"Pappa, finns du?"

"Ja, finns du?"

"Jag finns om du vill att jag ska finnas."

"Jag vill att du ska finnas."

"Då finns jag."

Idag fyller Anna sex år.

070630

Västanvinden blåste som höst. Ganska ofta tänker jag inte på att jag har läsare, bokläsare, bloggläsare, tidningsläsare. Vid Rådhustorget i Landskrona och slutet av juni och västanvinden blåste som höst och senare åkte Janne och jag bussen ut till Borstahusen. Väldigt sällan tänker jag på att jag har läsare. Vi gick genom fiskeläget och man kan se gamla saker, man kan se sin uppväxt, annorlunda med egna ögon, med andra ögon, försöka se något genom andras ögon. Vi pratade på: ”Ah, vilket vackert smidesarbete på husen här.” ”Där låg Höijers bierschapp.” ”Undrar om det bara fanns en smed i hela Borstahusen.” ”Då var ju Borstahusen en ännu mindre ort, tre fyra bierschapp.” Vi gick mot vinden till Pumphuset, vinden från Öresund in över fiskehamnen, småbåtshamnen, kulturhamnen, kroghamnen. Badhamnen. Medan vi väntade på att Ebbot skulle sjunga Johnny Cash pratade vi med en bekant från Landskrona förr. ”Ardennerponnys, min flickvän säger att det inte finns ardennerponnys.” Och jag visste inte om han skojade, vad som i så fall var roligt och jag tänkte på föl och jag frågade Janne och han frågade mej och vi enades om att det var ju konstigt, prata om ardennerponnys. ”Han är helt enkelt smartare än vi”, sa jag. Och Ebbot hade strul med gitarren men sjöng, och hammond, och saxofon, gör det mesta vackrare och utanför betong och glas och glas var Öresund gråvitt hotfullt, och molnen, och Ven och Danmark, som höst. Och jag tänker nästan aldrig på att jag har läsare. Och Janne och jag gick ut en sväng och för sådär ett år sen skrev jag här om två vänner som passar i gubbkeps, jag nämnde inte Janne. Janne: Jag tänker inte på dej som en kille i keps. Det är en bråkdel av våra stunder tillsammans som du burit keps. Du tänker ju inte på mej som en kille i slips (men jag klär i slips, du klär i keps). Och det är verkligen sällan som jag ser mej själv som en kille med läsare. Jag skriver bara, det är vad jag gjort och vad jag gör. Och västanvinden piskade som kall höst och jag skulle ta bussen tåget cykeln, till Limhamn. Stod där i regnet vid hållplatsen och där kom de, han som snackat med oss om ardennerponnys, och hans tjej. Och det var kallt. Och där kom bussen. Och lite lite värme smög sej på och jag satt längst bak i bussen, lyssnade på Casey´s last ride med Kris Kristofferson och då skulle de gå av och tjejen gick bakåt mot mej och jag lyssnade ju på Casey´s last ride och var i den världen och hon knackade mej på axeln och jag sa: ”Va?”. ”Sidan 58 i Conny och Karola”, sa hon och jag sa: ”Va?” och hon log. ”Ardennerponnys.” ”Aha”, sa jag och för åtta år sen kom andra delen i romantrilogin om människor från Landskrona, En sång för Sonny och Karola, den fick ganska många läsare, någonstans (inte på sidan 58 dock) skriver jag om ardennerponnys, det hade jag helt glömt (och i september kommer alltså På väg till Charlotta Anderson, sista fristående delen i trilogin). 

Daniel Woodrell. En helvetes vinter. Han smyger in någon sorts poetiska miljöbeskrivningar. Och en stenhård handling. Gråvitt. Mjuka ljud i allt det hårda. Ett alldeles annat USA. Country noir, om man så vill. Han smyger in någon sorts, i sammanhanget, omständiga poetiska miljöbeskrivningar, liksom, tänker jag först, kvasipoesi. Men det funkar. Det blir en viktig del i historien. Så förbannat bra berättad, korta kapitel. Och det fungerar så, jag har just slutfört en roman, nu har jag två projekt som jag väljer mellan, att starta upp. Daniel Woodrell. En helvetes vinter. Tog mej fram till beslutet, vad som ska vara prio ett. De korta kapitlen, alltså. Det dova drivet framåt. Hotet, spänningen. 

För tjugotre år sen vaknade jag så törstig i mörkret på galonen.
"Var du fuld igår, Nils", frågade en polis bakom ett skrivbord.
Sen släppte de ut mej, klockan var nästan tio på förmiddagen, haltade pank på dammiga efterfestengator.
Jag pratar om Helsingör.
Pappa Bill, Charlottas far i romanen som kommer i höst, ändrar sej vid färjeläget, i dimman, mistluren, som att ta sej över floden, Styx, men han är inte redo, han har lite kvar att göra.
Eller, salig Göran, i mitten av 80-talet, när vi var sexton och skulle arrangera dansk afton och smugglade in öl efter öl.
Och den gången, i slutet av samma 80-tal, när vågorna slog och Rickard och jag satt på Helsingborgs gamla färjestation och väntade ut stormen som aldrig stillades, men guppade oss till London ändå.
Eller det året i mitten av 00-talet, när vi hade den vita bilen och bodde i Landskrona och hade kört från Tyskland och när vi skulle av färjan i Helsingborg, ville den inte starta först, och dog för gott vid Smörhålan.
Well. Förutom övernattningen i fyllecellen har jag aldrig sovit i Helsingör, men imorgon har vi bokat rum på Hotel Skandia, och på Strandborg spelar de upp till dans.

Jag läser amerikanska ikoner och fröjdas hårt. Ångesten. Teaterpjäsen i inledningen, amatörerna. Det pinsamma livet. Det omöjliga livet. Pretentionerna, ambitionerna som kväver allt. Det är en becksvart ångest ofta i Revolutionary Road av Richard Yates. Jag minns när jag nästan stannade efter varje steg, i vuxen ålder, gräver jag nu? Går jag in i en återvändsgränd nu? Blir jag den jag inte skulle bli nu? Philip Roths Envar börjar på kyrkogården och man följer huvudpersonens liv genom hans hälsotillstånd, kroppens tysta skrik och de två sönerna som vi aldrig hör prata, som säger så mycket. Så mycket hat som jag tror sipprar ut. Kan man gå tysta ett helt liv och missförstå varandra, gärningarna? All sorg och frustration som aldrig blir luftad ordentligt, aldrig nergrävd ordentligt. Bara skaver vidare och vidare, tillräckligt mjukt för att knappt märkas, tillräckligt hårt för att vara ständigt närvarande. Det är mera sällan nu, men jag stannar ibland, minns att jag stannade ibland, på en trappa till ett hus, på en brygga, en pir, på ett färjedäck med en räkmacka som väntar, öl, citronvand, och tänk att det blev jag. Jag läser amerikanska författare och fröjdas hårt.

Det har gått tio år. Öresund blåser. Det är den avslutande fristående delen i trilogin om människor från Landskrona. Det är mer desperation i rastlösheten. Det är mer bråttom iväg, inte till, bara från. Det är en kallare naknare ton. Joy Division. Love will tear us apart. När Pange får frågan: "Men du drömmer väl?" Svarar han: "Jo, mardrömmar." Det finns en linje en tråd en stig att följa. Men man får leta lite. Jag tycker att en läsare måste söka själv. Men det förutsätter att det finns saker att hitta, fisk i sjön. Man lufsar runt, upp och ner, ibland hopp ibland grått. Det var längesen jag kände någon längre förtvivlan. Ett lugn. Och det blir nog så, att På väg till Charlotta Anderson kommer ut i höst. Det finns en värme i kylan. Det finns ett hopp bakom cynismen. Det finns en förklaring.

Anna fyller sex om några veckor och hon och jag besöker den riktiga skolvärlden. Sjuåringarna dansar och mimar något om att rulla en spliff och känna på din kropp hela natten, nakna. Och Anna sitter på mina axlar och Geijerskolans mimfestival börjar halvtvå och den har pågått i snart en timme och Anna sitter på mina axlar, men jag måste vila, solen skiner och det är försommar och Anna masserar mej i pausen mellan två låtar och någon tittar någon ler försiktigt, försiktiga föräldrar och andra föräldrar, och barn, sockerbarn och korvbarn och utklädda barn och sminkade barn, där sprang Elsa tio år förbi och det börjar igen och jag reser mej och lyfter upp Anna och lite i bakgrunden, lite bakom de andra, dansar Bruno Martelli, och det känns konstigt. Bruno Martelli ska inte dansa, och inte till den här sången, proffsig som värsta Fame, och de är åttaåringar som pussar varandra efter en het kärleksstrid. Och Anna får hoppa ner i ännu en paus, och de halvballa ungdomarna, männen, har blivit halvgamla föräldrar och många har stora objektiv till sina kameror och andra står tätt ihop försöker skugga solen när det går igenom finesser på stora telefoner. Och nu sjunger (mimar) några från förskoleklassen att Alcohol is free, med utklippta pappgitarrer och jag dansar försiktigt med Anna på mina axlar, halvhäftigt och imorgon ska vi hit igen, Anna ska träffa sina nya lärare och mjukt mjukt tryckas in i skolans värld, bort från dagiset. Men nu är det dags för Sean Banan igen, det svänger inte riktigt, dansen känns stel och orepeterad och jag märker att jag börjar bli kräsen och petig, det är ju barn det är ju barn, och det känns som långa tre minuter, och nu, nu! Sist av alla efter en och en halv timme, är det dags för Elsas tjejgäng. De har repat i en månad och har likadana kläder och rörelserna sitter bra och jag tror att jag är den ende föräldern som sett hela showen, och mitt sotsvarta samvete är inte sotsvart. Jag lämnar Anna tillbaka till dagistidens sista skälvande dagar, cyklar och badar, det biter hårt och skönt, livet.