Sunday, June 29, 2008

Ett av mina länder

Jag har spenderat mycket tid i Spanien under mitt liv. Och alla dagar och nätter när jag drömt och längtat dit.
Spanien är ett stort land med många skillnader.
Kastilien. Katalonien. Baskien. Och allt det andra.

Om Kroatien hade vunnit. Detta enade folk behöver det. Hade jag sagt.
När Spanien vinner. Detta spridda folk kanske kan närma sej ett enande.
När Spanien vinner. Jag känner en stor lycka.

I Madrid. Jag såg finalen i Champions League med en katalan från Barcelona. Han bodde i Madrid. Han gillade Madrid. Han älskade sin tjej. Han jobbade med lastbilar.
Det bor stockholmare i Malmö.

Jag blev intervjuad i Folkets park inför första matchen i EM. Jag tippade att Spanien skulle vinna.

Det saknas femtioen minuter. Sen fyller min yngsta dotter, Anna, ett år. Hon är på många sätt häpnadsväckande. Med sin glädje.

Att vara barn. Att vara förälder. Jag vet inte. Jag har känt så mycket besvikelse. Jag har känt så mycket värme, kärlek.

Vi fick en kattkompis igår. Elsa och Minna och Elsas kusin lekte i parken i mörkret. Barn måste få frihet och respekt. Och en del ramar och skäll. Katten var kvar eller tillbaka i morse. Jag är allergisk, men den spann.

Så hamnar jag, i en av alla reklampauserna, hos TV8. Ett terroristprogram. Alla terrorister är muslimer. Verklig statistik är, som vanligt, ointressant hos det Fox-inspirerade åttan.
Intressant. Terrorister ser inga gråzoner. Det är bara svart eller vitt. Är man inte med oss är man mot oss. Låter som en känd president.

Imorgon åker vi norrut. Till Bjäre.
Jag ska ge er en sommarföljetong. Den börjar så småningom.

Jag har hört en hel del EM-matcher på radio i min bod. Första halvlek idag, till exempel. Radiosporten är värda en eloge, Dagge, Mats och Ralf. Till exempel.
Precis som Jens Fjellström.

Spanien. Äntligen i ett saltare hav!

Thursday, June 26, 2008

Famous black and blue raincoats

Det var när farfar fortfarande levde. Det gick rykten om en gammal knallert i hyfsat skick. Det var en dröm för en cyklist som ville ta sej längre bort.
En knallert? En svart cykel med mycket liten motor. En möjlighet.
Det slutade med en ankellång svart galonregnrock med ståkrage i manchester. Den fungerade utmärkt tills jag lånade ut den till en mindre nogräknande kompis. Sagan var all.

Det är med regn som med vinden. Man kan stå ut, man kan till och med föredra ett regn presenterat på rätt sätt. Det gråa strilande regnet som nästan alltid får vinden att mojna, dofterna att komma fram när du känner dej priviligierad när du går ut på bryggan. Är det då sommar. Läcker då inte taket på T-bryggan, så är havet ljuvligt. Och det är bara du, och den som verkar vaka över dej. Du är vuxen och lugn.

Du minns sena eftermiddager med stark blåst och vågor, regnet som kommer i attacker. Du får inte vara ensam då. Du ska stoja då. Du får vara barn igen då. Vattnet är varmare än du någonsin minns.
Och skratten när ni går tillbaka till huset är så sanna som dom kan bli. När man borrat sej ner till det allra innersta.

Jag hittade en blå galonjacka i det där huset på kullen. Jag vet inte vem ägaren har varit. Den var precis så liten att den ändå passade. Jag trivs i den. Jag känner mej som mej själv i den. Jag kan gå rak på gatan över torget upp i tornet, säga att här ser ni mej. Detta är jag. I den blå regnkappan som är för liten. Jag vet, det är längtan tillbaka till något som aldrig fanns.

Jag köpte två paraplyer i Marseille. 27 euro. Ett med delfiner till mej och ett rosa till Elsa. Hon har dom till kryckor när hon leker i trädgården nu, medan ett solregn faller, som hon inte bryr sej om. Är det bortkastade pengar? Nä, det är bara att gå över den tunna gränsen och säga: Vilket roligt och påhittigt sätt du sprätter ner pappas pengar i jorden på.

Monday, June 23, 2008

Sko dej på andras jobb

Malaga är för vissa människor en flygplats. En plats där man stressar efter kärror till väskor, kärror man hyrt att köra på vägar med. Och bussar att åka till hotell med.
Malaga är en stad.
Picasso spenderade vktiga unga år där.
OCH, för oss älskare av ökenkängor, är det ett himmelrike. Man kan gå mellan kakelbarerna med tysta steg, ta en paus i jakten på den perfekta skon. Ta ettglas av något slag. Titta på sina ingångna samtidigt som man klappar kartongen med dom nya.

Jag köper ett par ökenkängor vart tredje eller vart fjärde år.
Teneriffa, tänker du. Javisst, i Puerto de la Cruz köpte jag mina blåa i januari 2001. Det var dom sista skälvande månaderna innan jag skulle ta tag i mina grava alkoholproblem. Fötterna var större, svullna, då. Jag föredrar därför dom blåa på vintern, när jag kan ha raggsockor. Som ni vet kan ökenkängor bli hala på is eller i slaskigt väder. Dom är ju gjorda för ett annat underlag.

I februari 2006 köpte jag mina sandfärgade Bowel i Malaga. Ökenkängor kostar inte många hundralappar i Spanien.
Man ska inte ha för vida byxor till ökenkängor.
Man kan med fördel ha ett par avklippta jeans och uppdragna strumpor till ett par ökenkängor.


Du undrar om mina mörkbruna, dom jag hade på bröllopet i Rådhuset? Jag vet inte namnet på dom (det blir inte mycket pengar på den här bloggen). Men jag rökte cigarr och spillde aska och champagne på dom när vi firade efteråt. Dom borde vara inköpta i Setubal på 90-talet, en stad med ett lag som stundtals ligger i högsta protugisiska ligan. Sen gick vi och åt kebab som bröllopsmiddag och jag tror att jag spillde lite stark sås på dom också. Jag hittade dom nu. Jag tror att jag ska ha dom idag. Dom är rena, men borde kanske borstas. Sånt vet jag ingenting om.

Brunaktiga skor i mocka. Det började i Edingburg 1991. Jag köpte ett par polska vandringskängor. Jag gick många vägar med dom. Jag sov i dom. Jag åt dom till frukost och såg dom återfödas. Jag lämnade in dom för lagning två gånger. Sen, efter fyra underbara år, tog allt slut.

Sunday, June 22, 2008

Vad bryr jag mej om varför

Jag eldar upp en bokhylla. Jag fick en yxa i Vollsjö. Jag högg sönder bråte på ödetomten. Jag dödade ett gammalt skåp. Min vassa yxa.

Kallare än Kargil-Carina Rydberg
Nomaderna-Carl-Johan Vallgren
Nödvändighet-Amanda Ooms
Blod och tarmar i plugget-Kathy Acker
Lysande utsikter-Kathy Acker

Det var åttiotal och nittiotal. Det var inte bara Kafka, Camus och Ekelöf. Det var inte bara Lundell och Kerouac. Men det var samma frågor och samma längtan.

Gräsklipparen är sönder. Jag hugger huvudet av grässtrån med min yxa. Jag ville ge mina barn en sommaräng. Jag ville ge dom ett äventyrsland. Jag ska ge dom ett hus på Bornholm istället. Jag ska bygga upp det av gamla träd som blivit papper. Sen kanske, när dom har blivit vuxna. Kanske barnbarnen kan ...

I huvudet på John McEnroe-Tim Adams
Februari-Hans Gunnarsson
I skuggan av ett brott- Helena Henschen
Kostym-Ninni Holmqvist

Det är något med bänkar, tidningar, böcker, ett glas öl i handen, krogbord med publik som vet hur man uppför sej. Ruffigt men korrekt.

Det var ett dyrt och smaklöst tivoli. Det är precis samma sak som dom amerikanska blåbären. Vad är skillnaden? Dom är större. Vad är skillnaden? Tivolit var mindre. Men dyrare.

Jag brukar köpa en väska varje eller varannat år. I Ystad. I den gammeldags väskaffären där gubben pratar och kan allt om varorna. "Det är ju en klassiker", sa han när jag köpte min andra eurobag. Svart, stående (passar bra på barnsadeln då, är dessutom snyggare) med minst tre fack. Något större än en A4. När jag köpte min tredje hade man ändrat lite på modellen. Ett fack till.
Jag sliter på cyklar och väskor. Jag har alltid väska med mej. Jag måste ha mina papper, skrivböcker, vanlig bok. Band att lyssna på, pennor, batterier, servetter. Tågtidtabell.

Rapport från en skurhink-Maja Ekelöf
Sammanbrottet-F. Scott Fitzgerald
Ich bin ein biblothekar!-Christer Hermansson
Svarta biljetter-Jayne Anne Phillips

Det var ett fult och smaklöst tivoli. 120:- spänn för tre barnkaruseller.
Min senaste eurobag gick sönder i Madrid. Jag hittade en perfekt modell på tivolit, en Star Dragon. Visst spelar utseendet och väskans funktioner stor roll. Men märket är det vikigaste. Star Dragon, Exciting World.

Som ni märker, för at piffa upp min blogg. För att tjäna ännu mer pengar på den. För att både vara konsumtionshipp och kulturrätt, har jag nu börjat modeblogga, samt gett mej in i den (visst, lite dammiga) väskdebatten.

Friday, June 20, 2008

Medan jag lyssnar på Leonard Cohen

Vinter vid Grand Central-Lee Stringer
Lasermannen-Gellert Tamas
Sjunde juli-Jill McCorkle
Agadir my love-Pamela Jaskoviak
Sekonderna lämnar ringen-Stig Claesson

Under en militärgrön presenning ligger jorden som låg där min bod ligger nu. En kulle av plast att åka pulka från, att ha till sin egen ö och värld.
Uppe på presenning har regnet vräkt ner en plastburk med blommor som Elsa och Minna har plockat. Dom hänger paraplyer upp och ner i plommonträdet.

Stilla dagar på floden-Sture Dahlström
Kaktusstigen-Sture Dahlström
Änglar blåser hårt-Sture Dahlström
Hemingways sista flamma-Jan Sigurd
Ok, amen-Nina Solomin
En desertörs bekännelse-Joshua Key

En gammal Månadsjournalen om Salman Rushdie. Att leva under dödshot.
Jag vet alldeles för lite om min farmor och min mormor.
Allt jag skriver är en väg mot förståelse.
Kommer du ihåg när vi hörde ett flygplan i luften, sprang och gömde oss under taket. Bomberna kommer. Sovjet kommer. Det var så i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Att leva under dödshot.
Alla dessa tidlösa rädslor.

The Trinity sessions-Cowboy junkies
The caution horses-Cowboy junkies
The first of a million kisses-Fairground attraction
In my tribe-Nu glömde jag namnet på gruppen. Men: ”Hey Jack Kerouac, I think of your mother, and the tears she cried …”

Det finns en dröm om ett evigt liv på Saltkråkan. Det finns en dröm som tror att det var så det verkligen var.
Det finns en klocka som alltid går för fort. Och jag tycker inte om att springa.
Det fanns en bild i religionsboken när jag gick i åttan. Genesarets sjö, så stilla och blå. Och en klippa att dyka från. Jag stirrade och stirrade tills flygplanet äntligen lyfte mot Spanien.

Tuesday, June 17, 2008

Okej då

Uppstigning halvsju istället för kvart över. Jag måste hinna med. Idag ett bad i olja och kokos. Allt på Lill-Babs inrådan. Och jag är som grisarna, renhet framför allt.

I koloniträdgården. Missade bussen och tåget efter BoIS viktoria. Stannade en natt till. Radion på, det ska vara lugnt under natten. Det ska vara Mauro och Lisa och Julio.

Den svenska deckarförfattarinnan Bodil Mårtensson blev bestulen för ett halvår sen, ungefär. Hennes synopsis/stolpar/skelett till en roman försvann. Det har det stått om i skånska tidningar många gånger nu. Hur orkar tidningar haka på den gratisreklamniten mer än en gång?

Scoop från en deckarförfattare in spe:
"I Madrid glömde jag en stor och en liten väska på ett café när jag pausade i hotelljakten. I den större väskan låg alla mina anteckningar, i den mindre min dator. Anteckningarna försvann (med Bodilmått mätt ungefär tre böcker), men datorn fanns kvar.
Några månader tidigare hade jag blivit av med ytterligare ett anteckningsblock i Köpenhamn, innehöll blygsammare en och en halv roman."

I kolonistugan. Solen sken i halva trädgården. Regnet föll i andra halvan. Vi lever på gränsen. Gungan förblev torr, blommorna vattnades. Vi lever på rätt sida gränsen.

När västvärlden skyddar sej mot fiender (verkliga eller ej) kallas det att den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja.
Högertyckare missar aldrig en chans att att kalla VP kommunister. Missar aldrig en chans att klanka ner på kontrollsamhället i det forna Sovjetunionen.
För väst har ju riktiga fiender. För väst idkar ju den sanna och goda läran.
Som om inte öst tyckte att dom också gjorde det.
Som om västvärldens ideal inte kommer att kännas bisarra inom en ganska snar framtid. Som om inte domen kommer att bli hård.
Som om inte Ryssland är ett land som saknar kontroll i vulgokapitalismens spår.

Senare i sommar kommer min deckarnovell att publiceras i en tidning nära dej. Åtta uppslag på åtta dagar. Och jag är inte riktigt klar än. Det blir min första deckare på över tjugofem år.

Wednesday, June 11, 2008

Utdrag från något

Flipper. Köpenhamn. Tivoli. Flickor som tjatar. Jag som inte kan säga nej. Nu kommer regnet. Nu kommer blåsten. Nu kan jag jobba bättre. Nu är det andra punktisen på en vecka. Det blir pengar det, som Malte Lindeman sa, Valfrids son.
Flipper. Dålig aptit. Promenader inte för att promenera utan för att komma nånstans tvunget. Promenader för att jag inte tycker om stadsbussar.
Och hela tiden flipper.
Och hela tiden en massa annat. Telefonsamtal jag aldrig ringer, men borde.
Pengar som jag inte ens fått se försvinner.
Och hela tiden ändå ett slags lyckligt liv.

Och att möta det första riktigt mörka vårregnet med bankande huvud. Och allt annat som värkte, värkte ju bara hårdare då.
Jag somnade om. Vaknade. Värmde lite tomatsoppa. Somnade om. Vaknade, och in i frysen igen, isbitarna som smälte nerför mitt huvud som kändes mildare nu. Och en burk med sparrissoppa att värma.
Söndag, Herre, det var verkligen söndag. Vad gjorde du inte för att få dina lamm att förstå storheten i att slippa plågan ibland, få dom att känna tacksamhet för att någon gång då och då få se en lycka komma gående på den rökiga grusstigen, snabbt svisja förbi.

Wednesday, June 04, 2008

Himmel ...

"Vi ska inte fira Sveriges nationaldag, vi får ju inte lov att vara svenskar ...", säger ett pucko från Ekeby i Radio Malmöhus.
Alla andra pratar om det fantastiska Norge.
Svenskar är det gnälligaste folket i världen, och det mesigaste, och det lataste. Gå ut och fira er förbannade nationaldag då! Vem hindrar er?
Om alla gökar som säger att vi ska vara som dom fjöntiga norrmännen (som i sin masspsykos ger sej ut och firar) hade firat så hade det blivit något. Fråga mej inte vad.
Vad jag vet firas den fabricerade fåndagen på hur många ställen som helst.
Firar gör man när man har något att fira. Till exempel när Zlatan gjort mål i EM.

Apropå EM. Innan Portugals match på lördag ska jag prata med en journalist i Folkets Park i Malmö där matchen visas på storbildsskärm. 20.15 tror jag tiden var. Vad jag förstår ska jag också synas på storbildsskärmen, det vill till att måla sej gul och blå då.

Och glöm aldrig. Länder som inte är så bortskämda. Länder som har i ganska färskt minne krig och ockupationer, revolutioner. Dom firar för att det finns något att fira.
Vi är långt nere på promilleskalan om jag skulle säga hur stor del av det svenska folket jag skulle vilja fira. För det är människorna som är landet. Och svenska folket är ett småsint folkslag som vägrar förstå vilken förbannad tur dom har haft som ändå fötts just här, långt från krigen.
Och skitsnacket om dom som byggde upp landet. Vi blev en rik nation för att vi fegade ur, svek en sak, under andra världskriget.
Och ändå bor jag här.
Och ändå längtar jag hem när jag har varit utomlands i några veckor.
Och ändå längtar jag bort.

Svår match idag. En sån vi bara ska vinna. Sju-noll.

Tuesday, June 03, 2008

(Don´t)stop me if you if you think you`ve heard this one before

BoIS vann med två-ett borta mot gamla goa Åtvid. Och det var ju ganska självklart att det skulle bli så. Att experttipparna aldrig lär sej. BoIS vinner alltid när dom är nederlags- eller krysstippade. Utan svärdet i tråden över huvudet gör vi alltid underverk.
Vi blev favoriter ett slag, alla som vet något om BoIS vet att då börjar raset, det är bara att hoppas att fallet kan stoppas.
Varken mer eller mindre. Inte svårare. Men svårt.

Jag spelade nio hål golf i La Cala. Det var trevligt. Det var så längesen jag cyklade ut till golfbanan innan skolan när vi hade sovmorgon. Att gå där med freestylen och vara ensam eller nästan helt ensam, på banan. Denna frid som åtminstone min själ behöver.
Och man lyssnar på musiken och texterna kommer rakt in i en, musiken som gör allt starkare. Man måste leva rakt in i det.

Det får mej att tänka på mina fotbollsförfattarkompisar Pontus och Andrzej. Jag har försökt skicka mejl till dom, men dom kom inte fram.
Så! Nu istället! Grattis till kulturstipendierna, om någon läser här. Eller om någon som känner dom läser och råkar träffa dom. Mycket välförtjänt.

Det får mej att tänka på Robert Forster. Han är så stilfull. Så sparsmak. Och så förbannat innerlig. Och det pyr och glöder så förbannat inom honom. Ingen tegelstensroman med bla bla bla så att man inte orkar se när håret på armarna krusar sej och man ryster inombords.
Och någonstans handlar allt om hans, i säkert trettio år, vän och låtskrivarkompis Grant McLennan som dog förra eller förrförra året.
Det är så graciöst. Det måste vara årets bästa skiva.
En riktigt snabb låt. Den som uttalat handlar om Grant. Käck med fiol, och så stannar allt i bara kanske tjugo eller trettio sekunder, och ... tårarna ... och ... I wrote these words to his tune that he wrote on a full moon / And a river ran and a train ran and a dream ran trough everything that he did.
Det blir inte vackrare.

Här får ni, litteraturälskare:

September 1992

Caroline lyssnar på Lou Reed i freestylen, håller just på att somna när bilen plötsligt kränger för mycket. Han trycker en hand på hennes lår, nära längst upp och in.
”Asshole”, säger hon och spänner sina bruna simmerskearmar, ”du gjorde det med vilje."
”You reds ...”, säger mannen som gett henne lift. Han är över fyrtio med en vigselring. Caroline är tjugo.
Det går så fort. Hon tänker inte, bara slår till med armen som inte är röd i skinnet. Han trampar på bromsen. Det är öken. Hon öppnar dörren och slänger ut honom.
Det går så fort. Hon är så ung. Hon bara gasar. Ensam. Fri. Kanske.
Och Lou reed sjunger Vicious. Det är inte jag. För tio år sen ...

Grisslybjörnen var alldeles tyst, stod vid floden och fångade lax. Pappas pekfinger, ssch, framför munnen. Hans till hälften indiansvarta hår och krokiga näsa. Kameran och en fisk som hoppade högt, en labb och rakt in i gapet.
”Jag trodde inte att man kunde göra så”, sa Caroline senare, vid elden vid stugan av mörkt trä.
”Jag har det på bild”, sa pappa och klappade kameran.
”Jag kan inte förstå det”, sa Caroline, och det var mycket större än naturfilmerna som pappa alltid ville se på. Det var mycket högre träd, mörkare grönt, bergen bakom var inte kulissen, var som att kunna ramla rakt över. ”Jag är inte rädd.”
”Dom kommer tillbaka”, sa pappa och hällde kokande vatten över den torkade kycklinggrytan.
”Hur vet du det?”
”Hon älskar dej”, sa han, och om fyra dagar skulle flygplanet försvinna från startbanan, mamma och storebror Tim skulle flytta till la Suede. Mamma ville flytta hem. Pappa ville stanna hemma på förfädernas trampade jord.
”Hon älskar väl dej också?”
”Jag vet inte ... Jag vill aldrig ljuga, Caroline”, sa hennes pappa, och hon var tio år och han skulle fylla sextio om några år. ”Det blev så sent i livet.”
”Va?”
”Hon vill annat, man måste försöka förstå andra ibland.”
”Jag förstår inte”, sa hon, och hon älskade floden och bergen. Träden. Hon älskade att simma i sjön och i bassänger. Kylan gjorde inte ont. Hon brydde sej inte om kylan. ”Jag förstår inte, pappa ...”
”Jag älskar dej”, sa pappa, och bara en arm. Bara en hand på axeln och blicken från ögonen rakt in i hennes. ”Se, där hoppar en lax!”
”En glad lax”, sa Caroline och försökte skratta.
”Man får försöka.” Sa pappa. Alldeles ensam i solnedgången. Med Caroline.

Hon kör bilen mot en solnedgång. Merde! Det är Lucky Luke som kvinna. A lonesome cowgirl. A long way from home.
Vidare in i USA, mot New York. Lou Reed sjunger om Romeo och Juliet. Lou Reed sjunger med skönhet om skiten som man inte ens behöver skrapa på ytan för att hitta.
Caroline says: Jag minns första gången. När vi var på besök i Sverige. I Landskrona. Jag minns hur vacker och snabb han var, trots hältan. Att han flöt fram. Jag minns hur snett han log.
”Det här är Pange, le explosion”, sa Tim och skrattade. Tim som också blivit lång. ”Han är min bäste vän.”
Hon minns deras mopeder. Att hon satt bakom Pange och han kunde ingen franska. Han skrattade på engelska.
”Ealhouses”, sa han när dom kom nerför backen och såg havet och bryggorna. ”Det heter Ålabodarna. Han bodde här, en skald, min pappa brukar ...” Så försvann solen i hans ögon.
Han och Tim var arton. Hon var fjorton. Dom drack öl och tävlade om vem som kunde simma längst ut.
”Det är inte farligt”, sa Pange när Tim skakade på huvudet. ”Det är långgrunt”, sa han och reste sej upp, bottnade flera hundra meter ut från den steniga stranden.
”Det gör inget om det är farligt”, sa Caroline

Lou Reed sjunger om den vilda delen av piren, där! Där kan man se vem som kan hoppa högst. Vem som vågar. Dom ska mötas där. Pange är ledig från skolan i Phoenix. Dom ska mötas där solen går upp igen.

Monday, June 02, 2008

Ett plus ett blir tre igen

Nästanborstahusbon och folkpartisten Torkild Strandberg har jag aldrig förstått mej på. Fast ändå. Men jag trodde att han var mildare. Att han var mer förlåtande. Han verkar som en hämndgirig pojke som alltid fick stå utanför.
Men nu är det andra som ska stå utanför, och pilskt glutta in genom stålmurarna med taggar till överklassreservaten.
Borstahusens camping är populär bland ”vanligt” folk, sossar, en och annan sd:are kan jag tänka mej.
Den ska Torkild riva, även om han kommer att säga flytta.
Torkild tar väl ingen semester i sin jakt på makt makt makt.
Men inte fan vill han att campingen ska stå i vägen när Landskronas karriärkåta politiker ska se till att få fler folkpartister (och säkert en del sd:are) till stan.
Resultat resultat resultat.
Människor? Människor? Människor?
Nä, dom skiter vi i, om dom är utanför murarna.

Vi stannade i det tämligen rasistiska Frankrke på väg till det ännu mer tämligen rasistiska Spanien.
Nej! Inte alla människor. Men en helt annan attityd. Det Europa som Torkild och dom andra vill smyga sej in i med smyglögner och smygkramar och ... Men så är det i Europa!
Jaha, och vad hände med det stolta föregångslandet Sverige?
Vad hände med det landet som under en kort period faktiskt var ett föregångsland?
Jo, det blev ett land av egoistiska, penningkåta, makthungriga människor som antingen har fula kläder och klockor och stora spritflaskor för att visa sin storhet.
Eller har fula kläder och inprogrammerade argument för att förklara att dom gör rätt, för DIN skull. In my ass!

I ett tåg i Spanien. En Clint Eatswood-snut skiter i att jag sitter i en annan vagn, att jag saknar pass och biljett. Jag är ganska ljus. Jag säger att min fru och mina barn sitter längre bak. Han nickar och skiter i vilket. Men en svart portugisisk kvinna (säkerligen bördig från imperialismens kolonier som hon lämnat när allt var utmjölkat) får problem. Ett riktigt pass. Ett riktigt ID-kort. Trots det. Dom är tre poliser som jävlas med henne.
Välkomna till det nya Sverige, vilken dag som helst. Om det inte redan är här.

Landskrona har problem. Nästflest fattiga barn i Sverige.
Vad gör då stadens ”starke” man?
Jo, han gör samma fel som Malmö (den stad med flest fattiga barn) gjorde för åratal sen, koncentrerar sej bara på att skaffa attraktiva bostäder. Skiter i problemen.
Jo, vakter. Men VARFÖR GÖR MÄNNISKOR SOM DOM GÖR? Dom ser ingen framtid. Dom ser bara hatet, dom blundar för det andra (precis som många LA-bor gör).
Jo, jag vet att man behöver skattebetalare. Men man behöver även medborgare som kan se en framtid, som kan se en möjlighet att kunna, någonstans mycket långt bort åtminstone skönja denna möjlighet.

Det bor för få chefer i Landskrona. Tycker Torkild.
Kanske det.
Men, framför allt, det bor för många människor som är missnöjda med sin situation i Landskrona, av olika anledningar. Människor med olika bakgrunder, åttio år i stan eller tre. Jag tror inte att cheferna bryr sej ett skit om dom. Inte Torkild heller.

Stå upp och säg som det är istället, Torkild: Ge dom en klase bananer och skicka iväg dom på en stock i sundet.
Så kanske du kan tjinga det finaste huset i det som ändå inte kommer att vara Borstahusen. Det ligger för långt åt det bruna till höger om man vänder kartan lite.