Tuesday, August 26, 2008

I do like mondays

Man tänker på förr.
Man tänker på söndagkvällarna som gick över i måndagmorgon.
Man minns dom där nätterna i Jönköping efter en folkölsbilfärd upp i regnet, när man bara ville vara i någons famn. När man bara ville stanna. När man vaknade mitt i natten i lägenheten som man delade med två tekniska gymnasister. Måndagmogon klockan fyra och man stod i duschen och trodde att det var ett hotel längs Nissastigen.

Och timmerbilar timmmerbilar timmerbilar. Strålkastare som bländade trötta unga ögon. Det var aldrig mina dagar. Det var aldrig min stad. Kanske bastun med Mats när jag förlorat pengar på golfbanan. Kanske bastun med Jonnie i Råslätt. Det är i bastun man svettas ut ångesten, och på toaletten.

Man blir äldre. Två ungar till dagis, sen cyketuren längs havet. Centralen och tåget och huvudet mot rutan. Hoppa av på Nörreport och gå åt andra hållet. Man tar en ristedhotdg med det hele. Extra Bladet har satt bikiniöverdelen på pigerna. Men massageannonserna fyller sida eter sida. Funchs vinstue med en svenska kvinnan bakom bardisken, hon som ser ut som en dansk kvinna bakom en bardisk.
Superlight blandad med hof. Tidningar och skrivboken. Tänker på den där snubben som bara snubblar runt.

Om några veckor ska jag åka till Portugal i några dagar. Jag ska trava runt och läsa och skriva. Det salta havet ska nog gå att bada i. Grillade fiskar och grillade kycklingar. Jag ska köpa ett par nya ökenkängor, kanske, ocm det får plats i min lilla packning. Jag ska bara ha handbagage. Jag ska bara ta båten över Tejo, bussen till Sesimbra. Och på fredagen ska jag till tillbaka till Lissabon och träffa Johanna.

Man tar sin passivt inrökta lekamen och går till botaniska haven, sitter på en bänk och gnider kavaj, byxa, skjorta och skor mot väldoftande blad. Sen en halvtrappa upp till nära fönstret, dörren är öppen. En dansk sosse har fått cancer, igen.

Det är så nära. Det ligger alltid något bakom hörnet och lurar. Det kan vara en krokodil som hoppar högt och biter snabbt.
Idag fick jag ett mejl från en sverigedemokrat, en insändare till DN. Hoppar lågt och biter slött.


Valmöte utanför Konsthallen i Landskrona

Monday, August 25, 2008

Leker laxen i sundet

Ett stort danskt företag flyttar till stora nybyggda lokaler i Landskrona. Tar med sej sjuhundra anställda. Någon tror att alla (som nu jobbar i Malmö och Helsingborg) kommer att flytta till Landskrona. Han klappar sej själv förnumstigtoch offentligt på axeln. Menar att det visar ju att vanliga människor inte längre gör sej besvär med att komma till Landskrona år efter år, till den älskade campingen. Nu ska det nämligen komma riktigt folk till stan. Och någon klappar sin glänsande gubbkavajaxel igen.

Jag tycker det är bra att företag etablerar sej i Landskrona.
Ibland pratar jag om ödmjukhet.
Om balans.
Om att man måste lägga hela pusslet.
Jag pratar om det nu. Och om bristen.

Jag lyssnar på Elvis Costello, Tramp the dirt down. Den handlar om Margret Thatcher. Den kunde handla om så många andra.
Jag var i London på åttiotalet. Alla dessa människor som ingenstans hade att ta vägen. Profit, profit, vi ska alltid ha profit.
Hej! Det finns människor också.
”Va? Trams!”

Så säger någon kanske: ”Pengarna ska gå till att hjälpa dom som behöver hjälp.”
Tillåt mej småle.
Människor som aldrig satt näsan i en verklighet. Jo jo, några handskak här och där. ”Ja, precis som jag trodde, dom är oförskämda.”
Människor som inte har en endaste jävla aning ska runt om i världen bygga monument av sej själva. ”En människa som inte har pengar och inte röstar på mej är ingen människa att bry sej om.”
Denna ständiga arrogans och okunskap.

1 500 nya attraktiva bostäder. Genast! Ska tas fram. Enligt någon med guldbyxor och trollspö.

Jag satt i koloniträdgården i direktsändning i P1, några folkpartister var också där. Någon rapade upp sina slogans om och om igen. Han har bott i stan i hela sitt liv och vet ingenting. Det är skamligt.
Och människor säger: ”Men han är bra.”
Det är möjligt att någon gör nödvändiga kapitalistiska insatser. Men någon verkar ändå ofta vara en programmerad robot.
Jag är ingen robot. Jag ser inte det goda (som finns), jag ser bara det tydliga oförståendet, oviljan och föraktet.

Det är så enkelt i en stad som förvisso har problem (vilka städer har inte det?), i en stad som den moderata lokaltidningen ständigt misskrediterar, att bli den vite riddaren genom att ta i med hårdhandskarna. Det är så lätt att bli populist. Det är så lätt att dela säng med Sverigedemokraterna. Det är så lätt att säga att nu är det slut med daltandet, nu behövs krafttag.
Det är så lätt att få applåder från dom andra som inget vet. Som inte är intresserad av att veta.
”Så är det bara”, hör man ofta bland dom som är latmaskar i Landskrona.

Men brotten ökade, trots alla vakter.
Kanske någon borde offrat en vakt för att betala dom som jobbar aktivt med att göra destruktiva ungdomar till konstruktiva, istället. Va?
Men det har man väl ingen aning om.
Gapiga kommunister, va?

Provokationer provocerar. Men om man inte förstår att ens agerande är ett stort fuck off rakt upp i huvudet på redan sargade människor, så ... förstår man inte.

Vi får väl se hur många jobb det nya företaget genererar för dom nuvarande landskronaborna.

Någon menar också att det per automatik blir slut på bidragsberoende och sociala problem. Och påven skiter i skogen.

Någon menar också att nu får alla belackare se hur smart det var att skaffa en medarbetare som ”oberoende” ska positivt utreda nybyggandet/förstörandet av Borstahusen.

Någon är en hyvel. Alla ojämnheter ska bort.
Någon är en slipmaskin. Snart är alla bara präktiga medelklassmänniskor som har fula kavajer eller alltför ungdomliga och likriktade uniformer från klädkedjor som formar den framgångsrika människan, och Montesorri får väl bygga ut. Det som förr var flum är idag medelklasstrygghet för den rädda halvmedelålders barnfödande befolkningen med sparkapital på banken.
Dom andra?
Dom skiter vi i, bara vi slipper se dom. Dom pratar så högt.

Och i Malmös utkanter, lite längre bort än där jag bor, bygger man också getton. Och jag cyklar med mitt förakt, som stundom gränsar till självförakt och självsvek, genom villakvarteren varje dag. Och jag lämnar mina barn på dagis där det finns riktiga människor, också.
Som det finns överallt, också.

Så, ska vi fejka ett OS. Så, ska vi göra som fina Kina. Som fina Atlanta. Ska vi samla upp problemmänniskorna och skicka dom till Långtbortistan. Och påven har en lustig hatt.

Eller ska vi ta tag i dom sociala problemen, också. Ska ryggdunkarkrämarna lägga några hundra tusen på att hjälpa organisationer som kämpar och förändrar med alldeles för små medel. Unga Kris, Bosna, Unga Röster, till exempel. Och björnen har en lustig hatt.

Och hos dom havsnära medelklassfamiljerna finns väl inga sociala problem? ”Du, höm ... Det löser vi inom familjen, det har vi alltid gjort.” Pang, bank.

Ibland pratar jag om ödmjukhet.
Om balans.
Om ett samhälle som berikas av olika pusselbitar.
Man kan inte bara plocka fram hyveln eller filen för att ta bort kanterna och trycka pusslet någorlunda svajigt på plats. Det är en kortsiktig lösning. Det är fusk.

Jag kom av en händelse att tänka på Torkild Strandberg, Landskronas starke man. Hans välbetalda familj erhåller väl barnbidrag?

Wednesday, August 20, 2008

Jag är trött på att skriva den här bloggen.

Men ... Pelle Ossler är så förbannat bra, Manegen onsdagkväll under Malmöfestivalen. Han gör sin grej. Spelar åtminstone hälften nya låtar. Och Conny Nimmersjö på gitarr. Han som gjorde en av förra årets bästa plattor. Och Pelles Krank från 2005 var antagligen det årets bästa, det var från den dom andra låtar på konserten stammade.

Jag pratar om människor som också måste överleva. Bring home the bacon. Men som vägrar göra något annat en sin egen grej i eget namn. Sen gör dom ju annat med andra.
Inget ont om Wilmer X, även om dom bara glimtvis varit min kopp te, men Pelle gjorde givetvis rätt som lämnade. Nisse Hellberg har skrivit flera bra låtar, Tusen år, till exempel. Tungt vatten är en förbannat bra skiva. Den första som Pelle var med på, även om det bara gällde några låtar.

Jag orkar inte skriva mer just nu, är så trött på det ointresse som föds, här och överallt.

Friday, August 15, 2008

Snabbsköpskassörskan, i kvarteret där jag bor

Det är ganska ofta trevligt att prata med snabbköpskassörskor.
Men om jag skulle välja samtalspartner i något viktigare syfte än vädret, julen, mycket folk i butiken, och så vidare.
Så skulle jag inte välja att prata med någon av dom snabbköpskassörskor som jag känner eller inte känner.
Skulle du inte, Jonte?
Är du säker på det?

Jag har jobbat som städare i perioder under flera år, haft några mycket trevliga arbetskamrater.
Jag minns kvinnan i sextioårsåldern som suttit i telefonväxel tidigare, men börjat städa när sådanna togs ur bruk. Hon hade städat i trettio år. Hon hade en hes, raspig röst. Hon var tunn och härdad och hon rökte mycket i vårt rastrum. Hon hade så ont i sin rygg och sina handleder. Det var när jag just slutat gymnasiet. Jag var tillbaka, kanske inte som en vinnare, men som en hyggligt duktig skolstädare.
Det ffanns ett torg i närheten, man kunde ta två folköl på lunchrasten med snubbarna som brukade sitta där. Jag har pratat mycket, lärt mej mycket om livet av gamla städtanter och sup- och knarkgubbar.

Jag har jobbat med utvecklingsstörda barna väldigt mycket. Vad många trevliga barn jag mött. Vad många trevliga arbetskompisar jag har haft.
Jag har alltid jämfört mitt skrivande med dom som varje år ställer upp i SM i traktorplöjning. Att plöja den perfekta fåran. (Som flickan sa ...)

Varför är du så tvär mot snabbköpskassörskor, då?
Har du inte lärt dej något?

Äh, jag tänker på en speciell person. Jag känner henne ganska väl. Hon pratar ofta om sitt jobb och varorna hon säljer. Hon frågar aldrig mej om mitt jobb. Hon frågar aldrig Johanna om hennes jobb. Hon bara pratar sitt snabbköpsprat.
Nej, inte bara, absolut inte bara. Men tillräckligt ofta för att man ska tröttna på det.
Så får det vara.
Så får hon leva sitt liv.
Om hon nu verkligen vill det.
Ett alternativ är ju att vakna.

Men jag skulle aldrig prata om saker som låg nära mitt hjärta med henne. För jag tror inte att hon kan förstå någon annan än sej själv.
Jag tror faktiskt att hon har mycket svårt att förstå sej själv också. Det blir så när man aldrig gräver ordentligt. Allt blir grunt.

Och hon skulle kunna vara en man.
Och han skulle kunna vara advokat.
Och han skulle kunna vara en hon som så många andra. Som bara rusar och fortsätter och fortsätter utan att reflektera. Så kommer det en vägg eller mur. Och då kan det vara för sent. Eller inte ... om man bara vågar gräva en smula. Ett spadtag åt gången.

Thursday, August 14, 2008

Jag vet inte varför

Danmark vann handbollen mot Ryssland i sista sekunden. Ett närmast omöjligt mål. Men det finns alltid en liten chans.
För svenskar som urskiljningslöst älskar USA och därmed ofta hatar Ryssland, var det ju också skönt.
Jag är nyfiken på USA. PÅ allt det andra. Det som vi inte övervräks av.

Imorgon, fredag, ska jag vara invigningstalare på Landskrona Trädgårdsgille. Sen ska ett band med östeuropeiska influenser spela. Då duger det, kanske. Då kanske man kan svänga med kaffekoppsbenen. Klockan nittonhundra utanför konsthallen. Giv akt!

Hon är så liten, min yngsta dotter. Men nu har hon börjat på dagis. Hon är van vid att träffa människor. Det finns andra limhamnsbarn som startar sin dagiskarriär. Dom kan vara upp till tre år och tämligen beroende av sina mammor. Jag tror inte på det. Anna är fjorton månader. Hon hade gärna fått vänta några månader till, men vi har inte råd.
Johanna ska vara ledig en dag i veckan.
Jag lämnar barnen strax innan halvtio. Dom får ta det lugnt. Sen jobbar jag extra när Johanna och flickorna har somnat.
Man får göra som man vill.
Jag är stolt över mina självständiga barn.


Den trettionde augusti är det dans i Wrangelska parken. Mobster, Sture Allen den yngre, jag, det legendariska punkbandet Bristles, och mycket mcyket mer. I Landskrona. I det Landskrona där mycket av konstruktivt/kreativt ungdomsarbete motarbetas av dom (några) smygfascistiska makthavarna, pekpinnemagistrarna som bara kan lukta rädsla, makt, rika invånare och poliser.
Det är fan vad det blåser kallt. Gång på gång, ett hårt regn faller.

Sunday, August 10, 2008

SLUT (Tack till Mattias Elftorp för att jag fick använda bilderna, www.elftorp.com)

14
”Varför”, frågade Hansen, som hade hittat en kaffekokare och en flaska konjak.
”Dom vill aldrig vidare”, sa Mats som hade golfbyxor och tweedkeps, mustaschen som slokade. Jag drack och försökte intala mej att huvudvärken skulle försvinna. En järnfyra i bakhuvudet.
”Varför?”
”Han var kommunist, eller nåt ... Dom vill aldrig vidare ...”
”Men du dödade inte Joschan?”
”Nej, nej nej nej! Jag är ingen mördare!”
”Du är en mördare ...”, sa Hansen och Mats sjönk djupare ner i fåtöljen där han hamnat, ramlat.
”Hon kunde inte ta ett nederlag. Jag var tvungen, eller ... Jag orkade inte längre.”
”Men ...”, sa Hansen och såg konfunderad ut. ”Hur var det med golfbollarna? Du kan lika gärna berätta. Det är över för dej ...”
”Jag slår alltid snett på femtonde hålet, det är ju så nära stranden och havet där.”
”Vadå?”
”Jag går alltid ut och spelar golf dom kvällar när hon har sina möten.”
”Sina möten?”
”Hon behöver bekräftelse. Vi hade såna planer, sätta Borstahusen och Landskrona på kartan.”
”Hon är död.”
”Jag såg när hon gjorde det. Hon hade planerat det, hon hade tagit ett par av mina skor. Jag slog snett som vanligt och gick för att hämta bollen.”
”Slazenger?”
”Ja ... Jag visste att hon ville ha Joschan på vår sida, men han vägrade. Han var en annan typ.”
”Vadå?”
”Han ville inte ha henne, eller pengarna ...”
”Vadå?”
”Det kunde hon inte tåla ...”
”Vadå?”
”Hela projektet, det nya Borstahusen. Han tyckte att det var ett svek. Han tyckte om att tjäna pengar, men ... ett svek mot idealen ... Jag förstår mej inte på sånt.”
”Vadå”, sa Hansen igen och jag kunde bara imponeras av hans förhörsteknik.
”Han var kommunist, eller nåt ... Hon blev förbannad. Hon slog honom med hans eget brännbollsträ. Jag såg det när jag letade efter min snea boll.”
”Du hjälpte henne ...”
”Hon är min fru!”
”Var ...”
”Vi eldade upp brännbollsträt. Allting har ett pris, sa hon. Hela tiden ...”
”Och ...”
”Det gick några dagar, men sen orkade jag inte längre, jag tyckte att det gått alldeles för långt. Jag har jobbat för frihet sen jag var elva år, när jag började i ungdomsförbundet”, sa Mats, och jag undrade om han någonsin träffat en människa. ”Men ... frihet under ansvar, ordning och reda. Det måste finnas gränser ...”, sa han, och han lurade ingen. Allt var sant i hans värld, men trångt.
”Du dödade henne.”
”Jag älskade henne ... hatade henne, älskade ...”
”Ta med honom”, sa Hansen till dom två uniformpoliserna som stod som statyer i bakgrunden, och jag hällde upp och drack ur en stor konjak till. ”Makt”, sa Hansen, ”att bygga sina egna eviga monument ...”, sa han och la en hand på min axel. ”Ska du ha is till huvudet.”
”Det känns bättre, tack ...”
”Han ville ta över. Han trodde att han kunde komma undan med det. Man ser det på dom, dom kan inte dölja det ...”

15
Slimey Joe spelade stilla på pianot. Slimey Joe stillade stormen med tangenterna och ett förinspelat bas- och trumkomp. Hans ljusa spruckna röst. Like a bird on a wire ... I have tried in my way to be free. Människor halvt uppklädda dansade stilla. Andra bara satt, stearinljusen. Allting speglades i dom stora mörka fönsterna och det gjorde ont i huvudet, men jag kände ändå ett lugn.
”Nä, det får bli Båstad”, sa den lille surströmmaren. ”Dom är inte mogna här nere, dom vet inte sitt eget bästa”, sa han och den store nickade och svepte sin whisky, hällde dom sista dropparna i ölen.
”Men, brorsan, det är en fin gammal arbetarmentalitet här, ändå ... Väl ...”
”Du pratar skit”, sa den lille. ”Det finns inget fint med arbetarmentalitet, vi ska till Båstad.”
”Men han i Malmö, Percy ...”
”Rögle! Vi håller på Rögle”, skrek den lille. ”Vi har slängt hundratusen i sjön här, i den här jävla hamnhålan ...”

”Får man bjuda på ett glas”, sa Kåre Jonsson till mej. Han hade tagit på sej en slips med motiv från det gamla Borstahusen, ”det är en hel serie”, sa han när han såg min blick. ”Vi ska sälja dom i souvenirbutiken, det är från gamla bilder, det här är från en sillalossning, låt se ... nittonhun...”
”Ja, tack, Kåre”, sa jag och försökte stänga huvudvärken ute, ”du får gärna bjuda mej på en drink.”
”Eh, jodå jodå”, sa Kåre, ”får dom ha huset kvar, det får dom, va”, sa han och tittade rakt igenom mej. ”Vi måste bevara det gamla, jag minns ... det måste ha varit sent artonhundratal ...” Huvudvärken. Jag förflyttade mej bort från Kåre, nickade åt Pascal och fick ett glas rött vin.
”Då får du ont i skallen i morgon”, sa han och klappade mej på axeln.
”Det får jag ändå”, sa jag, ”ge Kåre en lättöl och sätt den på min nota”, sa jag.
”Jag hörde vad som hände”, sa Pascal. ”Nu får vi se hur det går ... för mej.”
”Du har ett bra ställe, sånt märker riktigt folk.”
”Ja, riktigt folk ...”, sa Pascal. ”Ibland får man leta”, sa han och hällde upp lite vin till sej själv. ”Jag kanske inte vill stanna”, sa han, nästan viskade han. ”Det är för mycket gammal dynga bakom kulisserna.”
”Bara man har nån annanstans bättre att ta vägen”, sa jag och såg Hansen stå och prata med Georg lite längre bort. Georg bara slog ut med armarna, han såg ut att le.
”Så sant så sant”, sa Pascal, ”lugn lugn”, sa han till människor som ville beställa. ”Alla ska få, köpa.”

Slimey Joe spelade Mikael Wiehe, Ska nya röster sjunga. När du och jag är borta, vi är inte större än så, ska nya röster sjunga. Vi ska bara föra sången vidare.
”Här, vi får behålla huset”, sa Georg och ställde en sexa klar sprit framför mej. ”Snuten har ingenting. Han är bra, den där Hansen.”
”Han vet vad som är viktigt.”
”Vad som är viktigt.”
”Var är Gerda?”
”Min gosse ... Hon orkade inte. Hon tar sej upp igen, men just nu orkade hon inte.”
”Hon har dej, i alla fall.”
”Det har hon alltid haft, med fel och brister.”

Jag gick ut för att röka. Det hade slutat regna. Victor stod där, och Hansen.
”Nämen, hjälten”, sa Hansen och skrattade med ett glas i handen.
”Compadre”, sa Victor och såg yngre och rakare ut. ”Jag har gått vidare, lämnat ännu en bränd bro bakom mej.”
”Victor här har också gjort ett fynd, tänka sej ...”, sa Hansen och var verkligen munter, ”... just nedanför sitt hus hittade han en betydande gömma av smuggelgods, mindre än vad vi hade trott, förvisso. Men som den rättskaffens medborgare han är överlämnade han allt, allt, eller hur, Victor, till polismyndigheten.”
”Jag gjorde bara min plikt”, sa Victor och blinkade till mej.
”Vi behöver fler såna medborgare”, sa Hansen och skakade Victors knotiga hand. ”Jag ska lägga på förslag att vi köper in en av hans tavlor till polishuset. Dom är väldigt dyra, men, vad gör man inte ...”
”Jag tror att jag måste gå hem”, sa jag. Och gick. Slimey Joes blödande version av Suspicous minds förföljde mej i kvällen som var klar efter regnet och stormen. Lugnet kom nu.

16
Det var mörkt. Jag hade en bula i bakhuvudet. Jag hade kanske druckit ett glas för mycket. Tallarnas rötter stack upp ur sanden och jag var inte gjord för slalom, snubblade till ibland.
Månen sken i spöktimmen. När jag passerade bunkern där jag hittat Joschans lik tyckte jag att jag såg en kvinna ligga på knä, alldeles stilla. Nej! var min första tanke. Inte mer. Jag vill inte se. Jag simmar ut och dränker mej i sundet.
Pappa brukade berätta om det:
”Det var så förr, fortfarande när jag var liten på fyrtiotalet”, brukade han berätta. ”Fiskarsöner som dog en för tidig död. Skepp som gick i kvav. Man hörde skriken ...”, brukade min pappa säga, bakom väggen utomhus som skyddade honom från havets vildaste. ”Det lät som ylande hyndor. Kvinnor som drogs ut i stormen, ut mot havet för att gråta ...”, brukade pappa berätta i vårsolen eller höstsolen, hälla upp varm toddy som vore det krigsvinter. ”... eller för att återförenas med de sina. Det finns så mycket gammalt som aldrig försvinner ...”, brukade pappa berätta och höja fingret som att, nu kommer det viktiga. ”... vi ser det hos dom nya svenskarna, oss själva i en spegel från förr ... och det är så många som blir rädda”, brukade pappa säga, luta sej bakåt och ta en stor klunk. ”Vi har det så förbannat bra ...”

Kvinnan i huckle i svart. Hon var inte död. Jag såg hur hon skakade till. Så hörde jag hur hon gnydde, liksom hulkade. Så såg jag hur hon reste överkroppen upp, och armarna mot himlen. Så såg jag hennes ansikte. Så satte jag mej vid hennes sida.
”Så Gerda, det är över nu. Du behöver inte vara rädd”, sa jag, som att det var något att säga till någon som begrät en död son.
”Jag var så ung”, sa hon, pratade nästan för sej själv. ”Och Victor var så annorlunda, jag ville ha spänningen. Jag var så ung ... Men, Victor ... han har fler barn än jag har limpor med Cecil, han var bara en man som slet och slängde. Han är inte ond, han är bara sån.”
”Men Georg ...”
”Georg var min klippa att luta mej mot. Han anklagade mej aldrig ...”
”Men Joschan ...”
”Johan José, han hamnade hos fosterföräldrar, han fick aldrig vara trygg ... Sen hittade han oss när han blivit vuxen, han kom till mej flera gånger i veckan, hjälpte mej.”
Jag var så trött. Jag ville bara prata med min dotter. Jag ville bara prata med Anna, vara i deras famn.
”Du borde gå hem”, sa jag och kunde inte dölja en gäspning.
”Snart, snart börjar jag om”, sa Gerda. ”Tack, jag klarar mej.”
Så jag gick. Ytterlampan var en tänd bubbla av glas och nästan orange, den första flugan surrade inuti kupan av ljus.
Jag tog inte av mej när jag kommit in och stängt dörren. La mej bara på sängen och somnade. I en kupa av ljus, drömde om en flygbiljett över haven till en annan sida.

Saturday, August 09, 2008

Nästsista delen, den sista kommer imorgon, kanske ...

12
”Te quiero, pappa.” Min dotters röst på telefonsvararen. ”Jag älskar dej, jag saknar dej.”
Sen gick jag radiostyrd ut genom dörren. Och in genom den andra dörren till det gamla brygghuset, sjönk ner i farfars fåtölj och det var slappa armar. Det var tomt men ändå fullt av hopp och glädje, och tårar nerför kinderna.
Jag brukade berätta den historien för Anna, förr:
”Min mamma och pappa skakade hand. Dom var helt överens. Pappa stannade i huset i Borstahusen, med extrahuset som bara var en vägg för lä. Mamma tog en taxi till Sturup och ett flyg till Malaga.”
”Ja ...”, sa Anna och tittade noga på mej, märkte att det ryckte i mina kinder vid ögonen. Vi satt under plasttaket i trädgården i Limhamn. Vår dotter sov i sin säng. Vi öppnade en flaska till.
”Jag lovade mej själv att aldrig skiljas från dom jag älskar, om jag kunde bestämma själv. Jag kunde inte förstå att man inte ville vara nära ... alltid ...”, sa jag och hon la sina händer över mina.
”Du behöver inte”, sa Anna, och vi hörde bara det lätta regnet.

Jag drog mej upp igen. Det var sent för små flickor i Argentina att vara vakna. Jag gick in till pianot, men stannade först på grusgången och sög in luften, tänkte mej några månader framåt när allt skulle dofta grönska och hav. Om jag skulle vara här då.
Jag gjorde det lätt för mej. Plockade fram en gammal skiss till en melodi som var stulen från Evert Taubes Tango i Nizza, om hur dom möttes sen igen och förstod. Så snodde jag några rader från Anki Nilssons gamla hit Leva loppan i Landskrona från diskotiden, gjorde om lite och nöjde mej med det. Jag tänkte ändå inte sälja något. Jag ville bara få audiens. Jag ville lägga pusslet.

Jag fyllde badkaret på ovanvåningen, öppnade fönstret och allting ångade och svalkade. En öl och den danska radiokanalen med gamla lugna godingar. Jag längtade efter andra sånger, men jag ville inte gråta, hade inte tid med det nu. Jag längtade efter min barndom och en godmodig Edvard Persson, vid en porlande bäck och ett dignande smörgåsbord, som kom med korviga fingrar för att reda upp allting.
”Så, nu gör vi såhär”, och förde samman dom trätandes händer på ett självklart sätt. Som hade dom alltid suttit tillsammans.

Jag tände pipan på trappen och gick iväg i skymningen. Jag tänkte komma något för tidigt. Det hav som alltid brukade blåsa var stilla, lyktorna tändes på Ven och i Köpenhamn. Jag hade golfbanan på min vänstra sida, vände mej om för att se om jag kommit ihåg att tända ytterlampan.
Då såg jag ett ensamt ljus på femtonde hålets utslagsplats.
Jag kisade och såg konturerna av en människa med golfbag. Med en pannlampa. En ganska halvhygglig golfsving och min pipa glödde. Och jag hörde hur klubban träffade bollen. Och jag hörde hur det svischade alldeles nära mitt huvud.
”Helvete”, skrek jag som en reflex, och slängde mej ner.
Jag låg och kände lukten av fukten, tänkte på vad jag läst i boken som farfar skrev efter kriget i Spanien, Samtal med mej själv:
”Man hör kulorna, man slänger sej, men då är faran redan över.”
”Hur vet man det ...”
”För just den gången, faran kommer alltid tillbaka.”
”Vadå?”
”Girigheten, den dåliga självkänslan. Dom går här på jorden, man tror att dom är vanliga människor. Men man behöver inte titta så noga, dom avslöjar sej. Dom kan inte stå rakt på riktigt, dom börjar alltid darra.”

Några svanar bara. Allt annat var stilla. Jag kunde inte ha legat mer än några sekunder. Jag reste mej, borstade mej och tittade bort mot där jag sett golfspelaren. Men ingen tänd lampa. Månen for med ljus över vattnet. Jag märkte att jag var nära den plats där jag hittat Joschans döda kropp. Men inget nytt lik när jag böjde mej ner.
Bara vinden som tilltog. Bara en fukt från havet och himlen som mörknade av svarta moln. Månen som försvann. Dom första dropparna regn.
Bara en golfboll. En Slazenger, nummer ett.


13
Jag var Sherlock Holmes i dimman i dom skumma gränderna. Jag såg skuggfigurerna som smög i skydd från gatlyktorna, svarta katter som ylade i prången med uppfällda klor.
Jag passerade campingplatsen och kom in i byn. Kommunalrådets hus låg just i början, nära campingplatsen som skulle skövlas om planerna på ett lyxreservat blev sanna. Det skulle inte finnas plats för vanliga människor med vanliga drömmar om ett par sköna mysbyxor och något enkelt och gott att grilla till tyskölen. Ett parti minigolf innan svängomen till lågbudgetdansband på bryggan.
Blåsten tilltog. Regnet tilltog. Jag hörde en bildörr stängas. Jag tyckte mej höra steg på grusgången som gick bakom kommunalrådets hus. Jag tyckte att stegen smög.
Jag var Hercule Poirot men inte lika säker. Jag närmade mej huvudingången, där fanns inget grus. Jag hörde ingen dörr stängas. Jag såg två skuggor, en längre och en kortare. Dom verkade inte ha något att dölja. Jag hörde dom genom mörkret.
”Fan också, hon är inte där”, sa den kortare.
”Hon skulle ju va hemma”, sa den långe.
”Vi skulle ju få allt i hamn ikväll ...”
”Vad ska vi göra?”
”Vi går ner till den jävla hamnen, till den där jävla spaggebaren.”
”Nån ska spela där ikväll ...”
”Hon har kanske gått dit”, sa den kortare av bröderna Surström. Och i mitt huvud, alla ugglorna som gömt sej i mossen gol som köpslog dom om allt smör i Småland.

Jag brydde mej inte om regnet, men om jag hade haft ett paraply. Om jag hade haft ett vapen. Det är för sent, tänkte jag och drog mej bakåt i minnet ...
... när jag och Slimey Joe träffades längst ut på klippan i Sagres i Portugal.
”Det handlar bara om koncentration ...”, sa han, stod som i luften på ett ben och rörde sej mycket långsamt. ”... att fokusera på vad som är viktigt”, sa Slimey Joe, och det var tidigt på morgonen och jag var trött. Vi hade spelat hela natten på hotellet för svenska turister. Alla hade velat höra Tomas Ledin och Gyllene Tider. ”Man kopplar inte bort, man bara väljer vad som är viktigt”, sa Slimey Joe, och han lärde mej den säsongen, hur man kunde försvara sej genom att undvika.

Men jag var tvungen att agera nu. Jag tänkte på mina händer som möjliga dödliga vapen. När jag kände på dörrhandtaget. När jag tryckte ner det. När det var öppet, när jag gick in.
När jag smög i hallen och svängde in bland dom tunga tavlorna till något som verkade vara ett arbetsrum, där hennes huvud hängde tungt mot skrivbordet. Där en liten å av blod rann från munnen. Och jag hann skymta någon som kom fram från bakom dörren. Något som liknade en ovårdad golfsving. Och, just där nacken slutar, fick jag en hård smäll ... som under vatten tittandes genom en vinglig yta, såg jag hur han måttade ett slag till ... hörde jag hur en bekant röst ... inte skrek, bara befallde.
”Spelet är över, game over”, sa Hansen, och jag hann flina för mej själv över ordvalet, innan jag svimmade av.

Friday, August 08, 2008

Mera mord, mera bilder av Mattias Elftorp

10
”Vad hände egentligen med din fru”, frågade Hansen och beställde in en liten starköl, där vi satt och såg ut över staden, över torget. Bakom träden anade man havet.
”Ordningsmakten sover aldrig, va”, sa jag och det var ju lördag, jag beställde in en flaska vin. Han kanske skulle lätta på trycket senare, den gode Hansen.
”Ser jag ut att sova”, sa Hansen och hans långa kropp var nästan alldeles rak. Han bar byxor med fickor i knähöjd och en kofta som verkade vara hemmastickad. Jag kunde sånt. Min mamma brukade berätta:
”Man kan se det på hur den sitter, koftan eller tröjan, dom tappar alltid formen”, brukade hon säga och nästan skrocka.
”Men allt som du stickat till mej sitter ju perfekt fortfarande.”
”Just det, min son, lita på din gamla mor. Jag kan alla knepen.”

”Jag jobbar kontorstid”, sa Hansen och smuttade på ölen, hummade lite, ”det är en regel. Det är ett krav ...”
”Från vem då?”
”Min fru. Hon hade läst många deckare innan vi träffades, hon ville inte ha en sån ... som aldrig var hemma.”
”Man behöver inte vara snut för att vara sån”, sa jag, och det började byggas i mej. Vad är trygghet? Vad är egoism? ”Jag har ingen fru”, sa jag och servitrisen kom, vi beställde souvlaki. ”Extra pfefferonis”, sa jag och hängde upp mitt nät med allt snårigt som fastnat. Döden och orden från människorna jag träffat. ”... men jag ska träffa Georg på sjukhuset senare, Gerdas man, vet du ...”
”Jodå, polismakten sover inte under arbetstid, dom har haft det jobbigt”, sa Hansen och drack sin lilla öl i ett svep, glodde något på vinflaskan.
”Jag dricker aldrig en hel.”
”Jag röker inte, egentligen ... Nåja”, sa Hansen och hällde upp till oss båda, och utanför, på torget, hördes musiken och ropen och smällar när händer klappade mot varandra i dansen. ”Hur insyltad är du i dom här människorna?”
”Vadå?”
”Kan jag lita på dej?”
”Vadå?”
”Jag tror inte att det är nån båt som har krockat.”
”Vadå?”
”Jag tror inte att han är särskilt skadad heller, men han vill vara kvar på sjukhuset ändå.”
”Är han rädd för nån?”
”Inte för mördaren, försäkringsbolaget kanske ...”
”Är det nåt mer?”
”Du får gärna prata med honom, men kom ihåg var du har dina lojaliteter”, sa Hansen och var barsk polis igen.
”Vadå? Du syslar ju bara med lösa spekulationer ...”
”Rättvisan”, sa Hansen och han hade verkligen en blick.
”Nu kommer maten”, sa jag och doften tog sej in, och det var verkligen längesen jag åt frukost.

Uppätna. Vi satt och tittade på varandra.
”Ska du ha en kopp”, sa Hansen, ”och en liten whisky, kanske”, sa han och verkade mycket nöjd med måltiden. ”Dom kan laga mat, grekerna”, sa han och tog av sej den hemstickade koftan, klappade sej på magen.
”Dom är kurder”, sa jag, ”har ni ingen koll alls inom polisen.”
”Kanske inte, men jag kan stå för maten”, sa Hansen, men jag la pengar för mitt, drack inte upp vinet.
”Man måste tänka på var man har lojaliteten”, sa jag och skakade hans hand. ”Jag dricker inte kaffe. Jag tar en kopp te hos Georg, och ikväll ska jag hem till kommunalkärringen, då måste man vara på topp.”
”Vi ses igen, hoppas jag ...”, sa Hansen. ”Var rädd om dej”, sa han och jag nickade, men irriterades. Jag var en vuxen mäniska. Jag brukade berätta det för Anna förr i tiden. När jag kom hem vid sex på morgonen från Tahonga, pianobaren där jag jobbade ibland.
”Jag är en vuxen människa”, brukade jag säga när hon strök min kind, när vår dotter snart skulle vakna.
”Men du behöver väl inte sova med kläderna på för det”, brukade hon svara rakt in i den dvala jag höll på att fastna i.
”Jag gör vad jag vill”, brukade jag mumla och gå ut i den lilla gäststugan i den lilla trädgården. ”Jag är ... vuxen ...” Lite lugn och ro för den lilla människan.


11
Torghandlarna skulle snart börja packa ihop. Det fanns en frid bland människorna och det blandade utbudet. Mellan två sexy western-pockets hittade jag en deckare av Stieg Trenter som jag inte hade läst, tio spänn. Jag längtade efter lugnet i fåtöljen när den här soppan var färdigkokt och uppäten.
Och nära mej, på en bänk, satt mannen med det omoderna skägget och pratade med en kvinna i frisyr från åttiotalet. Mannen var upprörd.
”Jag säger ju det”, sa han och kvinnan nickade och såg förstående ut. ”Det är så politiskt korrekt, att bara dom ska få ha torgmöten.”
”Varför får inte vi ha torgmöten”, sa kvinnan och ... jag såg en guldfisk simma i en skål med för lite syre, runt runt.
”Det ska vara så politiskt korrekt”, sa mannen, och jag kände igen honom nu, från en intervju i lokaltidningen. Han tillhörde Gamla Svedalapartiet. ”Det är inte demokrati.”
”Men har vi sökt tillstånd?”
”Det är så politi... Va, tillstånd ... nä. Det är så typiskt, vi ska behöva söka tillstånd, det är så poli...” Jag gick, en annan väg med min bok från det femtiotal som var inkapslat som en förvriden dröm i mannens huvud.

Jag gick mot där jag parkerat mopeden. Jag gick på kullersten och vidare. I skyltfönstret till Frihetpartiets lokal fanns en affisch i starka färger med toner av ljusblått i bakgrunden, kommunalrådet och Mats med tummarna upp i vädret. Molnen for över himlen och skymde solen ibland.
Dörren var halvöppen. Jag stannade och tände min pipa.
”Hur långt ...”, hörde jag Mats röst, väsande.
”Så långt det går”, hörde jag kommunalrådet, mer väsande.
”Vi måste kunna ställa det öppet med våra ideal.”
”Ideal”, väste kommunalrådet, och det var alla ormarna du var mest rädd för. ”Ideal!”

Genom stadens östra delar. Ungdomar spelade fotboll på planen vid Dammhagsskolan. Biblioteket var en gammal brandstation. Så tänkte jag, någon måste rycka ut. Det kan lika gärna vara jag.
Det gamla vattentornet som ett borgtorn, var bostäder nu. Och bakom, låg lasarettet där Georg fanns. Och in i mitt huvud kom historien om Lasarus. Jesus brukade berätta. Jesus brukade förklara om den lycka som skulle komma till dom rättfärdiga.
Lasarettet. Där hade jag hållit min farmors hand dom sista timmarna.
”Du ska ha huset”, hade hon sagt, ”det finns ingen annan som förstår det ...”, sa hon.
”Det vet jag inte”, sa jag och höll tårarna hårt innanför ögonen.
”Jag vet det, din farfar visste det”, sa hon, och jag nickade. Och ändå var det en sten som lades på mina axlar. Eller ... en sten som lades för min dörr ut mot att göra vad jag ville, när jag ville. ”Du behöver bara försöka”, sa hon, och jag kramade hennes hand hårt. Sen rann allt ut.

Genom en ljus korridor. Jag hälsade på några anställda i vita rockar.
”Men ...”, sa en blond tjej, som jag träffat förut, som knappt kunde vara tjugo, ”hon är ju ...”
”Ingen fara”, sa jag och log. ”Jag vet att farmor är borta. Jag söker Georg Borste.”
”Jaså, jaha, förlåt”, sa tjejen, Annette. ”Ja, den du, han håller igång ordentligt för att vara sjuk”, sa hon och skrattade. ”Men det piggar upp”, sa hon och följde med mej. Solen sken in i korridoren och jag tog av mej kavajen och tröjan. ”Här har du invaliden”, sa Annette och släppte in mej i ett dubbelrum där Georg var ensam.
”Hej du”, sa jag och sträckte fram handen.
”Jaså du”, sa Georg och visade tänderna när han log, alla tre.
”Inga blommor”, sa jag och det fanns en liten balkong. Det fanns en radio som spelade P3 och Tracks. ”Ska vi ta en rök?”
”Jag är sjuk”, sa Georg som var härjad av vatten och vind, men stadig. Och hela tiden äldre och äldre snabbare. Han skulle fylla sjuttio till sommaren. ”Det är lögn med dom här benen att gå ut dit”, sa han och rev sej i det vita skägget. ”Du får sätta mej i rullstolen där.” Jag tjafsade inte, tog tag och lyfte över honom bara. Den fasta hårda kroppen. Evert Taube och Hemingway på foton från sextioårsåldern. Det vita och någons sorts lugn. ”Det var ett jävla liv när dom startade campingen också, och den där golfbanan ...”
”Allt går ju vidare ...”
”Min gosse, det måste finnas gränser. Vet du ... Gerda och jag brukar spela sån minigolf, jag har blitt mycket duktig.”
”Vi får ta en match nån gång.”
”Ah du, dom här förbannade benen.”
”Jag vet att du är frisk, för att vara så gammal”, sa jag och jag kunde se dom. Gerda och Georg, lyckliga.
”Vi brukar dansa på bryggan också”, sa Georg och blinkade åt mej. Och jag kunde se dom, Gerda och Georg, varma och rusiga efter en bugg, Gerdas barskhet som smälte i den sista solen. Men ändå tillräckligt för att snabbast av alla beställa en öl i pausen, som en pil förbi den långa kön.
”Polisen anar nåt”, sa jag och tände min pipa, räckte en Cecil till Georg. Han tittade på den. ”Dom tror i alla fall det.”
”Har du blitt snut nu då?”
”Jag vet mycket mer.”
”Är hon ledsen”, sa Georg och tittade utåt, allt vatten som runnit i det gamla vattentornet. ”Klarar hon sej?”
”Hon har cigaretter och öl.”
”Vi vill inte sälja, det är bara det”, sa Georg och tittade på mej med sina isblåa sjöbjörnsögon. ”Det kan väl inte vara fel ...”
”Joschan då?”
”Det är en helt annan historia, han var ingen gangster. Han kom fel från början bara. Det var mycket mitt fel.”
”Berätta ...”
”Det är allt det gamla, du ska inte tro att jag är nån gammal uv med bara fiskrens mellan öronen. Jag har internet och allt ...”, sa han och fimpade och sträckte ut handen. Fick en Cecil till. ”Men traditioner, jag kunde inte tåla det från början, när jag träffade Gerda. Jag kunde bara inte, jag kunde inte ...”, sa Georg och jag såg hur han vred sej inuti och hade ju faktiskt ont. Fast på ett annat sätt.
”Du ville ha en egen son ...”, sa jag. Han nickade.
”Men han hjälpte mej med att knöckla till Gerda 3, försäkringsbolaget kan inte säga ett skit. Vi har räddat huset, och förlorat ... Och förlorat ...”
”Vadå?”
”Det vet du, men det gjorde vi många år tidigare.”
”Min fru och dotter är i Argentina”, sa jag och pipan hade slocknat. ”Min före detta fru.”
”Du kommer att ångra dej, min gosse. Tro mej, det är inte värt det”, sa Georg, och jag visste att det var dags att gå. Jag visste att jag måste leta upp någon gammal melodi ur skafferiet för att inte komma tomhänt till kommunalrådskvinnan, då skulle nog mina fiskar bli varmare än jag ville.
”Kommer du att säga nåt”, skrek Georg efter mej från balkongen när jag gick mot mopeden.
Ta det lugnt, vinkade jag.
”Det är inte vi som är dom riktiga skurkarna, eller mördarna ...”, skrek Georg.
”Det har jag aldrig trott”, sa jag för mej själv. Men ... ”Ta din säng och gå”, hojtade jag till Georg, startade mopeden och for åt nordväst.

Thursday, August 07, 2008

Mera mord

8
Jag gick tillbaka hem. Jag gick in i det gamla garaget, förrådet, som hade varit ett brygghus från början. Lågt i tak, några spindlar hade börjat vakna och väva. På hyllor stod en sorts skulpturer av trä bredvid färgburkar och intorkade penslar. En skinnoverall och en vanlig blå. Flera gamla cyklar och två par gammeldags längdåkningsskidor som såg nästan nya ut. Allt i ett virrvarr.
Jag hukade mej genom, fram till en dörr och öppnade. Fönstret var mot havet och den steniga stranden. Ljuset kom in på ett annat sätt. Den gamla fåtöljen stod kvar i det inre rummet där taket var öppet upp i nock. Rummet var nästan prydligt. Det lilla bordet och snickarbänken. I skåpet stod historiska böcker, farfars egna böcker och en flaska calvados. Jag tog en liten klunk, för att få fukten att dofta gott av jord. Jag tog en klunk till, för att få upp värmen lite, få upp ångan. För att få upp aptiten inför lunchen. För att få tankarna att flyga åt rätt håll. Det finns alltid en anledning.
Jag brukade tänka så: Var är jag nu? Vad ska jag göra nu?
Joschan är död. Joschan var Victors son. Någon var Joschans mamma. Det finns en skatt som ingen ser. Det finns en skatt som ska begravas i betong för att ett monument ska byggas. Det finns egon som ska pumpas och pumpas upp. Det finns en gräns att inte passera, inte dit där allting spricker.
I farfars gamla fåtölj. Mitt minne av farfar handlade om mod, och lugn, om Evert Taube, Spanien och solidaritet.
Farmor brukade berätta:
”Det finns alltid en anledning, brukade han säga. Annars får man konstruera någon, brukade han säga. Vi drack alltid kaffet tillsammans, men påtåren tog han med sej in i boden. Sen satt han där med calvadosen, böckerna och kniven och alla träbitar han släpade med sej från sina morgonpromenader. Jag må ha min kontemplation, brukade han säga och le med ögonen. Han hade så stora ögon under dom stora ögonbrynen.”

I farfars fåtölj med doften av gammal visdom i näsan. Det var som att ta sej dit. Sen var det som att vakna upp. Georg! Vad hade hänt egentligen. Jag hade känt Georg sen jag var liten. Han och farfar brukade ha affärer ihop.
”Det är inget vi pratar om”, brukade farmor säga, ”men vi äter den bästa fisken, och dricker gott därtill ...”
Vad hade hänt med Georg?
Jag gick tillbaka till den låga takhöjden och bråten, hittade farfars inoljade moped. Ledde ut den och fick igång den på fjärde försöket.
Det var ju lördag. Då måste man gå på stan. Landskrona. Marknaden på torget skulle fortfarande vara igång. Georg skulle fortfarande vara på lasarettet, han skulle behöva lite uppmuntran. Jag skulle behöva lite kött på dom magra benen. Iväg.

9
Det hölls en manifestation mot våld och rasism på Rådhustorget. En kvinna med en liten högtalare pratade om vidsynthet och förståelse.
”Du kan för helvete inte se nåt, din kommunist”, skrek en man i publiken som bestod av yngre och äldre. Några barn plaskade med pinnar i vattnet i fontänen. Några av föräldrarna hade slöjor, andra hade blont hår. ”Du har ju huvet i sanden, strutsajävel”, skrek mannen med halvkort hår och skägg runt munnen men rakade kinder.
”Kan du vara tyst, vi har ett möte här.”
”Jag vill säga nåt, ju.”
”Du står inte med på talarlistan.”
”Ska det va demokrati, va”, skrek mannen, när man satte igång musik, högt och skorrande.
”Nu kommer dansarna”, höjde kvinnan med mikrofonen sin röst, ”vi inom Solidaritetspartiet vill ha ett samhälle för alla. Då måste det vara allas ansvar”, nästan sjöng hon. ”Allas!”
Från bakom en kebabvagn kom nu ett folkdanslag som påminde om Leksand, men stammade från Albanien. Flera av barnen som plaskade började dansa. Folkdanslaget sträckte fram händerna och bjöd in.
Jag tänkte vafan, och gav mej in i leken i virvlarna. Dansade och svettades och hamnade plötsligt i famnen på kommunalrådskvinnan från Frihetspartiet.
Och utanför vår allt större ring fortsatte mannen med det omoderna skägget att muttra. Några klappade takten. Några köpte potatis och morötter av inresta bönder från trakten kring Asmundtorp. Några män i gråa eller beiga kläder ställde sej att muttra med skäggmannen medan deras fruar förfasades över invandrarkvinnan i flera klänningar som sålde kitsch. Kitsch för vem, hann jag tänka innan kommunalrådet drog mej tätt intill.
”Du glömmer väl inte ikväll”, sa hon och blinkade.
”Jag ska spela en låt, ja”, sa jag och kände hennes tunga parfym, såg hennes tunga. Och långt bakom, i hörnet av torget, i utkanten, såg jag hennes man med glasögonen på och en kamera i handen.
”Det är väl underbart med mångfald”, sa hon och vinkade mot sin man, han kom närmre. Hon lämnade mej och tog istället tag om en mörk kvinna i folkdräkt. ”Fotografera nu, Mats, skynda dej. Jag kan inte hålla henne länge”, skrattade hon och blinkade åt mej igen.
Mats knäppte några gånger, gjorde tummen upp och skyndade iväg.
”Vi lägger ut det på hemsidan”, sa kommunalrådet, ”man måste vara om sej och kring sej. Det är hårda tider.”

Min mun. Jag smakade bara gammalt hår med för mycket puder och spray. Jag måste skölja ner något annat. Jag måste ha lite mat för det att landa i.
Så jag gick in på en av krogarna kring torget. Ställde mej i baren för att få en stout. Bläddrade i lokaltidningen. Det skrevs en del om mordet på Joschan, men inget nytt, enligt kommissarie Hansen. Stod det att läsa.
”Ser man på, ser man på”, stod det att höra, och jag vände mej om.
”När man ropar i skogen ...”, sa jag.
”Då kan man kanske få sällskap till maten”, sa Hansen och nickade mot restaurangavdelningen en trappa upp.
”Hur så?”
”Följ bara med ...”

Wednesday, August 06, 2008

Fortsättning, inte för att jag vet om någon läser. Men har man lovat så har man.

6
Det var redan lördag. Jag vaknade svettig i läsfåtöljen med fötterna på fotpallen, under filten. Det var mitt i natten. Jag brukade höra henne sjunga. Jag trodde att det var i drömmarna, men det var ju så nära, så verkligt. Jag kunde se och höra henne, och flera andra.
Mitt i natten. Brasan hade slocknat i den öppna spisen. Jag tog en klunk whisky direkt ur flaskan. Alla minnena från förr. Jag var inte ens fyrtio. Jag kände mej mycket gammal när jag pratade med mej själv på spanska, ett språk jag trodde att jag bränt ut ur min hjärna.
Jag gjorde som vanligt. Vände på det. Mitt i natten blev tidig morgon. Och förmiddag i Argentina, så jag ringde dit.
”Det är bara jag”, sa jag när Anna svarade.
”Ja ja, du får ringa.”
”Jag vill egentligen prata med henne, hur har hon det?”
”Hon är redan i skolan, hon har det bra”, sa min förra fru på sin brutna svenska. ”Hon pratar om dej, du får väl breven?”
”Ja, men det var så längesen.”
”Jag är också ledsen, men du vill ju inte vara här.”
”Hälsa henne”, sa jag, ”var rädd om dej”, sa jag, och ... vem var det som hade sagt det. Så säger man väl inte? Jag är alltid rädd om mej. Anna också, förutom den gången med stekpannan.
”Jag ska säga att hon ringer, nån dag ... Hon trivs så bra, har flera vänner”, sa Anna och jag tyckte om melodin, anade en mjukhet, i hennes röst. ”Du borde komma hit och se själv ...”

Det var redan lördag. Det var slutet av mars. Det var tidig morgon. Jag lät det vara så. Det var flera timmar till Melodikrysset. Jag tänkte på teven och videon. Jag tänkte på min samling svenska filmer. Jag tänkte på Svenska ords Äppelkriget. Jag hade drömt om Gösta Ekman som satt i en mycket stor traktor och plöjde upp strandängarna i Borstahusen, hur ett stort sällskap i dyra men smaklösa kläder blåste upp ett höghus av solid betong i Borstahusen. En skugga föll för alltid över dom gamla husen, staket med spett hela vägen ner till vattnet. Jag kom ihåg mej själv i drömmen, hur jag gick med min dotter i morgonsolen. Vi skulle bada, jag skulle visa henne min barndom, när plötsligt en vakt med batong stoppade oss.
”Men ...”, hade jag sagt i drömmen. ”Jag vill ju visa henne ...”
”Glöm det”, sa vakten och petade mej hårt i magen med batongen.
”Men ...”, sa jag, ”här har man ju alltid kunna...”, sa jag och höll min dotters hand hårt och fortsatte gå mot piren. Fick ett slag över överarmen.
”Inkräktare, förstärkning”, hade vakten sagt i sin walkie-talkie, i drömmen. Och sirenerna. Och min dotters rädda skrik hade väckt mej.

Drack te och åt ett kokt och ett stekt ägg, lösa rinnande gulor. Bacon och tomat och lök. Väntade på ljuset.
Vi väntar på ljuset, skrev jag i min anteckningsbok, till en ny sång. Halsduk idag också. Jag såg solen krypa uppåt när jag stängde dörren, och jag längtade bort, längtade mot kullar eller berg i ett annat land. Så jag gick norrut, mot Sandbergen idag. Utan golfklubbor.
En död människa störde min frid, min vanliga morgonrutin. Jag ville inte ha det så. Jag ville ha mina ramar, hålla det andra borta. Det var därför jag tackade ja, flyttade in i farmor och farfars gamla hus när jag fick erbjudandet. När mitt eget liv i Malmö hade krackelerat. När Anna och min dotter flyttade.
”Du ville ju inte följa med”, hade Anna sagt.
”Du ville ju inte stanna”, borde jag ha svarat. Vi hade ju bestämt oss, vi skulle ju komma till ro.
”Jag blir osäker i Sverige”, hade hon sagt.
Jag borde ha sagt ... Jag visste inte. Jag kunde bara hålla med och förstå varför.


7.
Det var ju lördag. Jag hade gått uppåt, Sandbergen. Berg av det mest porösa, och nedanför låg vattnet och det hårda. Det snurrade och jag stannade, så, jag såg honom som en skugga framför horisonten.
Victor stod där rasrisken var störst. Med sitt gråsvarta hår som krullade sej och tunnades uppåt. Med sin stora målarskjorta och en kofta av brunt garn som jag visste var från ett speciellt får i Peru. Han pekade på en knotig tall med sin knotiga arm.
”Den binder sanden”, sa han och skrattade sorgset, ”du vet, man överdriver riskerna i det här landet.”
”Vi kallar det trygghet”, sa jag och skakade hans knotiga hand.
”Jag önskar att tallens rötter inte fanns”, sa Victor, och jag hade hört honom sjunga sorgsna sånger. Men alltid med glöd. Nu lät han som död. ”Jag bara vill falla.”
”Men du målar?”
”Jag bara sörjer en son”, sa Victor, och det fanns ett knotigt hål mellan alla grenar och barr. Det fanns löv som väntade på att få knoppas mer och slå ut.
Och man kan krypa fram till stupets yttersta kant. Man kan se stenarna i det klara vattnet. Man kan drömma om en vild ungdom.
”Men ... kan du inte stå lite längre hitåt”, sa jag, ”i alla fall när jag är här”, sa jag, och han packade ihop sitt staffli och tog ner, bar den tomma duken försiktigt.
”Ska du med”, sa han och nickade norrut, nickade neråt på andra sidan, där hans hus låg ensamt och varmt. ”Jag har kanske varit med om värre ...”, sa han och jag nickade.

”Sörjer du en son”, sa jag när vi satt på Victors svartbygge till veranda, stappliga pålar på plankor över havet, över tegelstenarna som blev lämnade för längesen när tegelbruken försvann. Det roströda och gula. Det stilla havet, en trut som tappade något, en skärva i spegeln och jag tänkte på pusslet jag höll på att lägga. Jag tänkte på golfbollen vid Joschans lik. Jag tänkte på fotspåren som såg stora men lätta ut.
”Det är så mycket man inte känner till”, sa Victor, och han brukade berätta om en båtfärd och en flykt som var så olik min egen på haven. ”När jag kom hit på sjuttiotalet visste jag inget om snö, eller om is. Mer än i grogglasen, ha ha ha”, ett skratt som den sista utrotade fågeln i skogen innan den faller i den bottenlösa sjön. ”Vill du ha nåt att dricka”, sa han och väntade inte, hämtade spriten och det sura bara.
”Var det din son ...”
”När jag mötte isen, den var alldeles ny. Det har alltid varit så ...”, sa Victor, och jag visste att han alltid bar långärmat, hans tortyrärr gjorde honom skamsen. Mina ärr syntes inte utanpå. ”Jag går ut ändå, det är alldeles stilla. Det är så mörkt under. Men jag går”, sa han och drack och ansiktet var spänt, men jag såg tårarna.
”Så är det nån annan som det brister under”, sa jag och mindes smaken av surt och salt, ”så komiskt sorgligt.”
”Det var mitt fel”, sa Victor, och tände en Cecil och hällde upp mer smuggelsprit. ”Han ville bara hjälpa till.”
”Med vadå ...”
”Jag är bara en gammal patetisk revolutionär.”
”Det är aldrig bara ens fel”, sa jag och la min hand på hans axel, och mindes lukten av just den sortens cigarettrök. ”Vem var hans mamma?”
”Du förstår nog”, sa Victor, och log på något sätt ändå när han klappade min axel. ”Jag vill vara ensam nu.”

Tuesday, August 05, 2008

Mord i Borstahusen (ill: Mattias Elftorp)

5
Pascal från Bosnien kom inte från Frankrike. Hette egentligen inte Pascal. Men det hade varit lättare att få arrendera restaurangen av kommunen på det viset. Lättare att få bli den färgklick Lokstallet behövde, ett internationellt kök. Det var lättare för Pascal att berätta om hur han tillredde grodorna och fisksoppan i Paris, än att säga hur vattnet vid avloppet luktade i Sarajevo. Om hur hans pappa i början av nittiotalet fick nog. Tog på sej fotbollsskorna och gasade bilen till bergväggen, mumlande något om Camus.
Sådana historier brukade han berätta, Pascal, som hade en tunn och mycket svart mustasch.
”Mon frēre”, sa han och hällde upp ett glas rödvin. ”Du måste smaka. Dom här krutongerna förstår ingenting”, sa Pascal med brytningen som inte kunde alla svenska orden än. Han fläkte med armen mot två män i baren.
”Äh”, sa en storvuxen man med svart hår och stort svart skägg, smutsiga jeans och fiskartröja.
”Vi dricker vad vi vill”, sa den andre mannen, lika svart hår men mindre till växten och utan skägg. Och med kavaj och skjorta. ”Vi betalar, va, så klaga inte.”
”Pardon, pardon”, sa Pascal, ”alla ska trivas.”
”Vi trivs inte, vi väntar och dricker”, sa skäggmannen. ”Grodätare”, mumlade han.
Man kom in genom betong och glas. Till höger fanns konstmuseet och hembygdsmuseet, som Kåre Jonsson basade över.
Till vänster fanns den ljusa matsalen som nästan låg i vattnet, havet åt alla håll.
Och här, låg baren där Pascal höll till nu, innan matgästerna skulle komma. Om det skulle komma några.
”Mon frēre”, sa Pascal och drog mej åt sidan. ”Det luktar sur sill i Borstahusen.”
”Va”, sa jag medan Pascal hällde upp vinet som rubiner. ”Dom där två? Och du har så klart hört om Joschan?”
”Ja”, sa jag och förundrades över hur många som visste vem Joschan var.
”Det jäser”, sa Pascal.
”Kände du Joschan?”
”Känner du Victor?”
”Victor, konstnären ... visst”, sa jag och smuttade på vinet, smuttade på något som kunde vara en rullgardin som långsamt drogs ner och snart skulle smälla upp med stor kraft.
”Han och Joschan har hjälpt mej, hemlighet, mitt franska pass. Jag är lagligt i Sverige, men jag behövde vara fransk, trodde jag. Restaurangen ...”
”Så Joschan och Victor ...”
”Hur länge har jag varit här i restaurangen, snart tre år. Det blir kanske inte det fjärde. Det jäser, det sura.”
”Vad menar du?”
”Jag tycker om den lilla byn, vi brukade vara vid havet när jag var barn, som i ett dockskåp ...”
”Vad menar du?”
”Jag tyckte om det”, sa Pascal och hans ögon blev större och smalare och rödare, ”det kommer att explodera.”
”Vad me...”, just då hörde vi klackarna mot parketten som pistolskott, och Pascal for iväg för att välkomna. Jag stod kvar och såg ut genom dom stora fönsterna. Vinden ökade. Vågorna slog hårdare mot cementpiren, stänkte i skurar på Lokstallets stora fönster.
När hon kom in.
Det kvinnliga kommunalrådet i kort blond frisyr, och jag tänkte på torsk, jag tänkte på kokt potatis. Hon hade en verkligt grön och ärtig dräkt. En ännu grönare och ärtigare kappa, som en ung radioaktiv lodenrock. Och ögonen, som trodde att dom log, strålade kallt. Hon var mellan fyrtio och femtio och hade gjort en spikrak karriär sen hon lämnade sin förra man för tio år sen. Barnen började bli stora nu, brukade hon säga i intervjuer. Vi kvinnor måste förverkliga oss själva.
Och runt om i staden, och ända upp i rikspressen, hyllade man denna fria modiga kvinnan. Som en av grabbarna. Jag hatade grabbarna. Men hon ... den dynamiska ledaren av Frihetspartiet. Hon ägde Frihetspartiet. Hon ägde kommunen i sin sirliga hand som hälsade på bröderna Surström. I sin andra hand, som i en ask, ägde hon sin man som inte hann ta av sej trenchcoaten innan han fick hustruns kappa i famnen. Han var tunnhårig med mustig mustasch och såg ut att vara i fruns ålder. Pressveckschinos, rutig skjorta och slipover. Men jag visste att han var två år yngre än jag, trettiosex. Han hade gått i samma klass som min kusin, som brukade berätta om Chile, om Afzelius och Wiehe. Om Allende. Min kusin var kortväxt och hade långt hår.
”Tänk”, brukade han säga med beundran över sin egen självinsikt, ”alla har dom varit kortvuxna, Hitler, Napoleon, Prince. Alla dom som velat upp. Men du får inte glömma Che, du får aldrig glömma Che ...”, brukade han säga.
”Jag vet inte, Magnus Uggla ...”, sa jag, och när jag gav mej ut på sjön något år senare var min kusins brev till mej i Sydamerika mycket längre än mina var till honom. Jag visste inte vad jag skulle skriva. Däcket är halt när det regnar. Jag har slutat kräkas vid rullningarna. Che är död.


Kommunalrådets man, Mats. Han diskuterade alltid politik med min kusin. Från höger när Mats talade, och långt ut till vänster när min kusin stämde deras självspelande piano.
”Det handlar om personligt ansvar”, sa kommunalrådets man och han hade inte trenchcoat då.
”Ansvar för vem då”, sa min kusin som bara hade en T-shirt med ... Che, på den höstlöviga skolgården. Och jag ville bara veta var dom där snygga politiskt intresserade tjejerna egentligen fanns.
”För sej själv”, sa kommunalrådets man och började bli hetsig i rösten.
”Solidaritet, du vet inget om solidaritet”, sa min kusin som var alldeles röd i ansiktet.
Det var alltid likadant. Jag fick aldrig träffa tjejerna. Jag tog min kusins cykel och hamnade i stan, i Landskrona, köpte billig öl i den gamla puben som låg mittemot kyrkan nära färjeläget. Det var en mycket luftigare känsla och politik där. Jag slapp dom två tonåringarna som stod och skakade av politisk irritation, som stod och längtade efter att bli gamla gubbar alldeles för tidigt. Som längtade efter att snabbt fånga alla svaren och sen aldrig ändra sej.

”Vi ska äta”, sa kommunalrådet och Pascal visade dom till ett tvåmansbord just vid fönstret, ”vi är fyra”, sa hon och nickade åt bröderna Surström.
”Jaha”, fick Pascal ur sej, ”jag trodde inte ...”
”Det är inte ditt jobb att tro”, högg kommunalrådet mot Pascal, medan hon log mot mej. ”Jag har ordnat ditt kontrakt, jag kan riva det också”, sa hon och log igen. Pascals ansikte var en sol som gått i moln, åskmoln. ”Du har ljugit för mej, Paco”, sa hon. ”Det slutar du väl med ...”
”Ja ja, givetvis”, sa Pascal med bitande tänder.
”Vi ska ta en drink först”, sa kommunalrådet och log än en gång mot mej, ljudet av klackarna. ”I loungen”, sa hon och pekade på några fåtöljer vid ett lågt bord. ”Herrn kanske önskar sällskapa oss”, sa hon och jag såg hur hennes man skakade på huvudet inuti medan han nickade mot mej.

”Det finns så mycket potential”, sa kommunalrådet, och bröderna Surström nickade. ”Se på Disneyland”, sa hon och jag tog en djup klunk.
”Disneyland”, sa jag hårt, och alla ryckte till. Den store brodern verkade fila knogjärnet. ”Jag förstår inte ...”
”Vi måste expandera, vi måste ha hit folk ...”, så hostade hon, ”... rätt sorts folk, hm, alltså, ja, bröderna Ström här kommer från Ängelholm, fria entreprenörer.”
”Det är för många spaggar här”, sa den store Ström som drog i sej en dubbel dry martini till. ”Det kostar ...”
”Hm, nja. Alla ... alla ... Ja, alla”, sa kommunalrådet. ”Men man måste ta ansvar.”
”Men det är ju en mindre nu, i alla fall”, sa den store och bankade i bordet efter Pascal.
”Ja, och du sysslar ju med musik”, sa kommunalrådet och la en hand på min axel.
”Jag skriver mest reklamsånger.”
”Reklam är bra”, sa hon och nickade ut genom fönstret. ”Vi har stora planer”, sa hon. ”Landskrona och Borstahusen ska på kartan. Vi ska synas från Öresundsbron, eller hur”, sa hon och nickade mot Mats som skakade på huvudet igen när han nickade tillbaka. ”Du kan få skriva en sång till oss. Den måste vara piffig, allt det fina ska med.”
”Jaha ...”
”Jodå jodå, du får rundligt betalt, kvalitet kostar. Du kommer hem till mej imorgon då, på kvällen. Ja, till oss ...”
”Jaha ...”
”Vi har klaviatur, Mats brukar klinka ibland”, sa hon, som en kvinna som aldrig har hört ett nej. ”Byggnadsindustrin blomstrar, vi ska få den att blomstra ännu mer, högre”, sa kommunalrådet och reste sej upp med sin korta kropp och höga klackar. ”Det måste synas!”
”Ja ...”, sa en av Surströmmarna, ”då är det ju bra med polacker, i alla fall ...”
”Jaha ...”, sa jag och lämnade min drink ouppdrucken, ”jag ska väl hem och skira smör och riva pepparrot. Citron ...” sa jag och bugade, gick bort till Pascal som skakade på huvudet, torkade och torkade ett vinglas.
”Det är nog torrt nu”, sa jag och klappade honom på axeln.
”Inte bra”, sa Pascal.
”Var rädd om dej”, sa kommunalrådet när jag lät dörren falla igen.

Monday, August 04, 2008

Mord i Borstahusen (ill. Mattias Elftorp, www.elftorp.com)

3
Som vanligt dom vanliga dagarna efter morgonpromenaden. Jobbet först. Skrev en snutt musikstycke. Lunch sen. Omelett med paprika, tomat och lök. Eller kryddig korv. Te i fåtöljen och en bok, en deckare. Mina vanor som gjorde mej trygg. Som fick mej att fungera. Som fick mej att glömma. Hennes leende i sängen just när hon skulle somna.
Anna brukade berätta om sin pappa, hur han varje morgon i Puerto de Santa Maria gick upp tidigt för att följa fiskebåtarnas väg ut på Atlanten. För att avläsa fiskelyckan på hur dimman upplöstes och utsikten mot Cadiz blev mer och mer tydlig.
Sen gick han till den lilla kvartersrestaurangen han drev. Förberedde dagens tapas, serverade kaffe och sherry och någon öl. Han tog siestan på allvar, sov tre timmar. Tillbaka till restaurangen. Förberedde middagen i det inre rummet. Hela familjen, hela familjer dök sen upp pö om pö, aperitifs, tapas. Cigaretter och stolar som lät som falsk musik när dom försökte rispa klinkers på golvet i stojet och nån sorts glädje.
”Han försökte ha semester en gång. Han försökte hålla stängt en söndag en annan gång. Han blev en tiger i en bur på en strand, på en båt till Marocko”, sa Anna och hon var hans dotter, hon hade sitt uppror att ta hand om. Något måste förändras i hennes liv. ”Han kunde bara leva i sin egen dockteater ... tycker jag”, sa hon.

Som vanligt dom vanliga dagarna. Cykeln till Borstahusen vid tvåtiden. Till hamnen, ut på piren med badrocken hårt knuten, kläderna i ryggsäcken. En halv minut att bara stå och stirra på skönheten, att tveka, vågar jag. Att veta att jag aldrig ångrar mej, efteråt. Snabbt i och snabbt upp. Elva grader idag. En bastu, Gud, bygg oss en bastu. Eller ta mej tillbaka till livet i Malmö och baden där i Sibbarp eller Ribban. Ta mej till och med tillbaka till gubbarna som pratade goja på heta träbänkar.
Jag gnuggade mej torr och nästan varm. Tittade söderut mot vattentornet, och kallbadhuset under, vidare bort mot bron som syntes svagt denna klara dag. Stängde av. Nä, det får bli Lokstallet som vanligt.
När det fanns en järnväg för längesen. När tåget gick från sockerbruket och hit, byggdes huset för att skydda loket från vågor, salt vind och regn. Det gamla lokstallet hade blivit konst- och hembygdsmuseum, butik och restaurang. Och pub. Jag brukade gå dit för ett glas på eftermiddagen.
Men idag gick jag först in till Gerda i fiskaffären som också hade en liten servering, rökt fisk och potatissallad, lättöl. Jag pekade ut två skrubbor till kvällsmaten.
”Ska du laga middan själv idag”, sa Gerda barskt, men jag såg något sorgset och vått bakom rösten och ögonen. Hon var i sextioårsåldern.
”Jag är en utomordentlig kock. Har du hört om mordet?”
”Joschan”, sa hon kort.
”Han är död.”
”Han brukade vara här. Han var trevlig”, sa Gerda och vände sej hastigt bort från kyldisken, ”mycket trevlig.”
”Jaså, han var väl smugglare. Vadå, trevlig?”
”Man måste dra ner på alla kostnader i dom här tiderna”, sa Gerda, barsk igen, men det var ändå som om molnen ... ”Ska du ha en öl, en riktig”, sa Gerda och vände på skylten. ”Det kommer inga fler nu, vi har ändå ingen mer fisk.”
”Får man röka här?”
”När det är stängt så kan dom inte säga nåt”, sa hon och tände en Cecil från Danmark med polsk text, medan jag stoppade min pipa. ”Han sålde alltid billiga cigaretter.”
”Jaså ...”
”Ja, fast han blev ovän med dom på Rosa, fiskebåten. Bröderna Surström”, sa Gerda och gav mej en öl.
”Surström, det var ett konstigt namn.”
”Ja, fast dom heter väl Ström, egentligen”, sa Gerda och tog ett nytt paket cigaretter ur en limpa bakom disken. Jag kunde känna mej hemma här. Jag kunde älska att det var mera Danmark. Grekland eller Turkiet, eller Spanien. ”Men vi har gott om både öl och cigaretter. Vi klarar oss.”
”Kommer det nya?”
”Dom försvinner aldrig. Det kommer alltid nya. Surströms, kanske. Men jag litar inte på dom. Dom har inte vatt här så länge”, sa Gerda och jag funderade. Drack upp. ”Du ska veta ... det kan bli värsta spektaklet här, sanna mina ord”, sa Gerda, och långt in i hennes ögon såg något ut att ha slocknat.
”Joschan ... Spelade han golf?”
”Inte vad jag vet, men han brukade ha en sån ... klubba, ibland.”
”En golfklubba?”
”Nä, sån som dom har i Amerika, sören, vad heter det ... baseboll, en basebollklubba var det”, sa hon, och vände sej bort igen, ”men han slog aldrig nån, det var bara för att skrämmas ...”
”Var är Georg, förresten”, sa jag och tittade ut över hamnplanen, alla båtarna var inne. Hennes mans också.
”Georg, Georg ja”, sa Gerda och tände en cigarett på glöden av den gamla. Dom kommer att gå åt, tänkte jag. ”Han vet man inte med, han kanske är hemma.”
”Det var ju trist att ni ska lämna Fiskelyckan”, sa jag, och kom ihåg annonsen i bostadsbilagan förra söndagen. Deras hus, generationer och generationer av släkt hade bott där, skulle tömmas och invaderas och rensas av andra. Det var tidens gång hos det vandrande människosläktet, tänkte jag. Men så tänkte inte dom gamla borstahusborna. Så tänkte kanske inte jag heller.
”Vi ska väl det”, sa Gerda och gjorde sej ärende bakom fiskdisken, ”nä du, jag får väl till att stänga”, sa hon och ett moln drev lågt över måsarna. ”Det är så många förbud. Det kostar så mycket pengar, och ändå ser vi torsken gå ...”
”Ja, då får jag ha skrubborna och göra rätt för mej”, sa jag och sög på min pipa. ”Jag ska ju ändå över till Pascal på Lokstallet, jag kan ju lägga fisken i deras kyl ...”
”Ja du, det är så modernt nu. Dom har väl tjusiga kylskåp så att det räcker”, sa Gerda och blåste rök nära mitt ansikte. ”Snart känner du inte igen dej.”
”Jag har ju inte bott här så länge ...”
”Du är en av oss. Din farmor, hon badade här varje dag, jag vet inte hur många år”, sa Gerda och pekade mot hamnen, ”under kriget knackade dom hål i isen för att få sitt dopp.”
”Det måste varit kallt.”
”Det snackades inte om bastu och moderniteter då. Man var glad för det man fick”, sa Gerda, och jag mindes hur jag brukade komma hit på somrarna, från Malmö. Jag mindes hur litet allt var. Och jag mindes vintrarna, hur mörka dom var i gråslasket, och det fanns ju elektricitet, men allt luktade ändå fotogen. ”Var rädd om dej”, sa Gerda och slog in fiskarna i papper.
”Du får hälsa Georg.”
”Georg, ja”, sa hon och jag vände mej om, ”han börjar bli gammal”, sa hon, och jag såg hur hon tog upp telefonen just när jag låtit dörrklockan pingla.


4
Det skulle vara ljust i några timmar till. Men med solen som sjönk blev vinden kallare från nordväst. Den döde, Joschan. Måsarna som skrek. Alla smuggelcigaretter. All smuggelöl. Golfbollen. Bröderna Ström, Surström. Och truten som tappade golfbollen. Fotspåren i sanden. Och vad var det för spektakel som Gerda pratade om? Och vad var det för moln som hängde över henne mitt i solen? Det gick en tråd genom allt upp till mitt huvud. Jag ville bara ha lugn och ro. Men ... jag ville nog bara ha en riktig blåst som kunde skingra bort allt, som kunde bryta mitt trista mönster. Miss Marples kakor till teet, allt blir slentrian och för sött i längden.
Lokstallet ligger väl kvar en stund till, tänkte jag. Jag tar en promenad först.
Gick över Nedre gatan där en doft, en bild av dagar med tunga genomsura yllekläder hängde kvar, som en påminnelse om att det pittoreska aldrig har rötterna av vemod långt borta. Genom gattet, in på Styrmannen, affären där jag brukade köpa grillad kyckling lite för ofta.
”Bingo”, sa Carina inne i den lilla charken. ”Vilken tur, vi har bara en kvar.”
”Inte idag”, sa jag och visade påsen från Gerda, Fiskelyckan stod det skrivet.
”Var hon ledsen?”
”Varför skulle hon vara det”, sa jag och tänkte att det är ju för väl att jag ger mej av ibland. Dessa små samhällen, alla som vet allt.
”Med Georg, ju ...” Alla utom jag. ”Har du inte hört?”
”Nä.”
”Det var ju dimma i morse. Han kolliderade med en annan båt.”
”Hur är det med honom?”
”Ingen större fara, men Gerda 3 är det visst värre med.”
”Vem krockade han med?”
”Man vet inte”, sa Carina och skivade rostbiff. ”Men dom får nog ut på försäkringen ...”
”Jag kan ta ett hekto såna”, sa jag och fumlade efter pipan, ”och en påse tobak, den vanliga”, sa jag och frågade aldrig var dom fick den särskilda smaken ifrån.
”Ingen inköpslista idag?”
”Jag skulle bara ha tidningarna”, sa jag, väntade på rostbiffen, betalade och gick ut. På anslagstavlan stod något om sommargäster som ville hyra eller köpa hus, och en affisch om en musikkväll på Lokstallet. Slimey Joe skulle spela. Slimey Joe, vi hade haft en del skoj tillsammans förr i tiden, tänkte jag på trappen till affären. Stod och sög in luften innan jag stoppade pipan. En våt hund med valpar kommer sällan ensam, tänkte jag och sparkade i gruset. Vilken soppa. Hur många kockar jobbar här, egentligen.
Just då kom hembygdsforskaren Kåre Jonsson förbi för att lägga ett brev på lådan. Hans lockiga gråa hår var fortfarande bångstyrigt och tjockt. Han var klädd i manchester.
”Tog du sista kycklingen”, frågade han och klappade mej på axeln.
”Jag lämnade en till dej”, sa jag och klappade tillbaka. ”Fiskelyckan, Gerda och Georgs hus. Hur gammalt är det egentligen?”
”Det är en stor sorg ... Ett sjuttonhundratalshus, ett av dom allra första. Det enda som är kvar från den tiden. Jag minns en sommar för fyrtio år sen ...”
”Varför är det en sorg”, sa jag för att stoppa Kåres utläggning.
”I traditioner har husen här på lejet gått i arv. Men allt försvinner nu”, sa Kåre och öppnade dörren till Styrmannen. ”Håll den sista kycklingen till mej”, skrek han. ”Dom nya ägarna kommer att göra om det helt.”
”Men varför vill dom sälja då?”
”Vad tror du ... Pengar. Det är alltid pengar ...”
”Men om dom nu tycker så mycket om huset, dom äger ju det?”
”Intecknat. Fisket går inte bra. Georg börjar ju bli gammal. Döttrarna äter bara fiskpinnar och jobbar på kontor i Helsingborg. Dom fick aldrig några söner, eller ... nä”, sa Kåre och låtsades tänka på kyckling.
”Vad menar du?”
”Nä, skvaller, ingenting, det pratas mycket i byarna, det är ett sociologiskt fenomen. Jag ska berä...”
”Det behövs inte, Kåre”, sa jag. Kanske har du redan sagt tillräckligt, tänkte jag.
”Nåja ... Allt förändras, det kommer mycket nytt folk ...”
”Är det så farligt då?”
”Det kan man fråga sej”, sa Kåre och såg ilsken ut. ”Torsk får man inte äta, snart är det väl slut med kycklingen också”, sa han, och hade han varit den våta hunden hade han morrat.
Bäst att ge sej av mot Lokstallet medan utsikten fortfarande syns, tänkte jag och gick långsamt mot dit där havet doftade av möjligheter, där oskrivna melodier virvlade. Och ... det var en glöd som låg och pyrde, pusselbitar som hotade att ta eld och brinna upp.

Sunday, August 03, 2008

Nu sover barnen äntligen efter den årliga kräftätningen hos Malin och Fredrik. Nu är det dags för hårda puckar:

Mord i Borstahusen (illustrationer Mattias Elftorp)

1
Det fanns spår i sanden vid den gamla bunkern. Per Albin-linjen. Min farfar brukade berätta om kriget. Jag var bara ett barn. Han brukade berätta om Spanien.
”Tänk dej, vin rött som blod. Ur tjurpungar”, brukade han säga. ”Vad skulle man göra ... Blunda och dricka bara.”
Det fanns spår i sanden norr om Landskrona, just norr om Borstahusen. Just söder om Sandbergen där jag bodde i min farmors gamla kulturminnesmärkta hus. Här hade jag haft mina somrar. Hit hade jag kommit tillbaka. Som att en stor rovfågel fångat mej i Malmö, flugit en bit och sen märkt att jag var alldeles för benig och tunn. Släppt ner mej i farmors skorsten.
”Jag som ska in på hemmet”, hade farmor sagt. ”Jag behöver nån som tar hand om huset.”
”Här är jag”, hade jag sagt, som jultomten sotig och bränd.

Jag hade vaknat tidigt som vanligt, vanliga dagar. Som nästan alla dagar var. Jag tog mina insomningspiller varje kväll efter Sportradion 21.40, somnade ensam till alla ensamma som pratade i Karlavagnen.
Det hade funnits en annan tid. På båtar och i pianobarer, men det var bara minnen nu. Det hade funnits en annan tid. Med fru och dotter.
Jag hade nya rutiner nu, efter nästan ett år. Jag brukade gå söderut eller norrut på morgonen. Titta på, gräva lite, eller vattna rosorna som klängde mot dom vita väggarna upp mot det röda taket.
Alltid jeans, skjorta och kavaj. Alltid lagom slitet och ingånget. Nu var det vårvinter och vind. Jag fick ta den blåa bomullströjan också. Och halsduken. Och mössan i rött som min mamma stickat nere i Spanien där hon tyckte att allt var enklare. Allvädersstövlarna som jag hamstrat fyra par av när byggvaruhuset hade konkursutförsäljning i trakterna kring Glumslöv.
Jag nynnade på en ny sång och såg spår i sanden. Alla dessa sånger jag skrivit, till reklamfilmer och tramsiga reklamjippon. Så träffade jag en gång mitt i prick. Kärlekens vita snö sjöngs in av Björn Skifs, låg på Svensktoppen i sextiotre veckor. Bröllop, dop och begravningar. Samlingsskivor. Jag kunde ta det lugnare nu. En del pengar trillade in ändå.
Oftast tog jag den sydliga promenaden, golfbagen och fem klubbor. Längst ner där stranden mötte havet, Ven och Köpenhamn på andra sidan. Bort till golfbanan där tallarna lutade med västanvinden. Min pappa brukade prata om västanvinden.
”Tänk ... ”, brukade han säga när vi satt i lä i hans trädgård. ”Jag fick bygga ett helt hus till bara för att kunna sitta ute. Men vad gör man inte ...”
Spåren i sanden just där jag brukade svänga in till golfbanans mest norrut belägna hål. Jag brukade inte spela hålen som det var tänkt. Jag gjorde som jag ville tidigt på morgonen innan dom riktiga golfspelarna nådde ut hit. Tian, trettonde, fjortonde och femtonde var min värld. Jag skapade mitt eget liv med flera bollar och få klubbor.

Kroppen. Just där tallens skugga brukade slå i april när jag var på väg hem, låg den. Ett svart moln for snabbt över himlen och skuggade allt. Jag gick bakåt, kände i fickor efter ... jag vet inte ... Något att stoppa obehaget i och slänga iväg. Låta måsarna äta upp det. Jag ville ha lugn och ljusa dagar.
Spåren i sanden. Två som hade gått dit. En som hade gått tillbaka. En som låg stilla på magen med bara avslutade dagar kvar.
Jag plockade fram min mobiltelefon och ringde polisen.
Det var väl en satans morgon till att bli förstörd, tänkte jag tyst och skamset.


2
Kommissarie Hansen. Jag hade bara pratat med honom på telefon tidigare. När min före detta fru, Anna, hade förolyckats av en stekpanna.
”Rutinsamtal”, sa han med vass och bestämd röst den gången. En röst med toner från Danmark. ”Vi misstänker alltid dom närstående.”
”Vi har inte stått varandra nära på ett tag nu”, sa jag och skrattade, ihåligt och nära att göra ont. Men jag hade bara det försvaret, skoja bort.
”Det kan ligga latent”, sa han och jag hörde hur han tände en cigarett genom luren.

Rosorna med sina taggar. Borstahusen och Landskrona. Ibland tog jag bort filtret framför ögonen in mot mej själv, tände en strålkastare i mörkret. Undrade vad jag egentligen gjorde här. När höststormarna, när alla stormar överallt, rev upp min själ i gelé.
Vi hade haft det bra i Limhamn. Jag var inte längre sjöman. Jag var inte längre barpianist tills morgonen grydde både här och där.
Vi hade vårt lilla hus och vårt lilla barn. Vi hade varandra. Man, kvinna och dotter. Jag cyklade in till Möllevången där jag hade en liten arbetslägenhet. Så vi slet med att få pianot upp för dom sneda och slingrande trapporna. Så unga vi ändå var. Så livet ändå kändes som att nu hade vi hittat hem till ... ett liv.
Pariserhjulet i Folkets park snurrade uppåt när jag rökte min pipa på den lilla franska balkongen. Träden och lukten av hästbajs och vår.
Pariserhjulet. Dom vackra och lyckliga satt där och vinkade åt mej, och jag vinkade tillbaka.

Måsarna cirklade över oss. Som gamar i öknen i vilda västern-filmen från barndomen. Lukten av mat. Krabborna skulle snart börja kräla sidlänges från sina hålor. Han tände en cigarett nu också, kommissarie Hansen.
”Jaså, det är du”, sa han utan att titta upp. Tittade bara på liket. Tittade inte på svanarna som simmade utåt bland stenarna i det långgrunda vattnet.
”Vi har aldrig träffats”, sa jag och stoppade pipan med min tobak som luktade rökta russin.
”Jag trodde att du var äldre.”
”Jag lovar att bjuda dej på mitt fyrtioårskalas, det är bara några år dit”, sa jag och sträckte fram min hand.
”Det var efternamnet, det är ganska ovanligt. Jag minns din fru.”
”Före detta.”
”Hon klarade sej”, sa Hansen och tände ännu en cigarett.
”Ja, det ska mer till ...”, sa jag och bet mej i tungan.
”Var försiktig med polisen”, sa Hansen.
”Vad har hänt egentligen”, sa jag och längtade hem till mina vanor, farmors välstämda flygel och läsfåtöljen innan eftermiddagens eskapader. Jag såg en trut dyka alldeles nära, fånga något som var för stort för näbben. Och tappa, just mellan mej och Hansen.
”Slazenger, nummer två”, sa Hansen och tog upp det som var en golfboll. ”Hårt slag i bakhuvudet”, sa Hansen och nickade mot någon som verkade vara rättsmedicinare i vit rock och plastkläder och handskar. ”Det är Karlsson, rättsmedicin. Han är sur och tvär men bra som fan.”
”Som du?”
”Bra som fan?”
”Ja ja ... Som en klubba då, eller en golfboll ...”
”Kan vara”, sa Hansen och tog upp ett stycke bränt trä. ”Brukar dom grilla här?”
”Vilka dom?”
”Tja, inte vet jag.”
”Det är inte säsong nu. Men ... ungdomar. Invandrare, fast dom brukar sitta närmre campingplatsen.”
”Dom har kanske sina tält där.”
”Du har kanske din hjärna där. Eller, den kanske sitter fast i nåt ekorrhjul hos borstahusarna som bara grillar i sina egna trädgårdar.”
”Va?”
”Detta är allmän mark ... Jag har saker att göra”, sa jag och vände mej bort.
”Vi kommer att höra av oss.”
”Inte för sent, hoppas jag.”
”Lita på det”, sa Hansen som jag inte förstod mej på. ”Jag menade inget illa, verkligen”, sa han, och jag kunde inte låta bli att titta på spåren i sanden. Det var något som inte stämde.
”Förresten, vem är det som är död?”
”Joschan, han har sysslat med det mesta ...”
”Vadå det mesta ... Mord? Misshandel?”
”Inget sånt, vad jag vet, alltså. Smuggling, men nu är det slut.”
”Är det slut nu ...”
”Märkligt”, sa Hansen och blåste rök mot den ännu stilla himlen. ”Nummer två ...”

Saturday, August 02, 2008

Intervju i HD idag av Gunnar Bergdahl, imorgon börjar följetongen. Följ den på HD eller på bloggen.

Det är något oroväckande med idyller. Den perfekta bilden. Ytans makt. Det är sånt som jag tänker på när jag svänger ner till Pumphuset i Borstahusen där jag ska träffa författaren Jonas Bergh. Han har skrivit den sommardeckare som vi publicerar i åtta delar med start imorgon. Och det är verkligen idylliskt denna sommardag i det lilla samhället som förvandlats från fiskeläge till fashionabel medelklassdröm. Men i litteraturens värld låter Jonas Bergh någon svinga en golfklubba i nattens mörker ty det är "Mord i Borstahusen". Som en hotfull påminnelse om årstidernas obevekliga gång utspelar sig Jonas Berghs deckardebut i en tid då vintern och våren kämpar om herraväldet. Det är en skildring av ett litet samhälle som genomgår stora förändringar med kommunalt mygel, slemma entreprenörer från Ängelholm och gamla borstahusare som ser framtiden torna upp sig som en höststorm på Sundet. Jonas Bergh är tillbaka där allt började.

"Jag kommer från goda förhållanden. Jag växte upp därborta", Jonas Bergh pekar ut några hus i södra delen av byn för mig där vi sitter i Pumphusets restaurang och fortsätter: "min pappa var tandläkare men farfar var aktiv socialdemokrat i Landskrona. Vi bodde i ett fint hus men vi hade minst statusprylar av alla i min bekantskapskrets. Därborta gick jag i skolan, det såg lite annorlunda ut då och nu ska det byggas mer. Men ännu bor gamla borstahusare i alla fall i vart tredje hus. Jag kommer alltid hålla på BOIS, mina föräldrar är kvar och även min syster bor här i närheten så det är klart att jag är här ofta."

Och det märks i denna kriminalhistorias levande miljöskildringar.

"Sandbergen finns med i berättelsen och tittar du dit bort ser du golfbanan även om du inte kan se just det femtonde hålet. Det ligger längst ut mot havet bortanför campingen.

En viktig del av berättelsen utspelar sig faktiskt precis där vi sitter. Jag har visserligen döpt om Pumphuset till Lokstallet – en gång i tiden gick det faktiskt en järnväg ner hit för att frakta sockerbetorna till hamnen. Men så är det alltid – man plockar lite här och lite där och så ändrar man om och så skriver man en roman om påhittade personer. Som kanske kan vara som om de vore alldeles verkliga människor. Bland mina figurer finns ett kvinnligt kommunalråd och hon har en man som alltid går i duffel och det finns en folklivsskildrare som heter Kåre Jonsson och nån har en liten affär intill ´Lokstallet´. Allt kan påminna lite om verkligheten. Men sådan är litteraturen. Och vad gäller förra årets stora litteraturdiskussion hade säkert Maja Lundgren sina skäl att skriva sin roman som hon gjorde. Jag har mina skäl att skriva som jag gör."


Ja, varför skriver Jonas Bergh?

"Det handlar förstås om ett behov av att uttrycka sig. Jag vet att jag inte är USA:s president eller så men jag tycker att också jag har ett uppdrag. Det är att skildra människor och tiden. Att göra världen bara lite mer begriplig. Berätta om personer som du inte alls känner och säga att så här kan det också vara att leva. I bästa fall kan då förståelsen bli lite större. Och ja, jag har ett klassperspektiv på det jag skriver. Det behöver inte bottna i egna upplevelser. Jag kommer ihåg hur min pappa reagerade en gång. Det var när jag var tonåring och bodde hemma och säkert hade gjort något dumt och pappa gick in på mitt rum och råkade läsa en av de låttexter jag hade skrivit. ´Vi är rockdivor/super, knarkar och säljer skivor!´ Punkpardodi var inte hans melodi utan han blev förbannad och sa ´Varför skriver du inte om hur bra du har det!´ Men jag har skildrat folk som det inte har gått lika bra för. Jag är ute efter att skapa mer förståelse för både livet och hur samhället fungerar.

Det är just genom skildringarna av förlorarna i ett folkhem i fritt fall som Jonas Bergh har fått sina största litterära framgångar. Så här skrev till exempel denna tidnings recensent Crister Enander om "En sång för Sonny och Karola" 2005: "Frågan är om någon annan svensk författare i Jonas Berghs generation – han är född 1969, givetvis i Landskrona – skriver en mer angelägen prosa? Jag tror inte det. Inlevelsen som han uppbådar med sina ofta vingklippta gestalter är både smittsam och drabbande."

Ständigt detta Landskrona!

"Det är lite dubbelt. Jag har ingen som helst lust att bli nån slags bygdeförfattare. Jag vill inte vara den som bara skriver om Landskrona. Jag vill vara han om vilken de säger att det är han som skriver så jävla bra! Men samtidigt har jag mina rötter här. När jag sökte ett kulturstipendium i Landskrona och som ansökan skickade in min roman "Och fortsätta vidare bort" skrev jag att det skulle bli en trilogi om människor i Landskrona. Jag fick stipendiet så klart. Och sen har jag också gjort ett par böcker om staden. Och nu denna deckarhistoria i Borstahusen."

Varför deckare?

"Jag är inne i en stor fet roman men jag är inte riktigt redo ännu. Och då började jag bara skriva den här historien och det var roligt. Men så blev det alltför lättsamt och så stoppade jag in lite mer allvar och svärta. För har jag någon devis för mitt skrivande är det ´underhållande allvar´. Min inspiration kommer knappast från Stieg Larsson utan mer från den danske författaren Dan Turell. Han är död nu men på 80-talet skrev han en serie om tolv böcker som just hette ´Mord i ....´ Det är böcker med litterära kvalitéer. Tyvärr har bara några få kommit ut i Sverige. Han var poet och jazzmusiker, en förgrundsgestalt för en hel generation danska intellektuella med Mikael Strunge i spetsen."

Blir det fler mord?

”Mord i Borstahusen” kommer sannolikt att ingå i en novellsamling som kommer ut nästa år men det kanske också bli så att jag skriver fler sådana här berättelser. Det ger mig tid att komma tillbaka till romanen jag har i mig. Jag förstår nu bättre varför alla skriver deckare. Man behöver inte riktigt samma energi, det är inte samma tyngd i skrivandet. Och jag läser svenska deckare. Stieg Larsson är OK, Kristian Lundberg har skapat en alldeles egen genre, Jan Arnald/Arne Dahl är bra, Roslund/Hellberg har patos och Håkan Nesser är skicklig... Samtidigt är genren lite som med dansbanden. De får all respekt de ska ha när folk dansar och svenska deckare, hur dåliga de än är i jämförelse med amerikanska, blir ju lästa. Jag tycker att "Mord i Borstahusen" är bra hantverk; en historia mixad med lite glöd.

Nu bor denne Landskronaskildrare i Malmö och har sina rutiner:

"Jag lämnar ungarna på dagis och sen sätter jag mig och skriver, en dag i veckan åker jag till Köpenhamn och bara sitter på något café och tänker och kollar folk. Ju bättre böcker du försöker skriva desto mer förberedelser måste du göra. Ta bara en sån sak som dialog. Dålig dialog är så oerhört tråkigt att läsa. Man måste komma innanför språket. Men annars är jag inte en sån där rutinperson. Jag har gått på skrivskolor och lyssnat till massa inspirationssnack men det jag kommit fram till är att det är oförskämt att inte arbeta. Mot dig själv och mot andra.

Vi tittar ut över stranden och havets sommarblänk utanför hamnen där folk ligger och badar och "visst, här har jag badat hundratals gånger" och spelar du golf? "ja, senast med författaren Fredrik Ekelund" och småpratet fortsätter. Fotografen Linda Berglund skickar ut Jonas bland fiskebodarna i hamnen. Jag står på piren, några grabbar stojar i vattnet, Ven stiger upp ur havet med sin skimrande grönska som går i gult och jag låter blicken svepa norrut förbi bebyggelsen bort mot golfbanan bortom campingen där huvudpersonen i Jonas Berghs deckarhistoria redan imorgon bitti kommer att hitta ett lik vid det femtonde hålet. Det är "Mord i Borstahusen" och sprickan i idyllen löper genom den vykortsvackra sommaren.