Wednesday, June 29, 2011

Käre Hasse

Jag läser i gårdagens tidning, Tidningen VI.
Det är ärligheten.
Det är öppenheten.
Det är rädslan.
Det är givetvis humorn.
Men det är svärtan jag älskar.
Det är Den enfaldige mördaren.
Det är också en flykt tillbaka till en tid som vissa tror var trivsam vargavinter och solskenssommar alltid. Äppelkriget. Picassos äventyr. Foten i en potta. Blommig falukorv. Näringsidkare Lindeman på Kiviks marknad.
Nu har vi bara riktig vargavinter kvar.

Det är den humanistiska attityden.
Och när jag nu tittar på tevedokumentären från i fjol för tredje gången, den kärleken som finns i Gösta Ekmans röst när han pratar om Hasse, när Stellan Skarsgård pratar, den känner man inte för en ond man.
Jag älskar inte allt han gjorde, men jag kommer alltid att högakta Hasse Alfredson.
Jag tror att det handlar om mod och kärlek.

Sunday, June 26, 2011

Solstollarna

Anna väcker mej kvart över fyra. Redan då vet jag att jag inte kommer att somna om.
Hon har sin spanska T-shirt på sej, den jag köpte i Fuengirola i höstas. Hon är så vacker och så trött. Jag är så trött.

Jag längtar varje dag till Spanien eller Portugal.
Jag inbillar mej att mitt liv finns där.

Och igår skrev Per Svensson väldigt bra om det vi kallar före detta Jugoslavien i Sydsvenskan.
Och jag minns bara att alla rökte och att vattnet var så klart och fantastiskt och salt i Kroatien.
Och igår sa Elsa att i Turkiet badade hon hellre i poolen än i havet, för att havet var så salt.
Och jag häpnade.
Hade hon sagt att hon badade i poolen för att hon älskade klor, skulle jag förstå.
Jag älskar att lukta klor, även om jag är allergisk. Man får göra saker man inte borde. Annars kan man inte leva ett riktigt liv.
Men väldigt salt vatten som svider i ögonen, som man nästan kan gå på, det är lycka.

I Spanien eller Portugal luktade det väldigt mycket klor. Vi åkte dit en gång om året och jag längtade så i flera månader. Jag saknade så i flera månader när vi hade kommit hem.
Vi åkte någon gång till Korfu och Tunisien också.
Men det är Spanien och Portugal som finns intill mej, kanske mest Spanien. Kanske för att jag är bättre på det språket.
Men alltid saknar jag Sesimbra, en timme söder om Lissabon. Och Lissabon, en dejlig by.
I vuxen ålder har jag varit i Spanien åtminstone en gång varje år.

Det Per Svensson skriver om är nationalism, till stor del. Rasism. Den finns i Spanien också. Den tycker jag inte om.
Jag har en känsla av att Portugal är mer strävsamt. Jag vet inte. Det är därför jag återvänder till den iberiska halvön gång på gång på gång. Jag vill lära mej.

Saturday, June 25, 2011

Gud vad jag hatar okunniga puckon utan förmåga att tänka på andra

Jag pratade med min granne.
Var det ni som hade fest igår?
Öh, vadå ...
Var det ni som hade fest igår? Jag tyckte ändå att det var en ganska enkel fråga.
Öh, vadå.
Tänker du aldrig på andra människor.
Öh, det var ju midsommar.

Tre på natten. Fulla vuxna män som höjer och höjer volymen på stereon utomhus där allt ekar mellan stenhusen, dundrar in genom stängda fönster. Jag skrek från balkongen: Håll käften, idioter.
Men dom fulla männen hörde ju inget.

Det är det samhället vi har.
Öh ...
Människor har slutat att tänka, analysera, bry sej.
Människor säger inte till.
Idioterna som stör fattar inget. Vi går mot avgrunden.
Förutom när man skriver rasistiska anonyma insändare i tidningarnas nätupplagor.

Och jag är ingen präktig människa. Men det handlar om hänsyn och respekt inför andra människor.
Och det handlar om mitt hat för dessa påklistrade högtider där amatörer alltid gör bort sej, fulla män eller pojkar.
Och då är jag ändå en människa som väldigt sällan, eller aldrig, hatar.

Ja, visst. Hade jag bott på Möllan i ett kollektiv, eller nåt liknande, men så är det inte. Jag kräver lugn och ro när jag vill ha min svårfångade sömn.

Öh, det är ju midsommar.
Som morsorna som går tre i bredd på cykelbanan: Öh, vi har ju barnvagnar.

Öh, jag behöver inte ta ansvar. Öh, jag ... jag ... jag ...
Ja, vadå?
Förkovra er intellektuellt, för helvete, annars går allt just dit. Eller rusar.

Thursday, June 23, 2011

Another day att the office

Jag tillbringar större delen av mina timmar ensam. Även när jag är ute på lokal sitter jag ofta själv. Men jag anser mej ha många vänner. Och jag trivs i människors sällskap.
Om jag till exempel sitter ensam på krogen så lyssnar jag alltid. Och jag skriver ner. Jag kanske inte lär känna människor, men jag kan plocka saker, till sen när jag skriver böcker.
Och jag rör mej på olika platser. Jag tittar inte, jag ser. Jag lyssnar inte, jag hör.

Jag har två anslagstavlor. På en finns, bland annat, en notis där det står att Linda Rosing INTE lämnar Unika partiet. Den tavlan finns i hallen, den gör mej alltid glad, den notisen.
På samma tavla finns en mindre artikel där det står att Madde (den ärtiga prinsessan) jobbar igen. Då får jag mej ett gott skratt till.
Och där hänger ett vykort med Piratens gravsten, den klassiska, och det får mej att aldrig glömma att längta eller åka till Kivik. Jag kan stå där utanför hans och Toras gamla gröna hus och bara ... tja, känna. Sån är jag.

På den andra anslagstavlan, här vid mitt skrivbord, finns en fin bild på en tapir. Det är Janne som har tagit den, tror jag.
Och en bild på mej och en tjur i metall från när jag och Johanna åkte och hälsade på Janne och Mia och Ville i Puerto de Santa Maria. För en evighet sen.
Och mina barn på bild.
Och ett svartvitt på mej och mina syskon när vi var små.
Ett från vår bröllopsfest.
Och något roligt från Aftonbladet av Jan Stenmark.
Och Anita Goldmans fantastiska krönika, Skruva ner den självgoda tonen, om hur förbannat bortskämda det svenska folket är.
Och när Elsa springer i den där hotellkorridoren på Bornholm för några år sen, springer hon fortfarande.
Bilden på mej och Lasse Berghagen när jag var sådär sju.
Och ett vykort till, från Vollsjö, där man kan se huset vi ägde i fjorton månader.
Och vid sidan om bilden på Anna som är så fin i rött finns ett omslag till en chokladkaka, kor som betar grönt i Alperna.
Och ett märke på en Teenage mutant ninja turtle.
Och dödsannonsen om en kvinna som dog fyrtioett år gammal, en sörjande: Far.
Och en hel del annat.
Allt detta för att påminna mej om saker: Glädje, sorg, humor, solidaritet, vänskap, släktskap, och nya saker nya saker nya saker, och platser och länder.
Och det är saker som jag satt upp för flera år sen, men jag ändrar inget, sätter ibland något nytt. Men tar inte bort.
För allt öppnar upp. Det är det det handlar om. Det flyger in i mitt huvud och flyger ut på ett annat sätt i allt jag skriver.
Och det sista jag tittar på varje kväll innan jag stänger datorn tittar jag på den lappen som först satt vid dörren i kolonistugan när den var min arbetsplats: Förberett morgondagen?

Tuesday, June 21, 2011

Snillen spekulerar

Jag blir sällan överraskad.
Kanske lite ändå när en kompis ringde från Köpenhamn igår och jag hade pengar på åkkortet och hade egentligen tänkt ge BoIS en chans igen, men ... jag tog tåget över istället och mötte upp. Jag hade gjort ett dagsverke framför datorn och kände mej nöjd. Man måste komma bort ibland. Det blev några trevliga timmar av promenerande och sittande, skrattande. Först det dyra Nyhavn och sen det billiga Nörrebro. Och hemma kring nio.

Jag blir sällan överraskad.
Och särskilt inte av dom senaste händelserna i Lustiga huset.
Jag har alltid sagt att SD-människor oftast är intellektuellt lata människor som inte är intresserade av politik.
Här är ett utdrag från SD i LANDSKRONAs budgetförslag: "Det är av största vikt att alla barn och ungdomar i Göteborgs kommun får ta del av den svenska värdegrunden".
Stefan Olsson (SD) är anställd som politisk sekreterare och får betalt av skattebetalarna, men att korrläsa ett 15-sidigt budgetförslag orkar (eller klarar) han visst inte. Och att skriva ett helt eget har det väl aldrig varit tal om.
Hejsan hejsan.

Jag blir sällan överraskad.
När Bryan Ferry sjunger Don´t think twice it´s alright till flytande pianokomp, är det kanske bättre än när Bob gör det själv.
Och apropå Dylan så läser jag om Dylan Thomas Porträtt av konstnären som valp. På engelska heter den Portrait of the artist as a young dog. Inte vet jag, men kanske borde den då heta Porträtt av konstnären som ung hund.
Fast, vem är jag att sätta mej upp mot översättarna: Erik Lindegren och Thorsten Jonsson. Jag är ingen översättare. Jag är bara glad att jag kom på att det var ett slag sen jag läste Caitlin Thomas biografi om Dylan (som hon skrivit tillsammans med Tremlett George). Det ska bli kul att göra det igen, snart.

Monday, June 20, 2011

Ännu en

Jag sprängs i bitar.
Jag vet inte hur han var som människa, men jag har lyssnat på det mesta som han gett ut på skiva. Vissa låtar med The Fine Arts Showcase hör jag dagligen.
Och det finns en sådan spröd känslighet.
Och skramlet blir aldrig riktigt skrammel, det blir ... skönhet. Kanske rädsla.
Jag har nog stött på honom någon gång i Malmö, men jag kände inte honom, inte alls.
Men ändå. Jag har ju lyssnat på hans musik, man kan lära känna människor så. Jag tror att jag kände igen mej.
Det var väl någon gång på nittiotalet som jag lyssnade på Sideshow Bob för första gången. Då kan han inte ha varit gammal.
Och han blev inte gammal.
Gustaf Kjellvander är död, 31 år. Det är för jävligt.

Sunday, June 19, 2011

Death is not the end, eller ...

Så dog då Clarence Clemons. Jag blev ledsen i morse när jag fick veta. Vad ska man säga. Sextionio år. Nu blir det nog inte något E Street Band mer.

Håkan Ahlström var en mycket bra musiker, sångare och låtskrivare i det lilla, spelade med Traste Lindéns kvintett. Han gjorde en soloskiva på nittiotalet som jag brukade lyssna på i hörlurarna man fick låna på gamla stadsbiblioteket i Malmö. Innan ombyggnaden. Där jag brukade sitta och läsa och skriva. Som jag gör nuförtiden också. Han dog 2004, han var född 1961.
Jag visste inte ens om det förrän några månader sen. Det stod väl inte så mycket om honom i tidningen.

Bibblan. I närheten av där Bo Widerberg spelade in Barnvagnen. Den där speciella scenen. Bo borde ha levt för evigt. Det gör han kanske också.

Och hela tiden tänker jag på Bornholm. Det är där Panges pappa ligger begravd i romanen som blir klar när den blir klar.
Jag vill åka dit på tisdag. Jag är tveksam till om jag har råd även om jag har fått ett stipendium. På tisdag alltså. Jag väntar på pengarna.

Det var ju 1985. Då när jag var hemma hos Håkan och han tog nog studenten och jag lånade hans Born in the USA och han lånade min Around the world in a day av Prince. Det var vid den här tiden på året alltså. Tjugosex år sen. Jag har fortfarande kvar hans skiva. Hans LP. Det var på den tiden, barn. Et bra byte, tycker jag.

Ulf Sturesson var också med i Traste Lindéns kvintett. Hans debutskiva från någon gång på nittiotalet är fantastiskt bra. Den handlar till stor del, om jag förstått rätt, om hans i förtid döda syster.

Och Andi, Andi Almqvist. Vilka fina sånger han skriver.

Ja, Clarence, vila i frid. Jag sörjer dej, såhär på avstånd. Men du fick i alla fall bli sextionio år. Det är inte alla förunnat i den här skitvärlden.

Wednesday, June 15, 2011

Mol allena ovanför brunnen

Jag har aldrig förstått det fina med att anpassa sej, varför det skulle vara något att sträva efter. Varför det skulle vara något bra.
Det är inte så man tillverkar en bättre värld. Om författare, konstnärer, forskare, uppfinnare alltid hade anpassat sej så hade vår värld aldrig utvecklats.
Sen är ju inte all utveckling av godo.
Sen måste man ju, rent socialt, anpassa sej. Till en viss gräns.

Jag tänker ofta på Slas. Jag läser ofta hans böcker. Han var kanske inte den bäste på anpassning.
Men han gjorde sina brödjobb, porträtt, tidningskrönikor. Ja, kanske även böckerna. Han var en arbetare, skulle jag tro.

Jag har ändrat mej den senaste tiden. Jag har skrivit tidningstexter och gjort andra grejor, skrivit saker som jag egentligen inte tycker att jag har tid med. Men ibland måste man.
Ibland kan man inte bara skriva den där romanen som brinner i en.
Ibland kan man inte gå spikrakt oanpassad genom livet.

När jag nu skriver en barnbok mår jag ibland illa. Svärta, tänker jag, jag måste få in mer svärta. Jag kan inte leva med mej själv annars.
Samtidigt måste jag hela tiden testa på Elsa. Hur mycket svärta, smärta, tål ett barn?
Och vad har barnen som ska läsa boken för föräldrar, kan dom förklara på ett bra sätt?
Jag tror att barn tål ganska mycket.

Men inte en enda gång i det jag skrivit har jag svikit mej själv eller mina ideal.

Elsa och Anna har fått en katt. Kattja, heter hon, det lilla livet. Jag har fått allergiska utslag. Men det gör ingenting.
Ett ånyo gökande

Jag kom att tänka på Twisted Sister när jag satt där på bänken ute på T-bryggan häromdagen. Det var morgon och jag har mest morgonbadat (förutom Kockum Fritid då) i Sibbarp dom senaste åren. Jag saknade några av dom gamla tanterna.
Sen var det några nya. Vi tycker ju inte om dom nya.

Nu tycker jag att SD-gökungen och hans mentor FP-göken bör lämna sitt lilla Landskrona och gå till riks tillsammans med den moderata gökhonan. Bland årets sommarpratare märker jag flertalet som har använt droger.
SÅ KAN VI INTE HA DET!
I dagens fria samhälle måste vi börja inskränka, inskränka inskränka inskränka. INSKRÄNK! Förbjud i liberalismens namn.

Och, aldrig, jag betonar å det starkaste: ALDRIG FÖRLÅTA!

We´re not gonna take it. En förbannat bra låt. Kom jag att tänka på därute på bryggan. Det tar en stund att promenera ut dit, när man går långsamt och klockan är kanske halvnio och det är fortfarande stilla och man vill ju se allt, som ankorna. Som att spana bort mot Limhamn och jag är ingen malmöit men jag har lärt mej att tycka mycket om staden efter alla år.

Och något liknande en Möllevångsfestival skulle man väl aldrig kunna ha i Landskrona.

Och sen kom jag att tänka på raggarna och solen och knuttarna och jag undrar hur det står till med nykterheten där. Men egentligen tänkte jag på Kenneth and the Knutters. Vi ska ha våra bågar kvar.

Det finns alltså en bakgrund.
Gökar tar ju hand om sina ungar på ett märkligt sätt.
Samtidigt vill vi ju inte ha några gökar i Landskrona.
Som Jay Smith.
Inskränkningspartierna i Landskrona vill förbjuda honom för att han är en farlig knarkare. Samtidigt går dom och glor på (fd) kokainisten och rattfyllot Tommy Körberg med picknickkorgarna fyllda av vin, kan jag tänka.
Personligen kan jag vara utan Jay Smith, men inte av fel anledning.

Så kom jag att tänka på att jag lämnar barnen tidigare nu än förr. Det är kanske därför jag inte såg dom gamla tanterna. Och jag är ju en dålig ordvitsare, det är själva ordvitsandets grund. Så jag tänkte på DIO och Holy Diver när jag hoppade i, och då hade paret med termometern simmat så långsamt så länge och pratat goja, så länge. Så jag bara dök, så länge. Och kände direkt att det var 18,1. Jag behöver ingen termometer.
Fler borde tänka på det: Man behöver känsla, känsla för feeling.

Och, nej, jag använder inte narkotika. Men, vem vet, kanske blir mina böcker utkastade från Landskronas bibliotek ändå, som en gökunge hos en kråka.

Tuesday, June 14, 2011

Bruce Springsteen

Jag var helt ensam på KB i Malmö.
Jag vet inte om det finns någon som jag blivit så berörd av som Mike Scott i Waterboys. Det ska väl vara Shane MacGowan då. Eller Born Sandy Devotional, Triffids alltså, David McComb. Men det är bara en platta.
Jag menar: Att få följa ett band från början (okej, från andra plattan A pagan place), det gör något med en. Det blir en del av dej. Du kan plocka minnen från varenda låt.

Och nu har Malin fått ett tredje barn och jag minns att hon lärde mej att Trumpets var den bästa låten på This i the sea.

Jag var helt ensam på KB och det var höst. Och vi bodde i slutet av Södra Förstadsgatan i den fina gamla konstiga lägenheten och jag tror att Johanna var gravid med barnet som vi aldrig fick.
Tindersticks, Dying slowly, den finns alltid i mitt hjärta.

Men där på KB var det bara jag och Mike Scott och jag tänkte att det var Bruce Springsteens mer begåvade lillebror. Det var en sån konsert, soul. Det var alldeles enastående.

Where are you now when I need you är en av dom mest skärande sånger jag vet.
And a bang on the ear har jag hört så ofta.
Och alla dom andra. Jag ville bara säga det, hur lycklig och tårögd jag var när jag cyklade hem från KB den kvällen, den hösten. Jag skulle börja jobba 6.15 på morgonen och jag hatade det jobbet och det företag jag arbetade för, men detta kunde dom inte förstöra.

Wednesday, June 01, 2011

Så funkar det ... eller inte

Det var ju det med havet.
När jag var ungefär fem flyttade vi till ett hus alldeles nära, kanske trettio meter. Där ser annorlunda ut nu.

Hur ska vi nu ha det med förändringar?
Ska man acceptera alla bara för att man accepterar att tiderna alltid förändras. Eller ska vi förändra förändringarna? Eller ska vi förändra bakåt? Är det då en förändring? Givetvis.
Men vem ska bestämma.

Och ändå var jag över tjugo när jag för första gången seglade. Det var Henkes föräldrars båt. Och Notte och jag hade ingen aning. Johan var kanske kapten. Och helt plötsligt satt vi nästan upp och ner, för vinden i segeln, för vågorna.
Och sen kom regnet och åskan.
Jag minns att vi hade varit på en pizzeria vid Ödmanssonsgatan tidigare.
Jag minns att jag var rädd, så rädd.

Fast.
Någon gång lånade jag min lillasysters bräda för vindsurfning. Jag hade en för liten våtdräkt och flög ut i Öresund, bara flög.
Sen ramlade jag.
Sen kunde jag inte surfa in igen, det var ju motvinden. Då är man glad att sundet är långgrunt, man kan släpa. Ibland måste man släpa. Kanske släppa, taget.

Och jag minns alla somrarna med Anders och Hans och flottarna som vi byggde.
Den första var en dörr och vi var inte gamla och jag var yngst. När bodarna och husen i hamnen, där vi letade brädor eller dunkar för att få allting att flyta, var så stora.
Att vi var ute på äventyr.
Jag har en känsla av att det är svårare för barn att ha den friheten idag.
Eller hade vi bara tur.
Eller ... jag pratar om förändring.
Om ett ökat behov av kontroll, tror jag.
Och, nej, detta är ingen sverigedemokratisk text.
Vårt samhälle är inte mer farligt, det är bara människorna som är räddare.