Monday, December 31, 2007

Vad har du i dej

Wermelin har köpt en trippelbox med en som inte blev Dusty Springfield på sextiotalet. Det finns om man letar, guldet glimmar bland skräpet. Tycker Wermelin, och jag håller med.
Söndag när Sportradion har tystnat och nämde Wermelin tar över. Kontemplation.

Som störs av det förbannade smällandet. Dom eldade upp en förskola, dom vita limhamnsungarna, med fyrverkerier. Kom ihåg det, sverigedemokrater, när ni spyr ytterligare galla över socialbidragstagarna. Som i er förvrängda värld endast består av muslimer.
Jag läser insändare där sd:anhängare ondgör sej över att blattesvinen får socpengarna innan jul. Men vi hederliga arbetslösa (svenskar) får vänta.
Jaha. Pengar från Alfa-kassan kom i alla fall den nittonde december, vad jag vet.

Johanne Hildebrandt skriver i Aftonbladet om att det måste ju finnas gränser, för hur långt vår svenska/västerländska snålhet får gå.

Det måste finnas gränser för allt. Som att när en full kille på krogen tränger sej på och snackar dynga om våld på ett skojhotfullt sätt med människor han inte känner som för egna samtal, som inte bett om hans sällskap. Så tar han bara plats. Och det finns undersökningar som visar att ord blir till handling. Alkohol. Män som börjar låtsasbrottas och sen dyker någon gammal skitsak upp omedvetet i skallen, och plötsligt är det blodigt allvar. Plötsligt står en familjefar från Oxie och slåss med några invandrarkillar utanför Mac Donalds på Gustav Adolfs torg. Han som jag inte ville prata med. Uppför dej ordentligt. Här sitter jag, du har ingen rätt att störa mej.
Det handlar inte om att jag är en tråkig typisk svensk. Det handlar om integritet, och att fulla oartiga krogbesökare är tråkiga.

Ibland får man ge sej. Två olika människor som inte känner varandra har kräftor på julbordet. Den ene från floden och den andre frusna från Turkiet eller Kina. Man lär sej, om man vill.

Han som brukar komma fram och prata med min äldsta dotter, alla dom som brukar göra det. Dom som aldrig har träffat mej eller min dotter tidigare. Som rör sej alldeles för nära. Jag blir kylig då, när dom säger till min dotter: ”Ah, du är fin du, du är söt. Jag har också barnbarn/dotter, men jag får inte träffa henne.”
Nähä, varför då?
Nähä, varför överklagade du inte misshandelsdomen om du nu var oskyldig?
Nä, jag är inte otrevlig, det är du som är packad. Jag och min dotter har rätt att välja vem vi vill umgås med.

Gör vad ni vill med era liv, men kräv inte att jag ska vara en del av det, bara för att ni är fulla och sentimentala. Eller aggressiva, för det blir ni alltid förr eller senare. Kom till mej nykter om du vill snacka allvar.

Tommy Körberg och Amy Winehouse uppträdde på isbanan i Folkets Park. Det är den mixen som gör att vi trivs där, vår familj. För att inte tala om nöjesutbudet på Far i hatten.
Det var ingen nyspolad is, och min pappas gamla skridskor var oslipade och min hockeykarriär från förr visade sej inte på något sätt.

Jag träffar människor med författardrömmar ibland, på krogen. Dom vill berätta. Dom vill att jag ska läsa vad dom skrivit. Dom vill att vi ska samarbeta. Jag säger det då också, hör av dej, ger dom min mejladress, telefonnummer kanske.
Sen kommer inget.
Människor snackar ofta skit redan på ganska tidig fylla. Jag vet, jag har sannerligen varit där.

Thursday, December 27, 2007

Vid julbrasan

Kristian Lundbergs årslista på Kvällspostens kultursida:
"2. Jonas Bergh - En förnyare och traditionsbevarare som lyckas kombinera socialt patos med litterär estetik."
I min bästa väld är det huvudet på spiken, exakt vad jag försöker syssla med. Tack för det, Kristian.

Etta på den listan (och även på Joel Erikssons lista) var Grabbarna Grus från Stanza. Det får väl anses vara okej, för den här gången.

Vi har tänkt ta ett steg uppåt, köpa den nästbilligaste DVD-spelaren istället för den billigaste som har gått sönder. Sen ska vi se på Fåret Shaun som Elsa har fått i julklapp av sin pappa. En familjefilm, på min ära.

Färsk grönkål tar mycket plats i grytorna, men min någonsin första grönkålssoppa blev lyckad och vitpepprig.

Och kalkonen.
Och skinkan på juldagen.

Snart går jag ut och drar dom i öronen, fyrverkerimarodörerna.

Ett nytt år. En ny bok. En ny vind som frustar i seglen. Det är som att det än en gång kan börja på nytt i Sverige och andra länder.

Wednesday, December 19, 2007

Solidaritet i snålhetens tid?

Jag har tagit åttio femtiolappar och lagt i åttio kuvert. Kuverten ska jag lämna till försäljarna av Aluma, hemlösas tidning i Skåne.

Jag är lyckligt lottad.

Jag gav ut en roman i höstas, Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (Gondolin). En roman om att leva sitt liv efter en egen metod. En bok om att fungera i samhället och i relationer. En bok om alkoholmissbruk och förståelse. En bok om nykterhet.

Jag är inte rik. Men jag har mer än jag behöver ekonomiskt. Och hus och fru och två barn. Varma kläder och finansierade och planerade resor till andra länder. Jag har tagit åttio femtiolappar. Jag tjänar mindre än tvåhundratusen om året. Hur mycket tjänar du? Vad kan du avvara till de som har det sämre när minusgraderna kryper in under skinnet i juletid?

När jag levde ett annat liv fick jag nästan alltid hjälp från olika håll. Såväl institutioner som familj och andra privatpersoner. Jag har alltid haft skyddsnät att landa i. Alla har inte det. Vi borde tänka på det i en tid när solidaritet tycks vara mossigt, ohippt och naivt.

När min roman kom ut i november lovade jag att tre kronor för varje sålt exemplar skulle gå till försäljarna av Aluma. Boken har sålts i ungefär femhundra exemplar nu.

Jag är inte Messias. Jag vill inte ha några klappar på axeln. Jag vill ha ringar på vattnet. Jag vill att den snålhet som breder ut sej i dagens samhälle försvinner. Jag vill att du stannar en stund istället för att gå förbi den där människan som ber dej om pengar. Jag vill att du funderar en liten stund till innan du nästa gång säger, på fikarasten eller vid middagsbordet: Jo, men såna är dom ju.

Ibland känns välgörenhet äckligt, ett sätt för herrarna att förbli herrar och tjänarna tacksamma tjänare. Men så länge inget parti vill ta tag i välfärden med hjälp av skattsedlar så får vi göra vårt alternativt bästa.

Sa jag det förresten, att jag är lyckligt lottad. Jag sätter mej inte på några höga hästar. Men var och en borde göra någonting i närheten av sitt bästa, för någon annan. Om så bara en revidering av dom tankar man brukar tänka om människor utanför den egna sfären.

Jag är inte Karl-Bertil Jonsson. Fyratusen i åttio kuvert. Vad tänker du göra, agera på något sätt, stort som smått. Eller fortsätta sova under björnfällen?
Litteratur för förändring

Det började i Jönköping i slutet av åttiotalet. Lärarhögskolan och en av tre skåningar bland pizzeriorna utan alkoholtillstånd. Dom frireligiösa innebandyklubbarna.
Lärarhögskolan. Flera trevliga skolkamrater. Men inget för mej.

Och filosofi i Lund när Malin och jag bodde i ett studentrum på Helsingkrona. Den koppen te smakade inte heller gott.

Idag recenserar Karin Nykvist nyutgåvan av Heinrich von Kleists roman Michael Kohlhaas. Jag minns en bra bok. Jag minns Rolf Yrlid som pratade varmt om denna bok. Om den marxistiska litteraturanalysen. Om den realistiska prosan som man skulle läsa och sen gå ut och göra större eller mindre revolution. Såhär kan det ju inte se ut!

Jag låg i min etta med sovalkov i Landskrona och läste klassiker, fantastiska böcker, men någonstans försvann ändå lusten när jag läste av tvång. Mina studier på högre nivå blev aldrig särskilt lyckade. Jag hamnade på folkhögskolorna istället.
Och nu är jag här och läser Harry Bernsteins Den osynliga väggen och Slas Blå måndag.

Idag recenserades Ett hål i huvudet ... positivt i Skånskan, tack för det.

Monday, December 17, 2007

Lycklig lycklig lycklig

Jag köpte för första gången Läkerol Original idag. Ett tvåpack. Den enda jag minns är min farfar. Han var ett av många syskon. Han blev byråchef till slut. Jag vet inte om han var en bra far. Jag vet inte om han var en bra farfar. Jag lärde aldrig känna honom. Men jag tyckte om honom.
Jag minns att det fanns en lättnad i luften vid hans begravning.
Och farmor. Vi har fortfarande hennes mikrovågsugn. Farmor Rut. Hur var hennes liv bland sås och potatis och stunder av för mycket sprit i hennes mans kropp. Jag vet inte.

Kristian Luuk blev förvånad när Bodil Malmsten sa att hon inte var lycklig.
Vem är lycklig?
Inte jag.
Det betyder inte att jag är olycklig.
Den där lilla stunden av närhet, som Bengt Ohlsson skrev. Den där lilla stunden av lycka. Den där lilla stunden av trygghet. Den där blicken från ett öga du bryr dej om. Det finns överallt.

Den bästa skivan i år är nog Conny Nimmersjös Skörheten och oljudet, det fjöntiga namnet till trots.
Babyshambles Shotters nation är också mycket bra.
Ulf Sturesson, Eldkvarn, Kajsa Grytt (fast den kom förra året), Moneybrother, Bossen och Florence Valentin är andra som har gjort bra skivor.
Jag gillar I don´t wanna go to rehab, eller vad den heter, med Amy Winehouse.

Peter Le Marc måste ha gjort sin sämsta singel någonsin (vilket inte säger lite) med den där Galenskaparna-pastischen. Sen får han vara hur sextiotalssmart han vill.

Jag träffade en gammal kompis på stationen. Hans mamma hade dött. Sextiotre år. Cancer i ett halvår och hejdå. Är det så, Gud, att du straffar oss för vårt ickeansvar mot flertalet av jordens befolkning som har en medelålder på cirka femtio. Är det det du gör med cancern?
Är det rättvist?
Jag vet inte. Men någonstans borde någom hitta en gigantisk spade, och börja gräva.

Friday, December 14, 2007

Ämnen som surrar i luften

Vänner blir rikare och får fler utgifter. Bilar, hus, ungar. Med mera. Man måste prioritera. Så skivorna blir gratis.

Skolmaten diskuteras. Och dom äldres mat. Och svinen i fängelset, där får man tydligen guldmat. Det är för jävligt.
Jag har bara suttit i ett fängelse. Det var i början på nittiotalet. Man fick fil och mackor till frukost. Ett mål lagad mat till lunchen. Mackor och fil till kvällsmat. Så vet ni det.

Jag har varit på många skolor och pratat i egenskap av författare. Där finns det alltid flera rätter att välja mellan. Och salladsbord. Så vet ni det.

En anledning till att jag propsade på att ge ut min senaste roman nu, och inte i november nästa år, var att jag behövde få jobb som man normalt får efter ett bokssläpp. Att prata och läsa inför folk. Att skriva i tidningar. Det har jag fått göra. En mycket stor anledning var att jag ville få arbetsstipendie från Författarfonden (pengarna kommer från biblioteksutlåningen, jag orkar inte förklara), det har jag fått nu. Jag har fått fler bra än dåliga recensioner. Jag har haft kontakt med människor som läst min roman och tyckt om den (dom som är besvikna hör klart inte av sej). Jag har tjänat pengar. Jag överlever som författare åtminstone ett år till, jag kan skriva en riktigt bra bok med ganska mycket is i magen. Det var det värt. Att gå till ett mindre förlag.

När mina vänner köpte skivor under nittiotalet hade jag inte råd. Jag sålde skivor istället. Jag sätter ingen heder i det, men jag är så stolt och glad att jag har råd att köpa plattor om jag vill. Jag är stolt och glad över att vara där jag är.
Mitt favoritord: Tacksamhet.

På Bullen med gamla vänner häromsistens öppnade sej en Eldkvarntext åt ett annat håll. Roligt. Förstockning i sinnet, intellektet, är av ondo. Visste du det?

Wednesday, December 12, 2007

När dansdagarna är över, eller ...

Brunt ljus inne på Bullen. Många danskar. Jag sitter i baren närmast köket och den hemliga halvtoaletten. Lutar mej mot bardisken och tittar på dom andra, suddigt utan glasögon som vanligt. Jag väntar på Johanna med barnvagnen.

Johnny Cash blev nästan mördad i sitt hus på Jamaica. Sen blev han mördad av saknaden efter sin döda fru istället. Precis som Thore Skogman. Där slutar väl likheterna till stor del.
Jag tänker på det ibland. Att bli ensam. Inte på min egen ensamhet, den hanterar jag nog.

Är det ändå inte Håkan Sandell som sitter därborta. Den europeiske globetrottpoeten.
Jag vet inte. Men vem är nu det som sitter mitt emot honom. Är det inte han ... han som var överallt i malmönatten förr. Bor inte han på Jamaica. Där är hans son, mulatt.

Om man blir ensam. Klarar man sej då. Om man är gammal. Om man växt ihop med någon. Är det inte viktigt med självständighet. Är det inte viktigt med trofasthet.
Jag känner mej ofta som en börda för dom som står mej nära. Jag kan aldrig tro att någon skulle tyna bort om jag försvann, av sorg.

Johanna kommer, jag frågar och hon svarar, att ja, det är nog Håkan Sandell, hon lämnar Anna i vagninsatsen, sovande på golvet. Håkan kommer fram och hälsar.
"För femton eller tjugo år sen", säger han, "jag har inte varit här på länge. Men då satt alltid Jan Guillou där du sitter nu, spanade på kvinnorna."
"Trodde du att jag var Jan Guillou?"
"Jag trodde att det kanske skett en surrealistisk metamorfos. Robert kommer just från Jamaica, han är kulturchockad", berättar Håkan och nu minns jag.

Ett hus, en bar på Jamaica har slagits sönder, inventarierna har plundrarna tagit hand om. En man, hans fru, tre barn står nästan alldeles tomhänta. Om jag förstått allt rätt har pappan och ena barnet flyttat in i Dan Hylanders lillebrors pojkrum. Dom letar efter något eget. Längtar efter fru, syskon, längtar efter mamma.
"Han har många vänner", säger Lasse på Bullen, "vi får hjälpas åt."
Min dotter sover på golvet vid baren. Det är en sån eftermiddag, det finns kyla, men en värme som tränger djupare in ändå.
"Jag har ju också en flicka", säger Håkan Sandell, "alla poeter får flickor."
Thore hade också en dotter, tänker jag och beställer nästan en Pommac.

Saturday, December 08, 2007

Nere och uppe i Skåne och wärlden

Så många gånger jag passerat. Alla platser där gator korsas och vinden flyger vilt och fritt.
Dom här dagarna. Degig av en kärv förkylning. Ont i huvudet.
Och jag vill ju upp i sadeln, men blir trött fort i blåsten och den dåliga sjukdomsaptiten.

Det är nu jag plockar fram Claes Hylinger, dom tummade pocketversionerna. När jag drömmer mej bort. Och fast det är alldeles för dyrt sätter jag mej på Nyhavn 17 när jag ändå tagit mej till Köpenhamn. Sitter där med mina egna första manusutskrifter till nästa bok. Funderar, stryker, lägger till, känner hur lång vägen fortfarande är.
Det är nu jag lyssnar på Pogues och Waterboys, tänker på Bob Hund där nånstans bland nationerna i Lund tidigt på nittiotalet. Minns Thomas Öbergs roligt allvarliga sommarprat som jag har på ett band nånstans.

Det är vid datorn som jag hittar Conny Nimmersjö, hör några låtar och bestämmer mej för att köpa hans platta.
Det är vid datorn jag tänker på allt jag inte hinner göra, att det hinner jag visst, ha inte så förbannat bråttom bara, grabben.

Så många gånger jag passerat. Och tänkt, det där borde vara platsen för mej. Så en dag går jag in på Wärldshuset vid hörnet John Ericssons väg/Bellevuevägen. Ser i en värsta version pizzeriakrogen. Men det är ett underbart ställe. En barsk kvinna bakom baren, som i Danmark.
Och jag läser Claes Hylinger och tänker att det tar nog lite tid innan min nästa roman är klar för utgivning. Jag kanske ska göra den där klippboken som jag tänkt på så många gånger. Inte lika lätt. Inte samma finess. En helt annan.

Min yngsta dotter tittar på färgglada klossar av tyg, välter ner dom på golvet. Sen somnar hon. Jag plockar upp klossarna och placerar dom i ett nästan osynligt sammanhang. Det är antagligen så det ska gå till.

Monday, December 03, 2007

Vadå? två

Det är en lång humoristisk pjäs detta. Men allt behöver inte vara oneliners, även om det finns sådana här också. En tragikomisk enaktare i dagens Sverige:

”Jag ger mig inte in på det primära målet”
Per Björklund är sverigedemokraternas (sd) arbetsmarknadspolitiske talesman och partikassör. Han sitter dessutom i partistyrelsen, är kommunpolitisk samordnare och ordförande i partiets programkommission. Han har varit aktiv i partiet sedan 2002. Här kan du läsa hela intervjun med honom.
Text: Anna Tiberg

Kan du sammanfatta sd:s arbetsmarknadspolitik.

Nja, det vet jag inte …

Är det något särskilt du vill lyfta fram vad gäller er arbetsmarknadspolitik?

Nja. Vi la ner mycket jobb och tid på det här programmet för ett och ett halvt år sedan. Jag tycker att det blev ganska bra, men delvis finns det brister. Det är till viss del en kompromissprodukt, men jag står för helheten.

Vad står du inte för?

Nja. Det här att facket ska ha minskat inflytande, det tycker jag kanske inte att man riktigt kan säga i dag. Man ska se det i relation till historien. Först hade arbetsgivaren all makt, sedan slog det över på 1970-talet med det här paketet med MBL och Las och, ja jag vet inte om det var något mer …

Ni beskriver dagens situation som en ytterlighet, att facket har nästan all makt.

Nej, inte som en ytterlighet.

Det står: ”Från situationen för 100 år sedan, då arbetsgivaren hade all bestämmanderätt på arbetsplatserna, har pendeln idag slagit över åt det andra hållet så att facket fått allt för stort inflytande. Sverigedemokraterna förespråkar en medelväg mellan dessa ytterligheter.” Det tolkar man som att dagens situation är en ytterlighet.

Ja, det kanske man kan göra. Men vi menar att vi gick från en situation som var här (visar längst till höger på skrivbordet) till här (visar till vänster). Vi hänvisar till vad som hände på 1970-talet. Sedan tycker jag att det där med att facket ska ha minskat inflytande har blåsts upp och feltolkats i media.

”har pendeln idag slagit över så att facket fått för stort inflytande”. Hur ska man kunna veta att ni menar 1970-talet? Det går inte att tolka meningen på något annat sätt än att det handlar om idag. Det gäller inte bara media, utan alla som läser programmet, väljare till exempel.

Nej, jo visst. Men i dag har arbetsgivarna lärt sig hantera det där kan jag tycka, i dag kan jag känna att det är en ganska bra maktbalans.

Är det din ståndpunkt eller talar du för partiet?

Jag talar för partiet.

Vad är det som behöver förändras?

Vi tycker att MBL och Las är ganska omodernt. Då när de kom till hade man en industri där alla satt vid maskiner och var utbytbara, i dag behövs en annan kompetens.

Hur ska lagarna ändras då?

För de större företagen tycker vi inte att det är någon fara. Den här balansen mellan fack och arbetsgivare när det gäller större företag, den är hanterbar. För de små företagen, där känner vi att det finns en obalans, den lille företagaren kan känna sig pressad av det här. Då tänker jag till exempel på Salladsbaren och Vaxholm.

När det gäller bygget i Vaxholm. Ni har ju en skrivning om att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar. Var det inte därför facket försatte bygget i Vaxholm i blockad? Facket ansåg att det handlade om konkurrensen skulle vara på lika villkor? Hur hänger era ståndpunkter ihop på det området?

Det känner jag inte igen.

Att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar. Det står i ert program om Ekonomisk politik.

Det har inte jag varit med och skrivit. Det får du ta med någon annan.

Men det handlar ju också om arbetsmarknadspolitik, ni skriver en massa om hur arbetsmarknaden ska regleras där. Och arbetsmarknaden är ditt område, så det borde du väl känna till?

Nej, jag kan ingenting om det där, det får du ta med den som har skrivit programmet.

Vad tycker du var fel med fackets agerande i Vaxholm?

Ja, jag vet inte … Vi upplevde väl att man slog till med väl hårda metoder.

Blockad, var det det som var väl hårda metoder?

Ja, vi upplevde att det var väl hårda metoder, men exakt hur vet jag inte, det är ingenting vi har diskuterat i partiet.

Ok, det har ni inte. Men ni tycker alltså inte att facket skulle ha fått vidta stridsåtgärder mot salladsbaren för att få till ett kollektivavtal.

Nej, i det fallet vill vi ändra så att om man inte har några medlemmar på en arbetsplats, ska man inte få vidta stridsåtgärder.

Farhågan är att oseriösa arbetsgivare kan använda en sådan regel som påtryckningsmedel vid anställningar. ”Du får inte jobb här om du är med i facket.” Såna företag kan då låta bli att teckna kollektivavtal.

Ja, det vet jag, men jag tror att de farhågorna är överdrivna. Det är klart att det finns taskiga arbetsgivare, men det finns taskiga fackliga och andra också. Jag tror inte att det här problemet är så stort som facket vill göra gällande.

Småföretagande är en viktig fråga för er.

Jo, småföretagen, det är där vi ser möjligheterna att skapa nya jobb. För i storföretagen tror jag inte att det blir så mycket, de kan flytta ut produktion till låglöneländer, det gör inte småföretagen. De stannar kvar. Vi vill underlätta för dem, utan att de ska ha konkurrensfördelar, alltså otillbörliga konkurrensfördelar.

Hur vill ni hjälpa småföretagen mer?

Vi vill se över det regelverk som rör deras verksamhet. Det här har man pratat om, både Mona Sahlin och Alliansen, men det händer ingenting.

Men hur vill ni göra? Ni vill ändra Las (lagen om anställningsskydd) till exempel.

Ja, till exempel finns det ju i Las undantagsregler för småföretagen (två personer får undantas från turordningslistan vid uppsägning på grund av arbetsbrist, red. kommentar). Man får undanta två personer. Där kan vi tänka oss tre. Att tre får undantas.

Vill ni som centern att även stora företag (med fler än tio anställda, red. kommentar) ska få göra undantag?

Nej, där anser vi tvärtom att det inte behövs. Jag kan säga att de företag jag har jobbat på, där funkar turordningsreglerna ganska bra.

Ni skriver att det ska bli ”lättare att säga upp”, vad menar ni?

Det där är väl också en formulering som inte är helt rätt, det ska inte bli lättare att säga upp.

Vad menar ni då? Ni skriver också att det är för ”komplicerat” att säga upp i dag.

Det är väl inte komplicerat. Men ofta kan det vara dyrt. Om man har en anställd som inte har den kompetens som behövs, som inte kan lära sig, då kan det vara dyrt att säga upp.

Du talar nu om uppsägning på grund av personliga skäl. Om en arbetsgivare felaktigt säger upp någon på grund av personliga skäl i dag, kan han/hon välja att betala sig fri från anställningen om uppsägningen ogiltigförklaras av en dom i domstol.

Ja, personliga skäl, vi menar att det kan bli dyrt för arbetsgivaren. Vi har tittat mycket på Flexicuritymodellen i Danmark. Som jag upplever det är det lättare att få jobb i Danmark, det är inte samma som i Sverige. Vi tittar mycket på Danmark överhuvudtaget. Både på invandringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.

Så det ska inte kosta så mycket för arbetsgivaren att bli av med en person när han eller hon anser att den anställde inte är kompetent.

Ja, det kan ju vara så att man har gjort en felanställning, man inser att den här personen funkar inte, mitt företag orkar inte med det. Kanske äventyrar jag ekonomin i mitt företag.

Ser du ingen risk för anställningstryggheten? Arbetsgivaren kanske vill göra sig av med honom eller henne av andra skäl än att ekonomin äventyras?

Jo. Det kan finnas en risk.

Hur hanterar man den risken då?

Det finns ju en facklig organisation som kan företräda, då får man försöka ha en diskussion med facket på ett vettigt sätt. Och oschyssta arbetsgivare får problem med tiden. De har svårt att anställa den arbetskraft de vill ha.

Förutsatt att det alltid finns jobb att välja och vraka bland.

Ja. Det är därför det är så viktigt med den generella politiken är sådan att det är enkelt att driva företag. Lägre trösklar både in och ut – det tror vi på.

Har du något mer att säga om konflikträtten?

Det är detta att facket inte får vidta stridsåtgärder mot företag utan medlemmar. Egentligen handlar det om att man ska ha föreningsfrihet, människor ska få välja att vara med i vilken förening man vill, och att inte tvingas vara med i en förening om man inte vill.

Kan man i dag tvinga en person att gå med i en förening?

Nej, det kan man väl inte.

Med föreningsfrihet menar du att vi ska ha samma föreningsfrihet som i dag?

Absolut. Jag förstår att facket är oroligt för hur arbetsgivaren ska agera om man inte får vidta stridsåtgärder mot företag utan medlemmar. Jag förstår resonemanget, men jag köper det inte riktigt.

Varför inte?

Jag tror inte att det problemet är så stort faktiskt. Om man gör så, då är man en oseriös arbetsgivare anser jag och det sker förr eller senare någon sorts självsanering.

Är det ett stort problem, så som det fungerar nu?

Det är ett problem, ett principiellt problem.

Kan det inte bli ett principiellt problem att oseriösa arbetsgivare kan utöva påtryckningar på arbetssökande?

Jag tror inte att det problemet är så stort att man ska låta facket vidta stridsåtgärder mot företag utan medlemmar. Har jag uttryckt mig klart?

Hur vill ni ändra MBL?

Det är ett mycket formellt regelverk. Större företag kan leva med det. För mindre företag bedömer vi att det fungerar mindre bra i praktiken.

Vill ni ta bort medbestämmandet för arbetstagarna där?

Nej. Vi skriver ju att vi vill ha en tvingande skyldighet i stället för MBL.

Vad blir skillnaden?

Det är den formalistiska gången. Nu har man möjlighet till centrala förhandlingar och så vidare. Tanken är att avlasta företagarna.

Du får nog förklara skillnaden. Vid brott mot MBL kan det bli fråga om centrala förhandlingar. Facket kan också få skadestånd för att arbetsgivaren brutit mot MBL. Menar du att du vill ha en ”tvingande skyldighet att informera arbetstagarna om förändringar i verksamheten” utan att det finns möjlighet att vidta sanktioner om arbetsgivaren bryter mot detta? Utan att arbetsgivaren ska betala skadestånd om han eller hon bryter mot skyldigheten?

Jag kan inte svara på det.

Det är en viss skillnad på om den regel du vill ha i stället för MBL är helt tandlös, eller om den inte är det.

Ja, det är det. Vi vill se över det här med MBL. Det kan landa i att det känns helt okej som det är nu, och det kan landa i något helt annat.

En tandlös regel riskerar att bli helt verkningslös. Det du säger är att du inte har något besked om huruvida ni vill att medbestämmandet för arbetstagare i praktiken ska försvinna, eller inte. Förstår du skillnaden?

Ja, det är någonting vi har kvar att göra, den läxan.

Ni vill sammanfattningsvis: Eventuellt ta bort sanktionsmöjligheter ur MBL, vilket kan göra den helt verkningslös. Luckra upp turordningsreglerna vid uppsägningar på mindre företag. Eventuellt göra det billigare att säga upp på grund av personliga skäl. Förbjuda stridsåtgärder mot företag där facket inte har medlemmar. Ni vill inte att facket ska få ”ta till så hårda metoder” som i Vaxholm. Detta skulle, trots vad du sa tidigare om att balansen mellan fack och arbetsgivare var okej, försvaga fackets inflytande avsevärt. Håller du med?

Jag känner inte igen orden riktigt. Och att det skulle försvaga facket, det är ingen bedömning som jag gör, jag säger hur jag ser på vissa frågor.

Om jag säger att dessa åtgärder skulle försvaga fackets inflytande?

Vi har inget syfte att försvaga någondera part, det är inte vår uppgift som politiker.

Men det är politiska beslut som reglerar arbetsmarknaden. Om politiker föreslår förändringar måste de väl också göra en bedömning, en analys av konsekvenserna?

Vi har inget syfte att försvaga eller minska fackets inflytande. Vi vill se över och förändra vissa saker.

Vad säger du till dem som drar slutsatsen att åtgärderna minskar fackets inflytande?

Är det så de upplever det får de säga det och lägga fram sina argument tar vi intryck av det naturligtvis. Vår uppgift i partiet är att föreslå och driva förändringar vi tror är rätt. Vår uppgift är inte att hantera olika organisationers inflytande på olika områden på arbetsmarknaden.

Men det är väl er uppgift att göra bedömningar av vilka konsekvenser förändringar får?

Ja, självklart, men inflytande, nej, vi gör inte en bedömning av vilket inflytande arbetsmarknadens parter får. Du lyssnar inte på vad jag säger.

Jag tycker inte att du förstår min fråga. Vad säger du till dem som anser att era åtgärder leder till minskat fackligt inflytande?

Jag lyssnar på dem, och sedan får jag ta ställning till vad de säger.

Om vi går tillbaka till det här att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar, det som står i det Ekonomiska programmet. Hur ska detta regleras? Ska Sveriges arbetare anpassa sig efter utländska villkor, eller tvärtom?

Ja du. Där får du nog fråga den som skrev det programmet. Jag har svårt att tolka detta. Jag förstår inte riktigt vad det betyder. Det jag kan säga är att vi vill ha en öppen marknadsekonomi.

Ok. Vi går över till frågan om arbetskraftsinvandring. Ni vill inte ha det. Ni tror inte att det behövs. Ändå säger Ams beräkningar att det inom tio–femton år kommer att saknas en kvarts miljon arbetare.

Det får stå för dem, den uppfattningen delar inte vi.

Vad hänvisar ni till då?

Vi hänvisar till det enkla faktum att det står en miljon människor utanför arbetsmarknaden.

Nu är det en myndighet som räknat på detta. En kvarts miljon. Vad svarar du?

Tio–femton år sa du. Det hinner rinna mycket vatten under broarna.

Har ni ingen beredskap i er politik? Till exempel vården kommer att sakna folk. Vem ska ta hand om de sjuka? De gamla?

Du har till exempel det här att vi vill stimulera till ökat barnafödande i Sverige.

Hur ska man stimulera till ökat barnafödande?

Ja, det kan man göra, till exempel genom att ha förmånliga system för föräldraledighet och barnbidrag.

Ekonomiska incitament?

Ja, det handlar ofta till stor del om det.

Om kvinnor är hemma och föder många barn är de borta från arbetsmarknaden i flera år, och papporna är också hemma till viss del. Finns det ingen motsättning?

Det tycker jag inte för man är inte hemma med barnen i tjugo år.

Får många kvinnor flera barn försvinner många år av arbete.

Herregud, det tycker jag är ett konstigt sätt att resonera. Du har en utväxling på faktor tio. Alltså, efter tjugo år får du en arbetskraft när de här barnen har växt upp.

Du håller inte med?

På kort sikt är de hemma, det håller jag med om, men det är inte den enda åtgärden vi talar om.

De handlar alltså om tio till femton år, då hinner inte de här barnen växa upp.

Nej visst. Men att öka barnafödandet, det är det rätta på sikt.
Sedan vill vi få in ungdomar i arbetslivet. Och människor kan jobba längre. Behövs det arbetskraft, okej, se till då att människor kan och vill vara kvar i arbetslivet.

Hur ska man se till att de vill vara kvar?

Man kan stödja dem ekonomiskt. Sedan kan det behövas andra åtgärder i arbetslivet. Som arbetsmiljöinsatser, så att människor kan jobba kvar.

Men ni vill ju inte göra det. Ni skriver att det inte behövs mer pengar till arbetsmiljön.

Nä, jag menar att när det gäller den tekniska arbetsmiljön, där är vi bäst i världen.

Inom svensk tung industri är det få som i dag kan jobba till 65. Människor slits ut i förtid. Vad säger du till dem som står och utför de monotona momenten på linorna i bilindustrin? Ska de jobba ännu längre när de inte ens håller till dagens pensionsålder?

Nä, man får ju titta på det. Är det så, då får man lägga lite mer pengar även på den fysiska arbetsmiljön. Det vet du kanske bättre än jag. Man är inte sämre än att man kan ändra sig.

Så var hittar vi en kvarts miljon människor? Om det inte är som ni tror? Hur ska vi klara ekonomin när skatteunderlaget krymper med en kvarts miljon? Hur ska vi klara pensionerna?

Det är en hypotetisk fråga. Vi tror ju inte att det blir så.

Den är inte hypotetisk när den grundar sig på siffror från en myndighet. Om ni har fel?

I dag har vi inget svar. Men om det skulle visa sig att det blir så, då tar vi det då.

Är det ansvarsfullt? Handlar inte politik också om att göra analyser och se till att något händer innan katastrofer sker?

Vi får följa utvecklingen. Om det visar sig om säg fem år att det behövs, då får vi ta ställning till det.

Vad gör ni då då?

Ja, några saker har jag ju sagt. Barnafödandet vill vi öka, men visst, det tar tjugo år innan de blir arbetsföra, det är vi överens om. Men till exempel kan man gå in tidigare i arbetslivet. Nu förtiden går människor in i arbetslivet vid trettio, förr var det inte så, vid tjugo år borde många kunna komma in i arbetslivet.

Det är direkt efter gymnasiet. Behövs inte mer kunskap än så för att jobba i dagens samhälle?

Jo, det krävs generellt sätt mer utbildning på alla nivåer. Men säg, de som är 23, 24 år, där finns mycket att hämta. Sen kan jag hålla med om att i många industrier kan man inte jobba när man är uppåt 70. Men jag har själv bekanta, officerare, och kommunalt anställda som har skrivit sådana avtal att de gått hem innan 60. Det tycker jag är obegripligt.

Räcker de till en kvarts miljon jobb?

Jag tror att det räcker med de här åtgärderna.

Så trots att det finns experter som har gjort andra beräkningar tror ni att det här räcker.

Det finns mycket som experter har sagt som visat sig vara fel.

Är det trovärdigt tycker du? Kan era väljare lita på er bedömning?

Jag tror nog att våra väljare har förtroende för våra bedömningar.

Hur definierar du ”svensk arbetskraft”.

De som finns i Sverige och har olika lagliga tillstånd att jobba här.

Ni skriver att ”Svenska jobb ska i första hand gå till svensk arbetskraft.” Alltså de som har tillstånd att jobba här?

Ja.

Så är det väl nu också? Ni menar att ni vill ha de regler som gäller i dag?

Ja, de som finns i Sverige.

Definiera vad det är att vara ”svensk”.

Nej, det vill jag inte göra.

Varför inte?

Jag tycker inte att jag är så insatt att jag kan göra det.

Hela er skrivna politik är full av uttryck om det svenska och att vara svensk. Du sitter i partistyrelsen, och du är inte tillräckligt insatt för att svara på vad det betyder?

Du kan väl säga vad du tycker, så kan jag säga om jag håller med.

Ok … Svensk är den som lever i Sverige och/ eller själv känner sig som svensk.

Jaha. Nej, jag vill inte ge mig in i den diskussionen, du får ta det med någon på partiets presstjänst, Mattias, till exempel.

Det står i erat program att ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet” Vad ska den gemensamma identiteten vara?

Jag vill inte ge mig in i det.

Det primära målet. Du måste kunna diskutera det primära målet med ditt partis politik.

Det primära målet.

Det viktigaste, det övergripande målet.

Ja, jag vet vad primär betyder. Nej, jag ger mig inte in på det. Jag vill inte diskutera det invandringspolitiska programmet.

Varför inte?

Jag har inte varit med och skrivit programmet. Jag är talesman i arbetsmarknadspolitiska frågor.

Invandringen är er viktigaste politiska fråga. Du har varit aktiv i sd sedan 2002. Du har massor av uppdrag och sitter i partistyrelsen. Och så kan du inte prata om det primära målet med ditt eget partis politik.

Nej.

Jag tolkar det som att du inte vet.

Nej, jag vill inte kommentera det.

Men det tycker jag är konstigt. Ni är ett parti som växte i senaste valet. Ni sitter i många kommuner i Sverige. Vid nästa val kan ni komma in i riksdagen. Du sitter i partistyrelsen och kan inte förklara för dem som har röstat på er, vad det är, det som beskrivs som det viktigaste i er politik.

De har inte röstat på mig.

De har röstat på den politik som du företräder. En del av våra läsare har röstat på den politiken. Du måste väl kunna förklara politiken för våra läsare?

Nej, jag vill inte det.

Varför inte?

Därför att jag tycker att jag inte är tillräckligt insatt.

Men du måste väl kunna tala utifrån dina egna åsikter åtminstone, du har ju gått in i partiet och varit aktiv sedan 2002. Håller du med om att det är det viktigaste?

Det är en formulering som kanske inte jag skulle ha skrivit.

Det är oerhört konstigt att du inte kan förklara vad du tycker om partiets viktigaste fråga.

Om vi tar den andra utgångspunkten. Mångkultur, som kanske är motsatsen, så tror jag inte att det är bra för Sverige.

Varför inte?

Därför att det leder till konflikter och slitningar av olika slag.

Hur ser Sverige ut utan mångkultur då, menar du?

Ja, det är väl kanske det, att då blir det en mer gemensam identitet. Men jag vill inte ge mig in i det.
Men mångkultur, det tror jag inte på. Framför allt så är det en rörelse mot mångkultur som ökat. Om den rörelsen fortsätter så kommer det att minska solidariteten och sammanhållningen.

Finns den solidariteten i samhället nu, tycker du?

Ja. Men den håller på att luckras upp.

Kan du ge exempel på vad du menar med sammanhållning och solidaritet, och hur den försvunnit.

En sån enkel sak som att när jag växte upp så låste jag aldrig dörren när jag åkte och handlade. Nu låser jag dörren när jag går ut i trädgården. Jag vet inte om du gör det?

Jo. Jag låser också dörren när jag går ut. När växte du upp?

Jag är född 1952.

Var växte du upp?

På Öland och i Kalmar. Varför vill du veta det?

Jag undrar om det är solidariteten i Karlskrona du tänker på, när du tycker att den har minskat.

Nej. Men jag kan ge dig ett exempel härifrån också. 1987, när vi köpte hus här, då hade vi en spik fyra meter från dörren. Där hängde en extranyckel till barnen. Så skulle jag aldrig få för mig att göra i dag.

Det hänvisas mycket till en annan tid i er politik, en tid som var mycket bättre, och då var samhället solidariskt. Till exempel står det att ”Förfallet stegrades på 1970-talet”. Vilken tid är den här idealtiden ni talar om?

Ja, det kanske är så att från 1960-talet och framåt har samhället sakta förändrats. Jag tror att det är den tiden innan man tänker på. Allt var inte bra då, men sammanhållningen var bättre.

Om vi tar arbetskraftsinvandring kontra annan invandring, så har man i hundratals år haft invandring. Men då fanns det arbeten. Sen hände det någonting någon gång, och vi har växlat, det har blivit på ett annat sätt. När människor kommer från kulturer långt borta, då blir det svårare, den här processen. Bland dem som talar vackert i Stockholm, politiker och andra eliter, de talar vackert om invandring, men de människor vi talar med, de har en annan bild.

När jag läser era program, när jag läser om detta med att skapa en stark gemensam identitet och så vidare, och sedan lyssnar på hur lite du har att säga om den identiteten, då misstänker jag att ni å er sida vill skriva vackert, men att orden är utan verklighet, utan innehåll. Precis det du säger att politikerna och eliterna i Stockholm står för.

Den slutsatsen är din misstanke, den får stå för dig, den kommenterar inte jag, faktiskt gör jag inte det.

Var placerar ni er själva på vänster/högerskalan?

Det är många som frågar det. Ska man dra ett genomsnitt ska vi ligga i mitten. Vi upplever i kommunpolitiken att ibland håller vi med socialdemokraterna, ibland högern, ibland till och med miljöpartiet. Vi inordnar oss inte i höger/vänster. Många vill ge bilden av att vi är högerextrema.

Erat arbetsmarknadspolitiska och ekonomiska program har om något en stark och tydlig högerprofil. Varför tror du att det trots detta är fler ur den klassiska arbetarklassen än andra svenskar som röstar på er?

Jag tror inte att de känner igen sig riktigt. Precis som jag kan känna att jag inte känner igen mig.

Hur då?

Jag tror att man känner att solidariteten, tryggheten har luckrats upp. Det är för mycket vackra paroller i stället för verklighet. Även jag pratar med gamla industriarbetare, gamla varvsarbetare till exempel, sossar, som tycker att det är förfärligt med den här invandringen. Som säger, varför ska alla komma hit? Kan man inte hjälpa dem i deras hemländer?

Varför känner färre högre tjänstemän så då, tror du?

Ja, det kan vara en sån enkel sak som att de inte bor i samma områden. Man ser kanske saker i det dagliga livet som inte är bra.

Är det en klassfråga?

Det vet jag inte om det är en klassfråga, vissa människor bor i vissa områden och får erfarenheter därifrån, andra människor bor i andra områden. Det vi vet är ett faktum, är att vi har höga röstetal i miljonprogramsområden. Men det vet jag inte om det har så mycket med klass att göra, det funderar inte vi över i vårt parti, vi tror att det handlar om otryggheten som följer i mångkulturens spår.

Tror ni på klassamhället?

Klassamhället, vi har inte funderat över det, vi tänker inte i de banorna. Klass är inget vi funderar över.

Tror du att det finns en motsättning mellan arbete och kapital?

Ha, ha, ha. Det finns olika intressenter på arbetsmarknaden. Det är klart att i vissa avseenden finns det motsättningar, till exempel när det gäller lönen. Den anställde vill tjäna så mycket som möjligt. Arbetsgivaren vill inte betala mer än han klarar av. Men sen finns det en massa gemensamma intressen, till exempel att företaget ska gå så bra som möjligt. Så det finns både motsättningar och inte. Men att generellt säga att det finns en motsättning mellan arbete och kapital, det gör jag inte. Det är mer en ideologisk fundering, och sådana ägnar jag mig inte åt särskilt mycket.

Men ni skriver på er hemsida där ni bemöter ”myten om att ni är högerextrema”, att ni vill minska klyftorna i samhället. Hur vill ni göra det?

Genom att ha ett väl utbyggt välfärdssystem, man säga på ett klassiskt socialdemokratiskt snitt, i den delen tycker vi att till viss del har socialdemokraterna gjort en hel del bra, fast deras system har stelnat till. Sedan kan man behöva minska klyftorna i andra avseenden, då får man gå igenom område för område och se vad som behövs. Vi vill ju skapa en stark sammanhållning i befolkningen, en gemensam identitet.

Identiteten igen … Försvinner klasskillnaderna, eller klyftorna, om Sverige inte har flera kulturer i landet?

Nä, det lär de inte göra. Det kommer alltid att finnas skillnader. Det är en gemenskap vi talar om att vi vill ha. Den känner man kanske först och främst med sin familj, sedan med sin stad eller by, och sedan med sitt landskap och sedan med Sverige.

Men ni vill ju minska klyftorna. Minskar klyftorna, om Sverige inte har flera kulturer i landet?

Motsättningarna minskar.

Men nu frågar jag om klyftorna.

Ja, vad menar du med klyftor?

Jag menar de klyftor ni har skrivit på er hemsida att ni ska minska. Det får du i så fall förklara, om ni menar något annat med klyftor än gemene man.

Jag har inte varit med och skrivit den formuleringen, så det är lite svårt för mig att säga.

Vill du själv ha mindre klyftor i samhället?

För mig är det framför allt det här med motsättningarna som jag vill åt. Jag känner att det kommer alltid att finnas klyftor, det kommer alltid att finnas vissa skillnader i samhället. Och att de är för små vet jag inte om jag tror är eftersträvansvärt, det måste också finnas en drivkraft att förbättra sin situation, och det är inget konstigt med det, det är bara extremkommunister som tycker att alla är likadana, att alla ska vara likadana. Vad det gäller de ekonomiska förutsättningarna, så har Sverige förmodligen de minsta skillnader som finns i världen redan, så det är en fråga hur långt man ska gå, för att inte få drivkraften att försvinna totalt.

Ni tycker att invandrare som inte kan anpassa sig bör återvända till de länder de lämnat. Vad betyder det att vara anpassad?

Om jag beger mig till ett annat land, då måste jag sätta mig in i det som råder där. Språket, lagar, regler. Om jag skiter mer eller mindre i detta, då är jag inte anpassad. De svenskar som bor i Spanien till exempel, de anpassar sig nog inte.

De svenskar som bor i svensk- kolonier i Marbella, ska de inte göra det, tycker du?

Nja, det har jag inga synpunkter på.

Ok, om du bodde i en svensk-koloni i Marbella, skulle du då känna att du handlade fel mot spanska staten?

Nä, inte mot spanska staten. Jag skulle nog inte vilja vara där, jag tycker nog inte att det verkar så kul.

Skulle du försöka anpassa dig till det spanska samhället i stället? Lära dig spanska, spansk historia och spansk etikett?

Ja, jag skulle nog vilja bli en anpassad medborgare.

Du skulle vilja bli en spanjor?

Jag skulle vilja anpassa mig.

En fråga om er familjepolitik. Ni har en familjepolitik som vissa skulle säga leder till ett mer ojämställt samhälle mellan kvinnor och män. Ni vill uppmuntra till att vara hemma med barnen i stället för dagis, och då blir det oftast kvinnorna som är hemma. Ni vill att kvinnor ska föda många barn. Ni är mot alla former av positiv särbehandling, ni vill förbjuda abort efter tolfte veckan, osv. Kan du resonera något kring det?

Nja. Jämställdhetspolitik har jag inga större synpunkter på. Men vad gäller familjepolitik ser jag för mig den politik där kristdemokraterna stod för tio år sedan. Jag var själv med i kristdemokraterna tidigare.

Kan en sådan politik leda till ett mindre jämställt samhälle?

Nej, jag tycker inte det. Jag känner inte det.

Vad svarar du den som säger det?

Jag har mycket stor respekt för kvinnor och kvinnors insatser. Men män och kvinnor är inte likadana. Vi har delvis olika förutsättningar, delvis olika roller.

Olika roller hur då?

Du föder barn, det gör inte jag. Du kanske föder sex barn, det gör inte jag. Du kanske kommer efter i någon sorts karriär när du föder sex barn. Ja, men då säger jag: ”sånt är livet”. Man ska ge stöd åt män och kvinnor att verka, men komma ihåg att de är olika. Vi är inga vänner av det matematiska jämställdhetsarbete som Birgitta Olsson (fp) och sådana bedriver. Och feminismen, det är inget vi ställer upp på heller, inte på något sätt (se fotnot 1).

Ok. Få se om du vågar säga något om den här formuleringen då: ”Låt Sverige få förbli Sverige”. Vad betyder det, det har jag undrat över.

Ja, det uttrycker någon sorts värdekonservatism för mig. Jag är värdekonservativ (se fotnot 2). Jag vill ta tillvara de värden som har funnits i Sverige i generationer.

Förklara.

Det kan vara en sådan enkel sak som att kyrkan ska erbjuda skolavslutning. Att man ska få ha en svensk fotbollströja på sig på skolavslutningen. Det fick man inte i Malmö och det är vi väldigt emot.

Till sist. Det finns formuleringar i erat arbetsmarknadspolitiska program som du har sagt att du inte längre tycker är korrekta. Till exempel att fackets inflytande ska minska och att inga ytterligare pengar ska läggas på arbetsmiljön. Kommer du att verka för att dessa formuleringar ska ändras?

Jag kommer att verka för att se över handlingsprogrammen, och det vi tycker är fel kommer vi att ändra, det är meningen att det här ska vara levande dokument.

Den väljare som läser programmen nu tolkar det ju som att ni står för något annat än vad du har sagt.

Jag har ingen uppfattning om hur man tolkar det.

Man tolkar det som att ni vill minska fackets inflytande från dagens ytterlighet, och att ni inte vill lägga ytterligare pengar på arbetsmiljön.

Om man nu är väldigt fackligt intresserad kanske man är intresserad av att vi ska ändra det. Jag säger att om vi har något skrivet som inte är korrekt, då får vi ändra så snart som möjligt.

När kan det bli?

Ja, vi har mycket annat att göra vet du, så vi kan inte ändra programmen stup i kvarten.

När kan det bli?

Det kan mycket väl bli så att det ändras till nästa riksårsmöte, till maj nästa år, min ambition är att se över programmen under hösten och vintern, det är min ambition.


Fotnot 1.
Feminism är en (åsikts)riktning som strävar efter att förbättra kvinnans ställning i samhället och uppnå jämställdhet med mannen; ibland i organiserad form.
Källa: Nationalencyklopedien

Fotnot 2.
Konservatism, samhällsåskådning som karakteriseras av respekt för det hävdvunna och strävan att bevara, eller förändra för att bevara. Någon enhetlig lära och utopi existerar inte. Konservatism har framträtt i skiftande miljöer och med skiftande innehåll. Fasthållande vid tradition och kritik av rationalistiska (förnuftsmotiverade) samhällsförändringar har varit gemensamma drag.

Källa: Nationalencyklopedien


”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.”

ANNA TIBERG 2007-11-26

© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.
Vadå?

Landskronaskildrare. Landskronaförfattare. Malmöförfattare.
Inte vet jag.
Det där med att älska en stad. Eller som i HD/NST/LP i fredags, Jonas Bergh skriver om sitt älskade Borstahusen.

Elsa och jag har varit ensamma under helgen. Såg på teater i lördags. Det finns många korkade föräldrar som tror att deras barn är lika korkade. Låt barnen få se själva och ta in det dom vill ta in. Man behöver inte förklara en pågående barnteaterföreställning. Däremot kan man diskutera/prata om den efteråt.
Och korkade föräldrar som inte säger till sina barn när dom uppför sej illa, omedvetet. Skärp er, vuxna!

Låt barnen komma till mej. Det finns en poäng i det. Du ska bara finnas där. Det är det dom behöver veta, att du finns där. Dom kallar om dom behöver dej.

Vi lyssnade på Teskedsgumman på radion, adventskalender. Tittade på råttor vid Möllevången. Sen fick Elsa jobba på Ölcaféet, tjänade tjugosex spänn.

Jag älskar kanske Landskrona, Sesimbra, Puerto de la Cruz, Puerto de la Santa Maria, Lissabon, Sevilla, Borstahusen, Malmö, Göteborg, Limhamn. Jag är mycket förtjust i Kivik och Simrishamn. Men nästan alltid faller det på det vanliga, ja, människorna.

SD-paret i Landskrona hade en insändare i tidningen häromdagen. Dom hade filat på den från originalet som fanns på deras blogg. Dom tror verkligen att dom är smarta, att dom säger något. Där fick ni, liksom.
Problemet med SD är att dom aldrig kommer med något eget, något nytt, förutom när dom ibland halkar utanför fasaden och råkar säga något rasistiskt eller bara allmänt korkat, när dom slinker med heilhanden. Som nydemokraten Bouvin när han pratade om negerbarn som åts upp av lejon.
Ni är på den nivån, SD, vad ni än inbillar er själva till att tro.
Och Torkild halkar runt på sina egna bananskal.

Nä, jag älskar inte särskilt många landskronabor. Men igår på Baggens, efter autografskrivandet, kom Staffan fram och halvkramade mej och frågade om jag blivit mångmiljonär än. Rakt, roligt, trevligt, och glimten i ögat och whatever. Jag kände mej hemma. Som en promenad eller bänk vid Öresund. Som Peter och Lena på Bok o Papper.

Du har dej själv, din fru, dina barn och din familj. Du har dina vänner. Du har dom som du bara halvkänner, som ändå kramar dej när ni träffas. Ni kanske är präglade av samma stad, av samma upplevelser. Ni kanske bara råkar vara människor som kan glädjas åt andras framgång, som kan sörja andras smärta.
Du har dina böcker och din musik. Du har din lyxcykel som börjar bli sliten. Du har regnet och blåsten och hostan och huvudvärken.
Och hoppet. Och tron på något större och vackrare ovanför leran.

Sunday, December 02, 2007

Mindre förlag, färre recensioner

Detta är vad jag tycker. Detta är vad jag står för. Mina personliga åsikter på min personliga blogg.

Och Sydsvenskan skriver ju hellre om tyskar och konstutställningar i Frankrike. Det lokala och regionala kulturlivet ska inte tro att det är nåt när dom välutbildade vidsynta bestämmer, med Lund som utgångspunkt på ett eller annat sätt.
Den ständigt bittre wannabeepoeten Petter Bengtsson småsågar som vanligt allt jag skriver, som Jack-försök. Som vanligt gör han det lätt för sej. Att han inte recenserade t ex En sång för Sonny och Karola som hade en kvinna som huvudperson talar för sej själv. Då hade han ju inte kunnat ta till sin standardrecension som han verkar sälja runt till allt färre tidningar, allt färre gånger. Jag ser i alla fall inte hans namn lika ofta i spalterna. Undrar varför, Petter. Vi ber för dom enfaldiga i år igen.
Och Jan Karlssons krumbuktnigar får ni leta upp själva. Om ni orkar med konservativ kulturradikalism.

Här är en recension som får duga under min vassa lupp:

Skåningen Jonas Bergh fortsätter sin resa i alkoholismens spår. Recensent Per Erik Tell hoppas aktuella "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" får många läsare.

Det är inte många författare som skriver om Landskrona. Det gör Jonas Bergh.

Nu i sin sjunde bok "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" handlar det om en fristående fortsättning på det som förlaget kallar genombrottsromanen "Och fortsätta vidare bort" som kom 2004.

Jonte Sten är huvudperson i boken. Även om Jonas Bergh hävdar att han inte skriver självbiografiskt är det svårt att inte tänka tanken. Jonte Sten – Jonas Bergh. Porträttet på Bergh som pryder omslaget ger ännu en koppling mellan Bergh själv och den historia han har skapat.

Även om det nu inte är självbiografiskt så gör han alltså inga ansatser att få folk att tro annat.

Jonte Sten accepterar slutligen att han är alkoholist. Han har supit skallen av sig sedan yngre tonåren och insett att han har fått nog. Han hamnar på avgiftning och ska sedan ut i samhället igen med några olika pillerburkar för att överleva när suget kommer.

Hur det går överlämnar jag till läsarna att bedöma. För jag hoppas att boken får en god spridning.

Jonas Berghs styrka sitter i språket. Snabbt, korthugget och associativt hoppar han på stenarna som till synes planlöst kastats ut för läsaren.

Han växlar mellan Jontes berättande och hustrun Susannas utan förvarning. Han lyfter blicken och berättar vad han ser samtidigt som han tänker och läsaren har bara att följa med. Stilen ger berättandet en nerv och en närvaro som ger ett stort engagemang.

Hur många gånger lägger jag inte boken ifrån mig och funderar en stund på mitt eget och andras drickande. Varför kan vissa hålla drickandet på en rimlig nivå, och andra inte? Vilka mekanismer är det som utlöser alkoholism och vad är det som håller tillbaka ett beroende?

Tre kronor av varje sålt exemplar av boken går till försäljarna av de hemlösas tidning i Skåne, Aluma. Hur många av dem är det inte som har brottats med samma problem som Jonte Sten? Kan tre kronor per bok hjälpa någon hoppas jag att boken blir en storsäljare.

Per Erik Tell
kultur@kristianstadsbladet.se

Roman
Jonas Bergh: "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" (Gondolin)

Det går alltså att beställa boken på www.gondolin.se.

Thursday, November 29, 2007

Borstahusen in my heart

För er som inte läser HD/NST/LP, här är min personligt hållna välvilliga recension av Åke Jönssons bok om Borstahusen.
På söndag signerar jag min senaste roman på Bok o Papper, 16.00 och på Killbergs, 17.00. I Landskrona alltså, kom gärna dit.

Det moderna bostadsområdet Öresundsparken stod färdigt i slutet av femtiotalet, det nya Borstahusen på ”fel” sida Erikstorpsvägen. 1974 gick jag förbi statyn som liknar en påfågel, som jag aldrig lyckades klättra upp i. Jag kom tillbaka till dagiset efter en längre sjukhusvistelse. Jag var fem år och nervös. En liten småtjock kille som jag inte kände igen stod vid grinden och vägrade släppa in mej.
"Vem är du”, sa han och jag visste inte vad jag skulle svara.

Nu vandrar jag vid Åke Jönssons sida genom Borstahusen. Jag håller honom inte i handen, men jag låter honom ge mej nya kunskaper om orten där jag växte upp, orten som jag egentligen aldrig lämnat.
Jag vandrar vid Åke Jönssons sida och låter honom genom boken Borstahusen – från fiskeläge till fritidsparadis, plocka fram gamla minnen och händelser från förr, åren som formade mej.

Vi hade just kommit hem från Spanien i början av åttiotalet och det var party i den av skolans paviljonger som innehöll matsalen, en mycket moderna sådan, lär jag mej av Jönssons bok. Det var en sådan kväll i maj när Öresund känns ljumt men en dimma ändå drar sej in från havet, mot dom som sitter på trappor eller bänkar på Nedre gatan, allt som slår ut i vinden som blir stilla nu.
Det var party i skolan, vars huvudbyggnad var den ståtligaste i hela det lågbyggda fiskeläget. Jag cyklade ut mot golfbanan vid Erikstorp, den som anlades i det tidiga sextiotalet när semesterbyn redan fanns. Mycket kan jag läsa mej till i boken om Borstahusen, den tar mej vidare i minnet, partyt i skolmatsalen, att jag för första gången hörde Carolas Främling genom dom öppna fönsterna och tänkte: Jaha, det är så den låter. Och jag cyklade vidare och svängde ner mot havet, förbi campingen där Asks café låg en gång, där kallbadhuset låg. Vidare bort över den lilla bäcken där Karl den tolfte la sej i byggandet av värn mot en möjlig dansk invasion. Allt går att läsa, det var här den första kalkugnen byggdes. Det var här det började, säger Åke Jönsson.

I tre delar (Det gamla- Det nya- och Det moderna Borstahusen) med totalt trettionio kapitel (med titlar som bl a Brutalt överfall ute på sundet, Pumphuset och järnvägen, Ett badparadis, Den första utbölingen, Kapellet samt Ett Lousiana i miniformat) berättar Åke Jönsson fiskelägets historia på nästan fyrahundra sidor. Det är ett digert material han samlat på sej. Som en skollärare går han bredvid, emellanåt glatt och frodigt berättande, andra stunder mer rabblande historiska fakta. Ibland blir jag alldeles vilse av dom många namnen på gamla fiskare och andra borstahusbor som har huserat fiskeläget sen den där dagen när en av bröderna Borste blev förbannad på en grannkvinna vid Kalkugnslyckan på 1770-talet.

Min familj flyttade från Norra fiskehamnsgatan, där det gick rykten om en blodhund och en förrymd orm i kvarteret, till Övre gatan, alldeles nära där Strandvägen slutar, i november 1974. Då fanns Signes konditori fortfarande kvar, det som många kallade Tack så gärna. Jag och min bror sprang upp dit på lördagarna för att köpa tuggummi med Robin Hood-klistermärken, och supersura och supersalta. Detta var någon gång i mitten av sjuttiotalet, men i Åke Jönssons bok står det att Signes revs i slutet av sextiotalet. En petitess möjligen, men inte för mej och mina minnen. En spricka i fasaden, den enda jag kan erfara i boken, som borde lagas vid en eventuell nyutgivning.
Men större är ändå allt det jag får lära mej. Äntligen vet jag varför Lill-Olas heter Lill-Olas. Och alla bilder, gamla och några nyare fotografier som jag kan ta vidare ut i min fantasi. Alla dessa människor, alla dessa livsöden, alla dessa historier från förr fram till nu. Entreprenörerna, originalen, nybyggarandan och den ständiga kampen för ett värdigt liv. Mörkret och dom trånga husen, sammanhållningen. Den lervälling som Nedre gatan måste ha varit stora delar av året.
Och jag får flanera förbi dom gamla hökerierna, känna lukten av öl från Nils Svens- eller Höjers birschapp.
Och ändå är det så aktuellt. Samma fast annorlunda. Artiklar i tidningen från fyrtiotalet om lymlar som cyklar på piren och lever allmänt rövare. Borstahusen som reservat, nu och för hundra år sedan när bössen kom från fiskeläget in till stan, akta er för dom!

Det är en osedvanligt rik bok som Åke Jönsson skrivit. Det är en lång resa från den första kalkugnen i mitten av sjuttonhundratalet, förbi det första av bröderna Borstes hus, trettio kvadratmeter korsvirke, lera och halmtak.
Det är en förbannat bra och intressant bok som Åke Jönsson har skrivit, och jag är tacksam för att jag fick gå bredvid, att jag fick läsa.

Jag är utanför dagiset vid Öresundsparken igen. Jag klättrar upp i statyn som liknar en påfågel, och jag tycker att jag hör honom nu, den lille småtjocke killen vid grinden.
"Vem är du”, frågar han, och det finns bara ett svar just nu.
”Jag är en kille från Borstahusen.”


Borstahusens hamn med Ven i bakgrunden. Närmast ser man Hooken, ett legendariskt badparadis för stadens punkare och andra lite alternativa människor. Och alldeles vanligt folk också, för all del. Jag vet inte vem som tagit bilden. Sorry, fotografen.

Wednesday, November 28, 2007

Att balansera på gränsen

Ett hus ska säljas. Försvinner minnena då? Nej.
Vad försvinner? Möjligheten att åka dit igen. Möjligheten för en ny generation barn att få springa på dom ängarna, bada i det havet, fiska dom krabborna, känna den lyckan. Försöka klättra upp på den stenen.

Verkligheten är inte så enkel. Verkligheten är att gå vidare när något är ruttet och omöjligt att laga. Det kan vara svårt att pussla ihop juridik, vänskap, släktskap. Det kan vara många personer inblandade.


Det är ett gammalt hus på en kulle utanför Halmstad bara. Min mormor och morfar köpte tomten på fyrtiotalet. Vi är ganska många som spenderat mycket tid där under sextio år. Den tiden är slut snart. Det gör mej ledsen, kanske lättad. Hur länge spottar man på en sten för att få den våt? Jag vet inte. Men det är många tårar från många människor.
Det är kanske därför det är dags att säga adjö, för att slippa mer gråt, för att aldrig låta gråten bli skrik och hat.
Men jag vet verkligen inte.


Vi åkte upp dit för några veckor sen. Det gjorde ont. Och någonstans långt inne kändes det kanske skönt, eller i alla fall rätt.
Men jag vet verkligen inte.

Monday, November 26, 2007

Samma vindar, samma dofter

Florence Valentin.
Och, Windy, din gamle Waitsnörd, du borde köpa Andi Almqvist, eller önska dej den i julklapp.
Ulf Sturesson gör mej ofta glad.
Och, Rickard, vad hette han som sjöng ungefär såhär: "So what do I do when my love to you make me hate my self ... I just do what anyone would do, I´ll twist for you."
Jag cyklade häromdagen och lyssnade på något blandband från tidigt nittiotal. Längs ribban. Då kom dom på rad, pärlorna. Grant McLennan, Robert Frost, Alarm. och den där om twiat for you. Och när Friday I´m in love var någon sorts återgån till Cure.
Jag har tittat på Waterboys på Youtube. Det är inget ställe jag brukar vara på. Men jag är svag ibland. Jag skriver roman. Jag läser om Borstahusen, min barn- och ungdom. Jag blir blödig.
Det är som Mats olsson skrev igår: Riktiga män gråter.
Och jag minns Staffan Hellstrand sjunga Det måste vara vinet, Ramos och Mitt i, för hundra år sen på gamla KB.
Vad gör man då? Vadå, som vem som helst hade gjort, I´ll twist for you.
Och Unguarded moment, det är då dom träffar dej.
Och den med The Call (?), som jag bara minns rösten på, den väldiga. Am I here att all, sjunger han. Och man undrar ju ibland, var man egentligen är.

Friday, November 23, 2007

Den fria viljan är den goda viljan, no way?

Ska vi då tala om teodicéproblemet. Ska vi prata om den klocka av utomordentlig standard som hittades på en hästtrampad grusväg, fortfarande hel och skimrande. Ska vi då tala om den fria viljan.

Missbrukandet av den fria viljan. Han överskattade nog sina skapelser, den gode Gud. Så värst allvetande verkade han inte vara. Eller vill han fortfarande lära oss något? Jag tror det. Jag tror på den långsamma vandringen mot syndafallet och ännu en ark att segla iväg på. Vi som vill godhet.

När det börjar spricka, igen. När man inte vill det, men är så rädd för dagarna från förr. När man känner det som kall metall i luften, i maten, i magen. I hjärnan. När rädslan för att det ska hända igen gör att ... det händer igen.
Jag älskar mat. Jag hatar att inte kunna äta.

Jag lyssnar på Bruce Springsteen. Tror du att du kan hitta mej som människa då? Det tror inte jag. Jag tror inte att du vet vad Bruce Springsteen är.

Jag lyssnade på Kris Kristofferson tidigare. En gammal countrystöt, tycker du. Mycket mer, vet jag.

Det är så med allting, det är lite mer komplicerat än vad du tror. Därför ska du vara ödmjuk. Därför ska du ta reda på mycket för att bli en bättre människa.

Jag läser några sverigedemokratiska bloggar ibland. Det är skrämmande. Det är floskler, generaliseringar. Och, framför allt, ett evigt gnällande martyrskap. Väx upp, mesar!
Det är förbluffande att påstått politiskt intresserade människor aldrig diskuterar politik på högre nivå än den man hör stojande från allsköns lekplatser.
Varför kan inte sd förklara vad dom menar med svenskhet?
Om man vill att invandrare ska lära sej svenskhet, borde man inte då kunna definiera begreppet svenskhet själv?
Men det är ju inte det ni vill, idioter, ni vill bara bli av med allt som ni är för lata för att förstå. Väx upp och ta ansvar! Ni kommer att åka iväg med den första vågen annars, ni som är motståndare till allt som godheten förespråkar.

Jag har fått en tjock bok att recensera till HD/NST/LP. Åke Jönsson har skrivit om Borstahusen. Där har jag vuxit upp. Dit kommer jag alltid tillbaka.
"Tänk att bo såhär", sa Johanna senast vi var i mitt föräldrahem.
"Det har jag gjort", sa jag. Det har jag gjort, och alltid kvar.

Man kan läsa en intervju på Landskronadirekt.com om man vill. Den är inte så dum. Det är så med intervjuer, alltid. Somt går fram och annat inte. Jag väntar ännu på den perfekta intervjun. Jag pratar för mycket. Jag komplicerar världen. Man kan inte publicera en intervju som en bok på tvåhundra sidor.
Läs boken istället.
Jag signerar på Skyltsöndagen i Landskrona, Bok o Papper, från 16.00.

Den förenklande människosynen, låt oss hålla den tillbaka.

Tuesday, November 20, 2007

The goodest guy in town

Jag är trött och lite bitter.
Jag skulle skriva om puckade sverigedemokrater. Men dom skriver sin egen grav.
Jag skulle skriva om självgoda, pseudovänsterkulturella kulturjournalister som skrapar varandras ryggar.
Som vill byta ut alla tyska vägskyltar.
Jag orkar inte.
Mycket är roligt, annat inte.
Det är våren. Det är solen. Det är en liten liten mask som du aldrig ser eller känner, bara märker.
Jag är en vänsterliberal humanist som känner hur andligheten smyger sej på. Jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker inte göra som mallen säger bara för att vara någon till lags. Däremot kan jag ta hänsyn.

Jag har några foton i min arbetsbod. Inte genomtänkt utvalda, dom bara är där. Elsa, bångstyrig vid liv i gummistövlar. Min döda mormor Elsa klippandes fläder.
I min familj har vi sörjt min för tidigt döde morfar väldigt länge, helgonförklarat honom. Jag var sex eller sju när han dog, jag minns honom som en fin man.
Men min mormor. Jag är så ledsen för att vi tappade kontakten. Jag tyckte så mycket om henne, den bångstyriga kvinnan som ville leva sitt liv eget.
Sen är det Bruce Springsteen på ett skivomslag. Och Triffids. Och Kajsa Grytt.
Det är en annan dag imorgon, andra bilder.

Jag var på puben Cheers i Göteborg den dagen Poppius pratade om pressetik.

Från Håkan:
Vill du får du klura på "epilog och prolog"...
Samt Jonas lästips... kan vara allt från skönlitteratur till bloggar.
Hade en tanke om JONAS ÖVERLEVNADSTIPS dvs. några klurigheter om hur man fixar att hanka sig fram som författare...
Typ lista med fem tips.


Bilden är tagen av Jamie när www.landskronadirekt.com intervjuade mej häromsistens.

Från Jonas:
Lästips
Märta Tikkanen
Birgitta Stenberg
Stig Claesson
Klas Östergren
Peter Kihlgård
Claes Hylinger
Kjell Westö
Mia Berners biografi om Pentti Saarikoski
Primo Levi, Är detta en människa
Gellert Tamas, Lasermannen

Fem tips till dej som vill så mycket det går överleva som nästan författare
Ge inte upp.
Tro på och rannsaka kontinuerligt dej själv.
Var lustfyllt strävsam.
Sök/skapa jobbmöjligheter inom ditt kunskapsområde.
Var kreativ och påhittig, annars kan du lika gärna skita i alltihop.

Prolog
Säger Jonas Bergh: Vi hade teven i ett brunt rum på andra våningen i Borstahusen. En brun bricka med räkor och rostat bröd. Hela familjen på plats. Det var Tiotusenkronorsfrågan, Kvitt eller dubbelt på teven. Han i buren hade köpt en ny ful skjorta i brun nyans. Han var amatörexpert på något, han hade studerat. Han hade stort brunt hår och stora fula glasögon, bruna bågar. Han var mycket nervös. Han åkte ut direkt. ”Det var kul ändå”, sa han med tårarna precis innanför ögonen, ”att få vara med”, sa han, och man såg besvikelsen, man såg att han inte var den som hade träffat flest tjejer. JAG såg det. Jag grät.

Epilog
Säger Jonas Bergh: Det har format mej. Den känslan jag får av historierna från dom som brukar kallas förlorare. Jag har träffat dom. Jag har varit en av dom. Jag kanske är en av dom. Jag har lånat cigg och snyltat öl i deras krokar. Jag hjälpte en mongoloid kille att knyta skridskorna i ishallen i Landskrona. Sen for han runt och ramlade. Jag hade knäppt hans hjälm också. Jag stod utanför och tittade in. Så känner jag mej.

Saturday, November 17, 2007

Blicken i deras ögon

Råttan i trädgården är pysslig av sej. Eller, den är hungrig, samlar vindruvor. Ser om sitt hus, som vi alla. Men det betyder inte att vi vill ha den rännande hos oss. Det är en ganska liten råtta. Jag hoppas att den är ensam. Borde kanske ringa Råttjouren istället för Anticimex.

Alla ska bo. Alla ska bygga. Avloppen öppnas och råttorna kommer upp på land.

Idol-
Måns.
Ola.
Danni.
Musik för dom som ska läsa Camilla Läckbergs samlade verk om några år. Och deras mammor som redan gör det.

Jag ställer mej inte till doms över någon. Jag bara konstaterar.


Den lätthet jag eftersträvar är den lätthet som Peter Kihlgård sysslar med, i språket. Och avgrunden under. Den dagsgamla isen alltså, den man inte vet om den ska hålla.
Den lätthet som bara handlar om att stryka motorvägen medhårs och gasa på med en lightspya som man enkelt kan behålla i munnen en timme till. Den lättheten stoppar jag i en gammal säck.

Den blicken i George Harrisons öga. Konsert för Bangladesh. När han kör introt till Here comes the sun och alla applåderar. Den blicken av glädje och ödmjukhet från killen som vill ta ett steg vidare, för andra människor.

Annars är det som vanligt.
En bok om Madrid. En bok om Italien. Slas tecknar blåa stolar gråa i Nice, och jag tänker på Pär Rådström och Birgitta Stenberg.
Jag tänker på tåg med platsbiljett. Sovvagnar till Paris och vidare neråt, och den enda järnvägsrestaurang som finns i Malmö är La Barca.

Wednesday, November 14, 2007

En gång min vän, min vän, du är alltid min vän

I snart fem år har jag varit Elsas pappa. Jag känner henne ganska väl. Vi är bråkiga med kort tålamod, båda två.
Så kan hon ändå sitta ner och koncentrera sej, länge.
Precis som jag.
Jag vet inte. Jag minns inte hur jag var när jag snart skulle fylla fem.

Jag skriver ingen barnblogg. Jag tycker inte om att lämna ut mina barn. Men som dom betyder mycket i mitt liv, måste jag ibland. För att inte falla ifrån.
Anna har inte varit med tidigare. Hon har mina öron, kanske ögon. Hon skrattar gärna.


Pulp. A little bit of soul. ”Du ser ut som jag, men, snälla, bli inte som jag.”
Det är hårt som att det gör ont ibland. Att stå till skuld för vad man satt till jorden. Möjliga konsekvenser.

Jag är en blandning av Alfred och Melker.
Jag har aldrig varit inne i den världen som Astrid Lindgren skapade. Givetvis har jag inte varit helt utanför heller.
Hon blev mamma som artonåring. En fyrtionioårig chef var far till barnet. Tänk på det, präktighetsministrar.
Astrid var en stark och fri människa.
Det tar jag med mej, som vi säger i författarlandslaget.
Astrid skulle aldrig aldrig aldrig ha fått Nobelpriset. Så det fick hon inte.

Jag tänker på Björk. ”Dom unga kvinnor som försöker se ut som jag, har inte fattat ett skit av vad jag vill säga till dom.” Exakt.

Det gick en nordlig vind som luktade sprängd naturgas över östra Limhamn idag. Ett helt hus är borta. Andra hus är mer eller mindre förstörda.
Jag satt i min bod, kände skakningarna och hörde det dova ljudet av explosionen.
Vi lever inte i kriget. Men vi har också gas, en panna just intill där vi sover.

Monday, November 12, 2007

Engelska flottan har siktats vid Vinga

Efteråt gick jag ner i en källare tom på gäster. Dom andra skulle äta gås nån annanstans. Men jag var ju Sven-Bertil Taube. Jag blandade till en öl av rätt styrka och satte mej med tidningen.
En källare i Helsingborg.

En fullsatt teater i Helsingborg. Det säger jag dej, det är inget särskilt med det. Sexhundra personer är mycket enklare än sex. Eller tio eller tolv som det var i Landskrona i lördags. Men det var roligt ändå, nära.

Teatern i Helsingborg. Flaggor och en medelålder på kanske sextio. Jag var inte Sven-Bertil. Jag var mej själv. Och idag lysnade min fru på Radio Malmöhus. Och en kvinna ringde in och berättade att hon varit i Helsingborg. Att det bästa var ... Jonas Bergh. Så kan det gå.

Arne Johansson var en härlig man. Gick runt med tjugotusen eller nåt i fickan. En liten man i sjuttioårsåldern.
"Jag har varit glimabrottare", sa han, "jag är inte orolig." Gav med tretusen och ett kvitto att skriva på.

Efter källaren, gick jag vidare mot tåget. In på Hamnkrogen, eller nåt, utsikt över båtarna och haglet som föll. Man är utpumpad efter fem timmar som social offentlig person. Jag är van vid mej själv, oh några till då och då. Jag är rädd att göra folk besvikna. Samtidigt som jag känner mej säker på mej själv.
Jag tror det är livet.


Foto: Roland Stregfelt

Zlatan tog storslam. Så klart, som Petter sjöng en gång. En seger över tappra Tobias Linderothar, som jag inte har något emot. Men, Herregud, vi pratar lite olika divisioner.

Friday, November 09, 2007

Jack, Jan och jag. Sven-Bertil.

Sitter här i ett kallt hus alldeles vid havet. Stormen har dragit förbi nu. Det sista svarta molnet försvinner för det blåa som kommer från Danmark, från Atlanten. Från Amerika.

Kommer rasismen från Amerika? Det tror jag inte. Men den finns där.

Och vinden mojnar hela tiden.
Och den här helgen har blivit ännu fullare.
Kristallnatt igår, minnet av denm hedrandet av offerna då, offerna nu.
En kille från Unga Kris pratade om sitt liv med droger, kriminalitet, viljan att sluta, men han kände aldrig någon samhörighet någon stans. Han var alltid utanför. Så kändes det.
Det kändes in i mej när han pratade, detta utanförskap som en del människor drabbas av i ett intolerant samhälle.

Det blåste alltså stormvindar in över Rådhustorget i Landskrona där Vänsterpartiet, eller om det var Ung Vänster hade samlat ihop talare och musik, och facklor. Det fanns sossar där, och moderaten Huttunen. Det handlar inte om det, partifärg. Det handlar om medmänsklighet.

Idag blir det snack i Landskrona 14.15 i Vip-Trips gamla lokaler. Jag ska berätta om mina böcker, författarskap ur ett landskronaperspektiv.

Det är morgon och en ensam stor sten alldeles nere vid havet, ser jag från fönstret. Det ljusnar nu, Kamrater!
Det har snöat i natt. Det försvinner snabbt, Skåne ju.

Sven-Bertil Taube har blivit krasslig. Han är 73 år. Stand in? Det blir jag. Det upplever jag som lite märkligt och hedersamt. Frågan är ju bara vad publiken på Helsingborgs Stadsteater tycker. Imorgon söndag 13.00.

Som tonåringen i nionde eller möjligen åttonde klass, stal jag På drift. Västervångskolans bibliotek. Efter Tvillingdeckarna och Agatha Christie var det något som ville dra mej vidare. Jack Kerouac, och Slas. Senare Jack av Ulf Lundell. Det är min ingång.

Jan Gradvall har länge varit en av Sveriges bästa musik/populärkulturella journalister. Han var tidig med personligt färgade intervjuer och krönikor. Alltid nyfiken. Lite Bror Duktig i klassen, kanske.
Intervjun med Lloyd Cole i Slitz (ett helt annat magasin då) är fortfarande något extra. Jag läser den ibland. Tidningen stulen på Gullstrandsskolans bibliotek för övrigt.

Jag har skrivit en förbannat bra text om beat, om Jack, Allen, Neal, och om Dylan Thomas. När jag hittar den ska ni få läsa. Tills vidare får ni nöja er med Jan Gradvall. Någon sa att man inte ska skriva långa bloggar, därför gör jag det, bland annat. Jag bara är sådan.
Texten kommer från Sydsvenskan.
Allting förändras nu.

Och jag räknar dom utan glasögon, dom vita svanarna. Tjugoåtta stycken simmar mot norr, ser jag genom mitt fönster. Trogna. Tillsammans. Bönen slutar här.

Jack Kerouac kom från Amerika. Kommer ondskan från Amerika? Nej. Du måste själv ta ansvar för ditt liv och handlingar.
Kommer solidaritet från Amerika? Nej. Men i alla kulturer där någon eller några predikar en ickehumanistisk tro, växer motstånd och subkulturer fram. Det funkar åt båda håll. Låt oss fortsätta ha det så.
Bönen börjar här.

"På drift i ett halvt sekel
Först publicerad: 8 september 2007 23:30
Senast uppdaterad: 13 september 2007 10:11

Jan Gradvall söker efter den verklige Jack Kerouac.

Det är många författare som fått uppleva hur deras personlighet och privatliv med tiden blivit sammanblandade med deras verk. Men Jack Kerouac kan vara den första författare som också blivit en livsstil.

Det italienska modemärket Hogan lanserar i höst ”The Jack Kerouac Project”. På tidningen Cafés modeblogg kunde man nyligen läsa om denna nya klädkollektion som "inspirerats av beatikonen”. Café skrev: ”Hogan kallar stilen för nomad preppy och har tagit fram en skinnjacka i tre olika färger, ett par väskor, kängor och Converseliknande sneakers.”

Jack Kerouac föddes i Lowell, Massachusetts 1922. Hans föräldrar var invandrade franskkanadensare och han lärde sig tala engelska först vid sex års ålder.Denna höst är det många som vill tjäna pengar på Jack Kerouac. I samband med 50-årsjubileet av ”On the Road” (”På drift” i svensk översättning) satsar den amerikanska bokbranschen just nu på över ett halvdussin olika utgåvor, snygga volymer som den moderne preppy-nomaden kan stoppa i sin handväska.

The Library of America ger denna vecka ut ”Jack Kerouac: Road Novels 1957–1960”, en samlingsvolym som understryker att allt läsbart som Jack Kerouac (1922–1969) skrev gavs ut under fyra komprimerade år. Han dog 47 år gammal i sviterna av alkoholism, men lågan brann ut redan nio år tidigare.

Förutom ”På drift” rymmer den amerikanska samlingsvolymen även ”Dharmagänget”, ”De underjordiska” och ”Järnvägen Jorden”. Den sistnämnda en bortglömd bok som Bakhåll gav ut på svenska 1997.

Mest uppmärksammad av höstens nya Jack Kerouac-utgåvor är ”On the Road: The Original Scroll”. Romanen gavs ut 1957, men Jack Kerouac skrev enligt legenden boken redan 1951 under en tre veckor lång, amfetamindopad maratonsession i en lägenhet på West 20th Street i New York.

För att slippa byta papper i skrivmaskinen skrev han på en rulle med telegrafpapper. (I själva verket åtta olika rullar som han sedan tejpade ihop.) Något som nu ges ut som beatgenerationens egen motsvarighet till dödahavsrullarna.

Orginalmanuset till På drift, som såldes på auktion för 2,2 miljoner dollar 2001. Foto: Christies/AP
Vad legenden dock glömt bort är att den första versionen var ett utkast, inte en färdig roman. Som Truman Capote sade om Kerouac: ”That’s not writing, that’s typing”.

Det krävdes många omskrivningar och många års hårt, ensamt, nyktert och oromantiskt skrivbordsarbete innan det slut blev det mästerverk det blev.

Det är just den bilden av Jack Kerouac, den ensamme och stillasittande författaren, som under det gångna halvseklet tynat bort. Eller åtminstone kommit rejält på drift.

Precis som James Dean, Jim Morrison och Che Guevara har Jack Kerouac i dag blivit ett ansikte på en T-shirt. En ölfläckad T-shirt buren av en ryggsäcksluffare som vrålar om att livet är ungt och att man ska ooa hela natten.

Ett utdrag ur ”På drift” har gång på gång citerats: ”De enda människorna för mig är de galna, de som är galna i att leva, galna i att prata, galna i att bli frälsta, med en glupande hunger efter allt på en gång, de som aldrig gäspar eller ägnar sig åt vardagligt småprat, utan brinner, brinner som fantastiska gula fyrverkerier och exploderar som spindlar tvärs över stjärnorna.”

Många som aldrig läst Kerouac baserar antagligen sin uppfattning om honom på just det citatet. Den unge vilde mannen som festade oavbrutet och körde kors och tvärs över USA med plattan i botten, en cigg i munnen och en skinnjacka slängd över axeln.

När man bläddrar tillbaka i ”På drift”, eller allra helst i det amerikanska originalet ”On the Road”, tonar det fram en helt annan bild. Bilden av den blyge killen som stod bredvid och iakttog och sedan gick hem och levde ut framför sin skrivmaskin.

Det bevingade citatet är ryckt ur sitt sammanhang. I själva verket är det hämtat från det melankoliska stycke när berättarjagets vilde kompis Dean Moriarty (Neal Cassady) träffar Carlo Marx (Allen Ginsberg). Medan deras energifält möts står Sal Paradise (Jack Kerouac) bredvid och känner sig färglös och hopplöst tråkig. Han inser att han kommer att se väldigt lite av dem framöver och beskriver hur de springer i väg från honom.

”Dom rusade runt stan och diggade allting på det där sättet dom hade i början och som senare blev så mycket mer sorgset och mottagligt och uttryckslöst. Men då dansade dom gatan framåt slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag har gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mej, för dom enda jag bryr mej om är dom tokiga, dom som är tokiga i livet, tokiga i att prata_¿”

Vad som hänt under femtio år är att myten har förväxlat Jack Kerouac med Neal Cassady. Medan Neal Cassady var den som exploderade som ett gult fyrverkeri stod Jack Kerouac kvar på gatan och gick sedan hem och skrev en bok.

I ett minnesprogram om Lars Forssell, som SVT sände efter hans död i somras, talade Lars Forssell om att nästan alla konstnärer han känt i själva verket var mycket blyga och ensamma människor.

Ett av exemplen var Evert Taube som, enligt Forssell, var en tillbakadragen person som mest av allt satt ensam hemma och skrev. Den glade gamängen uppstod först när publiken och sedan Taube själv blandade samman verken med privatpersonen.

Eller titta på Ulf Lundell som döpte sin debutroman ”Jack” just efter Jack Kerouac. Träffar man Ulf Lundell vid sidan av scenen är det snarast hans blyghet man tänker på. Men Ulf Lundell har hittat ett unikt sätt att både behålla kakan och äta den. Vid skrivmaskinen är han Jack Kerouac, på scenen är han Neal Cassady.

Hur gammal var jag när jag läste Kerouac första gången? Jag tror jag var sjutton eller arton och jag upptäckte honom definitivt tack vare Lundell. Efter att jag sträckläst ”Jack” slukade jag även ”På drift” och ”Dharmagänget”.

Troligen är det i den åldern som Kerouacs böcker kan träffa en som hårdast. Det går inte att vara det minsta cynisk om man ska läsa Kerouac.

Om en ny generation läsare ska kunna bli intresserade av Kerouac är det också sannolikt nödvändigt att frikoppla honom från den motorburna femtiotalsmyten. Det säger en del att journalisten John Lelands nya bok om Kerouac fått titeln ”Why Kerouac Matters”. De flesta unga i dag utgår från att Kerouac inte angår dem.

Men att döma av ett utdrag ur Einar Heckschers kommande nyöversättning av ”På drift” blir man orolig över att Jack Kerouac tvärtom permanent kommer att parkeras i femtiotalet. Norstedts ger nästa sommar ut boken i den första svenska översättningen sedan 1959. I ett utdrag som publicerats i Riksettan, ”en tidskrift om bilens guldålder”, använder Heckscher formuleringar som ”vilken drömkärra”, ”truten gick på oss hela natten” och ”nähä, tji fartmätare, nähä”.

Ett annat exempel: ”Ingen kille i Amerikas Förenta Stater kan nånsin ha tatt sej igenom så mycket krångel och knas bara för att kolla in en match!”

Stundtals undrar man om Nacka Skoglund skrivit boken. Norstedts påpekar dock att det utdrag som publicerats i Riksettan var helt oredigerat och inte behöver vara representativt bör slutresultatet.

Vad som ändå förblir så gripande med Keroucs ”På drift” är att den precis som Hemingways ”Och solen har sin gång”, och väldigt få andra böcker, fångar känslan av att världen fortfarande är ung.

”På drift” handlar inte om femtiotalet eller ens om att leva luffarliv. Vad den handlar om är tron på att det är möjligt att leva livet i presens.

JAN GRADVALL
journalist"

Thursday, November 08, 2007

En alldeles vanlig eftermiddag på Bullen

Vi såg en råtta i tunnelbanan i Lyon, någon gång i tidernas gryning. Det känns längesen, nu när ungarna sover och vi har stigit upp ur bubbelbadet.
Det känns längesen, dagarna när man inte visste vad man ville. När en parad av katoliker fick hela Burgos att stänga, och Johanna hade ätit dåliga ägg och jag bara ville ha öl.
Lakanen på hotellet som var en garderob.

Innan jag tog henne med en osande storm.
Min fru har bott i Frankrike.
Jag kan pubspråket.
Det är därför jag inte gillar vikarier, eller tehus i Marocko.

Jacques Werup har bott i Frankrike, tror jag. Han har i alla fall en stark relation till landet.
Jacques. Jag känner inte honom. Vi har pratat i telefon några gånger.
Också den gången när jag jobbade på Tidskriftsverkstaden. Han sträckte fram sin näve och sa, lät det som: "Schack."
Och det rev och slet i mej. Jag hade följt min bror och pappas parti för längesen. Jag hade sett Janne lira. Jag hade aldrig fått säga det, jag ville så gärna säga ...: "Matt."

Min fru har bott i Frankrike. Igår var det barnvagnsbio. En fransk film, givetvis skulle hon dit. Höra på pladdret. Elsa på dagis, Anna i vagnen.
Efteråt möttes vi på Bullen och åt hakkeböf.
Efteråt stannade jag, flyttade till det inre rummet, bordet vid fönstret nära toaletten. Bara jag där. Jag började gå igenom och förbättra skisser till min kommande bok. Mellan lunchen och efterjobbetnissarna. Jobbade jag.
När Jacques Werup steg in. Tittade på mej som om, men tänkte nog att han misstagit sej. Det är ändå många år sen, enda gången vi träffades.
När Timbuktu kom in, och pratade i telefon och kramade Jacques, sa att han bara skulle avsluta samtalet.

Jag är en artig människa. Jag har fått lära mej att uppföra mej. Jag kan om jag vill.
Och jag gillar Jacques Werup. Jag har läst några riktigt bra böcker från hans penna. Han verkar vara den perfekta balansen av dryg malmögrabb, självupptagen konstnär och god människa.
Så jag gick fram och hälsade. Tog i hand.
"Keep on swinging", sa Jacques, sen kom Timbuktu tillbaka och det verkade som om Jacques skulle vara nån sorts rådgivare, som om Timbuktu skulle börja skriva skönlitteratur.
Eller var det något helt annat. Jag hörde även Mikael Wiehes namn nämnas.
Kanske hörde jag något mer.
Men jag är uppfostrad till att vara artig.
Det finns flera anledningar till att jag inte platsar i nuvarande regering.
Jag är uppfostrad till att inte börja med en knappnål. Att hålla den där illegala silverskålen långt borta från mej.
Jag jobbar på det.

Wednesday, November 07, 2007

Komma hem

Jag vet inte vad jag gör i bloggvärlden.
Zlatan.
Jag vet inte vad jag gör i en värld som vill Zlatan illa.
Jag cyklar förbi hans stora fula hus ofta. Som en gräddbakelse. So what? Är det vad Zlatan vill ha så ska han ha det.
Det är den värld vi lever i, där vissa tjänar pengar åt andra. Zlatan tjänar miljarder åt andra. Klart att han ska ha ett rosa gräddslott.

När jag hör den låten. "Så kom den långe från Rosengård ..." Så känner jag mej konstigt nog stolt.

Jag vill att Sverige ska vinna, men framför allt vill jag att Zlatan ska göra mål. För att visa dom. Zlatan ger hopp för fler människor än Allbäck har sagt plattityder till. Inget ont om Allbäck dock, givetvis inte, den goe gubben.

Nu har jag bloggat i två år. Varför då? Varför ska jag fortsätta? Jag får se.

Tuesday, November 06, 2007

Som ett hus på landet

Rädslan för bränder. Oron, rastlösheten, viljan vidare.
Hoppfullheten.
Att inte vara nöjd, men mer lycklig än olycklig.
Jag hjåller mej själv vaken på nätterna.

Amason med Tant Strul.
Och Bly på danska, fortsättningen på Saabye Christensens Beatles från åttiotalet.
Och Håkan Söderstjerna slutar med fotbollen. Tack för fina stunder. Någonstans på den här bloggen finns en historia om segermatchen mot HIF 1994 (väl?). När Håkan gjorde enda målet.

Jag var alltså i Köpenhamn igår. Skrev på min nya bok. Tylösand, såg jag framför mej, tror jag. Något att bita i.

På fredag är det LA och snack på Rådhustorget.
På lördag snack i gamla Vip-Trips lokaler.

Man kan gå in på www.Gondolin.se, som sagt, om man vill köpa min bok. Tre spänn, som sagt, till Alumaförsäljarna.

Massa ost kvar i kylen.

Man kan gå in på närmsta sushibar om det är det man vill. Det vill jag ibland.
Idag gjorde jag skånsk kålsoppa. Den luktade kål och Skåne och kalops och hus på landet där dom ondsinta ser annorlunda ut.

Jag blir aldrig snabbare.

Sunday, November 04, 2007

Jag älskar att vara uppe på natten, lika mycket som jag älskar att vara tidig på morgonen, men huvudet tungt, men sinnet ungt. Hur är det med daj, Kaj?

Det börjar alltid med en skakning på nedre däck. Det är en förutsättning för att fortsätta läsa. For you med Bruce Springsteen. En annan man i en annan tid. Och det som är bra nu är bra nu. Och det som var bra då var bra då.

Och det dåliga? Var det bara dåligt? Lärde du dej verkligen ingenting?


Det började skaka nånstans bland slöddret på nedre däck. Elsa bara skrattade.
Sen spydde hon ner färjans heltäckningsmatta och sin egen tröja, brallorna.
Man ser sitt barn såras i striden som bara var på lek, och först efteråt förstår man allvaret och vill förklara: Livet är såhär, men ändå fullständigt underbart.
Och den unga Anna sov hela tiden medan vi andra koncentrerade oss på horisonten.
Båten gick mot Allinge på Bornholm, och dom pratar ett annat språk där.
Jag vet inte med öarna. Om man ska vara så rädd för det inskränkta.
Man ser vårt skepp i bakgrunden. Echoman, vår pirat till inhyrd kapten var kvar. Vi ville sträcka på benen inför färden mot det förlovade landet.


Elsa ville bada. Klart. Och vinden var vild men lugnare bakom staden. Johannas gummistövlar var nästan onödiga.


Man kan se det nu, Sandy, the aurora is rising behind us. Om man, som jag, är kristdemokrat in absurdum, det vill säga.
Man kan se det nu. Efter havsbuffén, räkorna, laxen. Allt det andra, fiskarna, brödet och vinet åt oss utgjutet. Tredje gången i mitt liv som jag betalade med kort.
Man kan se det nu. Att vadhannuhette snodde båten och for iväg.
Man kan se det nu. Flaskposten som en sista desperat handling innan lugnet kommer, min nådige vän, sjunker som ett mjukt moln i din mage. Hemma. Vi pantar flaskan istället.

Vi stannar här nu. På Bornholm pratar man en annan sorts danska.
Vi stannar här nu, låter det vindpiskade vattnet bli till is på våra fönster under vintern. Mindre salt, mera is.
Jag ska skriva dom där deckarna som ingen kommer att förstå. Nothing new in the universe. Bara att det skakar mindre här, på upper deck. Och välförsäkrade. Och kärlek.
Alene i Allinge.
Det ligger en bra bodega med biljard en halvtrappa ner uppåt vägen.