföljd tevejournalist, en lång rundresa och nu senast från Finland för att åka genom Sverige och Danmark till målet Tyskland, Sverige är inte landet alla längtar till, det är landet man passerar på väg till någon sorts uthärdlighet, han bläddrade fram en bild på sonen i sexårsåldern i sin mobil, "one year sen jag träffade honom senast, jag saknar honom, in Germany ...", sa han, och han hade ingen väska, bara en ganska tunn jacka, "jag blev bestulen i Stockholm", sa han och jag frågade igen om jag fick bjuda på något, det fick jag inte, men han bad en yngre man fotografera oss tillsammans, vi bytte telefonnummer och mejladresser och jag sa att han kunde ringa om han fastnade i Malmö, det gjorde han inte, jag hoppas att han finner ro i Tyskland, att han får möta sin son och fru igen.


Friday, March 18, 2016

avslutar som en vinnare i Dalarna? (del tre)


... cappuccino i pulver, allt socker, en vacker morgon ... snön och solen ... de knastrande skorna, stövlarna, när jag gick ner till Grönklitt city, de röda husen med reception, skiduthyrning och krogen, och hundarna som ylade ... veligheten, men jag tog en nummerlapp och det var 80 nummers kö (skolbarn, skidmänniskorna, flyktingarna som halkade i snön) och jag ringde henne och uppför backen igen och hämtade henne och flickan hade varit på skidskola och tittade på Barnkanalen, så hyrde vi skidor och pjäxor och stavar medan hundarna ylade och när det blev eftermiddag var vi ute i spåret, den gula rundan, och vet du hur svårt det är att åka längdskidor? Balansen, rytmen som hela tiden ändras, andningen och vi stannar och jag tar av mej vantarna och torkar snoret, vet du hur svårt det är att åka nerför? och jag åker bakom henne och jag tycker att hon rör sej så mjukt och följsamt, jag utan flow (och vet du varför jag älskar att simma, varför jag älskar att cykla i platta Malmö, att det flyter mjukt, att det är samma, jag vill inte ha backar, jag vill ha lugn i mina tankar) men en sådan glädje, och denna friskhet, vintersport är härligt! sju eller åtta kilometer, det räcker, Vasaloppet? aldrig i livet, och på after ski, föräldrarna i barnfamiljerna går bananas till Gyllene Tider, YMCA och annat av en ganska dålig trubadur som har förinspelat komp ibland, men det är en glädje, och jag sitter i bastun sen, efter att vi ätit min linsgryta, och jag är hemma här (och flyktingarna är på Stora hotellet och hundarna som ylade har tystnat, men imorgon ska de ut i spåret igen och dra lata människor i spann). 

Wednesday, March 16, 2016

Det finns stipendier och ... det finns STIPENDIER

Alltså, utan att skryta, jag har fått många stipendier (för att jag är värd det). Det första var på tusen spänn i början av 90-talet, andra har varit på betydligt högre summor. Så ser verkligheten ut för en kulturarbetare. Det är ett evigt sökande och letande och ansökande. Det är oro. Det är att försöka arbeta med något som många inte anser vara värt betalning. Som många inte fattar berikar också dem. Som inte förstår ringarna på vattnet. Det är den ekonomiska oron och viljan att aldrig ge upp. Det är magen. Det är att försöka bortse från den oron och kunna skapa. Det är att leta brödjobb, att koncentrera sej på dem medan man fortfarande försöker ha en fot i den regnbåge som är det man skriver på för tillfället. Det är strömavbrott, det är glappande kontakter. Men det är verkligheten på ett gungfly. Det är ångest i natten. Det är verkligheten. Så måste den (tydligen) se ut. Det finns pengar överallt och en mikroskopiskt del delas ut till behövande författare. Och man ska vara tacksam. Men du ska vara tacksam också! För även om just du inte läser just mina böcker, så finns de i en skatt som andra gräver ur. Det är en absolut sanning. Svårare litteratur är utgångspunkten för den lättare, för den latare. Med det sagt, i dagarna fick jag besked om att jag fått ett stipendium. Det är inte ens pengar. Det är gratis uppehälle i en stuga på landet under tio dagar. Det är en möjlighet för mej att slutredigera min roman (hoppas jag, håll tummarna!) och en möjlighet att ge mina barn en semesterresa. Framför allt är det stolthet. De som delar ut stipendiet har funnits hos mej hela mitt litterära liv och att få uppskattning därifrån gör mej väldigt lycklig.

Orsa Grönklitt (del två)

I mitten av 70-talet åkte min familj till Norge några vintrar. Vi gick på tur (förutom ett år då min bror skulle åka utför, ramlade och blev lämnad i backen med stukad fot) och såg Trio Fratelli sjunga och spela i breda skjortkragar. Sedan var det utförsåkning i Alperna under 80-talet. Sedan har det stått still. Men vi hoppar av bussen efter en ringlande färd. Orsa Grönklitt. Ett litet skideldorado både utför och på längden. Vi går uppför backen till vandrarhemmet, solen som skiner, skidfolket överallt, och jag i jeans och kavaj och med en rullväska i snön, känner mej löjlig. Hundar ylar. Vandrarhemmet. Det lilla rummet för oss tre. När vi installerat oss går vi ner till den lite väl dyra restaurangen, tycker att allt är skönt (men inom mej gnager något, jag har haft mer och mindre ont i ryggen i ett halvår, det är nästan bra nu, jag kan cykla och simma, det har jag kunnat hela tiden, men ibland kan jag inte sitta, skriva roman, skriva dikter, byta ställning, sjukgymnastik, måste ligga på rygg, somnar, kan jag åka skidor då? ska jag åka utför eller längdåkning? allt är gungbrädor eller vågskålar eller bara vackel) och hon är vacker att titta på, härlig att prata med, hon längtar så efter sina skidor. Vandrarhemmet. Allrummet är stort och här gör man sin egen mat, här går man i underkläder, här ser barnen på Barnkanalen på hög volym, döljer hundarnas ylande. Och jag hittar bastun i källaren och det är herrarnas och damernas så jag får basta ensam, norrländskt hett och torrt och härligt och ryggen känns bra. Jag läser en feelgood-roman (Arvet efter dig) från bibblan, som blir lite skrynklig av väta och torka. När flickan somnat äter vi godis och apelsin och det finns ingen internetanslutning, ser på den lilla teven som hänger nästan i taket, en svensk deckarserie som är habil (Springfloden). Och i torkrummet hänger skidåkarnas kläder och jag vill skrota ängslan, jag vill störta utför, jag vill skridskoåka i längdspåren som en flygande vante. Imorgon smäller det. Imorgon är det After Ski med livemusik. Då måste jag ha åkt skidor, annars blir jag inte insläppt. Och utanför ylar hundarna.

Tuesday, March 15, 2016

(dalaoskuldens försvinnande - angående förra inlägget)

(angående det slitna stadshotellet i Orsa. jag sa till henne: "det är säkert någon lokal Bert Karlsson som gjort om det till flyktingboende." men jag visste inte. så jag skrev inte. när jag publicerat bloggen fick jag ett meddelande från en författarvän som bor i trakten: "... hotellet är flyktingboende nu." det är vår tid. pampiga nedlagda hotell bredvid nedlagda stationshus där tåget passerar en eller två gånger per dag. blir till illa underhållna mottagningar för människor som förlorat allt. som dricker surt kaffe på den lokala grillbaren med pizza och fullständiga rättigheter. medan någon kanske drar in feta skattepengar på cynism. men jag vet inte. det kan också vara en idealist som bara vill hjälpa. och det är bra att människor på flykt får hjälp. men slitna lokaler är det och jag är intresserad av ersättningen för entreprenören.)

Monday, March 14, 2016

När jag förlorade min Dalarnaoskuld (del ett)

En strålande sol och vi åkte genom de klassiska namnen för första gången: Borlänge, Leksand, Gagnef, den långa bryggan i Rättvik och: "dit kan vi åka i sommar, bara snabbt, ut på bryggan, hoppa i och simma och hem igen ...". Byte i Mora och det var veckan efter Vasaloppet och rälsbussen var liten och varm och skulle via Sveg hela vägen till Östersund. Men vi steg av i en strålande sol i Orsa, snö som sken vit, solglasögon på. Stängd station, plankor för fönsterna, Konsum, bussen skulle avgå om en timme. "Vi kan sätta oss på nåt café och skriva en lista, så kan en gå och handla ..." Café? Gatukök med rättigheter. Pizzeria med rättigheter. En begravningsentreprenör. En tiggare utanför Systemet och ett Kulturhus som kanske var stängt. "Vi kollar Stadshotellet!" Rum fr. 250. Plankor för fönsterna, tygskynken som gardiner. En källartrappa full med gamla cyklar. Dörren knirrar, en dammsugare brummar, det är slitet och stängt. Vi går ut och tillbaka till gatuköket med rättigheter, flickan är hungrig och vi beställer en barnpizza och kaffe. Det är varmt och tung packning fram och tillbaka och vid ett bord sitter fyra svarta män. Jag går till Konsum, vid entrén pratar en man sjungande och orolig om tiggerskans sår på kinden: "Det där kan bli infekterat, du måste få det tvättat ..." Jag köper det viktigaste och lämnar växeln till tiggerskan, mannen står kvar och är bekymrad. Tillbaka till gatuköket och mer än halva pizzan i en kartong och skynda mot bussen och solen skiner när vi börjar åka uppåt.

Sunday, March 06, 2016

apropå melodifestivalen

jag är inte din spegel
jag är inte den du ska vara
men jag tycker det är bättre om du lyssnar på Lou Reed
än Dolly Style
men du får göra vad du vill
men åtminstone tidiga Hasse Kvinnaböske
jag vet att du är en liten flicka
jag vet att jag flyger iväg
jag är inte din spegel
men ... att en historia, är det viktigaste av allt
att måste berätta
jag är inte din spegel
du har så klara ögon
(och du, idag på fotbollsplanen, i snön och regnet, så stolt jag var över dej, att du inte gjorde några mål, att du hela tiden tänkte på annat, blicken i en helt annan sky)
jag är inte din spegel
men jag är alltid din pappa
och du borde lyssna på Lou Reed
jag vill att du färgar håret lila
(men inte för att likna Dolly Style)
för att säga fuck off till mej
(men det kanske är samma sak)
jag är inte din spegel
vill aldrig vara det
jag är den som ligger under studsmattan och väntar
jag är den som fångar dej
när allting slipper gå sönder


till elsa och anna och elsa

du spräcker en spegel och skrattar och havet blir grumligt en stund jag ser dina ögon och fattar att det är du det är du det är du som hamrar så nära mitt hjärta det är tåget till Lund det är: stanna en stund du är inte huset du är hela min grund när du spräcker en spegel och skrattar hur du mejar ner hela havet och du har samma namn som min mormor som jag svek det jag trodde var en lek när jag mejade ner hennes tillit hur jag spräckte en spegel och skrattade jag vill aldrig svika dej jag vet inte om du fattar det hur jag älskar dina haltande steg

jag minns men jag vet inte varför

det är osynligt, när jag skriver
det är ingen som ser var du står
det är ingen som vet var du går
är det någon som känner hur det river
när du inte sover
när du borde ha varit här
men grejen är
att jag dör ju aldrig!
jag bara lever kvar
och förstör
jag bara skapar var
jag bara river i sår
ser du spåren där du går
kan du minnas snön
kan du se havet istället för sjön
kan du se min hand
kan du se ett annat land
åh!
när du spelar på din flöjt
när allt annat är tyst
åh!
hur vi älskar ditt hjärta, hur det slår!
jag hoppas att du förstår
(jag vet inte men vet vad den här dikten handlar om, jag vet men vet inte vad den här sången handlar om, jag vet hur jag fortfarande kan längta efter att flyga i havet, att ligga på rygg i vattnet utan att få ont i näsan, jag minns hur jag försökte klättra upp på stenen gång efter gång, jag minns inte att det var något särskilt när jag lyckades)