Saturday, October 31, 2009

Toni Holgersson

Jag fick ett sms från Daniel igår, han var i Köpenhamn på julölspremiär. Man spelade Hasse Kvinnaböske. En stund tänkte jag: där skulle man varit. Inte för julölen, men för Kvinnaböske i Köpenhamn. Jag vet dom krogarna, där man halkar in i Sten och Stanley, Vikingarna och danska varianter. Kanske när man bara har dom allra sista slantarna kvar, och haltar in vid fyratiden på morgonen, fortfarande trött, fortfarande så pigg som tröttheten kan göra. Och sånt. Och det är kanske annandag påsk och det kanske väntar en färja. Så småningom.
Äh, jag är klar med det.
Äh, det var inte så kul.
Äh, det var bara misär.
Skitsnack, det fanns mycket roligt i dom dagarna. Men det räcker inte. Eller, allt har ett slut. Eller, livet är viktigare. Eller, vissa saker går inte att göras.

Jag läser Stora Boken. Anonyma Alkoholisters Stora Bok. Det är ett sätt att lära att alla människor är människor.

Johanna fyllde trettiosju år. Vi var på utflykt, åt hårdkokta ägg, plättar och papaya. Jag fick Niklas Rådströms En handfull regn i pocket, ett fint omslag. Den ska bli mycket rolig att läsa. Plötsligt hade jag två ex av Hans Gunnarssons Albatross. Plötsligt föll den sista poletten ner i förarbetet till min stora genombrottsroman.

Det är alltså lördag och jag funderar ibland på att börja dricka kaffe igen, att ta körkort igen, att börja åka skidor igen. Vi ska till Glumslöv. Möjligen ska vi spela pingis. Jag måste börja spela tennis igen. Jag måste komma ihåg brillorna och svettbandet.

Jag lyssnar mycket på Toni Holgersson. Och Love Olzon. Och Supremes och Roy Orbison. Frida Hyvönen måste ha gjort en av årets bästa skivor. Nick Cave i en bra intervju i reprisen av Kobra.

Det är skönt med hyggligt stilla höst. Nu ska Anna och jag cykla ner och se om havet har blåst in några pinnar på stranden, även om vinden kommer från fel håll.

Thursday, October 29, 2009

Idé kring Söderåsens nationalpark

Trakten kring Röstånga och Kågeröd var inget skämt när jag var liten, men inte heller något intressant. Jordig jord och hus som höll på att falla sönder tätt intill vägkanten.
Inget livades upp av Harry Franzén, den dumdryge småentreprenören som tror att man är snäll när man degraderar människors värde.
På teve igår. Ett program om hemlösa, en svensk skadad knarkande kvinna som var så uppgiven att allt hon sa till sin dotter lät hårt och omänskligt. Var är deras roman?
Papperslösa invandrare, en med tre barn och fru hemma i landet där han var hotad, tre barn och fru och han bodde i ett källarförråd, en tunn madrass och två plastpåsar. När han blir sjuk ska ingen hjälpa honom. Det finns människor som påstår sej vara goda representanter i kyrkofullmäktige, men när den mannen som sover i kylan och fukten på sin madrass blir sjuk, ska ingen sjukvård hjälpa honom, ska ingen kyrka öppna sina portar.
Det landet vill Sveriges dummaste parti ha. Det landet närmar dom flesta parti sej, mussteg för mussteg. Av rädsla, av okunnighet, av förakt för väljare, av en direkt aversion mot människor som inte är lika mycket värda i grumliga hjärnor och ögon.

En vacker plats att dö. Här kan vi dumpa dom, samhällets bördor, så kallade människor. Jag tänker så vid Odensjön som är alldeles blank, vi äter matsäck och håller barnen borta från den bottenlösa sjön. Allt är harmoni, stillhet och höstlov och jag tänker: ge dom kölappar och tyngder, låt några socialbidragstagare sköta insläppet, leda dom ut i vattnet och sjunka, och drunkna. Och alla problem sjunker mott den bottenlösa bottnen.

En vacker plats att dö. Jag tänker på det vid Kopparhatten. Dom högsta trädtopparna är kanske hundra meter ner. Inget fladdrar, löven i höstens alla färger av brunt, gult och rött. Man ser en oändlighet och stup och jag tänker: ge dom kölappar, låt några socialbidragstagare sköta insläppet, leda dom fram till kanten och hoppa. Så blir vi av med patrasket.

Utan familj, sårig, åtta år med mardrömmar om slag och kyla, övergrepp. Alltid rädd. Att aldrig kunna lita på någon. Att älskas av ingen eller av väldigt väldigt få. Att föraktas av många många, ingen som du känner. Välkommen till valfriheten, vill du dö i det kalla svarta vattnet, eller spetsas av trädens grenar, krossas mot stenarna. En död i skönhet.

Monday, October 26, 2009

Kvällsandakt

Det är det här med sjukdom. Människor blir sjuka. Människor blir äldre. Det är en lögn att leva och inte vilja se det svarta som alltid finns i närheten när ljuset strömmar. Livet ser ut som det gör.
Är du troende?
Jag tror det.
Var det ett skämt?
Ja, och allvar.
Exempel.
Elsa fick punktis på sin cykel. Johanna lagade ett hål, två hål, tre hål. Igår. Idag var det punka igen. Vi pumpade upp och cyklade till skolan. Jag cyklade ut till havet, var längst ut och hade precis vänt när luften gick ur mitt bakdäck, regnet kom då. Var det syndafloden? Hade jag syndat? Är det så enkelt? Nej.
Men jag behövde kanske påminnas. Ja, kanske.
Det är trolskt nu, våt dimma vid gatlyktorna och klockan slår snart tolv, natt. Och där går en mörk kvinna med en mörk hund. Vi blev grusiga på rutschbanorna igår. Det är skönt när det regnar och man är rätt klädd. Jag längtar till Stenshuvud och gummistövlar och inte halka på stenar eller murkna grenar. Det bor rövare där. eller gjorde. Och vildsvin. Asterix fyller femtio år.
I alla fall blev det en lång promenad med cykeln, vinden mer stilla i regnet, musik i hörlurarna, mitt lugna sinne.
Kanske var det bara det jag skulle ha. Det jag strävar efter, frid.
Nu blev klockan tolv. Nu kommer spöket Laban.
Två och en halv män på teven, sen ska jag sova.

Saturday, October 24, 2009

Grannarna med flaggstången med vimpeln som jag använder för att planera mina cykelturer har skaffat en ny präktig svensk flagga, motvind, tror jag

Sjuka barn med sjuka föräldrar. Anna åt bara glass i tisdags, päronsplit. Annars bygger hon broar med filtar och en pläd och en pall och sittpuff och river ut sidor ur böcker. Och ute faller regnet och jag känner mej ändå riktigt bra. Hade tur och kom med ett missat tåg igår. Skön cykeltur i medvind i kvällen sen. Och en deckare i natten som jag nästan hann se klart innan jag somnade. Innan jag vaknade av pigga sjuka barn där vi väl får räkna Anna som frisk nu och Elsa bara lätt förkyld. Det är rysligt vad många böcker som slutförs i min närhet just nu. Och jag har inte hunnit/kunnat läsa: Claes Hylinger, Klas Östergren, Kjell Westö, Hans Gunnarsson. Bara män i en kvinnlig värld. Någonstans måste jag ha lite plats för mej och mina grabbar. Som sagt. Friska barn med sjuka föräldrar.

Monday, October 19, 2009

På det igen med något annat

Jag står vid datorn och Johanna har satt upp bilder på våra barn som en vacker dag ska få sitta i publiken och applådera när deras far hämtar priset. Jag står ju upp. Hemingway stod ju upp.
Fast bara när jag bloggar eller kollar mail. Annars sitter jag i en gammal kontorsstol med hjul och noppigt tyg i vinrött. Innan dess satt jag på en pinnstol. Slas tyckte om pinnstolar. Jag har skrivit klart texterna till boken om min barndomsstad, som Claes Hylinger. Som skriver om hela världen. Som jag.
Thomas och min bok handlar inte om Landskrona, men ändå, givetvis.

Man kan säga vad man vill. Men jag vet, att när jag skrivit det sista till en bok, till ett manus som jag tror ska bli bok. Om jag känner mej rörd och upprymd och lite rädd, är det här för mycket, är det här för starkt. Då kan jag vara nöjd och stolt. Det har bara hänt ett fåtal gånger. Det är kanske då, när man är tillräckligt fri att skriva precis hur man vill. Ofta släpper jag inte helt loss, eller gör jag det och redigerar ner. Men jag är född på nytt nu, med Mer blues från Landskrona. Jag skriver som jag vill. Jag vill bara retas vackert och hårt.

Det var som vår idag. Det var västlig vind igen. Jag var ute vid brofästet igen, den morgonrundan på cykeln. Jag saknar verkligen skylten med alla kilometrarna till andra städer.
Jag läser en bok om England och längtar till en kurort i Bulgarien. Eller nåt. Nej, fel. Malta eller Korsika.

Korrläsning och fixa släppfest och lite annat med nya boken, sen har jag en bok till att göra klar innan det stora arbetet börjar, det som ska göra nästa år till jobbigt och kul och fixa fram det där förbannade priset. Nä, det är inte viktigt. Men jag sa i en intervju häromdagen att jag skulle ha en swimmingpool inomhus om tio år. Så det måste vara ett pris med pengar, ingen ära.

Saturday, October 17, 2009

Filosofiska funderingar från en divan efter lögandet

Lördag och vi är inte vana vid den nordliga vinden så många dagar i rad.
Lördag och jag brukar tycka om marknaden på torget i Landskrona.
Och det finns Youtube. Man kan söka på Dan Turell. Man kan se honom berätta att han fått kraeft. Man kan söka på Dan Turell, for meget, mand. Och fundera på om tiderna förändras. Egentligen.
Eldkvarn har inte förändrats så mycket dom senaste två tre åren. Konstant hög nivå. Annorlunda på sjuttiotalet, åttiotalet, en rejäl downperiod under ungefär tio år innan och efter millenieskiftet.
Lars Demian har förändrats positivt efter många magra år sen peaken kring -94.
Jag ser mest konserter på Victoria numer. Bland publiken känner jag mej ung. Men när jag tänker på hur länge jag lyssnat på Eldkvarn känner jag mej gammal. Men så står jag ju också någonstans snart mitt i livet, hoppas jag.

Men lördag, och vi har blivit lovade fisksoppa i Bjärred till kvällsmat. Vi säger så, kvällsmat, vi som varit med några år i livet.
Och till dagens fråga då? Hur viktig är byråkratin i rådande samhällsstruktur?
Det ska ni veta, först måste man definiera frågan. Definiera BYRÅKRATI. Slöfockar som flyttar papper, säger slöfockarna som inte skulle klara en dag i ett byråkratilöst samhälle. Människor har fördummats. Informationen från överallt har ökat. Kapaciteten att ta emot den har inte ökat lika mycket. Att det finns kurser där vanligt folk får lära sej att fylla i blanketter är inget skämt. Det är en nödvändighet.
Byråkratin saknar känslor för ett brev, för en röst i telefonen. Byråkratins känslor dyker endast upp när man hjälper någon man känner. Byråkratin är känslo- och könlös. Det blir enklast så.
Jag vet att kvaliteten på våra tjänstemän är högst skiftande.
Vi kan prata om historien om de så kallade apatiska flyktingbarnen, ett känslolöst populistiskt dekret från högsta sosseort, ut med dom! Och bockande nigande tjänstemän hela vägen ner i hierarkin.
Vi kan prata om utnyttjadet av socialbidragstagare i Landskrona. Nej, om tjänstemännen som roffar åt sej för egen vinning.
Det är så vårt inhumana samhälle gräver sej djupare ner. Du roffar, jag roffar, alla roffar. Ingen bryr sej till slut om någon annan.
Och vem ska kontrollera kontrollanterna?
Och varför kan vi lära av Christiania?

Tuesday, October 13, 2009

Välkommen till huvudet där alla konspirationer vilar ut

Min bod är varm. Vårt hus är kallt. Den gamla varmvattenberedaren läckte värme. Det gör inte den nya.
Det var en kall kväll i fredags, natt. Jag satt i mina föräldrars kök och skrev om kulturnatten. Det är nya tider. Varmare i Borstahusen än i Limhamn.

Hässleholm var kallt. Fotbollslegendaren Percy Olssons Hotell City var ganska kallt. Det är ett hyreshus, hotellet. Lägenheter mest. Fast vi bodde i ett relativt normalt hotellrum. Prisvärt, tror jag. Jag åt två frallor med storpacksost till frukost, högst ovanligt. Jag var den siste att lämna City. "Njut av dagen", sa Percy Olsson när jag gick ut i det kalla regnet. Jag tror att han var rolig och menade väl.

Det är högrevssäsong.
Det är säsong för fläskkotletter.

Det tar sån tid att fylla vårt badkar. Jag behöver bli marinerad av värme.
Mina händer är kalla.
Det blir kalops ikväll.
Jag har lyssnat på Svenska Akademien.
Mest lyssnar jag på Nick Drake. Han har blivit min skrivkompis sedan Leonard Cohen tog time out.

Mest läser jag böcker om Spanien och värme.
Det finns en varm kyla i den svenskpostuma novellsamlingen, Bukowski. En ny Heckscher (dottern?) har tagit över översättandet, hon kallar sjätte ronden i en boxningsmatch för sjätte rundan. Jag kallar det förnyelse.
Jag lånade Mons Kallentoft, hans andra deckare. Han skulle visst vara så fantastisk. Tre omlåningar, snart tre månader, varenda gång jag har badat ensam, och några torrare bonusstunder. Jag har hunnit hundra sidor. Jag förstår att deckarkritiker som vill verka småfina hyllar Kallentoft. Men personligen tycker jag att yxan hör hemma vid huggkubben. Vad Mons Kallentofts trötta stil beträffar vet jag inte var den hör hemma, i skrivbordslådan kanske. Men men, jag ska inte vara avundsjuk. Jag ska inte spotta på vanligt folk (som Göran Hägglund skulle ha sagt, jag vet inte vad jag är dock), Mons säljer. Då är det bra. Då är jag dum. Och fattig. Och kall.
På drift genom kulturen i Landskrona

Det blev en sån dag ändå, till slut. När vattnet slutar röra sej i sundet, och allt blir stilla, och svanarna blir stilla, och solen värmer än i oktober.
Jag låter bussen passera min hållplats i Borstahusen. Hoppar av längre norrut. Det är eftermiddag och Pumphuset är kultur. Jag tjuvtittar på tavlor av Edward Jarvis, dom ser fina ut. Havet ser fint ut genom fönstret.
Windy kommer cyklande från Glumslöv. Han har kanske stannat vid backarna och tjuvtittat på akvarellmålarnas alster. Han har kanske tänkt: Det där kan jag göra bättre själv.
Jag får låna min pappas svarta cykel. Jag har en svart mössa och svarta vantar. Kultur är svart. Och rödvin.
Tången har blåst upp över stigen alldeles nere vid havet. Vi cyklar Strandvägen, stannar vid statyn av Fiskegumman med rullebören. Vi ser vad hon ser, stigen är tångfri. Så vi cyklar vidare på den.
Det är fortfarande bara uppvärmning. Klockan är ännu inte sju. Kulturnatten har ännu inte börjat. När vi stannar mellan kanonerna. När vi stannar vid statyn av Selma Lagerlöf. Vi ser vad hon ser, gässen på väg söderut.

Kulturnatt klockan sju. Den smyger igång på stadshuset. Vi står utanför. Det har blivit mörkt. Billesholm Big Band soundcheckar. En ensam tuba stompar något. En spröd trumpet got the blues. Vi går in. Pilgläntans dagligverksamhet visar mössor och tyg i vackra färger.
Skulpturer bland träden som skuggor eller UFO:n i parken vid Konsthallen. Vi får nachos och salta pinnar. Man brukar tala om Konsthallens vackra placering, ljus och arkitektur. Nu sjunger en ung flicka från Kulturskolan. Jag ser inte henne, hör bara hennes klara röst virvla bland glasväggar och Jörgen Fogelquists konst. Nu går vi ut, nu spelar en ung pojke från Kulturskolan egna kompositioner på flygel. Det är mycket fridfullt, långsamma klackar mot golvet.

Vägen dit kantas av marschaller. Inomhus brinner ljusen. Öresundsteaterns scen är liten och och tom och svart. Dom tjugosex stolarna är svarta. Vi är dom enda besökarna. Senare ska man ha spela en ny cabaret. En trevlig kvinna visar oss runt i den lilla lokalen, kaffet hon dricker är svart.
Vi följer marschallerna till Galleri Gamla Staden, vi får salta pinnar igen. Och mörk choklad. På övervåningen fångas jag av en färgstark tavla. ”Det är ju Bengt Lindström”, säger Windy. Mycket riktigt. Jag är trött i fötterna.

Museet. Vi tittar i böcker. I Landskronaboken från 1984 finns vi med på bild. Jag köper boken för tjugo kronor.
Kulturen finns i Thulins flygplan, i det gamla apoteket på andra eller tredje våningen, familjen i sitt enkla hem. Jag kan höra hästdroskorna från förr, ölkärrorna, knektarnas hästar gnäggar på Kasernplan. En ung poet från Fridhems folkhögskola läser en dikt. Den är bra. Ett förhållande är slut. ”Jag lovar att lämna något när jag går.”
Ut i kvällen som går mot natt. En paus på Speakers Corner. En korv hos Pölsemannen.
Café Kolon från Plantan har flyttat in i teaterrestaurangen. Lethal Addiction ska spela. Grabbarna har svarta kläder, några har svarta frisyrer. Dom verkar nervösa. ”Fråga: Var är virvelkaggen?” ”Fokus!” ”Fokus, ja, det är viktigt.” Sen drar dom igång hårt.

Vi kommer till biblioteket när dom redan börjat. Biblioteket är mumlande tyst som biblioteken var förr. Bara en låg blues svänger avslappnat. Ingen har hårda klackar, bara mjuka skor mot klinkers. Först står dom stilla, sen gungar dom igång, sen gungar dom igång på riktigt. Dom som dansar Lindy hop. Det är många som tar chansen att prova på. Vi är ännu fler som bara tittar på, ler åt varandra i ett märkligt samförstånd. Det är en alldeles speciell spänning, stämning. ”Det räcker nu”, viskar jag till Windy, ”jag har fått vad jag behöver.”
Maddes café. Sista stoppet. Vad är kultur? Svart. Och rödvin. En man i jeans kommer fram till baren. ”En rödvin i pintglas till.” ”Har du cola kvar att blanda med?” ”Det är lugnt.”

Det är kallt när jag cyklar till min barndoms hem. Det blev en sån natt ändå. När det självklart är stjärnklart. När himlen är en gammal tavla. När himlen är en vacker tavla.

Wednesday, October 07, 2009

... och nu till något mycket viktigare

Som alltid. Jag ger mej in i böckerna. Egna och andras. Hittar en egen värld. Jag ger mej in i musiken. Jag cyklar och simmar. Jag har träffat Kristian Lundberg några gånger ute vid Västra hamnen, Scaniaparken, med hunden. I slutet av nittiotalet jobbade vi på samma ställe några månader. Vi har pratats vid en stund då och då på olika platser under något mer än tio år. Första gången vi träffades var på en gemensam uppläsning på Burlöv Center. Vi känner givetvis inte varandra.
Jag har läst Yarden två gånger sedan jag fick låna den av Daniel i lördags.
Det är en av dom bästa böcker jag någonsin läst.
Inlägg 502

När jag slutade som personlig assistent i februari 2002 bestämde jag mej för att aldrig bli anställd på riktigt igen. I ärlighetens namn tror jag att det var den enda fasta anställning jag haft.
Jag bestämde mej för att jag var författare, att det var det viktigaste.
Sen dess har jag haft många tillfälliga, tidsbestämda jobb, dom flesta sammankopplade till författaryrket: uppläsningar, föredrag, redaktör, skrivlärare, kulturskribent, SFI-lärare under en kort tid.
Det är hårda tider ekoniomiskt nu.
Stressen knäcker, sjunger Peps.
Frilans är jobbigt ibland.
Friheten är underbar ibland.
Jag längtar ganska ofta till en skolklass med mongoloida barn och ungdomar, en fritidsgård. Det är ett jobb jag kan och trivs med.
Jag har sedan vårvintern jobbat med ett projekt som i sina sämsta stunder varit höjden av amatörism. Först skulle det vara ett vanligt redaktörsjobb, skönt, tyckte jag. Fort insåg jag att det inte skulle räcka. Ingen annan hade erfarenhet av arbete med böcker, men valde att ofta inte lyssna på mej. Valde att misstänkliggöra mina förslag. I ett märkligt storhetsvansinne verkade vissa tro att jag var ute efter att sno åt mej miljoner. Det enda jag gjorde var att engagera mej i mitt underbetalda jobb. Saker vi varit överens om har ändrats och allt förenat med långa meningslösa diskussioner när jag hade kunnat göra annat. Det har tärt mycket på mej. Flera andra projekt har försenats och försämrats, fått göras om.
Så har jag uppfattat det. Mina uppdragsgivare tycker säkert något annat. Det enda jag ska göra nu är att slutföra mitt uppdrag (som egentligen redan är slutfört, förutom en korrläsning) och få mina pengar. Sen tänker jag aldrig ha med den uppdragsgivaren att göra. Hellre äter jag mask.

Monday, October 05, 2009

Kulturdunkel

En ny stad en ny kyrka. Denna ligger på en höjd. En gammal kyrka på en gammal höjd som sjunker. Han är en gammal man som sjunker. Sjunker in i ännu en kyrka ännu en känsla.
Han minns hur hon simmade överallt, swimmingpooler, sjöar och hav. Vattenpölar. Man kan drunkna i en vattenpöl. Som barnet som drunknade.
Som om dom drunknade då, allihop.
Det är en ljus kyrka. Jesus har en ljus klänning på korset. En ljus Gud, kanske.
Kanske ska han spetsa sina öron nu. Kanske ska hjälpen till självhjälp komma nu. Han har avsagt sej alla andra uppdrag inom kommunen. Dom brukade skoja om det, hjälp till självstjälp. Alltså. Off the record.
Men nu pratar vi om Gud. Gud kan inte avsäga sej sitt uppdrag. Det är bara du som kan bryta kontraktet. Det är bara du som kan skriva på igen.
Det fanns en helt annan sorts kyrka. På en helt annan sorts höjd. Det fanns en bar i ett skjul. Det kan ha varit Mexico. Det kan ha varit en spansk avfolkningsbygd som skulle likna Mexico eller Texas i en cowboyfilm på sjuttiotalet. Dey kan ha varit Almeria. Det kan ha varit en video med Pogues på åttiotalet.
Det fanns en bar.
Det fanns en man i baren som velat bli munk. Han kom aldrig längre än till baren. Nu skulle han simma i havet som brusade långt under höjden där kyrkan vinglade.
Dom tog varandra i handen och ...

Den historien hade jag kunnat berätta på ett betydligt mer litterärt sätt på Kulturnatten i Landskrona på fredag. Om jag hade skrivit den. Om den hade blivit utgiven. Om Peter och Lena hade varit Peter och Lena och inte bara Lena, ensam. Det är en sorglig vind som blåser.

Friday, October 02, 2009

Previosly unreleased

Vi hade en grön Saab och en ljusblå folka. Det fanns en bandspelare. Banden var jättestora. Simon och Garfunkel. Det är vad jag minns. Och bäcken. Och järnvägen. Och det tegelröda huset där prästen bodde. Och den tegelröda kyrkan där jag och min bror döptes. Och bäcken som slammade igen och behövde rensas. Svensson på flotten. Det var mörkgröna dagar i Hedeby.

Elsa har åkt till Bokskogen och när jag cyklade innan var det den höga klara höstluften. Så dunkar regnet in. Elsa har gummistövlar, och pannkakor och köttbullar som vi faktiskt varit tre om att göra, även om Johanna varit chef.
Då sov Anna. Nu har hon fotografering på dagis. Från troll till prinsessa, sa en av fröknarna. Men jag håller inte med. Anna är ett troll.

När vädret blir sämre och kallare pratar jag inte lika mycket med Sven, grannen, eller hans många kompisar som servar honom. Det är lite trist.
Varför jag skriver detta?
För att jag åt lunch och såg en teveserie från sextiotalet, Homeward bound spelades.
För den förbannade ipoden, jag laddar ner skivor. Har inget att göra meda jag väntar.
Så. Nu var det klart. Nu ska jag tillbaka till jobbet i boden, mätt och belåten.