Saturday, June 29, 2019

Vänner

En av mina bästa vänner har ställt upp för mej när jag har haft det svårt, många gånger. Ibland har jag sabbat tilliten, även om det var längesen nu.
Jag befinner mej i en något krisig situation just nu, ekonomiskt. Då ställde en annan av mina bästa vänner upp. Jag behövde inte ens fråga.
En av mina kvinnliga bästa vänner gjorde samma sak.
Min allra bästa kvinnliga vän ställde också upp. 
Jag glömmer givetvis inte min allra äldsta kvinnliga vän.
Idag firade vi min yngsta dotters tolvårsdag. Det var trevligt. Jag gjorde mat till klockan två på natten, jag kan ju ändå inte sova. Men jag har inte mått så bra. Denna ständiga oro. Det enda som funkar är skrivandet. Jag flyr in i det.
Jag har svårt att sova. Jag har svårt att äta.
Jag är så tacksam för de människor i min närhet som alltid ställer upp.
För ibland kan man känna sej rätt ensam och rädd.
Och ibland har man gjort korkade saker.
Anledningen till att jag inte skriver ut dessa godhjärtade människors namn är för att de inte vill. De visar sin solidaritet i det tysta.




Monday, June 24, 2019

fuck off!

fan. jag är så förbannat trött på alla rasister jag stöter på här och var. men de är ju inte rasister, in my ass! bara för att man inte kallar sej rasist kan man inte svära sej fri. när man har rasistiska åsikter. jag är så trött av att min luft förpestas. som vanligt är det okunnigheten och de snabba lösningarna. som vanligt är det idioterna som skriker högst. "känner du någon arab?" "aldrig i livet!" "du bara hatar dem?" "ja, jävla pack!" det är hämtat direkt från verkligheten. jag vill kalla mej nyfiken. det är kul att träffa annorlunda människor, höra deras historier. och jag har försökt förstå mej på rasisterna, lyssnat på dem, ställt frågor. men det fungerar ju inte. det finns ingen diskussion. det finns bara hat och okunskap, dumhet. däremot känner jag flera invandrare från muslimska länder som är nyfikna, som vill lära sej om Sverige. jag säger inte att integration är enkelt, eller ens bra skött. men solidaritet, för helvete! om ni ska gapa om vad som var bättre förr. läs på! solidaritet! börja med Gustaf Rune Eriks. Och tänk någon gång: klass, inte etnicitet,




Saturday, June 15, 2019

till dej

jag skulle berätta om kärleken. kommer den igen. dessa blixtar. dessa bilar som sladdar i halkan. kärleken, slutar den. jag vet inte om du läst tidningen. svanfamiljen som skiter i allt. vi måste gå våra egna vägar. stoppar trafiken. vi måste gå våra egna vägar. det finns ett slott ute bland träden. jag har spytt i vallgraven där. det var människor som byggde det. de var trälar. det är som pyramiderna. kan du gå dina egna vägar. 




Wednesday, June 12, 2019

Bosse och Maria

Jag skulle vilja prata lite om Bosse och Maria, två av de allra viktigaste människorna i mitt författarliv. Deras glöd och intresse.
Först vill jag bara säga att Anne också var viktig, på Fridhems folkhögskola, men jag hade så mycket annat för mej då, så jag kunde inte riktigt ta till mej.
Leta speciell svamp med Anna och Micke, måla konstiga tavlor, röka konstiga cigaretter. Det är mer än tjugofem år sen, fixa pengar, brygga vin. Åka iväg.
Jag älskade folkhögskolan. Att komma hem. Och jag skrev en del bra grejor, men mest var det slarv och larv.
Så jag fortsatte till Skurup, till Maria och Bosse. Jag flyttade till Malmö. Jag umgicks med Niclas (idag poet och översättare) och Jesper. 
Maria och Bosse hade en sådan glöd för litteraturen. Och två helt olika sätt. Det mjuka mot den mer burdusa bluesen. Jag kände mej så hemma. Att bli tagen på allvar. Att själv bruka allvar.
Att närläsa Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda, innan Peters besök.
Och andra året när vi åkte till Prag, väl litterärt förberedda efter att ha läst Charta 77-häften med tjeckiska författare. Vi bodde på något studentställe, Bosse på hotell inne i stan, vi var sex elever och Bosse. Han kom och väckte oss bakfulla ynglingar. Stadsvandring. Vid tio sa han: "Nu börjar det nog bli dags för vår första öl." Så hängde vi på någon tjeckisk sylta och gick vidare. Lyssnade på jazz på kvällarna innan vi yngre gav oss ut i natten.
Och ständigt dessa samtal, om litteratur, kultur, musik. Aldrig platt. Alltid med humor. Alltid med blues.
Och jag minns ett textsamtal med Maria, jag var ganska nöjd, hade nästan skrivit en hel roman. Tyckte att den var skitbra. Men det var den inte. Den var för självupptagen, för dåligt gestaltad. Maria sa det utan att säga det. Hon sa de bra sakerna, sen fanns inte mycket kvar. Men jag fattade något, och av det som var kvar och lite mer och självinsikt, blev det min första roman.
Jag lärde mej så mycket där i Skurup. För att det var kul att lära där, stimulerande. Jag har alltid haft svårt för lärande av tråkiga saker under tvång, så var det inte där.
Det blir inget poetiskt eller fåglar eller mustiga anekdoter i det här blogginlägget. Bara en stor tacksamhet till Bosse och Maria.


Saturday, June 08, 2019

dans

alla dessa år av slit. av letande. de är inte över än. vi såg nån dansk jazzmusiker i natten. alla dessa år av tvekan. det var på Roskildefestivalen. hon hade rutiga kockbyxor. vi skulle komma att gå igenom mycket tillsammans i livet. alla dessa vanliga fåglar som jag fascineras av. som att svanen jag pratade med för trettio år sen är samma som jag pratade med idag. alla dessa år av slit. den eviga historien om att inte passa in. om att göra sej till. eller att inte göra sej till. idag har min yngsta dotter kramat mej fyra gånger. vi har ätit lax. vi har pratat om dans. att hon hellre vill dansa mer än att spela fotboll. hon har aldrig sett en fotbollsmatch (förutom de hon själv spelat, fast kanske inte dem heller). alla dessa år av slit. hon ska sluta med fotbollen. jag vet inte vad jag ska sluta med. kanske med samlandet. jag vet inte vad jag ska börja med. kanske med dans. som svanen som får syn på något och springer med sina stora fotpaddlar på vattnet, lyfter och iväg. jag kanske ska skaffa körkort. kanske skaffa en husbil. du såg solen som en dans, när de lugna vågorna rörde sej. du rörde på din kropp. som dans. jag kanske borde börja med dans.


Tuesday, June 04, 2019

kyrkorna, pappa

det finns ett träd bakom taken. det är inte det som väcker mej. det är himlen. det är hur vinden blåser. det är en skorsten utan rök. det är min mormors frisersalong i källaren. där fanns ett förråd där jag önskade att bo.

det finns en himmel över trädet bakom taken. det finns en diakon. i mej finns en svårbestämd tro. min kompis fick hjälp med hyran. att inte ha någonstans att bo. det finns en kyrka i varje sann själ. en kyrka med olika tro. en kyrka där alla kan bo.

jag ser honom ibland på gatan. han går bakom träden bakom taken. vi sätter oss ner på en bänk. vi gör sånt man inte får göra. i detta förlovade land. att driva bort från en strand. att inte vilja vara på land. att vara trött på "sunt förnuft". att allt bara rinner. som vatten som skövlar all sand. du springer, jag önskar du hinner.



Monday, June 03, 2019

Margareta

På onsdag tar min brors dotter studenten. Om jag minns rätt är jag hennes fadder, eller gudfar. Av någon anledning är jag det till flera flickor, vilket jag kan tycka är märkligt, men en ära. Att sprida Guds evangelium har kanske inte varit min främsta sida i livet.
När jag tog studenten gjorde jag det med tämligen usla betyg. Jag gick av ytterligare en konstig anledning ekonomisk linje, i de ämnena hade jag ettor och tvåor. Ganska mycket frånvaro. Jag hängde i skolbiblioteket hellre. Jag intresserade mej för svenska, engelska, samhällskunskap, och i viss mån historia (när jag inte hade dödsångest och blev helt stel av all dåtid, alla döda människor). Spanska var kul tills det blev svårt. Man kan inte kalla mej plugghäst. Jag hängde mycket i biblioteket nr mina klasskamrater gick på lektioner. Där läste jag musiktidningar och böcker, skrev. Snodde böcker. Bibliotekarien hette Margareta. Vi hade en ganska trevlig jargong, även om jag var en dryg snorvalp. Jag har en del böcker från det skolbiblioteket. Böcker som jag läste och kände att den här måste jag läsa om. Jag hade sällan pengar, och de pengar jag hade gick sällan till böcker. Så jag snodde. Klas Östergrens Ankare, t ex. Det fanns kort i en ficka på baksidans innerpärm. Radiojournalisten Roger Wilson (som jag spelat teater med) hade lånat den innan jag snodde den. Idag har jag suttit i värmen och läst Stig Claessons mästerverk Om vänskap funnes, också snodd från nämnda skolbibliotek.
Nä, man ska inte stjäla. Men man ska göra det man älskar.
Jag älskar böcker. Det var längesen jag stal något.
Men jag har fått ihop ett skapligt bibliotek. Mest pocketböcker från antikvariat, eller inbundna som jag fått från förlag eller vid jul eller födelsedagar.
Jag säger inte att du ska gå till biblioteket och stjäla böcker, och sen gå tillbaka och be dem beställa ett nytt ex. Men det är en intressant tanke.
Jag hade ett skrivprojekt med ungdomar i Landskrona för några år sen. Hade ett informationsmöte i Gullstrandsskolans bibliotek. Margareta jobbade kvar. Biblioteket var flyttat. Nu är hela skolan riven. Hon kom ihåg mej. Jag kom ihåg henne. Jag skämdes och var nära att be om ursäkt för mina stölder, men jag vågade inte.
Det var inte några ungdomar som gjorde sej omaket att skolka från tråkiga lektioner för att läsa böcker på bibblan längre. Tiderna förändras. Och skolbiblioteken försvinner eller fuskas bort. Ingen människa blir smartare av att inte läsa.


Saturday, June 01, 2019

kalla inte skit för konst

jag tror att vi borde diskutera detta med konst (och då menar jag konst i ett brett perspektiv, foto, tavlor, installationer, musik, litteratur). det finns rätt många människor idag som hävdar att de sysslar med konst, skriver en skitbok utgiven på eget förlag, kallar sej författare. målar lite kitsch med akvarell- eller akrylfärger, kallar sej konstnärer. tar några foton med sin mobil, en solnedgång här, ett utslaget träd där, ett bröllopspar vid havet, kallar sej fotografer. det får gärna finnas dansband, de gör människor glada och berörda. allt får finnas. men det är inte konst. tavlor och fotografier utan gediget handlag, tydlig avsändare och utan tydliga skrik: jag måste säga något! är inte konst. platt skrivna böcker med påklistrad "samhällskritik", skrivna för att sälja, är inte konst. att många tycker om det är inte bevis för att det är konst, det är bara bevis för att människor är ytliga och inte orkar gräva, se om, läsa om, lyssna om. man vill bli underhållen. det är okej, men det är inte konst. jag är ingen snobb. jag är bara förbannad. på den skit som finns överallt. på det allmänna förflackandet, av kunskap. vem fan vill ha en snickare som inte kan snickra, en målare som inte kan måla, en elektriker som dör av högspänning. det tar åratal av utbildning, träning och övertygelse och talang att bli en bra yrkesman/kvinna, hantverkare, konstnär. jag önskar egentligen bara att människor överlag skulle skaffa sej tålamod, betrakta, läsa, lära sej, istället för att kalla banal underhållning, eller skit, för konst. (och ja man kan, objektivt, ganska lätt skilja agnarna från vetet.)