Thursday, April 23, 2009

Fiktion kring Jonas Bergh från nittiotalet, till mina nära

Jag började skriva deckarnoveller innan jag fyllt tio, sen blev jag kär i en tjej när jag var fjorton. Då hade jag redan skrivit låttexter i flera år. Men jag började skriva en sorts dikter då.
Sen blev det noveller och outgivna romaner. Men rockstjärnan i mej höll inte tyst. Han visste att han spelade och sjöng för dåligt. Så jag började skriva dikter för uppläsning. Detta är en av dom.

Den skalar du bort
min älskling
Den får aldrig chansen
att gro i din mage
Den tog min morfar
Den tar aldrig dej
Den ska aldrig bränna dej
Jag ska alltid rädda dej
Jag ska alltid skydda dej
från den stora stenen som aldrig
ska få landa i din mage
Jag ska spränga den
Jag ska slänga mej och fånga den
i mina taniga händer
när den faller mot din kropp
som jag aldrig ska låta försvinna
Som jag aldrig ska låta någon gräva ner

Du ska inte vara rädd
Jag är inte starkare än andra
inte större
inte bättre
Men du ska inte vara rädd
Den stenen ska aldrig få chansen
att gro i din mage
Den tog min morfar
Den ska aldrig ta dej

Det kanske kommer arga presidenter
som ringer till fega advokater
som slickar dina ben ynkligt
och skyller ifrån sej:
Det var inte jag
jag kan inte hjälpa det
Då tar du på dej kängorna
som vi köpte på överskottslagret
Då måttar du en spark
mot hans smörfeta huvud
och säger:
Jag gör det inte nu
men jag kan göra det när jag vill
Glöm aldrig det

Den stenen tar dej aldrig
Den tog min morfar mitt i sommaren
när han kapade gräs med den slöa lien
Den tar aldrig dej

Det kommer kanske poliser
och ordningsvakter från diskoteken
Kom då
Bara kom
Vi tar dom
Och du kan till och med vila dej
jag tar dom med min gamla hockeyklubba
på ett kick

Kungarna och dom skönhetsopererade drottningarna
blir kanske också arga
Det kommer kanske våldsamma soldater
men var inte rädd min älskling
när dom slungar sina giftiga stenar
Jag står där i min hockeyhjälm
och jag är jävligt pissed off
Dom kommer aldrig att ha en chans
Vi tar dom älskling
Varje gång tar vi dom
Låt dom bara komma
Var inte rädd för det svarta min älskling
Var inte rädd

Tuesday, April 21, 2009

Tiderna förändras

Jag gick i Landskrona i söndags, fick blåsor på två tår.
Jag kom via Ramlösa, Borstahusen och Glumslöv.
Windy fyllde fyrtio, festen var i lördags.
Egentligen fyllde han på söndagen, vi firade med BoIS segermatch mot ett Sirius som var undermåligt.

Människor blir äldre. Och den förbannade allergin. Men man måste orka.
Janne Rantalas och hans medregissörs film hade premiär i måndags. Den ska man se. Den handlar om ett gäng män som livet inte varit snällt mot alltid. Dom har väl inte varit snälla mot sej själva heller. Den är ändå hoppfull, och ofta rolig. Medborgaren, heter den. Om jag fattade allt rätt kommer den att sändas i svt så småningom, håll ögonen öppna.

Jag börjar bli solbränd. Jag är ändå alltid trött. Jag borde sova nu.
Imorgon är en ny dag. Lämna på dagis. Jobba. Simma. Kanske grilla en fläskfilé. Johhannas brors kommer med gravid sambo på besök.
Är det såhär en blogg ska se ut?

Jag gick genom Landskrona ner till vattentornet, många människor ute, dom såg inte rädda ut.
Jag träffade en kille som hette Klas, vi missade båda bussen ut till IP. Vi gick genom dom "farliga" kvarteren, där lekte barnen i solen.
Jag saknar min stad.
Jag saknar kolonistugan.
Jag saknar kunskapens äpple.
Jag är allergisk mot äpplen.
Jag är nog en fundamental kristen.

Thursday, April 16, 2009

Alla dom andra, bättre

Jag läser Klas Gustafsons bok om Tage Danielsson. Samtidigt lyssnar jag på Soundtrack of our lives första låt Instant repeater 99.

Jag sa farväl till Tove på stationen i Båstad, hon åkte vidare med tåget mot Malmö. Vi hade varit utanför Halmstad tillsammans. Malin kom och hämtade mej, sen målade vi ett hus i Rammsjöstrand i två dagar, lyssnade på radion. Ofta spelades Soundtracks åt. Jag älskar den fortfarande.

Klas Gustafson har skrivit fina böcker om Cornelis och Beppe Wolgers. Men det är något särskilt med Tage, och Hasse. Jag tycker inte om allt dom har gjort. Men jag älskar många Lindemän. Och filmerna, caramba! Som vi säger i Spanien. Och flera av sångerna. Att inte döda alla sina darlings.
Själv gör jag det i mitt skrivande, dödar en hel del, men det är en annan sak.
Eller ... jag kanske inte dödar mina darlings, jag hittar bara nya.

Det är som Lennon och McCartney, och Gunnar Svensson får vara George.
Jag har alltid gillat Hasse bäst, men det är ingen tävling. Jag högaktar båda två. Men, Den enfaldige mördaren gjorde Hasse själv. Det är en enastående film.

Nu sjunger Barbro Hörberg Gamla älskade barn, det är så jag blir träffad. Hon dog också för tidigt. Som Tage. ”Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor, och får själv ta hand om sin gråt.”

Jag har målat en del hus för att vara en människa som inte målar hus. Som inte snickrar det ena eller det andra. En människa som några skulle säga har tummen mitt i handen, och sånt.

Men Tages humanism, hans ärlighet och uppriktigt lugna ilska mot orättvisor. Hans ständiga kamp för solidaritet. Det är min man.

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk? Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt, tro på det vi trodde på, trots allt.”

Monica Z. Denna fantastiska kvinna som jag aldrig har träffat. Denna tragiska död.Och Jack dog. Och Neal dog. Alldeles för tidigt. I den andra boken jag läser, Off the road. Carolyn Cassadys historia. Det är inte superstor litteratur. Men det är viktigt ur ett historisk perspektiv. Ett psykologisk, filosofiskt och möjligen ur ett perspektiv där vi funderar över hur mans- och kvinnorollen förändras på sitt långsamma sätt. Hur tider och machoattityder skiljer sej runt hela vårt klot. Kanske kan vi ibland vara glada över att vi lever i Sverige.

Thursday, April 09, 2009

Uppståndelsen är här

Kära barn, Jesus kunde inte dö. Han återuppstod. Var inte rädda.

Nu pratar vi om den västerländska (ego)kulturen, som jag själv absolut är en del av. Bara det att jag skriver vi, det är ju endast jag som pratar, visst, skriver.

En kväll satt jag i ett fönster och rökte en cigarett med en rödhårig kvinna. Jag var nyss fyllda trettio och hon var tjugosju. Det var 1999, åttonde december. Av någon anledning hade jag lyckats se till att mitt blandband spelades på en bandspelare som vi hittat nånstans. Jag började bli kär i henne då, jag älskar henne nu. Jag har aldrig fattat varför hon älskar mej.

Jag lyssnar på Uprising. Bob Marley. På Skärtorsdagen. Det var längesen sist. Det var på balkongen, radhuset vi hyrde i Landskrona. Vid hamnen. Tre våningar. Jag minns att jag stod där och bara ... tittade, längtade. Som jag hade gjort så många gånger tidigare i Borstahusen, i mitt pojkrumsfönster högst femtio meter från havet.

Så kan ni gnälla, ni som inte fattar, havet är längtan bort och ron att bara ligga i. Att ta ett badkar ibland. Det är inget konstigt.
Så kan ni gnälla om romantik och annat ni kan komma på, men en verklighet är en verklighet.
Alla riktiga människor jobbar på att hantera sin egen.
Alla riktiga människor jobbar på att förstå och hantera andras.

När det regnade i Berlin. Johanna kastade ett paraply på mej.

När vi var lyckliga i Berlin, en annan gång. Johanna skulle något. Jag skulle bara promenera. Det var då jag för första gången förstod Songs for Drella. Det var då jag rös i det annars varma Berlin. När jag slet ut ännu ett par ökenkängor.

Jag hade köpt ett par nya ökenkängor något år tidigare.
DEt var påsk. Det var år 2000. Det var påsk.
Dom hade maskeradkostymer. Kan man säga. Dom som paraderade gatorna i Burgos, i Spanien.
Johanna och jag tågluffade. Vi skulle snart gifta oss efter mindre än ett halvårs förhållande.
Man firade, sörjde, påsken och Johanna blev magsjuk.

Jag har tre par ökenkängor. Dom blåa som jag nästan aldrig använder. Jag är rädd för färger. Dom mörkbruna och dom beiga som är trasiga nu.
Så istället för Italien och Kroatien vill jag till Spanien och Portugal. Det är där dom bästa dojorna finns.
Elsa säger att hon också vill till Spanien. Anna har ingen talan. Johanna är svagt positiv.

Jag lever (knappt) på språket. Jag kan inte serbokroatiska eller italienska. Johanna är bra på franska, hygglig på spanska och portugisiska. Jag vet hur man nickar lätt, och ryter på tyska. Det är bra när man åker tåg genom Europa.
Jag vill kasta mej ut, men ändå vara trygg.

The Sion train is coming to me, sjunger Bob Marley.
Jag har aldrig varit en del av den kulturen, men hyser stor respekt för den.

Jag gick igenom gamla dagböcker. Jag hittade en text om att jag var säker. Jag älskar henne. Jag hade trott att den förmågan var försvunnen. Den tjugosjätte maj har vi varit gifta i nio år. Jag kan bara säga tack. Uprising. Allt återuppstår.
Glad påsk

Wednesday, April 08, 2009

Ja, det här skulle bli något, men så blev det inte. Jag är så dålig på datorer. Allt försvann på något sätt.
Lou Reed.
Skitsverigedemokraterna.
Kolonistugan.
Landskrona.
Påarp utanför Halmstad.
Min längtan efter en lång och hygglig ålderdom.
Min kärlek till familj.
Ja, ni ser, samma gamla vanliga skit.
Lyssna på Songs for Drella istället.

Thursday, April 02, 2009

Går min väg

Per Persson har skrivit sina alldeles egna versioner, eller småsyskon, av Fairytale of New York och Rainy night in Soho i form av Stenad i Stockholm och Ikväll tar vi över stan. Jag gillade den gamla versionen av sistnämnda sång, men den nya är gigantisk.
Jag menar inte på något sätt att det är plagiat. Jag menar bara att det är två fantastiska låtar som påminner mej om den storartade känsla jag fick när jag hörde Pogues sånger, när jag hör dom idag. Lyrik, rock och historier som berör. Människor omkring oss, allt som så många inte vill se, eller bara föraktar utan att försöka förstå. Allt jag försöker göra med mina böcker, men än har jag inte lyckats lika bra.

Apropå det. Jag skiter i vem Love Antell och hans Florence Valentin sägs kopiera. Han gör förbannat bra och viktiga låtar, Love. Det räcker för mej. Det är bara idioter som inte fattar sånt. Det är bara idioter som tror att allt inte är på något sätt stulet. Inom litteraturen kallas det intertextualitet. Inom musiken kallas det genialitet i media, om det är Per Gessle som är tjuven. Man vill ju ha en intervju.
I min värld lyssnar jag hellre på en äkta ”tjuv” som Love Antell, alla årets dagar. Och jag köper Florence Valentins skivor i affär. Jag är inte rik, men tycker att man ska ta sitt ansvar. Jag har ingen anledning att göra mej till ovän med, eller vara överdrivet moralisk, mot folk som laddar ner, men jag tycker att det är förkastligt när människor som tjänar bra med pengar och älskar musik inte kan betala för sej. Visst är skivbranschen efter i utvecklingen. Men, redan underbetalda kulturarbetare behöver inte ännu mindre pengar.
Vad var det nu han sa, Göran Persson (som bespottas av många nerladdare, eller fildelare eller vad det kallas), roffarmentalitet.

Nu är det vår och jag börjar känna något som spirar. Eller inte. Jag vet inte. Jag vill se ljuset. Jag vill ta en morgon eller en kväll och bara känna lycka.
Jag vill glida fram på en räkmacka.
Jag vill ha en flygande sparv in i munnen.

Kanske borde vi prata om Lasse Strömstedt. Kanske inte. Men han har skrivit några viktiga böcker.
Kanske borde vi prata om Bo Strömstedt. Dom få gånger han publicerar sej numera njuter jag. Jag tycker om den blida och kloka tonen i hans texter. Det finns ett stråk av frimicklarröst, det stör mej inte. Jag tycker att det är vänhet.
Ska vi prata om Niklas? Kanske. Vi kan prata om Ulf Lundells Längre inåt landet när Niklas var långhårigt vacker. Han spelade klaviatur på den tiden. ”Under askan, glimmar glöden.” Man får hoppas det.

Ska vi prata om sd? Helst inte. Men nu är dom ju här. Och deras idiotiska anhang som inget förstår och inget vill förstå. Maria Rydhagen skrev kort och bra om dom idag.
PARASITER. Om en människa fylld av parasiter kommer till det land jag tillhör, vad är min första tanke? HJÄLP DENNA MÄNNISKA.
Vad tycker sd, döda dom. Ungefär.
Jag skulle kunna tycka likadant, fast tvärtom.